”Jag ville någonstans skildra en ärrad kvinnas ögon och lyfta fram det perspektivet för jag saknar det på scenen över lag”

Kingsize som träffar henne innan skivsläppet för att prata om den nya musiken, dagens reggae-scen, att vara kvinna och att kämpa mot fördomar och samhällets normer.

Hon har alltid velat påverka samhället. Det var därför hon började med musik.

Syster Sol, eller Isabel Sandblom som hon egentligen heter, vill vara till nytta i allt hon gör. Både för sig själv och andra.

– Allting kommer ändå ner i en kärna. Att vi är människor. Vi reagerar utifrån vissa mekanismer som styr oss och det bildar ett samhälleligt beteende. Ända sen jag var liten kände att jag vill dela med mig av något. Om jag har fått en insikt så har jag velat dela med mig av det. På gott och ont.  Jag har alltid haft det som bränsle i allt jag gör. Jag vill göra tiden här på jorden meningsfull och bidra på något sätt. Samtidigt så försöker jag vara hoppfull i mina texter för jag vill inte stå och sjunga om negativitet. Det blir jobbigt i längden.

Syster Sol har arbetat med flera projekt vid sidan av sin karriär. Tillsammans med Cleo startade de upp en workshop i syfte att göra plats för andra kvinnor på scenen. Kampanjen FATTA drogs också igång för några år sedan. Från början var de fyra personer, inklusive Isabel, som arbetade med FATTA. Rörelsen växte.

– Det blev så stort att vi var tvungna att lämna över det till andra som kunde mycket om ämnet och som kunde jobba med det under heltid. Vi hade ju redan våra karriärer igång. Det var svårt att lämna men det var väldigt lärorikt. Jag lärde mig att våga lita på att musiken i sig bidrar till en samhällsförändring.

– Att våga stå upp och bryta normer, alltså oavsett vad man gör är det också ett fantastiskt arbete och kan leda till samhällsförändring.

Syster Sol har under flera år kämpat med två kamper: Jämnställhet, som är en av hennes hjärtefrågor, men även vad hon kallar för Reggae-kampen.

– Drog-stämpeln förföljer musikgenren, berättar Syster Sol som menar att reggaen förminskas som musikgenre på grund av samhällets förutfattade meningar.

– Under reggaefestivaler är det tillexempel noll precent våld. Av 8000 personer som är på en reggaefestival är det en väldigt liten procent som grips för ringa narkotikabrott. Kolla man istället på Sweden Rock så har de inte har lika hög press på sig när det kommer till narkotikapolitik. Och där förekommer våldsbrott. Vi har inga våldsbrott på reggaefestivaler.

Är det svårt att vara reggaeartist idag i och med hur det faktiskt ser ut? Uppsala-reggaefestival lades ner. Goggla ”Öland Roots” och det dyker upp negativa artiklar.  

-Ja. Det är det definitivt. Det finns fler fördomar om reggae som förminskar genren. Men om man tittar på det musikaliska arvet så är reggaemusik grunden till hiphopen. Och de fantastiska musikerna som förde fram musiken på Jamaica var ju skolade, duktiga musiker. Genren rymmer en kvalité som ofta förminskas.

-Media verkar se det som flum-musik och den bilden får man konstant tampas med. Jag känner fortfarande att det finns mycket kvar att göra på den fronten.

Hon berättar vidare att fördomarna mot genren till och med har fått kommunpolitiker, som inte känner till Isabels musik, att vilja ställa in hennes spelningar. För några år sedan hade Isabel blivit bokad av en fritidsgård, varav en kommunalpolitiker mailat fritidsgårds-personalen och bett dem ställa in spelningen eftersom Syster Sol var ”drogliberal”.

– Och det är lite intressant för jag har aktivt valt att inte snacka om det. Jag har inte haft drogpolitik som min hjärtefråga. Jag har inte sagt att jag är drogliberal. Jag har andra grejer jag vill prata om. Så jag sjunger inte om drogpolitik. När jag ringde upp politikern visade det sig att han inte hade någon koll på min musik över huvud taget. Och det är också intressant för då fick jag det bekräftat svart på vitt: okej det är så det är. Jag tampas mot fördomarna hela tiden.

– Jag burkar säga att parallellt med den feministiska kampen så har jag också kört reggae-kampen.

Isabel berättar att hon fått kritik för att hon i nuläget saknar kvinnliga musiker i sitt band. Det finns två orsaker till det. Tidigare hade Syster Sol tjejer i sitt band, men nu är tjejerna så eftertraktade att hon inte har råd att behålla dem.

– Plus att snubbarna jag spelar med idag är legender på den svenska reggaescenen och vi har fört den här reggae-kampen tillsammans. Vi har jobbat med att få fram svensk reggae som en seriös genre länge. Så ska jag sparka dem bara för att de inte är tjejer?

Syster Sol har släppt tre album och nu släpper hon EP:n ”Baglady”. Låten ”Ta det långsamt” var första singel-släppet från EP:n och den roterar redan bland radiostationerna.

– Det roliga är att jag tyckte det tog längre tid att göra EP:n. Det kanske var för att jag befann mig i ett läge där saker och ting tog längre tid. Jag behövde ha ett långsamt tempo och var ganska slutkörd. I vanliga fall burkar det gå mycket snabbare men jag var mycket mer kräsen den här gången. Jag ville att det skulle låta på ett visst sätt, säger hon och berättar att hon även är medproducent på skivan. Men hon föredrar att ha producenter som gör beatsen.

– Jag tycker det är skönare att jobba med producenter för då får jag exakt det jag vill ha.

EP:n är väldigt personlig, känslofull och handlar bland annat om att ta lärdom av sina erfarenheter.

– Å ena sidan hade jag mycket jag ville förmedla och det var jätteroligt att skriva. Men sen kom min ”inre tvivlare” fram och den sidan gjorde det jobbigt.

Vad menar du med Baglady? En hemlös kvinna?

– För mig är det en kvinna som är utsatt men också en stark, stolt kvinna som mot alla odds går med sina kassar hon bär. Det är tungt men hon tar sig ändå fram. I detta fall symboliserar bagsen erfarenheter av att ha gått igenom mycket i livet. Jag ville någonstans skildra en ärrad kvinnas ögon och lyfta fram det perspektivet för jag saknar det på scenen över lag.

Baglady gestaltar kvinnans kamp under det senaste årtiondet. Isabel menar att kvinnor som grupp har gått igenom mycket och det är viktigt att lyfta upp.

– Det kanske inte alltid är så konstigt att många kvinnor lider och mår psykiskt dåligt. Vi har en hård historia och mycket lever kvar än idag.  Det förväntas mycket av kvinnor. De ska kunna klara av så mycket. Och det är tufft!

– Ta abort som exempel. Hur det känns? Man pratar inte så mycket om hur det påverkar en känslomässigt. Man får ju inte gnälla så mycket för då är man en ”menskärring”. Men va fan, det är tufft att vara kvinna! Vi har jävligt mycket som vi måste syna hela tiden. Det är en fin kamp man vi måste lyfta upp oss själva och säga ”Fan va tunga vi är som gör det här!”

I låten Aldrig ensam säger du ”Alltid själv aldrig ensam” vad menar du?

– Alone and lonely.  Man är alltid själv. För mig är att vara själv något starkt. Man är någonstans alltid själv man har sina tankar och känslor och i slutet av dagen när man knäpper av lampan även om man har en partner/familj man är själv med sina känslor och tankar.

– Att vara ensam är att vara ett offer för en omständighet. Det är en sorglig upplevelse. I mina möten med människor säger många att ensamhet är bland det värsta som finns.

Isabel menar att ensamhet är en illusion. Att människor är beroende av varandra och att människor aldrig kommer vara helt ensamma.

– Visst om vi hamnar på en öde ö. Men det händer ju inte så ofta.

Det hände ju Robinson Crusoe, men han hittade ju sin kompis fredag.

– Hahah precis!

Vilket är ditt bästa musikminne? Du har ju hållit på sen du var 17 så jag kan tänka mig att det är ganska mycket. Men något som du tänker på nu?

– Det som kommer upp just nu, säger hon eftertänksamt och ler.

– För fyra eller fem år sedan hade House Of Marley (hörlurarna) lansering i Sverige. Jag och några Göteborgsmusiker hade fått förfrågan om att göra en Show på Café Opera. Och så satte vi ihop en show. När vi skulle köra så kommer Rohan Marley upp på scen och jammar med oss, spelar trummor och jag sjunger.

Jag står och tänker ”What, vad är det som händer?”.

– Och under en annan låt står han på ena sidan och  Norris Man på andra sidan. De kastar med sina dreads. Det var så fett! MEN det finna ingen som har filmat eller fotat det. Det finns bara bevarat i mitt och musikernas minne. Om någon har bilderna så SNÄLLA skicka dem till mig

// Mariana Benyamin Sir

Foto: Olov Tegby Frisk

Kingsize fick en pratstund med den amerikanska stjärnan inför Sverigebesöket nu på fredag 2:a oktober.

Sedan 2010 har hans röst stuckit ut bland R&B-artisterna och tagit plats på världsscenen. Den 29-åriga Miguel Jontel Pimentel har förutom superhiten, den Grammybelönade, ”Adorn” även gjort sig känd för sina samarbeten med heta rappare som J.Cole (“Power Trip”), Wale (“Lotus Flower Bomb”) och Ludacris (“Good Lovin”).

Marknaden och musikindustrins krav på artister har ökat. Idag sprids musik i blixtfart, vilket innebär att artister ständigt måste hålla igång för att vara med i spelet. Men Miguel stressade inte fram sin musik utan tog sin tid till att arbeta med ”Wildheart”. Han föredrar kvalitet framför kvantitet, men menar att han inom en snar framtid även måste börja anpassa sig till det höga tempot.

– Det är något jag har lärt mig. Du kan inte ändra en förändring. Den kommer att hända. Det bästa jag kan göra, på ett individuellt plan, är att finna ett tillvägagångssätt för att anpassa mig till förändringen. En metod som passar mig.

– Jag stör mig inte på artister som släpper olika typer av ny musik hela tiden. Men det finns något speciellt med att prioritera kvalitet. Men jag vet att det finns vissa artister som kan släppa musik relativt ofta, som inte kompromissar kvaliteten. Så vem vet, du kanske kommer få höra ny musik av mig oftare snart.

”Wildheart” är Miguels tredje och mest personliga album, i synnerhet låten ”What’s normal anyway”, där lyssnaren får lära känna en ny sida av honom. Miguel föddes i Los Angeles. Han har en mexikansk pappa och en afroamerikansk mamma därmed hamnade han i ett mellanförskap som han för första gången uttrycker genom låten. I första versen säger han: ”Too proper for the black kids, Too black för the Mexicans, too square to be a hood n*gga, whats normal anyway?”

– Låten är viktig för mig eftersom… det var ett sätt att släppa taget om saker som tyngde ner mig. Det var ett sätt att visa mina fans vem jag är och hur långt jag har kommit.

Kendrick Lamar, Mariah Carey och J.Cole är typen av artister vi är vana att höra i samarbeten med Miguel. Låten ”face the sun” är däremot skapad tillsammans med rockmusikern Lenny Kravitz. För Miguel handlar det inte så mycket om musiken, utan om artistens personlighet.

– Det var väldigt inspirerande att arbeta med Lenny Kravitz. Det var fantastiskt och väldigt roligt. Alla människor är olika men så länge artisten har en bra personlighet så går det att arbeta ihop.

Ett citat du ofta använder är ”Don’t ever sell yourself short for acceptance”. Har du själv varit nära att göra det? Eller någonsin gjort det?

– Citatet handlar om att du ska lita på din intuition. Lita på det du redan vet och magkänslan du får. Och låt aldrig krafter utifrån påverka dig.

– Det är svårt att vända och börja följa sina instinkter direkt. Att lyssna på sin intuition kan man göra i små steg, sen lär man sig. Och för att besvara din fråga: Ja det finns tillfällen jag har blivit utmanad. Det har funnits tillfällen då jag varit osäker på vad min instinkt var. Det finns gånger jag inte lyssnat på min instinkt. Men det är en del av livet och det är så du lär dig att verkligen uppmärksamma detta. Det finns ingen chans i världen att jag skulle kunna vara där jag är idag om jag inte hade lyssnat på mina egna intuitioner.

– Det handlar om att våga lita på det man vet och det man tror på mot alla odds. Vi har alla uppoffrat något genom att ge efter andras åsikter. Men det är när du lyssnar på dina instinkter som du har större chans uppnå ditt syfte och det är vad Wildheart handlar om.

Miguels första album ”All I Want Is You” släpptes 2010. Idag är han en världsstjärna. Han menar själv att det var efter albumet Kaleidoscope Dream (2012) som karriären verkligen ändrades. Fan-skaran har vuxit till sig. Senast han besökte Stockholm uppträdde han på Berns. Nu på fredag intar han Globen-scenen Annexet för första gången.

– Det viktigaste är energin. Det är något speciellt med att uppträda i ett mindre rum eller en mindre lokal än en stor arena. Fast för mig handlar det inte om hur stor eller hur liten scenen är. Det handlar bara om energin. Det är en annorlunda känsla. Jag älskar att stå på scen och jag älskar att känna energin. Det finns ingen mäktigare känsla.

Intervju av Mariana Benyamin Sir

Foto: Sony Music

Biljetter till Miguel på Annexet i Stockholm fredag 2:a oktober

Miguel framträder även på SVT-programmet “Skavlan” nu på fredag. Läs mer här!

Aktuell med nya EP:n “3: Nibla”

Robin Nyström, numera känd som Mwuana, har precis som många andra gått den långa vägen. Först på engelska och genom olika konstellationer med bland annat Dida och senare med sin bror och sångaren Blen. Nu har bitarna börjat falla på plats och en egen, ensam, men frodig stig har utstakat sig. I en snårig 2010-tals djungel av mediebrus, hajp och kortlivade lågor har han med sin EP-trilogi befäst sin plats som en av de mest intressanta i gemet – i princip helt utan promotion och med passionen och musiken som enda verktyg.

– Det är verkligen ett bevis på att det är musiken det handlar om. Att vi har tagit det tillbaka till det och inte ”han är fett duktig på att sköta sociala medier”. Det är många som blowar bara på det. Jag har inte ens en Facebook-sida. Jag har min Instagram och resten har skött sig själv. Nu när det växer är det klart att vi vill ligga i fas och ta in mer muskler vad gäller promotion, men just att folk inte fick det upptryckt i deras ansikten på alla möjliga fucking sätt… Det kändes helt rätt.

Det som kanske slår mig mest är din balans mellan eskapism och autenticitet. Att ”ha sex medan pengar regnar från taket” samtidigt som du behandlar de mest grundläggande känslorna en människa kan ha, i samma mening. Vad tror du själv är anledningen till att folk har tagit till sig din musik?

– Exakt. Och det är precis det jag brottas med själv. Just att jag anser mig själv vara någon slags pionjär, samtidigt som jag har koll på vad som är en trend och inte. Trendmedvetenhet är inget att skämmas över. Men jag tror också det handlar om att jag har överträffat mångas förväntningar. När folk lyssnar på mig för första gången är det bara ett rött eller svart omslag, det kan innehålla vad som helst. Det är det musik handlar om. Känslan av att bli överväldigad.

– Speciellt den andra EP:n tror jag verkligen har träffat folks vardag, det är inga låtar som bara lever på hajp. Det känns som att folk har vårdat det faktumet och det är det som får mig att känna mig överväldigad själv. Att det verkligen träffade folk i hjärtat, för det är där jag har gjort det ifrån. Vissa låtar har utgått från en modell i mitt huvud men det mesta är på känsla och det är just den blandningen som jag fick till så bra här. Folk vill och behöver bli ledda i musik och ibland behöver man få vara fri. Det är därför det kan vara bra att inte bräka på med för många ord, för det stryper musiken.

Är du orolig för att folk inte alltid uppfattar din substans och tar din musik som ”rap utan innehåll”, som du nämner i ”Du vet att jag säljer”? Jag tänker på rader som ”allting har sitt pris och tro mig dom har fått betalt / kostade mig ångest, dricksade hälsan, bara blodet kvar” (från ”Jag lär mig aldrig”, reds anm). Rader som göms i en låt som kan uppfattas som ignorant.

– Det är exakt vad det är. Du vet, jag är fortfarande ingen rich jävla rapstar, även fast jag precis fick en mobil vilket känns helt fucking flossin’! Men det billigaste sättet du kan ta dig ur eller in i saker, det är med pengar. Det kostar inte dig ett shit, egentligen. Jag har betalat så mycket med min hälsa i det här och då menar jag både fysiskt och psykiskt. Man har svikit vänner och familj för att man har varit så beslutsam med vad man måste göra. De som sitter och gör det här som en hobby på helgerna och väntar på att någon ska knacka på deras dörr… Det kommer inte hända!

– Det finns många trångsynta människor på den här jorden och speciellt i det här landet. Nu är det många haters som har blivit fans, men innan tyckte dom att man var en jävla lallare som höll på med musik och hoppades kunna leva på det. Dom tycker man lever i en dröm. Och det är väl det man gör, det är en blandning av att man är för intelligent och rädd för att leva i den här världen på det sätt som är normen. Jag brottas med det där och musiken är ett bra forum att avreagera sig i. Att visa att det finns en baksida. Det kom ju lite med den här Drake-vågen för några år sedan. Han var så duktig på att romantisera och måla upp en fyllig och lyxig värld, samtidigt som han kunde ta dig genom en jävla bakdörr och förklara baksidan med allt. Man kände empati för honom trots att man tänkte att det var millionare problems, hänger du med? Jag försöker alltid hitta ett personligt perspektiv på hur jag förklarar saker och ting. Därför har jag heller inga gränser och kan prata om vad jag vill, vare sig det är perspektivet från en langare eller pundaren.

Det märks snabbt och tydligt att Mwuana är en person med hjärtat utanpå kroppen. En faktor som avspeglar sig i allt han gör, inte bara musiken. Jag springer på honom och managern Daniel på väg mot studion belägen på Katarinavägen vid Slussen. Mwuana behöver en ny iPhone innan han åker upp till Sundsvall dagen därpå. Vi slår följe till en butik i Götgatsbacken. Jag frågar vad som hände med hans gamla telefon.

– Du vet, jag har haft en fett turbulent vecka. Jag var i Sundsvall och hade skitbra mode, men sen hade jag ett stort bråk med min tjej… Det blev bara för mycket, jag kastade den i väggen.

Under de dryga två timmarna jag spenderar med Mwuana återkommer han ofta till sin flickvän Marian, som han tillbringat de senaste åtta åren med. Han beskriver henne som det enda konstanta i hans liv, balansen till ett känslostyrt och impulsivt sinne. Den impulsiva, eller snarare instinktiva, delen av honom är också en stor del av hans musik.

– Det var det jag var så nöjd med på andra EP:n, för den har verkligen gjorts instinktivt. Där har jag i princip gått in i båset och utgått från en rad och sen improviserat, vare sig det har varit ett stycke på fyra bars eller rad efter rad. Ibland utgår jag bara från stödord för att jag ska kunna improvisera flowet. ”Natural born killers” är verkligen skapad så. Många av de här utdragningarna har kommit på känsla och jag ÄLSKAR när det blir så. Det svåra med det är att man får skriva till 70 procent för att kunna lämna resten åt slumpen. Men det är det som är fett.

– Samtidigt är min skapandeprocess inte konsekvent. Jag är fett ihärdig och kan sitta i 12 timmar med en loop. Folk frågar ”mår du bra, eller?”, det är på den nivån. Sen är jag väldigt självdestruktiv, jag sitter och kickar konstant. Men jag behöver det för att ha någonting att kräla mig ur ifrån hela tiden, det är det som gör att jag kan skriva.

Hur mycket har du jobbat med att kontrollera din röst? Det känns som att det är ett viktigt redskap i din musik som är svårare att behärska än man tror.

– Exakt, det är det de handlar om. Behärska är fel ord, men det är det de handlar om. Att flowa och vara ett med det kräver också en viss acceptans. Jag har min röst och kommer aldrig kunna låta som fucking Prince eller James Brown eller Bobby Caldwell.

Bara en sådan grej som tonläge, det är inte lätt.

– Precis och många tror att det bara är att spotta raps! Det finns alltid ett tonläge som du måste hitta. Men det känner jag att jag alltid har haft lätt för att hitta, jag brukar bara blunda och skrika ut orden tills jag känner det. Det är då det blir kul, när man kan leka med olika tonlägen.

Hur och när hittade du din röst?

– Alltså, den första låten som jag själv tyckte var banbrytande var ”Lever livet” (osläppt låt med Finess, reds anm). När jag gjorde den så kände jag verkligen att det var något nytt. Den sticker ut från allt. Och då slog det mig att jag hade hållit tillbaka för mycket. Många av de låtar jag gör har ett väldigt högt tonläge med mycket kraft, så jag har försökt lära mig tekniker för att ta stöd från magen eftersom det är precis som att sjunga. Men jag tror alla har den bredden, det handlar bara om att våga och inte skämmas, för det blir fel ibland.

Apropå att våga så känns det som att det har krävts en hel del mod på vägen hit? Det är inte självklart att en låt som ”Natural born killers” ska flyga på svenska.

– Så är det absolut. Den är verkligen skriven i ett svep från första raden. Och refrängerna har ingen tydlig struktur utan allt flätar ihop sig. Det är det jag gillar med den strukturen. Och visst, det kommer ju från det här new school-soundet i USA, men det är väldigt svårt för mig att göra på svenska. Det klingar inte på samma sätt. Ett läte är ett läte. Om jag skär mig själv så kommer mitt första läte inte vara ett ord, utan snarare ett läte som uttrycker smärta. Sen börjar medvetandet kicka in och man börjar sätta ord på det: ”Fan, vad ont!”. Det är exakt samma sak som att uttrycka en känsla i musik och därför kan ord ibland vara så jävla wack, förstår du? Delivery är A och O.

– Ta bara introt i Lejonkungen! Inte fan fattade man vad han sa när man var barn, det var bara läten, men ändå kände man ”ouf, shit is poppin off!”. Det är exakt det jag vill få fram, fast med substans. Det är det som är svårt. Där hittar jag mycket inspiration i reggae. Det kan vara fett primitivt, men samtidigt så trovärdigt och äkta. Skulle man göra samma sak på svenska skulle det förmodligen låta wack. Det var det jag ville med det här, att hitta min egen lane. Hur uttrycker jag mig på det ärligaste sättet jag kan? Det är det här. Och det är varken att sjunga eller att stå och rappa monotont. Det är det här svängiga, råa, även om det är autotune på mycket.

Det känns verkligen som att du har lyckats med det. Det känns eget.

– Tack som fan, Malkolm. Det värmer verkligen. Det handlar mycket om ära för mig. Man vill ta ära för det man gör när man skapar något och ingenting kommer från ingenting. Jag lyssnar extremt mycket på musik och även om det är samma gamla musik så är det alltid lika utvecklande. Vi lever i en tid där rötterna till det man lyssnar på idag har glömts bort av den yngre generationen. Det är ingen som går och blir jazzmusiker idag om man tror att man ska bli kändis och tjäna 100 miljoner dollar om året, det är bara folk som verkligen brinner för sitt instrument. Den essensen är så jävla viktig att komma ihåg. Jag kommer mycket från jazz och soul, och lyssnar inte särskilt mycket på hiphop. För mig är det en social musikstil idag.

Intressant. Jag tänkte fråga hur mycket du lyssnar på artister som Future t.ex.?

– De enda gångerna jag lyssnar på Future är med Karim. Det är klart att jag lyssnar på hiphop också, men inte i den mängden. Jag lyssnar mycket på Bobby Caldwell, en gammal musiker som har samplats mycket inom hiphop, i classics som ”Do it for love” med Tupac och ”Sky’s the limit” med Biggie. Inte för att han är en klassisk sample source utan för att hans låtar är fucking bangin’.

– Är det lugnt om vi går ut och kickar lite?

Vi tar en paus och vandrar upp mot Katarinaberget, där vi slår oss ner på en bänk. Mwuana tänder en joint och blänger irriterat på en äldre kvinna som går förbi och rynkar på näsan.

– Det där är så typiskt svenskt. Vad fan, säg något istället för att glo…

Han tar några bloss och börjar prata om svensk mentalitet, för att sedan övergå till en jämförelse med densamma i Finland, där hans pappa är född. Han pratar om sin farmor, om folks avsaknad av tro och återkommer till ämnet monogami i allmänhet och relationen till sin flickvän i synnerhet.

– Jag hade kunnat droppa allt det här och börja jobba på fritids om det hade varit för Marian. Hon är mitt allt och den enda som förstår mig.

Oavsett vad Mwuana pratar om så gör han det med passion, vilket ofta resulterar i långa monologer. Men det blir aldrig tråkigt. Det är som att han behöver få ut alla tankar för att frigöra utrymme i sitt huvuds trängsel. Närheten till känslorna är både på gott och ont.

– För mig handlar det mycket om att vårda känslor. Det är därför jag gör musik. Det blir för mycket tryck… Även om det låter så jävla klyschigt tror jag verkligen att det är många musiker som hade spårat åt helvete om de inte hade haft musiken. Det är så sköra själar.

Känner du så själv?

– Ja, verkligen. Jag är världens nerve wreck. Jag tvivlar fett mycket på mig själv, samtidigt som jag sätter mig själv på en piedestal för det jag gör. ”Ingen gör det jag gör”, typ. Och jag är ett med det. Det är ingenting jag är mallig över, utan jag är bara tacksam att jag har hittat min grej. Jag har lagt ner fett mycket tid på det här i fett många år utan att få något i utbyte, men nu har jag kommit några checkpoints in och det är jag glad för. För det finns inga garantier som artist. Nu har jag byggt en liten grund i alla fall. Den vetskapen boostar skapandet ännu mer och jag kan känna ”det här är det jag gör!”. Det här är inte längre någon vag dröm om att folk ska höra mitt shit. Det finns fan folk som tror på mig nu och som vill hjälpa mig att pusha det. Jag vill bara dela med mig av det gör jag till världen.

Intervju av Malkolm Landréus

Michael Omari, mer känd som Stormzy är bara 22 år gammal. Med varken skivkontrakt eller debutalbum befinner han sig just nu på Europaturné – nästan alla spelningar blir slutsålda direkt och det menar han är tack vare sitt grymma team. Stormzy kommer från södra London och har lyssnat på grime så länge han kan minnas. 2014 vann han Mobo-awards “Best grime act” och beskriver dagen som den lyckligaste i hans liv.

– Jag är här för att jag vill bli en legend. Jag vill göra legendarisk musik och bli den största och den bästa på det jag gör”, säger London-rapparen till Kingsize som träffar honom dagen innan spelningen på Slakthuset i Stockholm.

När Kingsize möter upp honom på hotellet vid Stureplan är han iklädd mjukisbyxor,  t-shirt och sitter på den bäddade hotellsängen. Kvällen innan uppträdde han i Göteborg, ännu en slutsåld spelning.

– Göteborg var galet. Underbart, säger Stormzy och ler.

Just nu består större delen av hans twitter-flöde av retweets från svenska fans som vill att Stormzy ska fixa en biljett till dem. I Facebook-evenemanget ”Stomzy @ Slakthuset” har över 1000 personer tackat ja.

Jag berättar att morgondagens spelning i Slakthuset också är slutsåld, att jag tycker arrangörerna borde fixa större scener och lokaler till honom.

–  Ja, jag vet. Men det är galet. De som bokar mig från utländska länder, mina promoters ingen av oss vet hur det kommer vara. Vi tror att kanske 300 personer kommer komma men sen inser vi att över 1000 personer vill komma. Jag har aldrig varit i Sverige innan och jag vet inte om folk känner till mig. Jag är så ny i det här. Jag blev väldigt överraskad. Jag vet ju inte hur långt min musik når.

Du har många följare, närmre 195 000 följare, dina videos har flera miljoner visningar. Folk vet vem du är!

– Haha ja jag vet men London är som en bubbla. Folk i London vet vem jag är men inte överallt. Jag var i LA under BET-awards och ingen visste vem jag var.

Jag tycker inte det är fel att förvänta sig att ens spelningar kommer bli slutsålda. Men du gör inte det och när det väl händer så är du väldigt ödmjuk- var kommer den filosofin ifrån?

-Jag tror att jag förstår hur livet skulle kunna ha varit för mig. Därför är jag väldigt tacksam. Varje gång något galet händer blir jag chockad. Gårdagens show (Göteborg) var helt sjuk!  Jag blev chockad. Jag förväntar mig inte det. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Jag vet inte vem som kommer gilla min musik, vad jag kommer vinna, vilken video som kommer funka. Så när det väl händer blir jag chockad. Där jag kommer ifrån, där jag växte upp händer inte sånt här.

– Jag vet inte när jag kommer sluta bli chockad. Det är galet att du ställer den frågan för en av mina närmsta vänner såg en av mina snapchats från en spelning, här om dagen och han sa att han inte ens kände igen mig. Det är surrealistiskt att klippet visar hans vanliga vän från södra London.

Stormzys video till låten ”Shut up” är en enkel one-take som spelats in i en park. Den har över 8 miljoner visningar. Just onetakes och det simpla är ett återkommande i tillvägagångssätt i flera videos.  Stormzy berättar att som icke signad var budgeten en av de avgörande faktorerna vid videoskapandet.

– Från början ville jag göra mina videos så enkla som möjligt för jag inte hade pengarna. Nu har pengar, jag är inte rik men har ändå råd att göra en helt okej video.

– Jag känner ändå att det är roligare och mer utmanande med en mindre budget. Och det handlar inte bara om att ha en liten budget utan att göra det så snabbt och kreativt som möjligt.

Stormzy berättar att han blev väldigt inspirerad av Tyler The Creators video till låten ”Yonkers”.

– Jag minns när jag såg videon första gången. Jag satt och tänkte ”denna video är helt sjuk”, men jag insåg snabbt att den var ganska simpel ändå. Den kan inte ha kostat så jättemycket. Jag beundrade det för han visde att det finns andra vägar att göra coola videos än att filma 100 tjejer, 100 kedjor och 100 bilar. Det är tråkigt. Det ligger en större utmaning i att göra det kreativt.

– Jag vill alltid göra en video som jag tycker är helt sjuk. Jag tycker inte det är sjukt att ha med champagne i en video. Om jag lägger ut något – en låt eller en video så är det för att jag tycker att den är bra.

– Det är så enkelt att smälta in. Även med enkla, lågbudget videos: Att stå utanför en port med ens vänner röka och snacka skit- Det är lika rubbish som en video där jag är i en klubb med 100 tjejer.

Hårt arbete är det som tagit honom dit han är idag. Men strävan och hungern efter drömmarna beskriver han som en sjukdom i låten ”Dreamers Disease” som finns på EP:n med samma titel. Stormzy har alltid drömt stort och målmedvetenheten driver honom in i ett ”beroende”, så som han förklarar det.

–  Att vara en drömmare är något vackert. En sjukdom är något fruktansvärt.

Med samma hunger och passion som finns i målmedvetenheten så finns det ett beroende, en mörkare sida av hungern. Det är passionen och drevet som får mig att vakna sex på morgonen och säga ”kom igen nu kör vi” och det är samma passion som kommer få mig att bli helt galen på min dj om han kommer tio minuter försent till en repetition.

– Jag vill att allt ska bli perfekt och jag måste uppoffra mycket: sömn, att se familjen. Samtidigt så är det nästan som en förbannelse- Det är det enda jag tänker på. Allt jag snackar om är min musik, andras musik, min karriär och andras karriärer.

I videon ”Know me from” dyker Stormzys mamma upp, iklädd Adidas outfit och mimar till sonens text. Stormzy berättar att hans mamma alltid har varit stöttande men att hans karriärbyte chockerade henne i början. Stormzy är utbildad projektingenjör. Framtidsplanerna såg annorlunda ut för några år sedan.

– Det var inte det att hon ogillade musikkarriären. Hade jag redan vid 14-årsåldern sagt ”Jag vill bli musiker” så hade hon ha förstått. Min mamma är väldigt stöttande. Men det var inte logiskt: jag hade fantastiska betyg, ett bra jobb med en bra lön. Jag slutade med allt en dag för musiken. Så jag förstår varför hon flippade först. Hon förstod inte varför jag gav upp allt för musiken.

Jag förstår. Det finns inga garantier inom musiken. För några år sedan var även grimen väldigt utsatt i London och polisen drog in licensen för många stora event. Jag vet att du har lyssnat på grime länge, men såg du en framtid inom genren under tiden den mötte så mycket motstånd?

– Jag var inte aktiv som artist under tiden. Jag rappade men inte på en professionell nivå. Jag upplevde aldrig motståndet personligen, det hände rapparna som började före mig.  Jag minns att min stora syster upplevde det: konserter ställdes in och rappare fick inte spela på vissa ställen. Stora grime event ställdes in på grund av polisen.  Det är därför jag alltid har haft så stor respekt för de rappare som fanns och kämpade innan mig för de var tvungna att gå igenom det. Idag behöver jag inte gå igenom det tack vare dem.

– Personligen har jag alltid vetat att grime inte kan utrotas. Grime kommer alltid finnas. Om polisen försöker stoppa grime genom att ställa in event så blir den bara ännu mer betydelsefullt för gatorna. Om du verkligen älskar något och polisen säger ”nej du får inte”- det ger dig en ännu större kärlek till det.

– En rörelse som är så stor och autentisk som grime kan inte sluta.  Att ställa in event kan inte utrota hela genren. Den är för stor.

Under BRIT-awards tidigare i år, premiärspelade Kanye West låten ”All Day”. Med sig på scen hade han ett stort crew, flera av dem UK-rappare. En av dem var Stormzy. Efteråt möttes gruppen av stor kritik via sociala medier. De förlöjligades och kallades för bakgrundsdansare. En av de kritiker som fick mycket uppmärksamhet var rapparen J.Spades, som dessutom framförde sin åsikt under en filmad intervju med Urban World TV. I låten ”Shut up” säger Stormzy bland annat:

”… Onstage at the BRIT’s I’m a backup dancer, if that makes me a backup dancer the man in your vids backup dancer, the man in your pics backup dancer… ”

Okej, nästa fråga behöver du inte svara på om du inte vill men jag måste bara fråga: Är ”Shut up” en diss till  J.Spades ?

– Hahaha, Stomzy skrattar roat.

Jag måste fråga haha för det finns flera teorier om att den handlar om chipmunk osv. Jag ville verkligen veta vem eller vilka du syftar på.

– Jag gillar att du ställer den frågan för du är den första någonsin som ställer den. Jag har haft 100 intervjuer i UK, ingen har ställt den. Hahah det är en bra fråga. Men nej det är den inte.

– Det som hände var att jag adresserade ett ämne som många hade pratat om (BRIT- Awards). Alla snackade om det och alla hade något negativt att säga om det. J. Spades råkade vara den som sa det live under inspelning. Han sa det framför kamera, budskapet nådde folket. Människor lägger ihop två plus två. Jag svarade på kritiken framför kamera genom min låt men den var egentligen inte riktad till honom.

Men helt ärligt talat. Alla som säger något negativt om det är bara avundsjuka. Vem vill inte stå på scen med Kanye?

– Ja. Och orsaken till att jag älskar just ”Shut up” så mycket är att jag fick med allt jag har att säga om Kanye och BRIT-awards situationen.

– Jag gjorde inte det med flit, jag är inget genialisk författare hahahah eller jag hoppas att jag är det. Jag hade i alla fall ingen strategisk tanke bakom texten att, ”å nu ska jag skriva en sammanfattande 8:a om det”.  Men jag lyckades summera det helt perfekt med 8 bars, säger han och rappar hela 8:an.

– Det kom bara från hjärtat. Det var mitt press-statement med 8 bars.

Stormzy är bara i början av sin karriär. 2013 släppte han sitt första mixtape, året därefter sin första EP. Förhoppningarna på den brittiska rapparen är stora. Om han har lyckats ta sig så här långt sen 2013- hur långt kommer han lyckas ta sig om några år?

– Jag har alltid drömt om att bli en legend. Inte bara en rappare. Jag har aldrig bara velat spotta rader. Jag är här för att rappa för jag älskar det men jag är här för jag vill bli en legend. Jag vill göra legendarisk musik och bli den största och den bästa på det jag gör.

Har du alltid haft med dig en känsla om att du kommer bli något stort?

– Ja precis. Jag har alltid vetat, sen jag var yngre. Jag skulle aldrig kunna nöja mig med att vara medelmåttig.  Jag vet inte, men jag antar att det är någras kall. Jag var en projektingenjör- och det är inget fel med det. Någon kommer älska det yrket på samma sätt som jag älskar musiken. Men jag alltid känt att mitt kall är större än mig, men jag vet inte hur det kommer bli än för min karriär har precis börjat.

-Det är läskigt för det känns som att det är något väldigt stort, större än jag tror. En dag kommer jag vara med i ”Hall Of Fame”.

Intervju: Mariana Benyamin Sir

Foto: Melika Zakariae

Vi har precis gjort en intervju med Stormzy. Se han imorgon på Slakthuset i Sthlm (utsålt dock) @stormzyofficial #stormzy

Ett filmklipp publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag) Okt 15, 2015 kl. 10:12 PDT

Aktuell med nya albumet “Spelbart” ute den 21:a oktober.

Random Bastards, och för all del Trainspotters, är namn som de flesta som lyssnar på svensk hiphop känner till vid det här laget. Den succesiva decentraliseringen av hiphopkartan i kombination med uppskattade släpp av namn som Zacke och Cleo samt nya ansikten som Gonza-Ra, har försatt Norrland i rampljuset. Och även om det inte är en ny våg, fick man i somras välförtjänt uppmärksamhet i ett eget SVT-inslag.

Erik ”Erk” Hörstedt, huvudperson i båda ovannämnda konstellationer, är nu aktuell med skivan ”Spelbart” tillsammans med resten av Random Bastards. Kingsize träffar upp en ödmjuk duo i form av Erk, som helst inte vill att intervjun ska handla om honom utan mest vill reppa crewet, och RB-kollegan Samuel Isaksson, som ”mest svarar på mejl och ser till att det finns en riktning”. Senast kollektivet uppträdde i Stockholm var på Cleos bejublade spelning på Debaser som undertecknad gav högsta betyg.

– Cleo är en boss. Det är hon verkligen. Men vi brukar alltid ha kul och jag tycker oftast vi gör bra spelningar. Jag har nog haft tur att gästa på dom bästa också. Men jag är sjukt stolt över att känna henne, vi är barndomsvänner och hon är medgrundare till Random Bastards.

Kände ni då att det var så pass bra som det var? Kändes det speciellt?

– Ja, alltså även om man visste att det skulle bli mycket folk så blev man positivt överraskad av hur bra stämning det var. Det var riktigt kul. Jag försökte stå i publiken så mycket jag kunde. Cleo är bra på att samla och ta fram det bästa ur folk, vilket jag har inspirerats av i jobbet med den här skivan.

Första singeln från albumet ”Spelbart” är ”Gnäll på jag” tillsammans med Gonza-Ra och Imchibeat. Videon är inspelad i Los Angeles och Santa Cruz av Alex Eneroth.

– Alex mejlade och sa att han ville göra en video åt oss som sitt terminsarbete, så vi åkte dit och hängde i två veckor. Det sjuka var att min kamera blev snodd i Santa Cruz och jag hade inte gjort någon backup på filerna. Det var som i en film, jag var tvungen att stämma träff med några uteliggare utanför ett 7 Eleven och köpa ”Monster” åt dom för att få namnet till en kille som hade jobbat på ett hotell. Jag skejtade dit och frågade efter honom i receptionen, men då hade han slutat så till slut fick jag numret till killen som hade räddat kameran och mötte upp honom. Det tog en hel helg att få tag på den. Men jag fick hans adress så jag skickade lite Random Bastards-kepsar och så dit.

– Men det var jättekul att Alex hörde av sig. Spontant är vi alltid peppade när någon hör av sig och vill jobba, då vet man att dom verkligen är taggade.

På själva låten pratar ni om haters, eller åtminstone en variant av temat?

– Ja, men lite. Jag gjorde ju en låt som heter ”Nalta” som var inspirerad av ”Goldie” med ASAP Rocky. Där säger han ”niggas wanna hate on me” som jag tänkte kunde bli en kul refräng i form av ”gnäll på jag”. Vi tänkte att rappa om haters var ett fett played out topic så istället körde vi från perspektiven att någon snackar om mig och till Gonza. Den blev cool. Men Imchi alltså, vilken smed han är. Han är ju bokstavligen talat en smed, han jobbar med att göra yxor i stål.

Till skillnad från när han pratar om sig själv kan Erk prata hur länge som helst om sina kollegor i allmänhet och producenten Imchibeat i synnerhet. Tobias Thelin, som han egentligen heter, är numera starkt förknippad med Random Bastards-kollektivet. Det är också hemma hos honom som den största delen av ”Spelbart” har spelats in – i en hemmane i Gnarp, där Imchi bor med sin familj och har sin studio.

– Imchi är en riktig boss. Det började med att han bara bjöd ner mig och Kaplan när han skulle göra något projekt. Först gästade vi en låt på engelska och andra gången sa han bara ”ni ska fan göra en låt var på svenska nu, så är det bara”. Då gjorde Käp den här ”PCP” som jag tycker är så jävla fet och jag gjorde ”Nah”. Hela den skivan, ”Kreativitetens väntrum” är najs.

Kan du berätta lite om dina/era amerikanska influenser? Du och Gonza-Ra har ju ett ganska tydligt Södern-inspirerat sound till exempel.

– Kaplan har ju bott i Texas när han var typ 14, när alla lyssnade på screwed och softade. Så han fick det därifrån. Jag har alltid lyssnat mycket på klassisk New York-boombap som Wu-Tang, Jedi Mind Tricks… haha, mycket Looptroop och svensk våldsrap. Jag har alltid gillar rap som är punkig för man fattar att dom inte är seriösa men det är kul att lyssna på. Nu lyssnar jag mycket på Östblockarn och Inkasso.

Men du har till och med en Boosie-”cover”, eller vad man ska kalla det, på skivan.

– Ja, jag snöade in på den där ”Crazy” och skrev i princip över låten, med exakt samma flow och text men med mina egna ord. Det är så jävla kul att göra sånt. ”Nalta” var ju lite så, men inte lika extrem. Jag tror dock att typ ingen har hört ”Crazy”, den skulle vara med på ”Touch down 2 cause hell”-skivan men dök aldrig upp. Eftersom vi inte kunde hitta beatet så har Imchi återskapat det från grunden. Generellt gillar jag när producenten föreslår topics. Nu ska man inte bara göra covers, haha, men det är kul när man har en ram att förhålla sig till. Då kan man göra sin egen twist på det.

Jag har en uppfattning om att det finns en stor frihet och lekfullhet som frodas inom Random Bastards och som manifesteras i musiken ni släpper. Det är inte alla som skulle ha med en cover på sitt album, till exempel. Är det ett norrländskt drag eller beror det mest på friheten i att vara independent?

E: Det är inte hela svaret, men en tanke som slår mig är att det är för att man inte förväntar sig någonting. Vi är fortfarande ganska underground. Vi gör det vi tycker är kul utan att räkna med några stordåd egentligen. Jag tänker mest att mina polare, skejtarna och guldarna (målare, reds anm) ska lyssna och då kan man göra det man känner för. Vissa kanske har mer krav från allmänheten eller skivbolag.

S: Jag tror att många artister sätter sig själva i ett fack. När man gör det och redan har definierat sig själv som artist i hur man gör och hur man ska låta, så tappar man en del av kreativiteten och lekfullheten som jag tror är väldigt viktig inom hiphopen.

E: Det är det som känns kul med den här skivan, för det känns ganska nytt. Vi har alltid gjort musik på både svenska och engelska och nu har man kommit in i det lite. Och än en gång, Imchi, Imchi, Imchi, Imchibeat! Jag måste säga det igen. Han proddar väl 10 av 14 spår på skivan. Det är nästan mer hans skiva än min och vi har fått så bra relation och workflow att det känns nästan som när vi gjorde ”Dirty North” med Academics. Även om vi hade jobbat med honom innan så kände man verkligen att man ville göra något eget tillsammans.

Det är som vanligt mycket norrländska referenser och slang på den här skivan. Jag vet att Gonza har svarat på det här tidigare, men hur ser du på det som eventuellt hinder för vissa lyssnare? Är det något du reflekterar över?

– Det har jag inte riktigt tänkt på, jag vet bara att jag älskar när det är så. Jag har nyss lärt mig Didas ”Parranoia”-vers och även om jag inte förstår alla ord och det är olika språk så kan man plocka upp grejer här och där. Sånt tycker jag är fett. Jag försöker också ta saker från samiska polare t.ex. Sen har vi JaQe som vi inte ens ska tala om… Det är så jävla kul att vi fick med honom på skivan. Vi har ändå spelat tre gånger tillsammans nu uppe i Umeå och hängt en del. Han brukar vara med RB-gänget och freestyla, han dödar den alltid. Det var han som valde beatet till ”Hoppet” och det är en av de äldsta låtarna på skivan.

Jag brukar prata en del om vikten av att ha ett eget uttryck. Det kan man ju verkligen säga att ni har. Tycker du att det är viktigt?

– Man kanske inte tänker på det så, men när du säger det så absolut. Så är det. Men det är nog snarare så att man får kämpa för att inte tappa det än att hitta det, haha. Det är så jävla kul att diskutera sånt här, men ibland är det svårt att veta vad man tycker…

Det kanske handlar en del om stolthet också?

– Ja, men det tycker jag… Jo, men så är det! Ett rakt ja! Haha.

Apropå stolthet så var ni med i ett SVT-inslag om norrländsk hiphop nyligen. Kände ni att ni fick ett välförtjänt erkännande där?

E: Ja, det var kul faktiskt. Det blir inte alltid bra i media, oftast ska det gå väldigt snabbt och det blir lätt fel. Jag hade inte träffat reportrarna innan men dom var från Piteå och tog sig verkligen tid att hänga med oss. Dom var genuint intresserade och det blev fan bra ändå. Det var jävligt kul att dom försökte bigga upp Tenth i Gävle, Pizzaboyss i Östersund och Kusten Klick i Piteå, för alla norrländska städer och byar innehåller någonting. Det finns hur mycket som helst.

S: Det är lätt att det blir lite exotifiering, ”åh, ni är från Norrland, hur funkar det?”. Idag när allting släpps på internet och det inte finns den här tydliga barriären så tycker jag alla kan få göra det dom vill. Därför tror jag det är viktigt att man får komma ut och berätta vad man gör och varför man gör det och kanske visa på att det inte bara är en helt ny våg. För att få förnyelse inom hiphopen och kulturen överlag så behöver man vara där som mentorer och bana väg och visa hur man kan göra. Titta på Cleo som är ett bra exempel för kvinnor, hon visar att man inte behöver se ut på ett visst sätt eller komma från en viss stad.

Titeln ”Spelbart” är rätt kul på ett album kan jag tycka, vad kommer det ifrån?

– Det är ett uttryck som kommer från guldarpolarna, dom som är ute på natten och gör jobbet i det tysta. Dom brukar säga att något är spelbart. ”Det funkar”, liksom. Jag gillar egentligen inte metauttryck, men jag tänkte jag skulle chocka här. Man vill liksom inte göra ett album som handlar om att rappa. Jag vill ju att skivan ska ha mycket storytelling, det har jag fått från Käp. Vi lyssnar mycket på Dirty Boyz efter att Öris delade deras musik och dom har en platta som heter ”The Art of Storytellin”. Det ska handla om att berätta en historia, jag vill inte höra någon berätta om att de står framför mikrofonen och lägger bars. Du kan göra det utan att säga att du gör det! Jag vill ändå tro att jag har fått med några såna låtar i alla fall. Drömmen vore ju att göra en hel skiva med bara storytelling. Jag är inte där än, men jag skulle vilja. Sen får det inte bli för pretto heller, man gillar ju att lyssna på folk som bara snackar skit. Det där är något jag brottas med dagligen… Ska man bara skriva något som man har fått feeling på eller ska man berätta värsta historien?

Ibland känns det som att både du och Gonza har en tendens att toucha vid saker som finns där, men att ni ofta håller en distans till det. Som t.ex. på ”Gnäll på jag” eller nu när jag hörde ”Gälen” där du lägger raden ”dom säger RB får kidsen att röka på mer/men dom har inget alls att göra kan ni försöka förstå det?”. Är det så det är?

E: Det är roligt att snacka med någon som verkligen har lyssnat, det är inte alltid det är så. Jag vet exakt vilken rad du menar och det är väl ändå lite så… Just i det fallet så stämmer det faktiskt inte. Vissa grejer som dom säger kan jag köpa, men det där är bara tråkiga och lata genvägsfördomar. Jag skulle säga att vi tillsammans verkligen gör något bra, vare sig det är skejta eller göra musik och dokumentera det. Det är kul att Boosie säger just det i låten, så gjorde jag min egen twist på det. Men det är drygt för vi känner oss ändå ganska ofta motarbetade. Det är inte alltid riktigt rättvist, även om vi får mycket love också.

S: Därför är det kul att kunna motbevisa folk när man väl får sitta ner och prata med någon. Då kanske folk får upp ögonen för varför man gör det man gör och varför man är den man är. Bilden andra har kanske inte alltid stämmer. Det är bättre att det är så än att man målar upp sig som någon slags övermänniska som alltid gör rätt i alla lägen. Det kommer alltid finnas haters, det är bara att bevisa dom fel.

Intervju av Malkolm Landréus

Idag släpper Erik Lundin sin debut-EP Suedi. Kingsize Magazine mötte upp honom på RMH-kontoret för att prata om den nya musiken, om drömmar, rasism och identitet.

”’Fuck Sverige, vi ska ändå flytta härifrån. Jag ska flytta till min släkt. Aldrig att jag ska bo Sverige!’

- Så långt gick det, berättar Erik när han blickar tillbaka på sin uppfattning om Sverige som ung.

Om det finns en svensk rappare som lyckats skapa en stor hype kring sig just nu så är det Erik Lundin.  I slutet av augusti publicerade DI Weekend (Dagens Industris helgmagasin) en krönika av Jan Gradvall där han skrev att Grammisjuryn inte ens behöver ha ett möte om vilken artist som ska få priset för ”Bästa Svenska Textförfattare 2015”- Enligt Gradvalls tycke måste priset gå till Erik Lundin.  Jan Gradvall är varken den första eller sista person inom branschen som (an)ser att Erik Lundins talang är enastående. I onsdags skrev RMH-rapparen historia när han medverkade i SVTs ”Gomorron Sverige”, och körde acapella i tio minuter.

– Jag tillhör den grupp som EP:n är avsedd för, förklarar Erik för mig och syftar på icke-vita svenskar som blivit placerade i facket ”invandrare” för att de inte ser ut som ”etniska svenskar”. De personer som hamnat i mellanförskap, utanförskap och identitetskonflikter.  Hans fullständiga namn är Ibrahima Erik Lundin Banda. Han går under namnet Erik Lundin när musiken är på svenska, Eboi för musik på engelska. Samtidigt har det svenska namnet blivit ett statement för honom. Erik Lundins karriär kan beskrivas som en resa. Längsmed den långa vägen har tankeställare och sociala omständigheter lämnat avtryck som formar hans dagliga musik och samhällsperspektiv.

Erik är född i Sverige och är idag 33 år gammal. Intresset för hiphop började tidigt- 2 pac och Bone Thugs- N- Harmony var favoriterna. Han började rappa redan i högstadiet och hade från början flera drömmar: att bli författare, rappare och att bli ekonom. Under fyra år pluggade han ekonomi i USA.

– Alla föräldrar vill ju alltid att barnen ska komma längre och få bättre möjligheter än de själva har gjort och fått. Mina föräldrar har alltid präntat in i mitt huvud att ”Skolan först, Skolan först”; Så skolan kom först.

– Jag är den i min släkt från både mamma och pappas sida som kommit längt med plugget. Jag gillar business men samtidigt ville jag ha något att falla tillbaka på. Så ekonomiutbildningen var mer av en plan B fast prio ett.

Författardrömmen, som fortfarande existerar, började vid gymnasietiden och han ville skriva böcker. Därför ser RMH-rapparen Grammispriset ”bästa svenska textförfattare” som det absolut finaste priset- finare än att bli ”årets artist”. Som tidigare nämnt anser journalisten Jan Gradvall att Erik Lundin är Sveriges bästa textförfattare 2015.

– Det är svårt att ta till sig Gradvalls fina ord. Textförfattare har alltid varit stort för mig.  Det är klart att jag hade ambitioner på att få textförfattarpriset, det har jag fortfarande. Fastän Gradvall är en så pass viktig musikskribent och har legend-status så är det en människas åsikt. Det behöver inte betyda att alla tycker så men för varje ny människa som håller med honom så känns det nice att folk fattar det jag vill göra.

I 25 års-åldern tog han sin ekonomexamen och återvände till Sverige.  Av ren slump träffade han Babak Azarmi, som driver RMH Sweden.  Mötet sådde ett frö och fick Erik att fatta ett beslut som kom att påverka hans framtida karriär.

– Skolan var klar. Mamma var glad, pappa var glad och jag var glad! Men jag tänkte att innan eller om jag sätter mig bakom ett skrivbord och blir en kostym- shuno så måste jag ge musiken en ärlig chans: det var allt jag visste.

– Jag ångrar inte min utbildning. Det handlar inte bara om att ha en utbildning utan undertiden lär man sig att se världen på ett annat sätt. Man lär sig kritiskt tänkande.

Jag hörde dig första gången på Adam Tenstas ”Dopeboy”. Det var 2007. Jag vet att du bland annat har släppt enstaka låtar och framför allt gästat en hel del. Men nu, 2015 släpper du din debut- EP. Jag måste bara fråga: Varför tog det så lång tid?

– Det är en bra fråga. Det är nog lite av allting. Skriva har jag alltid kunnat göra men jag började ganska sent och hade inte hunnit latja i studion och hitta det jag verkligen ville göra. Jag kände att jag hade förlorat den tiden så jag ville ta igen den.

– De första åren kan du nästan räkna bort för då var jag med Adam Tensta och gästade hans grejer . Jag släppte några mixtapes, men det var inofficiella projekt som jag inte ville presentera som min debut utan jag gjorde det för att hålla igång maskineriet.  Jag har även testat på flera olika sound: deubstep, klubbmusik och sen har det varit väldigt mycket gästande på andra artisters musik.  Jag har haft mycket tålamod och livet har också kommit i vägen.

Erik visste att han hade det som krävdes men att han ville ta sin tid att finna sitt sound utan att behöva bekymra sig över den ekonomiska biten. Han började jobba som försäljare och sålde elavtal.

– Men återigen med min bakgrund så vill jag bli bäst på det jag gör så jag gick från säljare till avdelningschef: anställa och sparka folk, skrattar han.

– Som säljare hette jag DEFITIVT Erik Lundin. Som du kanske vet, Ibrahima säljer inte lika bra som Erik, tyvärr 2015. Så artistnamnet blev som ett statement. Jag heter Erik Lundin och nej, jag är inte adopterad. Om du tänker namnet ”Erik Lundin” så tänker du förmodligen inte på någon som ser ut som mig-OM personen inte är adopterad. Det i sig blir ett statement: Jag heter Erik Lundin. Jag är född här. Det går hand i hand med hela konceptet EP:n Suedi.
Erik Lundins gudfar bor i Texas, USA och han har besökt sydstaterna en hel del. Erik upplevde en annan typ av rasism i USA och menar att den är lättare att leva med än den strukturella rasismen som präglar Sverige.
– I Sverige spelar det ingen roll att min mamma är svensk. När folk frågar var jag kommer ifrån och jag svarar att min mamma är svensk och min pappa från Gambia svarar människor 99.9 % av gångerna: ”Jaha Gambia”. Dom hör inte ens Sverige.  Det är få länder förutom Sverige som använder termologin ”Andra generationens invandrare”.  I USA kan du ha värsta brytning men har du green card kallar du dig för amerikan.

Ja men deras rasism är ju äcklig…

– Ja men jag trivdes ändå bättre med rasismen i sydstaterna, det var ändå Texas. Det har hänt flera gånger att vita rasister skrikit N-ordet efter mig. I USA är den uttalad och du vet vilka som har något emot dig. Men det stör mig inte lika mycket som den strukturella rasismen här i Sverige. Du vet den ”nej det finns ingen rasism det är klart att du kan få jobb var som helst” och ”vad löjlig du är vadå byta namn?”, säger han med tillgjort stockholmska.

Erik såg sig som svensk fram tills omgivningen placerade honom i ett fack, baserat på hans etnicitet. Rasismen och utanförskapet kom krypandes redan när han var sju år gammal. Alltifrån nedlåtande blickar till äldre damer som slängde ur sig N-ordet och sa till honom att åka ”hem”. Erik Lundin berättar att han trivdes bättre i förorten med andra icke-vita barn. De hade något gemensamt.

– Om det var någon som störde sig på mig i förorten så störde de sig på mig som människa inte på grund av mitt etniska ursprung.

Det första spåret på EP:n heter Suedi. I låten säger han: ”Vi förvrängde dialekten, snodde massa ord från släkten, vad blev effekten: förortsslang, det gav respekten. Grammatiken blev kassar, R:en vassare” och berättar att det förklarar hur han identifierade sig själv.

– Man accepterades inte som svensk. Vi fick höra att vi var invandrare hela tiden. Och då tänkte vi okej, men hur låter invandrare? Hur pratar dem? Det blev coolt att låta som nyanlända. De bröt och hade grövre R. Vi började prata som dem och vände på orden med flit.

I låten Suedi beskriver du det som något hemskt att bli presenterad som svensk och att du ”vaknade upp och var suedi”. Jag har gått igenom samma sak och fick en aha-upplevelse som sedan gick över i ilska.  Kommer du ihåg när det hände dig?

– Jag tror det var en övergångsperiod på flera år där man kanske förträngde det men ändå fattade. Vad håller jag på med och kallar mig själv gambian? Jag är inte gambian. Jag är från Sverige och från Gambia om du snackar etnicitet. Men ser vi till faktiskt bakgrund så är jag ju född här i Sverige, hur kan jag vara gambian?

Den hemska händelsen Erik beskriver i låten Suedi var inte att bli kallad för svensk i Gambia, utan att inse att det svenska samhället hade placerat honom i ett fack och att han blivit tilldelad en identitet.  För det var den tilldelade stämpeln som i sin tur formade Erik och hans vänners självbild. De gick i högstadiet och för dem var en framtid i Sverige helt uteslutet eftersom personer som hamnat i deras fack inte hade Sverige som hemland.

– Okej, så vi alla hade något gemensamt: assyrierna, turkarna, gambianerna och alla andra. Vi accepterade varandra. Då sa alla ”Fuck Sverige, vi ska ändå flytta härifrån. Jag ska flytta till min släkt. Aldrig att jag ska bo Sverige.” Så långt gick det, berättar han.

– Alla hade en plan typ när jag är klar med skolan ska jag till hemlandet men sen när man väl åkte dit och blev man presenterad som svensk. Då tänkte jag ”Va? Är jag svensk i dina ögon? Jag trodde jag var Gambian.” Så var det för alla mina vänner som åkte till sina länder- när de åkte dit så var de ändå suedi.

När alla vänner träffades i Sverige igen hemlighöll de att de blivit kallade suedis av sina släktingar utomlands.

– Alla skämdes för att det i början men allt eftersom åren gick började man prata om det och det visade sig att alla mina vänner blivit sedda som svenskar i sina ”hemländer”.

– Till slut blev det komiskt. Vad fan är det vi har gått runt och känt hela tiden? Varför har vi låtit samhället diktera vad vi ska kalla oss själva? Och idag så vet vi att det är klart vi är svenskar!

Den omtalade låten ”Annie Lööf” handlar egentligen inte om Centerpartiets ledare, utan om pengar. Titeln kommer från synonymerna löv och röding. Löv(Lööf) är ett annat ord för pengartt annaannat d för pengarille inik Lundin är Sveriges bästa textförfattare 2015. rödhårig.

amtidigt sitt sound och han ville in och röding(Annie är rödhårig) som är ett annat ord för 500-lappen.

– Jag tänkte att ”jag ska göra henne känd”, säger han och skrattar. Plus att namnet låter nice- Annie Lööv låter som ”I need love”- det låter fett, säger Erik och medger att han till en början hade hoppats på en reaktion från Centerpartisten som efter singelsläppet delade låten på alla sina sociala medier.

Så automatiskt kommer Centerpartisterna i alla fall lyssna på det..?

– Givetvis! Dom har inte hatat på den heller. Nyheter 24 skrev om ”Hennes Pinsamma Miss” det är inte mina ord utan deras. De menade att Annie inte förstod metaforen utan att hon trodde att låten handlade om henne. Men jag tror hon har bättre koll än så. Hon kanske bara vill snacka kidsens språk och visa att hon är en riktig människa. Annie blev partiledare när hon var 28- det är ändå strängt. Men jag förknippar henne bara med para.

I låten ”Haffla” säger du ”Haffla som en kriminell, haffla som jag blivit åtalad men aldrig fälld”- jag får en känsla när jag hör den delen typ att man undkommit något jobbigt, någon form av tacksamhet och därför ska man festa hårt och slösa mycket pengar- just att du säger ”haffla som en kriminell” är för att kriminella oftast är de med mest cash i sin omgivning? Eller?

– Till att börja med: Gratis är gott. Ingenting smakar så gott som en gratis drink och du slipper tänka ”fan alltså 180 spänn”, varje klunk tar emot lite men en gratis drink är nice.

– Sen får vi inte glömma att enligt svenskt rättsystem så är man oskyldig tills man blivit dömd. Så jag låter det vara osagt. Huruvida jag var skyldig eller inte det får vi aldrig veta. För jag blev inte dömd.

Men du slapp undan något jobbigt i alla fall tänker jag..

– Man är minus en börda absolut, oavsett om man är skyldig eller inte så är det en jobbig grej. Kriminella är en del av hela grejen. När du har gjort dina para så måste du ändå visa att det går bra. Vilket går emot logiken att man inte ska synas och fläsha så mycket för då får man ögon på sig.

– Men om du jobbar 09-17, fem dagar i veckan så försöker du hålla i pengarna så mycket som möjligt istället….

… förfestar hemma med en flaska vin…

– Precis eller en flaska smuggel. Allting för att det ska hålla nere kostnaderna.

Men där är det är helt tvärt om: go all out! För mig har det alltid gått mot logiken att bränna para på det där sättet. Det är läskigt att få såna ögon på sig.

Debut EP:n är det mest personliga han släppt hittills. Titelspåret Suedi är grunden till hela skivan och introducerar konceptet för lyssnaren.

– Men alla låtar kommer från en person. Det är lite som att jag presenterar mig: vem jag är och var jag kommer ifrån. Hela EP: n är en samling av historier. Låten Haram är ena sidan av myntet- Västerort är andra sidan.  Haram handlar om hur man lurar sig själv till att glorifiera livsstilen folk har, som egentligen framkallar ångest.  Allt det som är en synd men mycket av det som man själv lider av på grund av omständigheterna man växte upp i, säger Erik.

Intervju av Mariana Benyamin Sir

Foto: Press/Babak Azarmi

Lyssna på Erik Lundin “Suedi EP” nedan samt läs Malkolm Landréus recension av skivan!

“Jag har bara gått på känsla. Det finns ingen annan som har sagt åt mig vad jag ska göra…”

Ända sedan DC Grimsta släppte sina första skivor ”Från Grimsta” (2010) och ”Min melodi” (2011) har han uppskattats av fans för sin autenticitet. Trots det har den nationella spridningen varit blygsam fram tills nu. 2013 signade rappare till Team Galagowear Records och har sedan dess släppt hitsinglarna ”När vi går” och ”Inom sin tid”, där sången tar mer plats och soundet uppdaterats.

Kingsize mötte upp DC Grimsta på Galagowears kontor där även grundarna och bröderna Niklas och Patrik samt Martin Alén var på plats. Niklas berättar hur det gick till när de signade DC:

– Det började med att Alpis och dom skulle spela in ”Hemmaplan” (från Stadsbild volym 2, reds anm) och då var DC här. Han var bara en sjukt skön snubbe och efteråt frågade han om jag kunde fixa biljetter till Kingsizegalan, det första året vi var med. Då gjorde vi det och han gick dit med oss. Jag och Patrik hade pratat om att plocka in honom, så jag signade honom på fyllan samma kväll. Patrik blev lite grinig för han ville vara med också, haha. Sen var det ju tänkt att vi skulle släppa ett rapalbum, men när ”När vi går” släpptes blev det så att vi började om från början istället. Men det är ju forfarande rap, fast på hans sätt.

DC Grimsta har precis kommit in i rummet och slagit sig ner i den djupa lädersoffan. Han tittar fundersamt på Niklas och frågar skeptiskt:

– Fast är det verkligen det?

– Om man måste sätta det i en genre så är det väl hiphop ändå. Mitt sätt att skriva texter kommer ju från att skriva bars, så grunden kommer ändå därifrån. Jag hade aldrig gjort en sån här skiva om det inte hade varit hiphop från början.

Oavsett vad man tycker om att kategorisera och stämpla musik är det en intressant fråga om man är intresserad av hantverket. För trots att sången alltid har legat nära till hands för DC Grimsta, är ”Mitt eviga krig” ett ganska stort steg från hans tidigare släpp. Ett steg som enligt honom själv har kommit helt naturligt.

– Jag har bara gått på känsla. Det finns ingen annan som har sagt åt mig vad jag ska göra, om jag har tyckt att det har låtit bra så har jag tagit med det. Övergången kom ju naturligt i och med att sången alltid har funnits där, bara att det inte har varit basen. Men det började egentligen när jag spelade in ”Dom säger” med Joakim Gissberg. Han sa ”försök och sjung lite” och det var första gången jag fick ur mig en hel vers med sång. Det känns naturligt när jag gör det i alla fall, sen om någon annan upplever att det inte känns på riktigt får det stå för dom. Det skiter jag i.

Hur trygg har du varit i att det här skulle bli bra? När jag har hört och sett dig prata om skivan så noterade jag att du alltid la till: ”sen kommer det en skiva med Alpis också!”, som att du ville lugna folk som vill höra dig rappa.

– Ja, det ligger nog någonting i det för man lämnar ändå något som man känner sig bekväm i. Det är mycket lättare att rappa än att göra det här, där du måste få med melodier och såna saker. Det är mer bitar som måste falla på plats. Samtidigt som rap också är fett kul för att man kan spy ur sig det man vill ha sagt för stunden. Det känns som att det här måste vara lite mer genomtänkt.

Jag har alltid upplevt att du har en slags svärta och trasighet i dig och att den kommer fram ännu tydligare nu genom sången?

– Ja, så är det nog. Folk upplever ändå mig som typ världens gladaste och att jag alltid är positiv, men det ligger nog någonting i det. Alla har väl någon slags svärta och mörker inom sig och det beror ju på olika saker hos olika människor. Det finns hos mig också och det kommer ut i musiken eftersom jag använder den som terapi. Där får jag ur mig allting och behöver inte hålla tillbaka.

Är det lättare att uttrycka det genom att sjunga?

– Ja, det är det. Och lyssnar man på skivan så är den ganska mörk. Det finns ingen glad låt egentligen. Det tycker jag själv i alla fall, men dom andra tycker den låter glad…

Det är kul för vi satt och diskuterade det innan du kom och det jag tycker du har fångat så bra med skivan är den här udden av hoppfullhet och positiv melankoli, även om låtarna i sig är deppiga.

– Jag har hört det där förut och det är verkligen inget jag har gjort medvetet. Det finns ingen tanke att det ska vara deppigt men ändå hoppfullt, förstår du? Det har bara blivit så. Men folk upplever ju musik så jävla olika. Jag tycker Mwuana har gjort många såna låtar nu, där han pratar om ganska tragiska saker men som är hur feta som helst. Han är den överlägset bästa just nu.

Ifjol släppte DC Grimsta singeln ”När vi går”, en berättelse om den krångliga uppväxten och som kan ses som en uppföljare till låten ”Än idag”. Under en period var det den tredje mest delade låten på Spotify och sålde nyligen guld i Spotify-streams med över 2,5 miljoner lyssningar. Även videon fick stor spridning och har i skrivande stund 436 000 views på YouTube. Något som DC knappast hade räknat med.

– Nej, nej, absolut inte. Jag skrev den låten på typ 20 minuter efter att jag fått beatet från en snubbe som heter Jimmy Ek, som jag egentligen inte visste vem det var. Han bara skickade iväg två beats och så lyssnade jag och Alpis på dom, sen skrev jag låten och spelade in. Sen var det inget mer med det. Måns (Billner, aka Proclaimer, reds anm) mixade den och la till lite körer sen var det en färdig produkt på bara några dagar.

Var det på något sätt obehagligt att den blev så stor med tanke på att den är väldigt utelämnande?

– Nä, alla mina låtar jag har gjort är personliga så det är inget jag har tänkt på. Jag struntar egentligen i hur många som hör den, men dom som har uppskattat den har förmodligen kunnat relatera lite. Men visst, man lämnar ut sig lite mer än vad andra gör kanske.

Patrik berättade att det är många som spelar den på förfester, vilket är sjukt men ändå inte så oväntat eftersom den låter ganska glad. Många har kanske inte förstått den förrän de sett videon..?

– Haha, jag har ingen aning om det är så, men det är möjligt… Det är ju ingen partylåt direkt. Men man har märkt det när man är ute och spelar att alla sjunger med och det blir någon slags allsångslåt. Men generellt tror jag inte folk har missuppfattat den. Den är ju ganska tydlig och speciellt i videon. Där lyckades Emilio (Di Stefano, reds anm) verkligen fånga känslan och den blev nästan som en långfilm.

”Min melodi” släpptes 2011. Vad har du gjort fram tills nu och varför har det dröjt så länge?

– Vad fan har jag gjort? Jag har gästat några låtar… Eller har jag det? Jag gjorde ”Hemmaplan” med Matte Caliste och den har ju också gått svinbra. Jag gästade Joakim Gissberg med en vers, Alpis grejer… Sen gjorde jag en låt med Finess. Det har varit mycket smågrejer, men sen har jag haft mycket privat också. Jag har separerat… Du vet, sånt som tar mycket tid. Men det är inte så jävla lång tid, eller är de det?

4 år är ganska lång tid…

– Är det lång tid? Jag tycker inte att det är det… Det beror på vad man jämför med. Jag tycker det är ganska lagom, haha. Eller? Men det är klart det gäller nog att hålla sig hyfsat relevant och synas lite så man inte faller helt mellan stolarna. Men man kan inte riktigt jämföra det med dom gamla skivorna, för dom gjorde jag med en snubbe som heter EKP och vi gjorde dom själva i hans garderob liksom. Det var ingen som mastrade, vi hade polare som vi tyckte kunde mixa, det var på den nivån. Det här är ändå ett ”riktigt” skivsläpp jämfört med dom andra, även om dom blev omtyckta.

Hur mycket har du jobbat med att hitta din röst?

– Man blir nog tryggare i det med åren, samtidigt som man är begränsad. Jag är ju ingen sångare liksom. Men det gäller att hitta ett sätt som gör att det inte låter krystat och det blir bättre och bättre hela tiden. Jag har redan gjort några fler låtar efter den här skivan och dom har kommit ännu mer naturligt. Så det här är mer som en uppvärmning och det kan bara bli bättre.

Precis som Mwuana så känns det som att du har nått fram till dina lyssnare genom att helt enkelt vara äkta. Du har ju inte varit på något bolag innan det här. Upplever du att det är äktheten som är din styrka som talar till folk?

– Jag tror absolut det är därför folk uppskattar det jag gör. Som du säger, jag har ju nått fram till folk utan något majorbolag fram tills nu. Egentligen skiter jag i hur många som lyssnar, men jag vill att dom som gör det verkligen uppskattar det. Att dom gillar soundet och ärligheten. Sen tycker jag själv att jag inte pratar om samma saker som kanske 90 procent av alla andra rappare pratar om. Alla genrer har sina klyschor men jag försöker undvika att hamna i dom. På samma sätt använder jag väldigt lite slang jämfört med alla andra rappare.

En annan styrka du har är att sätta ord på känslor som många kan relatera till. Som ”Inom sin tid” t.ex. Hur tror du det kommer sig?

– Jag tror det handlar om igenkänning och det är sån musik jag själv gillar och det som gjorde att jag fastnade för hiphop som ung. Så det är möjligt att det har inspirerat mig. Men det är också omedvetet, det kommer bara fram så. ”Inom sin tid” är en låt som alla kan känna igen sig i om du har haft en relation som har spruckit. Kanske inte ordagrant, men det finns rader där som alla kan relatera till. Den skrev jag när jag separerade så den är verkligen från hjärtat. Någon annan kanske hade gått till en psykolog och grinat i ett halvår, men jag skrev en låt. Då slipper man få frågor om det också.

Du har egentligen aldrig pratat om hur din uppväxt såg ut förutom i dina låtar. Vill du berätta lite om det?

– Alltså jag har alltid varit glad att jag är född i Sverige, bara det är en trygghet i sig. Jämför man mitt liv med något ghetto i Afrika så är jag världens lyckligaste. Men alla har sin story och sina problem. Jag kommer från en knarkarfamilj med pengabrist och risiga förebilder. Men det är det fler som gör så jag är inte speciell på något sätt. Jag tror absolut att det har format mig på det sätt att jag tänker efter två gånger extra. Sen har jag själv varit ute och snurrat en del och testat det mesta på vägen. Det blir väl lätt så.

– Under de senaste åren har ett tiotal av mina barndomsvänner dött och alla jag har växt upp med kommer från ungefär samma förhållanden: ensamstående morsor, risigt område, inga pengar. Men jag ser det ändå som en styrka snarare än en svaghet. Jag hade nog aldrig gjort det här om jag vuxit upp i en akademikerfamilj. Min pappa dog när jag var sju och minnena jag har av honom är inga trevliga minnen. Nu har jag själv tre barn och enligt dom är jag världens bästa pappa. Och det finns ingen annan än dom som kan avgöra det.

Det är en intressant koppling mellan den här växande psykiska ohälsan i Sverige och hur det påverkar musiken som kommer ut.

– Psykisk ohälsa och musik går ju typ hand i hand. Det blir så mycket mer intressant när det kommer från någon slags smärta. Det är bara att titta på Ken, han är en stor anledning till att jag började med musik. Han har alltid pratat utifrån sig själv, vilket jag också gör. Han har betytt mycket för mig, speciellt hans första skiva. Den har jag nog lyssnat mest på i hela Sverige, haha.

– Samhället har ju förändrats enormt sen jag var 20 år. Var det hårt då så är det ännu hårdare nu och all min musik kommer från ett sargat samhälle. Jag hade aldrig hållit på med musik om jag inte hade kommit från den miljön jag kommer ifrån. Det är därför det kommer så jävla mycket intressant musik nu ur såna områden och personer. Det är roligare att lyssna på något som känns på riktigt än att lyssna på vilken artist som helst.

Intervju av Malkolm Landréus

“Att vara i dimman innebär att du är helt instängd, du ser inte saker. Du är i din egen bubbla.”

Under 2014 och 2015 har den 24-årige George Dixon Sverigeturnérat med Ken Ring, medverkat i Lyckliga Gatan, blivit signad och släppt sin debut-EP ”Dimman”.

– Jag vill alltid chocka folk. Vissa blir besvikna men jag vill alltid skapa reaktioner, säger Visättra-rapparen till Kingsize Magazine som möter upp honom i Flemingsberg för att prata om den nya musiken och karriären.

I tioårsåldern började drömmen gro. Som 16-åring var målet glasklart: George Dixon skulle bli artist mot alla odds. I början av karriären spelade han in musik i tystnad och hängde i studion med stjärnor som Mack Beats, Mohammed Ali och Stor. Det var även med dessa personer han började spela in musik.

– Men jag släppte aldrig något. Jag var inte redo då. Jag var bara runt 16 eller 17 år gammal. Och visst ibland kunde jag gå hem och tänka “Varför vill dom inte att jag ska släppa den här låten den är tung”. Idag förstår jag varför. Om man ser på det rent musikaliskt: där jag var då och där jag är idag är två helt olika saker. Det är verkligen bra att de drog ut på det och lät mig växa in i min roll och komma ut när det var dags på riktigt.

2012 kom äntligen dagen han fick släppa musik på riktigt som medverkande på Moms (från Mohamed Ali) singel ”Orten”. I lyriken tog Gee Dixon fram sin poetiska sida, men valde en annan bana när han ett år senare hoppade på Mack Beats album Centrum med ”Gunshotta Blaze”. Det är en stor skillnad på Gee Dixons rapp i låtarna.

– Under den perioden(2012-2013) tänkte jag att musik är något som jag skulle vilja försörja mig på och jag märkte att den poetiska grejen gav mig mer en klapp på axeln men ingen klubbspelning. Jag insåg att om jag vill börja kunna vara ute och spela så måste jag kanske ha de här låtarna(Gunshotta Blaze). De kanske inte är så jävla sköna budskap och men det är ändå det som folk lyssnar på i klubben. Så jag valde att skriva texterna på ett annat sätt, mer klubb-låtar. Jag kan fortfarande på vissa låtar gå in på ett djup, men jag försöker balansera det.

Dina texter och sättet du rappar om dig själv och tjejer känns lite mer ”Amerikanskt” än svenskt om du förstår vad jag menar?

– Det du säger kan stämma för moralmässigt blir det ganska amerikanskt. Jag vägrar begränsa mig själv. Sen vet jag många gånger att nä men det här är knas att säga och det blir min grej. Ja, men man kan säga att det är lite amerikanskt. Jag har inte tagit inspiration från de amerikanska rapparna jag lyssnar på. Min musik låter helt annorlunda-som dag och natt. Jag lyssnar på Drake och på senare tid har jag lyssnat mycket på Future. Future kanske inte säger så mycket men han lägger upp det han säger på ett visst sätt och det passar klubbvärlden.

Förra året signades Gee Dixon av Poca Luz Recordings som ligger under Redline Recordings. Att det blev Redline kändes naturligt för honom.

– Först och främst det var grabbarna från min trakt som jag alltid har sett upp till som var där: Mohammed Ali, Stor, Carlito. Jag jobbade med dem innan jag blev signad. Jag har alltid varit runtomkring Redline. Innan jag blev signad fick folk för sig att jag var signad på Redline fastän jag inte var det för jag hängde så mycket med dem.

– Sen när dagen kom då det visade sig att de hade intresset av att binda upp mig där så fick jag mig en tankeställare. Jag undrade om det verkligen var rätt för mig. Sen så bestämde jag mig ”fine jag kör”. Och vi började med ett försiktigt kontrakt så att jag skulle få känna efter. Idag så känner jag att jag har valt helt rätt faktiskt, säger han.

I början av året medverkade Gee Dixon i TV4s ”Lyckliga Gatan” där han tolkade Arja Saijonmaas ”Jag vill tacka livet”. Lyckliga Gatan fick hans musik att nå ut till en bredare publik och han ser sina trekvart i TV-rutan som ”45 minuters marknadsföring av Gee-Dixon”.

– Samtidigt så blev jag fett nervös för jag blev nojig över att folk skulle få andra förväntningar på mig. När jag gjorde tolkningen av ”Jag vill tacka livet” så var jag jättedjup och tog fram den sidan. För jag visste att jag inte skulle släppa den typen av musik sen. Det var det jag var lite nojig för att folk skulle få värsta bilden av mig sen skulle jag göra en 360 vändning och gå tillbaka till mina konstigheter.

…resulterade det i besvikna fans då eller?

– Ja men det händer alltid. Haha innan Lyckliga hade jag gjort ”Mitt liv” och ”Molnen skingras” det är två väldigt textmässiga låtar, efter det så släpper jag ”Groupie” helt nonchalant och skiter i. Då fick jag olika reaktioner. Jag såg att nån hade kommenterat “Hur kan man gå från ’Mitt liv’, ’Molnen Skingras’ och ’Jag vill tacka livet’ till att släppa det här”. Och på ett sätt är det ändå en bekräftelse av hela min idé: Jag vill alltid chocka folk. Vissa blir besvikna men jag vill alltid skapa reaktioner. Det ska inte alltid vara så att alla ska tycka om det du gör, för då känner jag att du inte gör det rätt, säger Gee Dixon.

Titeln ”Groupie”, beskriver delvis textinnehållet men den handlar även om att grabbarna (Gee Dixon, Keya & Stor) blivit väldigt förtjusta i sina groupies. Videon skildrar en hemmafest- så som hemmafester brukar se ut: en lägenhet där folk dricker, ger varandra mun mot mun-metoden och helt enkelt är glada. Både jag och George är överens om att reaktionerna videon och låten fått inte hade varit desamma om det varit en amerikansk artist eller video.

– Det är många som har varit arga på grund av den låten men de kan lyssna på, okej kanske ett dåligt exempel, men Biggie och sjunga ”Fuck Bitches Get Money” ( Junior M.A.F.I.A ft. Notorious BIG- Get Money). Det är helt okej när det är på engelska men så fort det är på svenska blir det ett jävla hej i huset.  Det visste vi att det skulle bli och tro mig jag visste innan jag skulle släppa den att det kommer bli upp och ner. Samtidigt visste jag att låten kommer snurra, berättar han.

– Jag ser groupie som ett experiment för att se hur lyssnare faktiskt fungerar. Många kanske tolkar det som att vi har en vriden kvinnosyn och det är absolut inte så. Det är artisteri, skådespel och ingenting annat. Som ung har jag varit på många hemmafester och allt som visas i videon är normalt. Många gånger jag har varit på hemmafest och sett två tjejkompisar kyssa varandra- det är standard hahaha. Men nu reagerar folk på det.

Trots kritiken säger George att han är väldigt nöjd med Groupie-videon.

– Många gånger kan jag till exempel ringa upp Keya eller Stor och ba ”Shit jag sitter och kollar på den här videon” så börjar vi dö av garv och ba ”Ey vi är sjuka. Vi är sjuka”. Jag tror det är en av de videos jag kommer ha med mig i hela min karriär och tänka shit kommer du ihåg när vi gjorde den här låten? Fan va stört det var, säger han och skrattar.
Ett uttryck som dyker upp i några av Gee Dixons låtar är “Svart Ku Klux Klan”. En del lyssnare har misstolkat uttrycket och förknippat det med  “omvänd rasism”, men det är felaktigt. Faktum är att uttrycket är ett karaktäristiskt drag för Gee Dixons textförfattande- Han vrider och vänder på ämnen utan att begränsas:

– Majoriteten av oss grabbar från förorten består av svartskallar och oftast brukar vi vara svartklädda, du ser nu på mig, säger han och pekar på sin svarta hoodie. Jag är svartklädd.  Jag läste en kommentar på SVT efter att jag medverkat i ett program det var någon som hade skrivit:  “Hur kan ni ta in den här killen han är rasist mot alla vita” – han säger “svart kkk”. Så är det inte. Vad jag än säger i mina låtar, vare sig det handlar om en tjej eller mig själv så vill jag alltid vara utanför mallen. Jag kommer själv från Afrika, det är mina förfäder som blivit utsatta för brutaliteten så egentligen borde det vara ett fett känsligt ämne för mig. Men jag visar att jag ändå kan leka med det. Och inte för att vara sån- respekt till alla som råkat illa ut och må gud bevara dem. Men jag försöker bara visa att det inte är något jag bara riktar mot ett håll. Det är bara en grej för mig för själv som visar att  jag håller mig inte till någon mall.  Det har inget med rasism att göra utan handlar bara om dominans.

Ett foto publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag) Nov 18, 2015 kl. 7:29 PST

”Molnen skingras” är en av dina mest personliga låtar och med titeln menar du att man ’vaknar upp och ser tydligt’. Din EP heter ”Dimman” har EP-titeln något att göra med titeln ”Molnen Skingras”?

– Det är lite flummigt haha jag vet. Men ja det har det. Dimman är interngrej som jag och människor runtomkring mig alltid snackat om. Att vara i dimman innebär att du är helt instängd, du ser inte saker. Du är i din egen bubbla. Det är ett ord som förklarar läget och ditt tillstånd. Det är därför jag döpte EP:n till ”Dimman”. Jag har arbetat med EP:n länge. Soundet och mycket av det har jag hållit på med när jag har varit i dimman. Så jag tyckte det var ett nice namn och ett internt sätt att få grabbarna här att fatta vad min EP går ut på, berättar han.

Redan på slutet av 2013 började Gee Dixon och Madi Banja spela in låten som idag heter ”Scener” och är EP:ns tredje spår. Från en början lät den helt annorlunda från den slutgiltiga versionen.

– Jag tror jag har lagt upp emot mellan sju till tio sessions på den låten. Jag har gjort massa ändringar jag har bytt verser, bytt refräng, lagt tillbaka refrängen och bytt igen. Jag har hållit på fram och tillbaka. Vi hittade inte exakt det vi ville få ut av den sen tillslut så hittade vi det!

På albumet är ”Scener” övergångslåten som kommer efter två lite mer mörka låtar(Back på Benim & Alltid 100), och precis innan två gladare (Badman & Groupie). “Scener” är ett mellanting. Det sista spåret ”Väx Upp”(tillsammans med Moms och Z. Woods) är lugnare och har ett mer seriöst budskap.

– När jag la in ”Väx Upp”  som sista spår så tänkte jag “Det här är låten som ska få folk att förlåta mig för allt jag säger under hela EP:n”. För att få en helhetsbild av att jag har insikt i mig själv även om jag säger vissa saker i vissa låtar. För folk som tänker “varför glorifierar han det här” får de en förklaring i “Väx Upp”.

Val av gästartister skedde naturligt och han valde artister han jobbar med vardagligen så som Keya, Stor och Mohammed Ali.

– Jag är själv ett fan av Z. Woods. Hans RNB är så fet! Jag hörde Rob Bourne sjunga när han var nysignad till Redline och jag tänkte “Den här grabben kommer fan bli stor. Låt mig vara en av de första som samarbetar med honom”- Det är bra för mig men bra för honom också.

På EP:ns första spår ”Back på Benim”, som är en av hans mest personliga låtar på ”Dimman” säger han ”Dom undrar varför Gee kör solo, jag blev lämnad till mitt öde, ensam stark som woodo” och handlar om den duo, RNG, som Gee Dixon tidigare ingick i tillsammans med sin vän Richie. Gruppen bytte sedan namn till Lejonhjärta.

– Och vi har en singel, okej den är inte känd den heter “Hatarens Spel” och kom ut 2011. Vi jobbade fett starkt och bra ihop, berättar han.

En dag meddelade Richie att han bytt riktning och skulle satsa på producentyrket. Det kom som en överraskning för George som över en natt insåg att han blivit soloartist.

– Då förstod jag att vi inte skulle jobba ihop mer och det var lite som att bli lämnad till mitt öde för enligt mina visioner var det att vi var en duo och det var så det skulle vara till slutet av min karriär. Jag hade ingen annan bild av det hela. Och det är den situationen jag förklarar i raden.

När Richie och George gick skilda vägar började Georges tvivel- skulle det funka för honom? Hur skulle han vara som soloartist?

– Många personer runtomkring mig sa “det är  lugnt, du är tung, du kommer klara det”. Jag var ändå van vid att alltid göra det i duo. Så det blev liksom att jag blev lämnad till mitt öde och ensam är stark brukar man säga och som alla vet voodo är också starkt.

I ”Back på Benim” berättar han även om hur han införskaffade sin första studio – en historia som väcker skratt och gamla minnen.

– Vi var fett små under den tiden, berättar han och skrattar.

Vadå? Ägg-kartonger som ljudisolering eller?

– Hahah nej, säger han och skakar på huvudet. Det var en annan kille. En rappare från en annan trakt som ville sälja sin studioutrustning och vi ba “Vi kommer. Vi ska köpa den”. Så vi åkte dit. Han stod ute med alla grejerna och vi ba “Men det här ser ju bra. Vi ska ha det.” Så packade vi in grejerna i bilen och jag satte mig vid förarsätet och sa till min vän ” kör kör” så gasa vi bara och körde iväg, säger han och skrattar. Så det var så jag skaffade min första studio och jag säger det i låten “stasha den hos Richie”. Vi betalade ju inte ett öre för den.

Men vadå? Han hade inte ditt numer eller såg inte registreringsskylten?

– Jo han visste vilka vi var och det blev lite jidder efteråt men vi lämnade inte tillbaka någonting. Och under den här tiden var vi kaos. Vi hade inte de bästa värderingarna i livet men vi hade en dröm iallafall.

George berättar att han redan har börjat jobba med sin nästa EP som släpps 2016. Även det nya projektet innehåller mycket nattklubbsmusik.

– Det kommer vara ett helt nytt sound. Det låter inte som något jag gjort tidigare. Lite djupare budskap och mer för en tänkare fast samtidigt kan man festa till det.

Intervju av Mariana Benyamin Sir

Foto: Press

I onsdags släppte han sin debut EP “Dimman” som är producerad av Salazar-bröderna, Charlie Bernardo och Mack Beats och den hör ni nedan:

Malmö-rapparen aktuell med nya EP:n “Way Ahead” som släpps idag 25:e november.

Året var 2013 och jag besökte en då motiverad och driven 21-åring Sami ”Americol” al-Ameri i hans studio i Malmö. En kille som varit aktiv sedan 16-års ålder och som året innan hade släppt EP:n ”On My Way”. Nu var han i slutfasen av sitt album och allt lät lovande men så hände något. Problem med skivbolaget, uppskjutet album, kaotiskt privatliv och till slut tystnade allt kring Americol. Inget släpp och den där intervjun arkiverades. Efter en lång tids tystnad slog sedan, under julen år 2014, låten ”Domingo Karmen” ner som en bomb och letade sig snabbt upp på förstaplats på hiphoplistan iTunes Sverige. Ytterligare ett år har nu passerat och vi stämmer en ny träff och pratar om hans stundande EP ”Way Ahead” som släpps 25 november och allt som hänt däremellan.

– Jag tog fel riktning i livet. La tid på annat än musiken och istället för att göra det på ett normalt sett, ha ett normalt jobb, vände jag mig åt ett annat håll och började investera min tid där. Det är lätt att fastna i det livet… allt kommer så fort till dig och du har till slut svårt att föreställa dig något annat.

Jag fastnade helt enkelt och till slut tog det överhand och jag kunde inte göra musik samtidigt och människor ville inte umgås med mig på samma sätt längre. Jag fick lära mig på det tuffa sättet.

Ville dom inte associeras med det?

– Exakt men det förstod jag inte då och vägen ur det kändes så lång. Att plugga, skaffa ett vanligt jobb kändes så långt bort men jag tackar Gud idag att jag inte sitter inne.

Vad fick dig att tänka om?

– Insatser från det andra hållet, om man säger så… Ju djupare jag hamnade i det desto mer konsekvenser fick det och min första häktning fick mig att inse att jag måste få ett slut på det liv jag levde. Jag kan inte utsätta min son för det mer, inte utsätta folk i min omgivning mer.

När vände det för dig?

– Efter att vi släppte ”Domingo Karmen”. Jag började så småningom jobba med musiken igen och låten och mottagandet fick mig att tro på att jag kan göra något annat. Efter att inte gjort musik på över två år mötte jag upp med min kompis John Alexis i studion och där tändes en gnista igen. Den natten skrev jag som jag aldrig gjort förr och efter mitt uppehåll lossnade något.

Är ditt sikte mer inställt än någonsin?

– Ja, jag har fått ett helt annat driv och jag tar med mig många lärdomar från livet jag lämnat bakom mig. För är det någonting du verkligen vill är det i princip samma hustle det handlar om. Jobba, jobba, jobba, belöningen kommer så småningom.

Hur har erfarenheterna präglat dig?

– Jag skäms inte för min historia, den har lärt mig mycket och från att ha varit en väldigt tyst person har jag lärt mig att stå upp för mig själv. Jag tänker också mycket på att så som jag behandlar andra kommer dom behandla mig. Det kvittar vilken värld du befinner dig i. Jag har blivit väldigt ärlig och jag vet att allt jag gör kommer tillbaka till mig. Jag hade inte varit där jag är idag och min musik hade inte låtit som den gör utan dessa erfarenheter. Många chockas över hur min musik utvecklats under de senaste åren. Inte för att den blivit mer komplicerad men den har mer tyngd, mer energi och är mer relevant för min lyssnare.

Jag upplever att det är många som tror på dig men med tanke på att din leverans blivit väldigt inkonsekvent och ryckig – har det i sin tur inneburit att du fått motta mycket kritik?

– Jag har märkt att vissa har tröttnat och slutat lyssna men det har istället motiverat mig att komma ut starkt nu och samtidigt har jag många som verkligen tror på mig och vill se det hända för mig.

I media benämns du ofta som Malmös mest intressanta rappare. Varför tror du själv att du kallas det?

– Kanske för att jag gör något nytt och för att jag representerar den nya generationens Malmö. Vi som vågar mer och tar för oss mer och som inte är så fokuserade på att följa andra trender utan vad vi kan göra för att skapa något unikt.

Följer man dig på sociala medier kan man se att du uttryckt viss kritik mot radiokanaler som prioriterar hiphop från Stockholm. Berätta mer om det.

– Jag tycker helt enkelt inte att man ska prioritera utifrån staden artisten kommer ifrån utan det är musiken det ska handla om annars stoppar det utvecklingen utav musik i Sverige. Det är till exempel som att Zlatan spelar fotboll (Läs: Playoff till EM: Danmark-Sverige) för hela Sverige ikväll, inte endast för Malmö. Men jag väljer att se på det med något jag kallar Zlatan-effekten. Du vet när det blir en hype och plötsligt dyker samma människor, som “rejectade” dig från början, upp igen.

Zlatan är känd för att han sporras av dom som inte trott på honom, gäller samma sak för dig?

– Absolut. Om jag redan är hungrig och vet att jag har något som backar min hunger då gör det att jag bara vill äta mer. Det är inte min största motivation men det ger mig driv, extra bensin.

Vad är din största motivation då?

– Att genom min musik och talang kunna förändra både mitt och andras liv. Vi föds in i ett liv vi inte kan styra över men när jag blev äldre såg jag det på ett annat sätt. Idag är det många människor som backar mig, som investerar sin tid och att kunna ge tillbaka till dom är viktigt. Sedan vill jag ge min son det jag själv aldrig hade och framförallt ge honom en lugn uppväxt.

Det där med att födas in i ett liv, ett öde. Hur kommer det sig att dina referensramar ser så annorlunda ut nu?

– Jag har alltid haft stora drömmar, jag är en drömmare. Jag har alltid trott på att om jag jobbar hårt så kommer det tillbaka en dag, då kommer jag ta mig härifrån. Det handlar inte om OM utan om NÄR. Inget snack om saken. Mitt mål är att se världen, spela min musik för hela världen och visa att jag kan underhålla människor, för det är det jag tycker om. Människor ska må bra när dom ser mig uppträda och ska vara glada och känna sig motiverade när dom går därifrån. Och det är därför jag är ivrig, för jag vet att jag kan ge dom det men nu ska bara bitarna falla på plats.

Vad är planen för att nå dit?

– Jag har mycket låtar i bagaget nu och jag kommer arbeta hårt och med strategier. Pusha ”Way Ahead” fram till våren och sedan släppa en mixtape. Släppa videos, jobba med olika producenter.

Vad vill du att man ska känna när man lyssnar på ”Way Ahead”?

– Man ska känna hunger, driv och känslan av att ingenting är omöjligt. Var du än befinner dig så ”grind”, om du hustlar så grind, om du gör musik så grind, om du spelar fotboll så grind. Det är en form av motivationsmusik som riktar sig till alla och oavsett vad du gör så känn stolthet i det. Vad som är menat att hända händer, du kanske står inför olika val i livet men oavsett vad du väljer slutar dom i samma öde, det är bara frågan om vad du gör på vägen som kan förändra resultatet av ditt öde.

Är det någon av låtarna på EP:n som betyder extra mycket för dig?

– På “My Life” är jag mer personlig än jag brukar vara och även om jag inte berättar i klartext låter jag lyssnaren få höra vad jag kommer ifrån.

Skulle du säga att du står vid ett vägskäl i ditt liv?

– Ja, musiken är allt och jag har inget att gå tillbaka till.

Vad är viktigt för dig nu?

– Att behålla fokus. Jag pushar musiken och jag tror på den och mig själv. Mitt driv, min hjärna tillåter faktiskt inget annat. Att jobba med min musik är den första tanken när jag vaknar och den sista när jag går och lägger mig.

Intervju av Mia Andersson

Foto: Mia Andersson

Lyssna på EP:n “Way Ahead” som släpps idag 25:e november:

 iTunes

- Jag känner mig som turk och jag känner mig som kurd. Jag pratar båda språken flytande. Ibland kan jag till och med känna mig mer svensk- och det känner jag mig inte som till 100 procent heller för det finns en begränsning. Det jag vet att jag kan säga att jag är 100 procent från Husby säger Keya Turan till Kingsize Magazine som träffar honom för att prata om basket, drömmar och om det nya albumet “Nyanser av Blå”.

Allt arbete ska vara meningsfullt. Det är det absolut viktigaste för Keya som gör musiken för sin familj och sina vänner. Arbetet ska spegla honom, hans liv och hans vänner ska kunna relatera till det. Kärleken för Västerort är påtaglig, i synnerhet för hemmaplanen Husby, där han än idag bor tillsammans med sin farmor.

– Jag har alltid vetat hur mycket potential vi har: Från Rinkeby till Tensta och Husby-det har alltid funnits talanger varesig det är inom basket, fotboll eller musik. Problemet är bara att vi inte har använt den för vi har haft mycket andra problem här. Vi har inte och hållit ihop. Sakta men säkert känns det som att vi börjar komma tillbaka till det gamla västerort, säger han

Idag är Keya Turan 23 år gammal och har spelat basket i 16 år men slutade för två år sedan.  Han spelade både för KFUM Central Basket och Järva Basket. Under tiden på Järva basket tog laget sig till division 1.

– Det var hårt. Det var sjukt men det fick oss att inse att träning är speciellt. Vi gjorde det för varandra. Det höll oss borta från mycket skit. Basketen blev min flyktzoon. Det är synd bara att det inte satsas lika mycket på basket som på andra sporter.

Undertiden han spelade såg han musiken som en hobby. Basketen var hans absolut största dröm.

– Basket var mitt allt. Hade jag fått välja att bli basketproffs över artist så hade jag valt det, säger Keya.

– I slutet av dagen det handlar det om vad man är för typ av människa. Vi som spelade var måna områdets åsikter. Min vänner och andra grabbar härifrån tränade ungdomar på fritiden utan att få betalt. Vi gjort det vi kunde för att hålla området på bra bana för vi ville det. Hur man än vänder och vrider på det kommer man ändå hamna i det här frågorna. Som med musik. Jag vill inte ens vara politisk. Jag vill bara göra musik. Om jag fick välja vill jag inte ens göra intervjuer egentligen, bara göra musik och mina videos.

 
Haha, men vi har det väl trevligt? 

– Jo jag menar inte så . Ibland vill man bara göra det man är bra på men ibland finns det ett ansvar man måste ta. Jag tror det är ett ansvar många egentligen inte vill ta men man måste. Jag är från Husby så automatiskt frågar folk mig om upploppen. Egentligen vill jag inte ens svara på det men det blir så automatiskt. Politik är något vi fått brottas med sen vi var små. Bara hur vi fick ungdomsgården att öppna när vi var små. Vi tjatade väldigt mycket. Och det är där det blir politik. Sen är mina föräldrar politiskt insatta så jag kan inte bara kasta det ifrån mig, berättar han.

Förutom drömmen om att bli basketproffs har Keya även börjat på Stockholms Universitet och läser sociologi och pedagogik. I nuläget har han tagit ett litet uppehåll från sina studier på grund av musiken. För ungefär två och ett halvt år sedan kom en viktig person in i Keyas liv. En person som skulle få honom att förstå mer. En mentor. En av Sveriges största rappare: Ken Ring. Idag är Keya dessutom signad på Ken Rings skivbolag Masa Music.

– Innan trodde jag att man bara kunde gå in i en studio, rappa och sen var det klart. Ken har lärt mig väldigt mycket om branschen och tog med mig på Sverigeturné, jag fick öppna upp i vissa städer. Han gav mig en chans och hjälpte mig bygga upp en karriär.

Keyas syn på förebilder och idoler har ändrats med tiden. För några år sedan var den amerikanska basketspelaren Baron Davis hans absolut, största förebild. Keya sparade till och med sitt skägg på samma vis som Davis.
– Sen var Nas min favoritrappare alla dagar i veckan. Men nu tänker jag annorlunda och frågar du vilka mina förebilder är idag skulle jag säga mina föräldrar. Hur de ens tog sig hit. De lämnade allt de hade, flyttade till ett nytt land började om på nytt och uppfostra två barn. Min pappa lärde sig svenska och engelska på egen hand. Min mamma har jobbat inom hemtjänst i 23 år. Så det där är mina förebilder. Jag ser upp till dom. Min farmor också. Hon födde 12 barn. Två lever. Min farfar dog så hon har varit utan honom i 50 år.

– Jag gör inte musik för pengar eller för att bli känd. Jag skiter i det.  Ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte. Om jag tjänar pengar på det så vill jag åtminstone göra något vettigt av det som att köpa ett hus till mina föräldrar och säga “Här! Tack för allt ni har gjort för mig”.

Det är viktigt för Keya att hans vänner ska kunna känna igenom honom och kunna relatera till hans musik. Bakom musiken finns det mycket hårt arbete och på senare tid har han fått en viss avsmak för musikbranschen.

– Det här är det värsta jag varit med om. Man skulle kunna göra en serie av den här branschen. Många som gör det har ju drömt om det här hela livet. Jag har inte gjort det. Jag har drömt om att stå med mina vänner där inne, säger han och syftar på musikstudion i Husby.
Han talar varmt om studion som består av en dator, två högtalare och en soffa. Tonen ändras när han berättar om studion, han ler och förklarar med inlevelse:

– Man har slitit isär hörlurarna så ena håller man mot munnen och den andra mot örat. Så får man rappa. Men det är där jag kommer ifrån, berättar han.

Att Keya idag är signad och har varit på Sverigeturné spelar ingen roll när han gör entré i den lilla musikstudion i Husby.

– När jag kommer in där är jag noll igen. Jag vet att det finns folk där inne som till och med är bättre än mig så när jag kommer in där det är tävling. Jag tävlar inte med grabbarna som vunnit grammis  jag bryr mig inte om dem. Jag bryr mig om mina vänner. Och när jag kommer in där handlar det om vem skriver bästa versen. Vem är hetast vems låt/vers pumpas mest i området. Ouuf det är det jag bryr mig om.

Albumtiteln “Nyanser av blå” sammanfattar hela albumet: varje låt speglar en egen nyans av blåa linjen. Men i några låtar kommer han in på samma problematik.

-Jag är från blåa linjen. Jag är uppvuxen på blåa linjen. Min farmor är den enda i vår familj med blåa ögon. Blå är en av mina favoritfärger, fastän jag klär mig mycket i svart. Så det fick bli blå.

– Det här albumet kommer alltid få mig att tänka tillbaka på de dagarna då jag stod i studion med grabbarna, då vi bara rappade för att vi inte hade något annat att göra. Den hungern du vet. Att bara vilja säga nått, bara ha kul.

Ett foto publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag) Nov 12, 2015 kl. 4:45 PST

Med hjälp av sina videor förmedlar Keya många budskap. ”Ärrade för livet” är ett sådant exempel där själva låten i sig handlar om utanförskap men videon inkluderar flera andra problem. Sedan många år tillbaka har det funnits politiska motsättningar och konflikter mellan turkar och kurder. I videon till låten ”Ärrade För livet” håller Keya upp en turkisk flagga och sedan en kurdisk flagga. Även detta är något som beskriver honom som person, då hans mamma är turk och hans pappa är kurd. Det är en identitet som format hans människosyn men även fått honom att känna sig splittrad.

– Jag är uppvuxen med att världen tillhör alla, att se människa som människa och att alla är lika mycket värda. I Husby finns det ju hur många olika nationaliteter som helst. Jag är uppvuxen med eritreaner, somalier och ibland kan jag känna mer samhörighet med dem- för mina rötter, folkslagen är så splittrade. Det känns som man har tagit problematiken från våra hemländer hit och jag tycker det är löjligt. I slutet av dagen det som händer där händer där. Jag känner mig som turk och jag känner mig som kurd. Jag pratar båda språken flytande. Ibland kan jag till och med känna mig mer svensk- och det känner jag mig inte som till 100 procent heller för det finns en begränsning. Det jag vet att jag kan säga att jag är 100 procent från Husby.

I videon dyker även ”RNHRAM” upp som står för första bokstäverna i namnen Romario, Nicolas, Henok, Reman, Abdi, Mattios.

– De är mina förebilder. Alla stod för bra saker och alla gick tyvärr  bort i tidig ålder. Alla från samma område. Sen dem gick bort har saker och ting blivit svårare, klimatet har blivit hårdare och mörkare.

I låten ”Vandetta” samplar han en somalisk ramsa. Det är en väldigt djup låt och en av de starkaste på albumet. Det är även den låt som har tagit honom längst tid att göra. Det hela började med att Keya var hemma hos sin kompis(även förebild) Iseas, som spelade upp flera olika låtar för Keya.

– Han har en spellista med afrikansk musik och han satte på den här låten. Jag ba ”ouuf”. Det är en somalisk ramsa som kvinnor sjunger för män när de ska ut i krig. Jag får en sån känsla när jag hör låten-att man ska ut i krig.  Jag pratar om att hela livet känns det som att vi har haft ryggen mot repet- som en boxningsmatch. Man har alltid försökt hävda sig bevisa, ta en plats som man förtjänar. Jag pratar om att vi alltid har varit längst bak och nu är det dags att knyta skorna, springa förbi i er allihopa och visa att vi är här.

I ”Vandetta” pratar du om dina vänner som gått bort (RNHRAM) och säger sedan ”Då är jag redo för och dö jag kan svära det på min platta”…Vad menar du? 

– Som Biggie ”Ready to Die”, hans albumtitel. Jag tror att det han menar är ”Jag har sagt mitt”. Jag menar: om jag dör, jag dör. Det här är min platta och det här är vad jag vill säga.

Låten ”Nyanser av blå” är dedikerad till Keyas farmor. Han ville göra något fint för henne och hade planerat en video där hon skulle medverka. När dagen för videoinspelningen väl kom fick familjen ett oväntat besked.

– Precis samma dag gick min morbror bort och hela hennes humör förstördes. Hon ville inte åka någonstans.

Till sist lyckades han övertala sin farmor att vara med i videon. Låten handlar om att Keyas farmor tog hand om honom medan hans föräldrar jobbade. Hemma hos sin farmor hade han en annan frihet och kunde komma hem lite senare på kvällarna.

– Hade jag tur vaknade hon inte. Hade jag otur vaknade hon och då kunde vi jiddra lite.

– Hon är 81 år. Så som hon har sett mig växa har jag sett henne åldras. Men jag driver mycket med henne. Jag försöker bara skoja så mycket som möjligt med henne. Ibland pumpar jag musik hemma och försöker dansa med henne och hon tycker jag är knäpp. Jag vill inte se henne som gammal. Jag burkar säga ”Du är kvar här tills jag gifter mig va?” Hon brukar säga ”Om gud vill”.

– Imorgon det kan vara slut och jag försöker förbereda mig på att det kan ske. Hon tar mediciner och sånt och är gammal. Det är lite grann som med mina vänner. Allt kan hända.

I början på nästa år medverkar han i TV4:s Lyckliga Gatan där han tolkar Owe Thörnqvists musik och hoppas på att få ge en bra bild av sin älskade hemmaplan Husby.

– Det var jättekul att få vara med i Lyckliga Gatan och få göra något sånt. Jag fick en chans att berätta min historia och visa en bra bild av mitt område . Och nu kom jag själv in på det jag inte ville prata om. Men det brann bara här under tre dagar. Dom resterande dagarna under året är det bra här. Du kommer se det i filmen också. Det var min fokus, säger han.

– Jag vill även passa på att göra något jag inte brukar göra. Jag vill hälsa till alla som har varit med och gjort den här skivan. Alla producenter:Patrik Collén, Jaav Proced, Bleez Beats, Viktor Ax och Jesper Welander. De enda två gästartisterna är Simon Matiwos som är en barnsomsvän till mig och som jag stolt kan säga är Sveriges bästa poet. Och även Mustafa Zatara  som är en legend.

Intervju av Mariana Benyamin Sir

Foto: Press

Det kanske inte kommer som en överraskning att Keya inkluderar Husby i firandet av sitt album. Den 27:e november gör han en gratiskonsert i Husby för alla som är under 18 eller de som inte kan fira under kvällen den 27:e. Albumet “Nyanser av Blå” hör ni nedan:

2011 var året då Michael Atha, mer känd som Yelawolf, var på väg att slå igenom på allvar. Han landade en plats på XXL’s Freshmen Class tillsammans med kollegor som Kendrick Lamar, Mac Miller och Meek Mill, projektet ”Trunk Muzik” exploderade tillsammans med hans fanbase och kontraktet till Interscope under Eminems label Shady Records var påskrivet. Med storbolagsdebuten ”Radioactive” redo att släppas såg framtiden ljus ut. Men hajpen orsakade snarare mer problem än nytta och någonstans föll kreativiteten och hans egna intressen mellan stolarna i bolagsrummen.

”Radioactive” floppade och kanske var det precis vad som behövdes för att allt skulle ställas på sin spets. Yelawolf startade om från början och påbörjade arbetet med sitt elddop, 2015 års uppföljare ”Love Story”. En skiva som han nyligen avslutat sin Europaturné med. Kingsize träffar upp Alabama-rapparen innan hans slutsålda spelning på Nalen i Stockholm.

– Turnén har gått riktigt bra. Slutsålda shower, publiken har varit galna… Paris var såklart bitterljuvt med tanke på vad som hände där. Men turnén i stort har varit fantastisk.

Fredagen den 13:e november föll världen i sorg efter att terrorister attackerat flera platser runtom i Paris. En av dem var konserthuset Bataclan, där beväpnade män klev in bland en folkmassa på 1500 personer och öppnade eld. 89 personer förlorade sina liv. Ett av offren var 32-årige Gilles Leclerc, som bara fyra dagar tidigare stod i publiken när Yelawolf och hans band uppträdde på Palais de Tokyo, drygt 8-minuters taxiresa från Bataclan.

– Ja precis, det var ett av våra fans. Han var på vår spelning och träffade Bones (Owens, bandkollega, reds anm). Dom pratade och tog bilder… På hans Instagram kan man se bilder från vår spelning och den sista posten är en bild på honom och hans flickvän inne på Bataclan. Det var tungt alltså…

Hur hanterade ni det? För det här vara bara några dagar efter er spelning?

– Precis… det första vi tänkte var att ”wow, det kunde verkligen varit vi”, det var bara tur att vi inte spelade just den dagen. Men du vet… det är en sak att det bara var några dagar efter vår spelning som också var slutsåld, vilket gjorde oss till ett lika rimligt mål för några jävla jihadister. Inte minst i och med att vi är fria amerikaner och passade in i kriterierna för att vara en måltavla. Det var en sak, men sen att ha ett fan som taggat oss i massa bilder och verkligen varit på vår show, för att sedan se att han först var försvunnen och senare förklarades död… Alla var väldigt dystra efter det. Vår första spelning efter Paris var i Hamburg, där vi valde att ha en tyst minut för Gilles och du kunde höra en nål falla till marken. Det var känslosamt. Men hey, man måste fortsätta rocka.

Jag vet att du har ett komplicerat förhållande till religion. Kan du beskriva det?

– Du vet, jag växte upp i bibelbältet i USA, det vill säga Alabama, Tennessee, Georgia, Florida, South Carolina, Mississippi, den sydöstra delen i stora drag. Kristendomen har ett otroligt starkt fotfäste där i flera olika varianter. Katoliker, baptister, protestanter, presbyterianer och så vidare. Jag växte upp i den världen och de flesta sydstatare växer upp med det, det är en livsstil. När jag blev äldre och började upptäcka världen så förändrades mina åsikter och i dag är jag inget fan av religion alls. Punkt slut.

– Jag tror inte det är hälsosamt att en grupp av människor säger till en annan grupp av människor att de kommer hamna i helvetet. Det är obegripligt. Jag tror det är bra att ha en tro på någonting, som kärlek och bra energi, saker som gör människor bättre, men Paris är ett praktexempel på hur långt det kan gå. Och jag menar, det finns radikala kristna också. Men vi har alltid sagt inom vår vänskapskrets att efter 9/11 så startades ett religiöst krig. Vissa säger att det handlade om terrorism och sen om olja… men för de här människorna har det alltid handlat om religion. Men dom kommer jämnas med marken. Dom har gjort hela planeten förbannad. Everybody loves Paris, man. You don’t fuck with Paris. Det är som att gå in i det finaste rummet i ett hus och riva ner alla möbler, som några jävla skitstövlar.

För du gör en hel del referenser till religion och tro i dina texter, jag tänker på en låt som ”Devil In My Veins” till exempel?

– Absolut, det är en del av min historia där jag växte upp och således en del av mig. Dessutom tycker jag att det bidrar till bra musik. Att prata om och uttrycka religiösa tankar oavsett om du håller med eller inte bidrar till vacker musik. Det finns gospelmusik som jag älskar även om jag inte håller med om vad de säger och på samma sätt kan jag lyssna på Eyehategod, Ghost eller en gammal Muddy Waters-skiva eller vad fan som helst. Så den här spiritualiteten eller religiösa erfarenheterna jag pratar om är bara en av del min historia som bidrar till bra musik.

Har du ofta upplevt att du känner dig som en utböling i ditt liv? Jag vet att du relaterar mycket till outlaw country och när man tänker på alla kontraster som ryms inom din persona, genom att vara en vit rappare med influenser av rock och country samtidigt som du motsätter dig religion trots att du kommer från bibelbältet… det är lätt att tänka sig att du upplevt det så.

– Absolut. Jag har gjort en karriär av juxtaposition, att använda mig av kontraster. Det är det som alltid har varit roligast för mig när jag skapar olika stilar av musik. Så absolut, det här underdogperspektivet har jag alltid haft också. Min mamma var ateist och gick inte ens till kyrkan och hon var bara 16 år när hon fick mig. Hon var i princip som min storasyster och festade mycket med mc-knuttar, hårdrockare och country-musiker. Så det fanns alltid runt mig. Men det fanns alltid många dömande och konservativa kyrkmänniskor som hade åsikter om det, så vi var rebeller, du vet. Det finns många anledningar till att jag relaterar till outlaw country-musik. För det första är jag från landsbygden och många i min familj och närmaste vänner är stenhårt inne i hela country-kulturen. Vad gäller musiken finns det väldigt mycket rap i den countrymusik jag lyssnade på när jag växte upp: Johnny Cash, Hank Williams, Hank Jr., Charlie Daniels… Det finns mycket rytmisk rap i den musiken: ”The Devil went down to Georgia/He was lookin’ for a soul to steal/He was in a bind ’cause he was way behind/He was willing to make a deal” (”The Devil Went Down To Georgia” med Charlie Daniels, reds anm), du vet? Jag förstod förstås inte det förrän flera år senare, men jag har alltid älskat rytmen i country och enkelheten i låtskrivandet. Vi har ett internt skämt bland mina vänner i Nashville, att om Waylon Jennings, Johnny Cash, Willie Nelson och Kris Kristofferson växte upp när vi växte upp, då skulle de göra det vi gör nu. För i slutändan var dom emot allting och bara gjorde det dom ville göra.

Vad gav dig modet och självförtroendet att tillslut göra ”Love Story”? Många kritiker verkar ändå ha blivit ganska förvånade, trots att du vidrörde hiphop/country-mixen redan på ”Arena Rap” och på något sätt känns det som att det här är albumet du alltid velat göra?

– Det var många affärsmänniskor som hakade sig fast vid mig kring tiden vid ”Radioactive” och även ”Trunk Muzik”. Folk var så exalterade att Eminem skulle släppa en vit rappare att alla ville vara en del av det. De förstod inte att det slet på mig. Istället kunde de ha gett mig en nyckel till en studio och låtit mig vara. Då kunde de haft ”Love Story” redan då.

Precis som Eminem gjorde nu?

– Exakt. Jag kan säga det här nu, men när jag gjorde ”Radioactive” var jag och Marshall inte ens tillåtna att prata med varandra. Det var jävligt skumt, på riktigt alltså. Jag skapade hela det albumet i Las Vegas med Poo Bear. Och visst, vi är vänner men han skriver för Justin Bieber och skit nu. Men jag var villig att göra vad som helst, jag menar jag var signad av Eminem och hade ett album på väg… Jag förlorade mig själv i hajpen lite grann. Visst finns det låtar på ”Radioactive” som jag alltid kommer älska och spela live, som ”Growin’ Up In The Gutter” och ”Throw It Up”, men många låtar kan jag inte ens lyssna på i dag. Så när jag bestämde mig för att göra ”Love Story” släppte jag allt och åkte till Nashville, vilket slutade med att jag gjorde ”Trunk Muzik Returns”. Den sista låten vi gjorde till den var ”Tennesse Love” och så fort den var klar visste jag vart jag var på väg med ”Love Story”.

– Så, modet och styrkan, för att göra en lång historia kort, kommer från att ha varit för kontrollerad. Jag var tvungen att göra den här skivan. Jag gick ut och sökte upp musiker, pratade med folk och bara släppte loss. Det är det som gjorde att det tog så lång tid. Fan, vi spelade in typ 40 låtar innan vi hittade de 18 som tillslut fick plats på skivan. Det var tufft alltså, men helt klart värt det. Nu känns det som att alla bitar har fallit på plats. Det är därför vi vill släppa min nästa skiva ”Trial By Fire” så fort som möjligt och vi har redan fem låtar som känns helt rätt. Jag känner mig lyckligt lottad, det är inte normalt att som 35-åring hitta rätt med sitt andra album på storbolag. De flesta fastnar efter deras första skiva och kan inte ta sig ur det. Men detta är det mest framgångsrika albumet i min karriär och det känns fantastiskt för jag spillde verkligen ur min själ i detta.

Det måste kännas ganska speciellt att det just är det här albumet som är ditt mest framgångsrika också? Det genuina är det som oftast fungerar i längden, trots allt.

– Yeah, man. Och det var den läskigaste delen också, i och med att jag var så ärlig. Om det här inte hade funkat hade jag lagt av. Men du vet, kritiker dömde ut den totalt. Många av dom som hyllade ”Trunk Muzik” och till och med ”Radioactive” hatar ”Love Story”. Det gjorde också att jag förstod hur mycket politik som låg bakom förra skivan, jag trodde inte ens på att dom gillade den. Jag var ”the new thing” och folk var tvungna att gilla det. Men om du gillar ”Trunk Muzik” och inte ”Love Story”… då är du fan knäpp, haha. Du har ingen smak alls. Jag menar, jag gillar ”Trunk Muzik” också men jag gjorde den på en jävla vecka i mitt hus. Det är ett fucking mixtjep och det här är ett riktigt album. Det handlar inte ens om själva musiken utan jag undrar verkligen vad folk lyssnar på? Det är galet.

Jag måste fråga dig om mitt favoritspår på skivan, ”Heartbreak”. Det låter verkligen som en tidig Eminem-låt. Hur involverad var han i just den låten förutom att han är exekutiv producent på skivan?

– Haha! Jag vet varför du tycker det.

Har du hört det förut? Är det på grund av samplingen?

– Nej, det beror på att han producerade den själv. Det roliga med den låten är att han spelade upp beatet för mig och sa: ”vänta tills du får höra refrängen som Skylar Grey har skrivit”. Jag sa direkt ”stopp, med all respekt, låt mig göra något eget av det här. Om hennes refräng är bättre, fine. Men låt mig försöka”. Så han gav mig instrumentalen och jag kom tillbaka nästa dag med min text och han sa bara ”you motherfucker”, haha. Han ändrade inte ens något, vilket är ovanligt, utan mixade bara refrängen jag hade skrivit. Men ja, det är hans sound och rytm och hela det beatet är så Marshall. Så den kopplingen sker naturligt, jag menar jag är i Detroit och jobbar på musik med honom… Alla inspireras vi av något även om det inte är medvetet.

Jag har pratat med en del svenska rappare den senaste tiden som också gått mer mot sång än rap. Vad tycker du är den största skillnaden i sättet att skriva låtar?

– Melodin. För mig är all musik driven av melodi. Om man lyssnar på Red Hot Chili Peppers så inser man att Anthony Kiedis mestadels rappar. Men det finns så mycket melodi som döljer det att hiphopen ignorerar det faktum att Anthony Kiedis är en av de skickligaste rapparna någonsin. Skillnaden mellan till exempel ”Devil In My Veins”, som är mer av en singer-songwriter låt, och ”Outer Space” är densamma som mellan ”Give It Away” och ”Under The Bridge”. Det är den tydliga skillnaden. Ibland är rap superdefinierad, som min sista vers i ”Johnny Cash”, och ibland är den mindre tydlig som i de två första verserna. Det är melodin som gör skillnaden, men det är fortfarande hiphop. Jag menar, det har kommit en hel del grymma artister de senaste åren, som Kendrick, Odd Future och BIG K.R.I.T. Men hiphop är en väldigt trendig och icke-originell genre på många sätt. Den sväljer en trend för att sedan spotta ut den och gå till nästa. När folk får för sig att lägga sång på en raplåt blir det väldigt förutsägbart. Man får bara hoppas att det är genuint och att de inte gör det för att det är ”inne”, för det märks direkt.

Så slutligen, du nämnde att nästa skiva ”Trial By Fire” är på gång. Vad kan du berätta om den?

– Det här kommer att låta påhittat, men jag vaknade upp i Toronto, Kanada och bara kände att jag var tvungen att åka till Nashville. Så jag hyrde en Harley i Oshawa som ligger typ en timme norr om Toronto och tog en tredagarstripp helt ensam till Nashville. Det var sjukt, haha. Det var kallt, blåsigt och det regnade hela vägen till Detroit, men från Kentucky till Nashville var det soligt hela vägen och jag kände mig så inspirerad av all den tiden ensam. Så jag ringde min studiotekniker direkt när jag kom till Nashville och satte igång med skivan. Som sagt, jag har alla bitar på plats nu och jag producerade hela Fefe’s (Fefe Dobson, artist och flickvän, reds anm) senaste skiva, vilket gjorde mig riktigt skarp igen. Huvudsakligen är det i samma anda som ”Love Story” och så länge jag får skapa ifred, vilket jag tycker att jag har bevisat att jag förtjänar, så kommer det bli konsekvent. Jag vill inte definiera det för mycket, men tanken med ”Trial By Fire” är att hylla ”Love Story”, för att enda sättet att se om det skulle lyckas var att skicka ut det. Att all skit jag gått igenom nu var mitt elddop.

– Soundmässigt är det betydligt mer energiskt, än så länge. ”Love Story” var väldigt emotionell, vilket all min musik är, men jag fick ur mig mycket genom det och nu är jag redo att ha lite kul. Jag har redan ett par gäster, några riktigt galna gäster… haha. Jag vill inte berätta för mycket ifall det skulle hända något, men när folk får höra en särskild låt jag redan har gjort med en särskild person… då kommer de bli galna, hahaha!

Det där är inte snällt…

– Haha, jag vet. Men du får bara vänta. När den släpps kommer du säga ”den jäveln, han skulle ha berättat för mig!”, haha. Hade jag haft ett releasedatum skulle jag ha berättat det, men det är inte riktigt klart än. Till skillnad från förra gången så kommer jag vara på bolaget att skynda sig och inte tvärtom. Men 2016 blir det garanterat.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Melika Zakariae

“Det kanske inte är många som kan ta något negativt och förvandla det till något positivt men jag har gjort det till min kraft.”

Beri Gerwise är bara 18 år gammal och har sedan 2014 lyckats rusa in i hiphop-Sverige och höjt ribban . Väsbyrapparen har sedan 2014 lyckats komma med i och vinna ”Nästa Nivå”, bli en del av kollektivet Femtastic (som hon även turnerat med), få skivkontrakt, släppa en EP och i början på nästa år medverkar hon i Lyckliga Gatan.

— Det kanske inte är många som kan ta något negativt och förvandla det till något positivt men jag har gjort det till min kraft, säger Beri till Kingsize Magazine som möter upp henne för att prata om karriären och den nya musiken.

— Det är en jävligt lång väg och en jävligt lång process med mig själv i första hand. Just nu sitter vi på låtar som jag har gjort sen dag ett. Vi har material för att släppa ett helt album det är därför jag tycker den här EP:n speglar så jävla mycket is i magen och självkontroll. Just för att jag har gett de här låtarna en chans. I varje låt ligger en känsla och det är saker jag gått igenom själv. Jag har skrivit alla texter och det är självbiografisk lyrik som bygger på egna känslor och upplevelser.

— Jag hoppas bara att folk ser den där hungern- att den skiner igenom. Jag vill att det här råa ska komma fram, säger Beri om sin debut-EP som finns ute nu via Svenska Inspelningar.

Det var Ken Rings låt ”Mamma” som fick den tioåriga Beri att plocka upp pennan och summera sina egna känslorna i form av dikter, som en självterapi.

— Jag förlorade min mamma nästan på exakt samma sätt som honom. När han beskrev det i låten var det läskigt likt, speciellt för en tioåring som sitter med lurarna i öronen och tänker ”shit det här har jag ju sett. Det här har ju hänt.” Ken Ring fick mig att känna mig mindre ensam.

I dagboken skrev hon av sig tankar som hon inte vågade säga högt. Det var Beri mot Beri i texterna och hon konfronterade sig själv.

— Jag tänkte shit om jag säger det här till någon kommer de tro att jag är galen. Och det var en väldigt speciell känsla att se sina tankar på papper. Jag visste ju att folk skrev dagbok det kändes kefft att mamma gått bort så jag tänkte okej varför skriver jag inte lite om mamma?

— Jag började med att bara skriva ”Mamma jag saknar dig” och fortsatte med att ta upp något som hade stört mig under dagen. Jag ville få ut det negativa jag bar på. Själva terapin var det viktiga. Jag bar inte det svarta i mig utan jag hällde ut det i form av bläck, säger Beri.

Från allra första början var det den hårda hiphopen som fångade hennes intresse. Fastän hon inte förstod allt rapparna sa ordagrannt var det flowet hon fastnade för och lyssnade mycket på artister som 50-cent, The Game och Eminem.

— Nu på senare tid så är jag väldigt mycket inne på Drake. Hans tankesätt och hans målsättning intresserar mig. Jag tycket det är sjukt att han inte har misslyckats som kändis. Han har inte gjort en tabbe direkt. Sen har han säkert gjort tabbar mot sig själv rent psykiskt och hur han mår. Men utifrån ser det bra ut. Jag gillar hur han ständigt anpassar sig stilmässigt, utseendemässigt och det har gjort honom till den person han är idag. När man ser honom och hör hans låtar är det en perfekt kombination av det han skriver. Han ser ut som sina låtar och det speglar honom som fan.

— Sen så klart inspireras jag även av artister som Lauryn Hill, Jhene Aiko, Erykah Badu och självklart syrrorna Linda Pira, Cleo, Syster Sol, hela gänget och Rosh.

Beri är visserligen bara 18 år gammal men hon har spelat in musik sen 13-årsåldern. Från början var Beri med i en trio där hon rappade och de andra tjejerna sjöng. Men gruppen splittrades och Beri övervägde att ge upp musiken tills hon fick höra om musikprojektet ”Nästa Nivå”.

— Och då hade jag en låt som jag hade suttit på i ett halvår och inte skrivit klart för jag inte hittade nån inspiration. Och jag tänkte inte tvinga fram något heller. Sen så tänkte jag ”Jag skriver klart. Blir det nåt så blir det nåt.”

Och det blev nåt. Beri gick vidare till Köpenhamn där hon coachades av Syster Sol och lyckades kamma hem hela vinsten.

— Att få uppleva success som med Nästa Nivå gjorde så jag ville ha ännu mer. Det blir som en kick varje gång, som när jag fick samtalet att ”Du är med”, säger Beri och berättar att det var då hon bestämde dig för att satsa helhjärtat på musiken.

Beri är idag en del av kollektivet Femtastic och turnerar med dem. Medlemskapet skedde naturligt i och med Syster Sols coachning under Nästa Nivå.

— De hände automatiskt. De tog mig under deras vingar. När jag skulle gästa Kärleksattacken med mitt bidrag för Nästa Nivå kom Cleo och Vanessa Marko förbi. De ville hälsa på mig och önska mig lycka till. Det var första gången jag träffade Cleo. Nån gång efter Nästa Nivå ringde Cleo upp mig och ba ”tjena, lite sista minuten men kan du typ gästa mig på Södra Teatern i morgon?” och jag ba ”Ja klart som fan jag kan det”. Så det var första grejen vi gjorde ihop efter det blev det att hon bjöd med mig till olika saker sen fick jag gästa på ”Tagga ner Remix”. Därefter har vi kommit varandra ganska nära.

Hur har delaktigheten i Femtastic-familjen har utvecklat dig som artist?

— Alla som är med i Femtastic har ett helt annat liv vid sidan och de skiljer på privatlivet och karriären. Det är det jag har lärt mig på senare tid. Och det är verkligen viktigt att skilja på privatliv och musik. När du är med din familj: stäng av allt annat. Gör verkligen det. Det är värt det. Jag är bara 18 nu och jag vet att jag kommer tygla det mycket bättre i framtiden.

— Jag vill inte låta klyschig men när man har en plattform med så tunga brudar som bara tar över: hur kan du inte våga? Då måste du. Även om det känns som att du blir utslängd bland vargarna så kommer du äga scenen. Varje gång jag står på scen står de bakom mig och de backar mig, diggar mig. Det finns ingen fetare känsla än att ha folk som bryr sig om dig och som verkligen vill att du ska lyckas.

— Och jag märker mer och mer hur de ger mig space att bara vara jag och att ta plats som Beri. Dom kräver aldrig att jag ska säga ”Jag är Beri från Femtastic ” utan jag går upp på scen jag reppar dom jag reppar mig själv som artist. Jag är Beri punkt. Sen har de varit en sjukt jävla bra plattform för mig.

— Sen får vi inte glömma att Cleo och Syster Sol började i en källare och de betalade för sin utrustning själva. Jag började i en studio. Jag hade det privilegiet. Jag hade allt jag behövde. Det enda jag var tvungen att ha var viljan och hungern.

Tror du att det kan göra en latare?Att ha det framför sig. Att man tar det för givet då?

— Kanske är det så för vissa. Men för mig var det inte så. Jag tänkte ”Allt du behöver har du framför dig- jobba sönder det!”

Ett foto publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag) Nov 26, 2015 kl. 8:36 PST

I oktober fick Beri sitt första skivkontakt. Hon är nu bunden till Universals etikett Svenska Inspelningar, via sitt independentbolag ”Made for this” som startades av Panetoz-grabbarna Pa Moudou Badjie och Nebeyu Baheru tillsammans med hennes producent George Nakas.

— De (Made for this) greppade tag om mig efter Nästa Nivå och sa ”Nu är du ute bland vargarna vi blir ditt skydd. Vi blir din grund och vad som än händer med dig hjälper vi dig”. Jag är ansiktet utåt och de jobbar bakom mig. Börjar man som ung är ju målet att man ska bli signad sen börjar man tänka på vad som kommer gynna en. Man vill inte ha och göra med folk som bara jobbar för sin lön, utan folk som verkligen diggar dig och jobbar med hjärtat.

Från början skrev Beri som sagt texterna i form av dikter. Idag ser skrivarprocessen annorlunda ut. Dels har Beri blivit äldre och dels har teknologin satt sin prägel.

— Idag är det så att jag vaknar upp mitt i natten för att jag tänker på en mening, tar upp min lur, skriver det sen somnar jag igen. När jag skriver en låt några månader efter kan jag ta med den meningen eller så kan den meningen ha inspirerat till en hel låt.

— Du vet det stadiet mellan att du sover och är vaken för du tänker på massa shit som håller dig uppe? Så bara kommer en mening och jag överväger att skita i det eller gå upp och skriva ner meningen. Jag har skitit i det för många gånger så jag har lärt mig: Jag går upp, skriver ner meningen sen somnar.

…Jag förstår exakt vad du menar jag burkar lösa väldigt många problem vi har i världen i det stadiet..

— Haha just i den där gråzonen? Haha jag fattar precis!

Historien bakom bangern ”100” ser däremot annorlunda ut. Inspirationen fick hon under ett gig på Vitabergsparken då Femtastic fyllde fem år. Efter att Beri hade uppträtt kom fotografen och musikvideo regissören Saga Berlin fram till henne.

— Hon sa ”Kom ihåg att du gör något viktigt. Du håller det äkta. Du håller det 100. Håll det alltid 100.” Så började jag tänkta på meningen ”Håll det 100”.

— Jag visste att i USA har det varit en trend med ”keep it one hundred”. Så jag tänkte ”fan va fett koncept. Fan va fett att ta det hit och fan va fett om jag skulle kunna vara den som gör det”. Det finns säkert folk som har gått runt och sagt det jättelänge men jag tänkte låtformat. Jag gick till studion två dagar efter giget och berättade om idén för min producent, han började skissa på ett beat och jag satt och skrev under tiden. Då hade jag redan första versen och refrängen klar efter vår första session och andra versen kom ganska naturligt därefter.

Debut-EP:n innehåller fyra spår, där varje låt visar en sida av Beri. EP:n rymmer ämnen som drev och hunger, skolgång, olycklig kärlek och att brottas mot en inre ångest. Beri har ingen personlig favorit på Ep:n.

— Nu tänker jag quota Drake: Jag behandlar varje singel, varje projekt som ett mästerverk. Jag släpper inte nån musik förrän det låter helt perfekt.

Låten ”Andas” handlar om Beris skolgång och om personer runt omkring henne (lärare och klasskamrater) som tvivlade på att hon överhuvud taget skulle bli något. Det är lite av en diss-låt till dem.

— Det fanns även en viss tvivel i min familj och det är klart som fan min pappa inte vill se sin första dotter misslyckas med någonting. Och han kände ett extra stort ansvar som min enda förälder. Det här är motbeviset; Ja, det blev något utav mig och det kommer bli ännu mer. Jag har inte käkat upp det jag ska käka upp än!

Vad säger han nu?

— Han är jättestolt. Han backar mig 100 procent, delar mina grejer på Facebook och skryter för sina vänner om mig, säger hon och ler.

Strukturen i låten ”Livet” påminner om Beris dikter som yngre, även här konfronterar hon sig själv.

— Det är jag som pratar med mig själv- ”Jag tar mig upp du drar mig ner”- ”du” är jag förstår du? Jag tar mig upp jag drar ned mig själv. Det handlar om kriget man har i sitt huvud, när ens olika sidor inte kommer överrenes och det här kriget det sliter mig i bitar men jag försöker hålla mig till ytan.

När jag hör låten känns det som att texten handlar om att själva ångesten drar ner dig?

— Du har tolkat den fett bra fan va kul. Jag har kämpat med mig själv så fucking mycket och jag har drivits av ”demoner”, som jag brukar kalla dem. Jag tror inte att kriget i mitt huvud slutade förrän jag förstod att mina demoner är mina och jag är inte deras. Så kriget tog slut där. När jag skrev låten befann jag mig i en mörk plats och i slutet av låte säger jag ”Jag vill leva livet som att det aldrig fanns något slut” och det där blir min hyllning till livet.

Du säger även ”Jag tänkte aldrig bli över 30”? 

— Det har varit ett uttryck jag har använt från att jag var 14 till jag blev 17. Jag tänkte att jag aldrig kommer bli över 30 för jag tänkte att jag säkert ,på ett eller annat sätt,  kommer jag dö innan 30. Jag vet inte riktigt vad det beror på men kanske att jag inte kunde se mig själv i den framtiden. Men den kampen tog ju slut med åren. Nu vet jag att det inte handlar om att ha allting löst. Allting kommer inte vara löst! Det viktigaste är att du vet vem du är och i vilken fas du är. För du är i ständig förändring. Du kommer alltid upptäcka nya sidor av dig själv och försök bara hitta balans i den sidan.

Det är viktigt för Beri att bli ihågkommen. Hon vill lämna ett avtryck på fansen, på samma sätt som Ken Ring satte ett avtryck på henne själv.

— Jag vill få någon att relatera. Att få någon att känna sig mindre ensam. Många av mina låtar kommer handla om dumma tankar och om självdestruktivitet, om att straffar sig själv psykiskt varje dag.

— Och jag vill bara vara den jag inte hade som yngre. Det kanske inte är många som kan ta något negativt och förvandla det till något positivt men jag har gjort det till min kraft.

Om det finns något jag har fått som jag inte har haft tidigare så ska alla andra ungar också ha det. Och om ingen annan tänker steppa upp då blir det jag som gör det. Och det kanske låter klyschigt men bara jag lyckas nå ut till en person så räcker det.

Intervju av Mariana Benyamin Sir

 
Foto (omslag): Izabelle Minou

I januari nästa år medverkar Beri i ”Lyckliga Gatan” tillsammans med Louise Hoffsten. Streama debut-EP:n nedan via Spotify:

Se även Beri på EAST FM häromdagen:

//www.youtube.com/watch?v=EaXvI6jyIz0

Petter Tarland (Professor P) kommer från Lund och träffade Viktor Backemar ( DJ Akilles), från Uppsala för drygt tio år sedan via gemensamma vänner. Duon insåg ganska snabbt att de var ”The Perfect combo”: Petter rappade och Viktor var DJ. Under de senaste åren har duon släppt flera musikprojekt: album, EP:s och ett mixtape. Senaste släppet kom 2013 EP:n ”Brews & Good News”.

– Vi är egoistiska i vårt musikskapande, säger duon till Kingsize Magazine som träffar dem inför skivsläppet för att prata om den nya musiken, skapandeprocessen, trender och skillnaden mellan publik i olika länder.

Professor P och DJ Akilles har nyligen uppträtt i Rumänien och Polen under festivaler och upplever en  skillnad mellan publiken i Östeuropa och Sverige.

Petter: När vi kommer till Östeuropa och ska spela så är vi automatiskt mer intressanta för vi kommer utifrån och då visar publiken större uppskattning de kanske tänker att det är deras enda chans att se oss. Här i Sverige tänker publiken ”Om jag missar konserten har jag ändå chans att se dom igen”. Plus att vi i Sverige är mer restriktiva med att visa att vi uppskattar artisten. I Östeuropa visar de mer fysiskt uppskattning. Det har vi även hört från amerikaner som kommer från Tyskland till Sverige och de tycker också det det tar lite längre tid innan den svenska publiken vaknar till.

Viktor: Sen smakmässigt, om man vill generalisera, så skiljer sig musiksmaken mellan Östeuropa och Sverige. Vi kanske är bra på att haka på eller skapa trender i Sverige. Mycket av den svenska musiken som kommer ut har ett modernt och progressivt sound, framförallt när det kommer till hiphop medan i Östeuropa är man generellt sätt mer traditionell i sin hiphop smak. Det är ett sound som de gillar. Och det märker man på många amerikanska artister som har liknande sound som oss, de är också väldigt populära i Östeuropa. När det kommer till lyriken representerar den framförallt Petters egna tankar men eftersom duon är nära vänner så är de ganska likasinnade.

Viktor: Vi har ju jobbat tillsammans i tio år så vi har också format varandra men vi har väldigt lika musiksmak och ambitioner i den egna musiken.

Petter:  Jag skriver för mig själv men mycket av mina texter kan Viktor också stå för. Vi hänger mycket och vi är goda vänner. Vi är ganska lika. Så jag rappar inte om att jag går och skjuter folk på gatan.

Viktor: Ja de klart om Petter skulle skriva något politiskt som jag absolut inte står för så kanske vi skulle behöva ta en diskussion om det. Men nu ligger vi väldigt nära varandra politiskt också.

Petter: Jag vill vara så personlig som jag bara kan för när jag lyssnar på hiphop är det det jag tycker är intressant att höra.

Ibland säger du ”We” när du rappar och ibland säger du ”I”?

Petter: Precis och när jag säger det så pratar jag om vår musik för texterna handlar ganska mycket om rapp och det är något som handlar om oss båda. Om jag till exempel skriver en vers som handlar om min kompis mamma som gått bort så säger jag ”I”.

Både Petter och Viktor är producenter. Just nu är det framför allt Petter som producerar men de delar även omdöme när det kommer till beatsen och samplingarna.

Petter: Vi har en gemensam smak och om vi sitter och lyssnar på en soulskiva tänker vi ”okej den där delen av låten kan vi använda”. Men grejen med soulsampling är att det är svårt att hitta något som inte är använt för det har varit poppis så jävla länge. Vi måste hitta jävligt mycket mer på mindre material. Det går inte att hitta ett intro som vi bara loopar , som på Kanyes första platta tillexempel, utan nu är det delarna mellan sången som vi måste sitta och pussla med och det är ju det som är jävligt roligt med.  Vi gör aldrig bra beats när det är en uppenbar sampling utan våra bästa beats tillkommer på något annat sätt, jag vet inte varför det är så. Men det fina är att det finns en själ i samplingen redan från början. Om soundet är rätt på beatet så blir det fett till slut. Det är därför soulsampling är så populärt för att det talar till själen liksom.

Ja jag håller verkligen med men det känns som att det börjar dö ut?

Viktor: Precis men det är för att allt redan är använt. Soul är ju fortfarande det mesta vi samplar men vi tittar också mycket på jazz som ligger nära soul, jazzfunk och i viss mån även progressiv rock för att hitta grejer. Att kämpa med att pussla ihop soulsamplingar som ingen annan artist använt tar tid men det anser duon är roligt och har inga som helst planer på att byta språk eller sound.

Viktor: Det är svårt det där med trender. Trender skapas inte bara utifrån artister utan även utifrån lyssnare och då känner artister sig tvungna till att skapa musik som efterfrågas av lyssnare. Men vi är egoistiska i vårt musikskapande. Vi gör musik så som vi vill att den ska låta. Och sen om den är gjord 1994, 2004, eller 2014 är inte lika viktigt. Vi gör musik som vi vill att den ska låta och då låter den såhär oavsett vad som är inne just nu.

Petter: Jo men verkligen. Jag ser ingen anledning till att göra musik för någon annan än mig själv. Gör man musik för sig själv blir det naturligt att man gör det för publiken också. Det finns ju många som gillar den sortens hiphop. Men det har aldrig varit en fråga om att göra något på svenska.

Albumet ”All Year Every Year” är uppdelat i fyra delar: ”Winter”, ”Spring”, ”Summer” samt ”Fall”. Nästan alla delar skapades under 2015 och släpptes löpande vid respektive årstid under hela året. Genom arbetsprocessen har de hela tiden sett på det som ett album- årstiderna har varit grunden för soundet och de har ständigt arbetat efter en röd tråd. Uppdelningen har inneburit många deadlines men har samtidigt fungerat som en drivkraft för duon, som dessutom är independent och har fått dra i många trådar själva.

Petter: Vi har varit tvungna att jobba väldigt disciplinerat för att få ut den så som vi ville. Vi valde dels för att det är ett coolt koncept och dels för att det går så snabbt med musiken: skulle vi släppa ett album så lever det i två veckor sen är det förbi. Det var ett sätt att hänga med mer under hela året och vara aktuella mer. Sen så var det också för att vi kände att ingen av oss hade inspiration nog att sätta oss och göra 12 låtar på en gång. Det var ändå som att ”Fan nu tvingar vi ändå oss själva att göra tre spår till varje släpp”. Och det är framför allt jag som inte varit superinspirerad när det gäller skrivandet. Vi ville göra något annorlunda än att gräva ner oss i studion i två år och sen komma ut med ett album.

Har ni sett det som en drivkraft eller har det varit stressigt med deadlines?

Viktor: Saknar man självdisciplin får man sätta upp något som gör att man tvingar sig själv till det. Det var ett sätt: att sätta upp ordentliga deadlines. Vi visste att vi måste vara klara vid en viss tidpunkt annars blir det inget. Till exempel när vi skickade in Winter till tryckeriet har vi haft en månad att göra spring så de ligger om lott hela tiden Vi har helatiden legat före Och vi hela tiden tänkt på det som ett album så det har funnits en röd tråd fastän det inte funnits klara låtar

Förutom kända svenska gästartister som Cleo och Promoe har Professor P och DJ Akilles lyckats få med Masta Ace (Thinking Of You), Planet Asia (As Long As I Can) samt Rah Digga (For The City). På tidigare släpp har de även samarbetat med A.G. och Blu.

Petter: Ofta är det att vi känner att den här artisten skulle passa jävligt bra på den här låten. Vi har ju liksom dröm mc´s som vi jobbar med.

Hur lyckas ni få med alla internationella artister? Det är ju riktigt tunga rappare! 

Petter: Om man går igenom artistens sociala medier så finns det ofta någon mailadress till någon form av manager eller nästan direkt till artisten om de är på en underground nivå. Sen så brukar vi ofta ha låten nästan klar så får de säga om de är intresserade att vara med.

Och då är det framförallt east coast-rappare ni försöker få med?

Viktor: Vi gör ju musik som vi vill att den ska låta och det råkar ju vara jätteinfluerat av amerikansk east coast. Så det faller naturligt att det blir dem.

Petter: Även om vi har lyssnat mycket på West coast och sydstatsrapp så har vi båda vuxit upp med New York-soundet. Så det är ju många av de rapparna som vi tycker är fetast.

Viktor: Och de två West Coast rappare som vi har med (planat Asia och Blu) är ju ganska east coast i sitt sound. Jag är ju skitpeppad på att vi har fått spela in med alla. Det här det är ju as mäktigt! Sen råkar ju folk också tycka att det är grymt det är ju världens bonus liksom!

Petter: Sen finns det säkert lyssnare som upptäcker vissa artister genom våra samarbeten. Troligtvis vet redan folk vilka våra gästartister är, men om de tänker ”vem är den är A.G?” och sedan lyssnar och inser att ”okej han var ganska fet ett tag”. Sen tror jag det finns folk som vet vilka alla de här är som har tappat intresset. Många av dem är ju gamla rapp-gubbar som vi tycker är as feta. Andra kanske inte tycker att de är så intressante längre. Men vi är såklart as stolta och as glada över att folk vill ställa upp och tycker det är fett!

Jag älskar ju att ta ut citat och diskutera innebörden av vissa texter när jag gör intervjuer. Jag har försökt googla fram era texter: Men det finns inget! Va fan är det här för jävla stil? Haha

Viktor: Haha precis!

Petter: Viktor sa till mig igår att jag måste skriva ner alla texter, men jag skriver ju oftast i studion för hand och bara när jag har feeling. Det blir inte ofta att jag gör ett fint dokument. Jag har inte tagit mig tiden bara men jag får ta nån dag där jag sätter mig ner och skriver ner det.

Det blir ju roligare för mig också när folk kan texterna då kan jag få sånna här frågor också vilket är jävligt kul!  I många intervjuer vi har gjort pratar vi faktiskt inte om innebörder och så utan mer ”hur träffades ni” så absolut! Jag måste skriva upp det.

I The Real Me säger du ”Swedens least famous artist with a platinum plack”- Vad menar du?

Petter: Den är ganska rak på. Jag har skrivit en låt med Daniel Adams Ray som har gått dubbel platina men det är ingen som vet att jag har varit med och skrivit. Jag har varit med och skrivit saker som folk inte vet. Jag har en historia som rappare som folk inte vet om. Det är väl egentligen bara det jag menar. Jag är inte känd för den stora allmänheten men jag kanske ändå har varit med och påverkat scenen på fler sätt än vad folk faktiskt tror.

Jag gillar sista låten på albumet ”The Interview” den känns som en pik mot journalister att ”Ställ inte några dumma frågor nu”- var det tanken bakom låten? Haha jag kände mig så träffad som journalist!

Petter: Det var även sista låten jag skrev. Det var tidspress och då var det ett sätt för mig att prata om det som vi normalt pratar om i texter fast göra det med en annan vinkel. Jag kunde prata om vår hiphop, vardagslivet och kärlek men ställa mig själv lite frågor på något sätt så det var egentligen bara ett kul koncept. Sen var ju tanken också att djupdyka lite och ställa frågor som man önskar att en journalist hade ställt men det rymdes inte i två verser så det blev på en ganska vardaglig nivå på det ändå men jag tycker det blev en fet låt.

I låten så frågar du dig själv om du är bitter..?

Petter: Men det är ändå sånt som man tror om man lyssnar på mig. Jag har svårt för rappare som klankar ner på hiphop som inte låter som deras egen och jag har själv gjort det förr. Men nu har jag filosofin att alla ska göra den musik de själva tycker är bra. Då är det inte upp till några andra att tycka till. Så länge man står för det man sägare och man själva tycker det man gör är fett så spelar det ingen roll om det är old school, soulsamplade beats eller trap. Så när folk snackar om ”real hiphop” så handlar det om vad man tycker är real för en själv.

Intervju av Mariana Benyamin Sir

Foto: Adam Klingeteg

Idag släpps fjärde delen av albumet ”All Year Every Year: Fall” och den hör ni nedan via Spotify. Läs även recension av skivan här: http://www.kingsizemagazine.se/recensioner/svensk-musik/skivrecension-professor-p-dj-akilles-all-year-every-year-album/

Martha Nabwire (t.h) och Niki Tsappos (t.v) skrev historia 2010 när de kammade hem första pris i den stora streetdance-tävlingen Juste Debout i Paris och blev därmed de första kvinnorna som någonsin vunnit världsmästerskap inom genren. Filmskaparen (regissören och producenten) Tora Mkandawire Mårtens har under fyra års tid, till och från, filmat de goda vännerna och dokumenterat deras karriär, vänskap, framgångar och motgångar. Resultatet blev dokumentärfilmen ”Martha & Niki” som har biopremiär i Sverige idag.

Martha beskriver dans som frihet. Hon älskar dans. Niki berättar att behovet av att vilja uttrycka sig genom dans har funnits där så länge hon kan minnas. Kärleken för deras gemensamma intresse är en av deras största likheter, och de både fann dansen före de fann hiphopen. Martha växte upp med genren runt omkring sig. Hon hade hört hiphop på radio och hennes kusin var även ett stort fan av 2 Pac och DMX.

Martha: Jag älskar allt som har med dans att göra. Alla stilar. Jag är inte begränsad till en viss genre. Jag är ingen ”hiphop”-dansare. Jag är en dansare. Egentligen spelar det ingen roll vilken stil jag dansar bara jag har kul. Så allt från salsa, hiphop till allt jag kommer i kontakt med. Känner jag att jag kan göra det eller vill göra det så gör jag det.

Niki: Jag bara snubblade över hiphopen. Jag hade fått en mixskiva med radiohits i julklapp när jag var åtta år gammal. På skivan fanns det en hiphop-låt; den bara tog mig och jag blev kär. Hiphop fick mig att känna på ett helt annat sätt. Jag ville röra mig på ett annat sätt och rörelserna som kom talade till mig på ett annat sätt. Hiphop är min största kärlek och den genre som varit med mig längst. Men jag älskar även salsa och house.

Men det är framförallt freestyle som intresserar Niki. Då kan vilka rörelser som helst komma fram och de är genrelösa.

Niki: Rörelserna reflekterar det som hörs och det jag känner i stunden. Ibland är det svårt att sätta genrer på det, säger hon.

Martha och Niki har väldigt olika personligheter. Martha är lugnare, Niki lite mer energisk. Men tillsammans bildar de den perfekta kombinationen. De kompletterar och lyfter upp varandra. Filmen ”Martha & Niki” handlar mycket om deras olikheter som personer, samt hur det gynnar dansen. Så hur fann de varandra?

Niki: Sverige är inte jättestort när det kommer till någon form av subkultur. Så om man verkligen tycker om det och verkligen dedicerar sig till det så kommer man mötas på ett eller annat sätt.

Martha bodde i Sandviken och Niki i Stockholm. Men de hade sett varandra på olika dansevent. En annan dansare som var gemensam vän till Martha och Niki föreslog att tjejerna skulle testa att dansa tillsammans. De gav det ett försök och sedan den dagen har de fortsatt att dansa ihop.

I filmen berättar ni bland annat att ni lyfter upp och kompletterar varandra-på vilket sätt gör ni det?

Niki: Vi har olika personligheter och erfarenheter men när vi dansar ihop är det som att vi kan täcka olika fält på något sätt för vi är så pass olika människor. Sen var det som att någonting var gemensamt så vi kunde lyfte det vi redan hade

Att bli världsmästare kräver expertis. För Martha och Niki har det aldrig varit tal om någon strategi bakom tävlingarna. De ”bara kör”, som de själva väljer att beskriva det- och det är då de dansar som bäst.

Martha: Det är så det ska vara. För mig är dans frihet. Du ska kunna göra vad du vill när du vill. Varför ska man tänka ”Nu ska jag göra det här steget”- gör det bara! Jag tänker aldrig på hur ett steg borde se ut. Om folk är redo för det och öppna för det så kommer de att förstå. Är de inte öppna mentalt kommer de inte förstå dansen. Jag vill bara vara så ärlig som möjligt i min dans.

Niki: Oavsett så ska man försöka vara i nuet och inte oroa sig för framtiden annars kommer man blocka sig själv och blocka sitt flow. Med dansen är det super-tydligt om du inte  är i nuet.

Niki menar att dans kan se bra ut ändå, fastän den planerats men den kommer inte ha samma magi som den hade haft om du bara gått på känslan. Man måste våga vara i nuet.

Niki: Man måste våga slappna av och inte döma sig själv eller någon annan och bara våga lita på sin egen kropp. Fram tills idag kan jag, när jag blir skitnervös inför en battle, försöka planera vilket steg jag ska börja med men det händer aldrig. När jag dansar måste jag leva i stunden. Det som händer- det händer!

Kingsize gjorde precis en intervju med dansarna Martha Nabwire & Niki Tsappos samt filmskaparen( regissör och producent) Tora Mårtens som är aktuella med filmen “Martha & Niki” som har premiär den 22:a januari @marthanikidoc #marthanikidoc @toras @nikiawandee #marthanabwire

Ett foto publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag) Jan 13, 2016 kl. 6:42 PST

Varför tror ni själva att ni passar så bra ihop?

Martha: För att vi var vänner först. Vi lärde känna varande genom att prata. Så som man lever i det vardagliga livet- det ska du kunna lägga i dansen. Om du separerar dina danser och dansar på ett sätt hemma och på ett annat sätt på scenen blir det inte bra. Dansa som du gör i vanliga fall och det som gör att det var starkt var att vi lärde känna varandra och den relationen visades i dansen-vi är kompisar som dansar.

Men om ni ska in i en tävling och ni inte är på samma humör. En av er kanske har en bra dag och den andra kanske har en dålig dag?

Martha: För mig personligen så när jag väl hör musiken och dansar så kopplar jag bort allt annat man dansar och det är det bästa som finns. Det är det som är det bästa med dansen; du kopplar bort allt negativt och vi peppar varandra.

Niki: Det är lite som att om jag inte har en bra dag och jag ser Matha köra och jag vänder helt ”okej im back”. Om man var upprörd eller ledsen över någonting så pushade det oss och vi tog ut det i dansen. Det funkar lite som terapi. Man kunde bearbeta saker på ett annat sätt det var som att ha en djup konversation med sig själv. Meditation typ. Efteråt kände man sig helt ren och rensad.

Martha och Niki har dansat så länge de kan minnas och med åren har de blivit allt bättre på att läsa av andra människors kroppsspråk, inte enbart genom dansen. De har mer eller mindre blivit bra människokännare tack vare dansen.

Niki: Det är en galen grej som följt med på den här resan, sättet folk rör sig och hur de pratar. Man kan läsa in så jävla mycket bara av att se hur folk rör sig även om man aldrig pratat med dem. Och återigen flowet finns i nuet oavsett vad man gör. Och man kan planera allt in i minsta detalj och fullfölja det men det kommer inte vara ett magiskt flow det kan vara strukturerat och det kan vara bra men det där som ger nån gåshud det där som får nån att känna något.

Vart i världen uppskattas era workshops mest?

Martha: Alla tar emot oss på olika sätt. I Europa tar de oss för givet. De tänker att de kan ändå se oss på nästa battle. När vi kommer till Japan är det en annan känsla och där är folk nyfikna och säger ”jaa lär oss”.

Niki: Jag började tänka på Japan direkt. Vi har varit där mycket bara på några år säkert nio eller tio gånger. Japan är ett land med en väldigt stor fankultur i allmänhet så att vara fan är vanligt i Japan. Så det är inte konstige att de uppskattar vad vi gör. Samtidigt är det ett väldigt ekonomiskt stabilt land där de har råd att dansa de har råd att bjuda in oss från andra sidan jorden.

Även Brasilien är en av de platser dansarna känner sig mest uppskattade.

Martha: Jag började gråta för jag fick så mycket kärlek men det var inte på ett fan-sätt.  Det är sjukt att jag kan beröra någon med min dans och då tänker jag ”wow” och jag kan se på framgången från Juste deboute: många personer från andra länder som aldrig hade sett oss tidigare blev imponerade. Många män. Många sa att ”okej ni är duktiga”.  

Att visa uppskattning skiljer sig från land till land. I Frankrike där battle-kulturen är stor och respekterad visar man inte att man gillar en dansare genom att skriva fanmails eller ta bild tillsammans med personerna.

Niki: Deras sätt att visa uppskattning på är att snacka skit om oss och vilja battla oss och nästa gång de ser oss kommer de battla oss det bästa de kan.

Martha och Niki håller idag i work-shops världen över. När Niki förklarar dans under sina workshops bryter hon ner det på följande sätt: ”Dans är kommunikation, rörelser är ord, att kunna många rörelser är det samma som att ha ett stort ordförråd. När du dansar bygger du meningar”. I filmen berättar Niki att Martha är en tystlåten person men när hon ser Martha dansa så berättar Martha hela sin livshistoria genom dansen. Tora Mårtens syfte med filmen var att visa att dans är mer än bara coola moves. Dans innehåller budskap. Historier. Kommunikation.

Filmen ”Martha & Niki” vann hederspris i Nordisk Panorama Awards 2015 och har blivit väldigt populär i Amsterdam. I år har filmen haft två pressvisningar i Sverige och idag börjar den gå på bio. Marthaoch Niki själva tror att det är äktheten i filmen som fångar upp publiken.

Martha: Jag tror det är ärligheten de fastnar för och att filmen tog fram något så personligt tillexempel alla våra djupa samtal. Att vi kunde säga det framför en kamera och att publiken kunde känna igen sig och själva dansen såklart.

Niki: Jag tror att dansen fascinerar och om man inte har dansat själv så får man en inblick i en värld som är ganska långt ifrån ens egna. Det är en mänskliga delen som gör att folk som inte håller på med dans kan ändå se den, relatera och känna igen sig själva. Det är nog det som har gjort att den känns nära. Filmen känns intim, även om publiken inte gillar hiphop eller dans så kan de relatera.

Tora Mårtens är en väldigt erfaren regissör och har skapat flera filmer genom åren, både lång- och kortfilm. Att Martha och Nikis historia nu visas på stora filmdukar runt om i Sverige var inte planerat. Från början ville de inte ens medverka i dokumentären.

Martha: Nej. Jag ville inte. Jag sa nej först. Jag ville inte göra det själv för det kändes bättre att ha nån annan med mig.

Niki: Nej verkligen inte! Det började som en testgrej vi skulle bara filma en dag och vi pendlade mellan ”okej ska vi? ska vi inte?” Jag hade aldrig fattat att det skulle bli en film om fem år som skulle gå på bio och grejer.

Hur var det att bli filmad inför ett så viktigt pris(Just Debout)? Jag kan tänka mig att det var lite upp och ner?

Martha: Ja det var väldigt mycket upp och ner men Tora är skitduktig på det hon gör. Hon kunde se om man var obekväm och tog ett steg tillbaka och sa ”okej vi behöver inte filma nu, vi kan filma sen när det känns bättre”.

Kunde ni vara er själva helt och hållet framför kameran? 

Niki: Ibland var det onaturligt. Vi var ju heltiden oss själva men ibland om nån sa ett skämt och de inte hann filma det och ljudet inte kom med så bad de oss säga skämtet igen och skratta åt det igen. Men mestadels så gick det bra och efter ett tag vande vi oss att vara framför kameran. Och jag tror att vi har haft några av våra djupaste stunder framför kameran för att Tora har varit sjuk duktig på att ta fram de sidorna och göra det så pass bekvämt att prata om saker jag aldrig ens fattat hos mig själv lyckades hon ta fram eller om Martha eller om dansen  just med hennes frågor och hennes sätt att hantera det så blev många av hennes intervjuer som terapi-sessions.

Tora Mkandawire Mårtens berättar att hon vill ha scener när hon skapar filmer. Därför har hon följt Martha och Niki i händelser för att få fram en film och inte en ”pratig dokumentär” med enbart djupintervjuer.

– Filmen har jobbats fram på det sättet att jag har följt dem i deras vardag när de rest runt över världen under dansbattles, workshops och på det sättet har jag fått en helt unik tillgång till deras liv. Jag är väldigt tacksam för att Martha och Niki har gett mig det förtroendet. Det har varit ett väldigt svårt arbete för alla tre men det har varit väldigt spännande och intressant, säger Tora Mårtens som menar att filmen har blivit väldigt personlig även för henne.

– Filmen har betytt jättemycket för oss alla. Jag har arbetat med filmren under så pass lång tid. Den är en del av mig nu. Det känns som filmen riktar sig till unga gamla. Folk som dansar folk som inte dansar och jag tror vi kan nå ut med filmen till folk som är otippade.

“Martha & Niki” har premiär idag 22:a januari via Folkets Bio. Mer info här!

Intervju av Mariana Benyamin Sir

Foto: Tora Mårtens / Judith Belle

Aktuell med filmen “Ride Along 2″ samt Sverigebesök med standupshowen “What Now?”!

I tisdags besökte Kevin Hart huvudstaden Stockholm för ett standup-framträdande på Globen i samband med ett pressat schema för “What Now?”-turnén. Kingsize-medarbetarna Melika Zakariae och Mariana Benyamin Sir  träffade Kevin Hart för en kort intervju på Sheraton Hotel som kom att bli allvarligt men ändå inte på samma gång…

- Kevin Hart avslöjar hur Ice Cube är bakom kameran – och den ömsesidiga respekten de två emellan!

- Om Kevin Hart skulle våga dissa “the worlds most dangerous group” – hur skulle hans “diss” mot N.W.A. låta?

- Kevin har till och från försökt sig på rap (med “battles” mot Lil Wayne och Kendrick Lamar) – vilka rappare skulle han inkludera i en alldeles egen hiphop-supergrupp?

Se intervjun med Kevin Hart här:

//www.youtube.com/watch?v=I–vXnlJ3rk

“Ride Along 2″med Ice Cube och Kevin Hart i huvudrollerna är tillbaka som James Payton och Ben Barber. Strax innan Bens bröllopsdag, tar han och James an sig en ny knarklangare som säljer sin produkt i Atlanta. I övriga roller finner vi välbekanta namn som T.I., Tyrese Gibson, Olivia Munn och Tika Sumpter.
“Ride Along 2″ har premiär i Sverige fredag den 29:e februari. Den regisseras återigen av Tim Story som ligger bakom filmer som “Fantastic Four” (2005) och “Think Like a Man”.

Filmen har premiär idag, fredag 29:e januari!

Biljetter via SF.se

Vinn biobiljetter för dig + en vän genom att svara på enkel fråga via Kingsizemagazine.se

Från vardagsflykt till verklighet.

Som 11-åring drömde han sig bort genom karaktärerna på tv-skärmen, nu är Matias Varela aktuell med Hollywoodfilmen ”Point Break” som har svensk biopremiär den 5:e februari.

– Att drömma så stort, att åka till USA och göra film, det var alldeles för stora drömmar. Jag hade inte det självförtroendet att våga drömma på det sättet, säger Matias Varela till Kingsize Magazine som träffar skådespelaren för att prata hiphop, karriär, drömmar och den nya Hollywoodfilmen ”Point Break”.

Matias Varela föddes år 1980 och i tonåren, i början på 90-talet satte hiphopen avtryck på honom och hans intressen. Han ville bli rappare. (red anm: se några av Matias favorit-hiphoplåtar längst ner i artikeln).

– Jag blev äldre och jag insåg att jag kan inte kan rappa. Jag växte upp i den musiken och runt 1992 så började hiphop bli ,mer eller mindre, en etablerad genre. Och vi gick runt med baggy jeans, folk skrattade och tyckte att vi såg helt galna och konstiga ut men då ville alla hålla på med hiphop.

Filmintresset började gro redan när Matias var i 11-årsåldern. Hans föräldrar hade skaffat TV och Matias började även umgås med personer vars föräldrar jobbade inom kultur.
– Och vännernas föräldrar hade VHS-samlingar som var stora som bibliotek, berättar Matias.

Var det eskapismen eller ville du vara som skådespelarna?

– Det var vardagsflykt till en början så klart. Men sen utvecklades det till ett genuint intresse. När jag blev äldre började jag inse att ” Å, det här är ett hantverk det här är ett jobb”. Och då var jag intresserad som ett jobb.
– Jag ville jobba med det rätt tidigt, när jag var ungefär 14 år. Sen kändes inte det lika verkligt som att det kunde hända på riktigt. Det var en annan tid. Det kanske låter lite som att det har hänt så fruktansvärt mycket. Jag är bara 35 år gammal; Det är ingenting! Men jag växte liksom upp i en analog värld. Vi hade inte internet. Det var inte så jävla lätt att dra till Thailand på semester, dra och hälsa på en kompis i Japan, dra på Coachella eller LA. Det funkade inte på det viset.

– Så att drömma så stort, att ” Å jag ska åka till USA och göra film”, Det var alldeles för stora drömmar. Jag hade inte det självförtroendet att våga drömma på det sättet. Det var ju inte förrän långt senare, när jag var nästan 30 år och hade börjat jobba i Sverige som jag tänkte ”okej jag kanske kan leva såhär det här kanske kan bli ett yrke för mig på riktigt”. När jag började tänka i de banorna var jag redan vuxen.

Just actionfilmer, är det din favoritgenre?
– Inte på det sättet att jag håller action eller thriller högre än någon annan genre. Det är mer än en tillfällighet att jag hamnat mest i den genren. Jag får den frågan ibland och jag vet inte jag har inget riktigt svar på varför det är så. Jag har det jätteroligt på jobbet och jag är tacksam. Jag trivs bra i mitt fack om det är det du undrar? Haha!

Haha det var faktiskt min nästa fråga. Just det här med att hamna i ett fack, du vet hur vissa skådespelare alltid får samma typ av roll, vissa kvinnor får alltid vara ”the boss lady” och vissa skådespelare får alltid vara ”tönten”. Hur ser du på det, men just att hamna i ett sådant fack som skådespelare?
– Ja du, det är en komplex fråga. Det är marknaden eller arbetsgivare som sätter olika skådespelare i fack. Jag tror inte det är någon skådespelare som säger ”det här mitt fack det här är det jag ska göra”. Jag tror att de kanske får den typen av roll för att de gjort det en gång väldigt bra. Sen kanske de gör de en gång till väldigt bra och sen en tredje gång bra och sen tänker arbetsgivaren att ”varje gång vi behöver någon som gör denna typen av roll så ringer vi honom/henne för de har spelat bra tidigare ”. Problemet är att om man som skådespelare upplever att man hamnat i fel fack. Eller får göra saker man inte vill göra. Om man hamnar i ett fack där man trivs och tänker ”fan va kul”, då är det något positivt. Och jag tror det är väldigt individuellt. Jag är glad i alla fall!

Vardagsflykten som barn blev senare yrkestiteln. 2000 medverkade han i TV4:s såpa ”Nya tider” och fick därefter olika mindre roller. Det dröjde nästan tio år tills han fick sitt genombrott som ”Jorge” i ”Snabba Cash”. Matias hade läst Snabba Cash och när han hörde att boken skulle bli film tog han tillfället i akt.

Du ringde upp regissören och mer eller mindre sa att ”Jag ska ha rollen som Jorge”- var kom drivet ifrån? Det är ju inte så vanligt att ringa upp någon och säga så ?

– Det var ett otroligt medvetet val från min sida. En vetskap om hur Sverige ser ut, om vi nu ska bli politiska. Jag fattade att om jag någonsin ska ha en chans att få en plattform att bygga en yrkeskarriär på så måste jag få en roll som har så pass stor genomslagskraft så jag kan etablera mig på en film eller två filmer. Det är så det brukar funka. Jag var 28 år gammal och hade redan försökt och misslyckats med små roller. Och för mig då, som inte är etniskt svensk som du ser, så är det ännu mer komplext för det görs inte så många bra roller som inte är etniskt svenska i svenska filmer.
– Det görs en och annan bi-roll. De slänger in en invandrare så det blir lite mörker i allt ljus färgmässigt typ. Annars görs det inte riktigt mastiga porträtt av personer som inte är etniskt svenska. När jag förstod att de ska göra film av ”Snabba Cash” så förstod jag att det här är min enda chans. Om inte jag får den så får jag sluta drömma om film och rusta om för framtiden och vad jag ska göra på lång sikt. Jag såg det som min enda chans.

//www.youtube.com/watch?v=LPcFPgUYQpE

Actionfilmen Point Break är en modern version av filmen från år 1991, med samma titel. Den handlar om FBI-agenten Johnny Utah som upptäcker mönster mellan brotten som begåtts av en grupp spänningssökande elitidrottare, då Utah själv har ett liknande förflutet. Utah infiltrerar gruppen, där bland andra karaktären Grommet som spelas av Matias Varela ingår, för att kunna sätta dit dem. Filmen skildrar förutom natur och äventyr som livsstil, brödraskap och lojalitet.

 
Det var Matias agent som tipsade honom om rollen som Grommet, efter att ha läst manuset och bad Matias göra det samma. Matias nappade, spelade två dagar senare in en provfilm i sitt kök hemma i Stockholm. Därefter skypade han med regissören som meddelade att Matias fått rollen. Trots att han just nu blir intervjuad för att ha medverkat i en Hollywoodfilm är han jordnära och tacksam. När jag frågar om han hellre spelat en annan roll i filmen är svaret glasklart:

 
– Nej. Jag försöker se livet som att glaset är halvfullt istället för halvtomt. Vi lever i en tid där alla bara vill ha mer och mer. Alla 90-talister håller på med 150 miljoner grejer samtidigt. Jag är glad för det jag får. Det är en Hollywoodfilm för 100+ miljoner så jag är glad att jag ens får vara med. Så som jag har vuxit upp, oddsen på att det här ska hända är ju matematiskt så himla små så min tacksamhet är större än min vilja att stå i centrum och säga att ”jag är störst”- det är inte så viktigt för mig.

Filmen Point Break har spelats in i en rad olika länder och miljöer så som: Tahiti, Tyskland, Österrike, Schweiziska Alperna, Italienska Alperna, Italienska Rivieran och Venezuela. Skådespelarna har därmed befunnit sig på platserna och i miljöerna som uppges i filmen, vilket är utmärkande då man egentligen inte måste det vid filminspelning tack vare dagens teknologi.
– Det är därför jag märker att man måste göra de här intervjuerna för det är alltså noll green screen i filmen, på riktigt! När de hoppar och flyger- det är på riktigt!

Det är helt sjukt!
– Ja! Motorcyklarna genom fönstren är på riktigt, motorcykeln i början när de hoppar är på riktigt.

 
Inte ens stuntartister?
– Nej inga stuntmän, utan de som är med i filmen är bäst i världen på det. När de skulle göra en klättringscen så tog de in Chris Sharma (professionell klättrare), och vid snowboardscenen hade de med Xavier De La Rue(professionell snowboard åkare). Och jag hoppas att folk går och ser filmen av den anledningen för den är gjord på ett gammal dags sätt. Förr i tiden var folk tvungna att göra på det här sättet.

 
Men fick du gå någon utbildning?
– Ja. På riktigt! Det tog lång tid innan vi ens skådespelade. De första 5-6 veckorna det var klätterkurser, träning, lära sig att köra motocross, skjutövningar med vapen. Det är det som är det häftiga med den här typen av produktioner, de har såna jävla resurser så att om de verkligen vill att nån ska komma dit så fixar dom det. De ville ha en dj och då finns det en snubbe som heter Steve Aoki som tar 500 000 dollar per gig…

Inom parantes bara; Han var bara med i typ en sekund!
– Ja han var bara med i en sekund. Det var någon som ba ”han är ju cool” och mycket riktigt några dagar senare så är han där. Står och lirar skivor i en jättevilla och jag har ingen aning vilka summor de slängde fram för att han skulle dyka upp men det lär inte vara några småpengar.

Skådespelaren Tobias Santelmann som spelar karaktären ”Chowder” i filmen är norrman och bekant med Matias sedan tidigare. Under en sceninspelning bestämde Matias och Tobias sig för att prata svenska och norska i en av scenerna.
– Vi fick feeling och ba freestyle in någonting på svenska och norska och vi kände att men det här var coolt. Dom ba ”Nej, det här är inte häftigt. Sluta!” Det var too much och regissören ba ”Nu pratar ni något jättekonstigt nu måste ni sluta på en gång!”

Om rollen som Grommet i Point Break har öppnat upp Hollywood för honom kan han i nuläget varken svara på eller avgöra. Men han har fått en roll i filmen “Assassin’s Creed”(som har premiär i slutet på 2016). Men rent karriärsmässigt underlättar rollen i Point Break Matias framtid ur flera aspekter: Nu vet branschen att han kan skådespela på engelska samt att han är en pålitlig person att anställa.

– Det är vad det handlar om. Det skulle kunna vara Point Break, det hade kunnat vara ”Days Of Our Lives”. Nu kan mina agenter visa det här för folk och säga “titta han kan prata engelska”. Det är det som är skillnaden.Om någon skulle fråga ” vad har han gjort då?” Då kan man hänvisa till Point Break och då kan folk relatera. Och på det sättet var det lättare för mig att få Assassin’s Creed. Inte för att jag var så fantastisk i Point Break, men det visar att regissörerna litar på mig. Dom kollar ju så klart om jag i tid, om jag var duktigt och då känner även andra att de kan anställa mig. Samma sak är det med Sverige. Om du gör en tv-serie här en gång och så funkar det: Du kommer i tid, är duktigt och inte tror att du är bäst i världen och allt det där, så öskar chanserna dramatiskt att du får ett ytterligare jobb och då leder det i sin tur till nästa sen så håller man på så där.

Point Break har biopremiär i Sverige idag 5:e februari. Biljetter via SF.se

Intervju: Mariana Benyamin Sir

Foto/video: Markus Helin

Matias Varela listar sina favorit-hipohoplåtar för Kingsize:

Noah Sebnat, även känd som Nomad/Nomaden, känner många igen som en erkänd battlerappare och en tredjedel av gruppen Som Fan. Nu är han aktuell med sin nya EP ”Allt på rött” som soloartist och texterna är betydligt mörkare, hårdare och handlar mycket om ouppfylld potential samt höga ambitioner.

– Man vet kanske att ’det här kan gå åt helvete om den inte landar på rött’. Men man gör det ändå för man känner att man måste och det är det hela den här EP:n har varit för mig; Det har varit en rad satsningar både känslomässiga, tidsmässiga och ekonomiska, säger Nomad till Kingsize Magazine som mötte upp honom inför EP-släppet för att prata om hans uppväxt, den nya musiken och privatlånet han tog för att kunna finansiera EP:n. 

Noah växte upp i Skåne. Fram tills elva års ålder bodde han på den skånska landsbygden och flyttade sedan till Klostergården i Lund, en stad med blandat folk. Alltifrån akademiker till arbetare, pensionärer och studenter. Han beskriver lund som en lugn stad.

– Det var intressant att växa upp där. För mig var det viktigt att komma till ett ställe där folk såg mer ut som mig. Det var så klart det vanliga tonårsstöket där då man testar gränser och fumlar runt men mina minnen från Lund är mest positiva.

Noah växte mer eller mindre in i politiska ställningstagande. Han kommer från en röd familj, umgicks med barn till politiska flyktingar från Sydamerika och lyssnade en hel del på ”conscious rap”.

– Det har mycket att göra med arv. Det var bilder på Emiliano Zapata och Che Guevara överallt så att det var ganska naturligt för oss att lära av våra föräldrar. Och när jag var 17 år gammal så kom Immortal Technique och de tog politisk rapp ännu längre.

Du spelade även mycket basket när du var yngre. Var det på hobbynivå eller en dröm?

– Basket var en dröm. Gör jag något så gör jag det jävligt intensivt. Jag tränade både fotboll och basket och drömmen var att bli proffs- så jag var helt inställd på det. Men när jag blev äldre kom jag mer in på rap och jag tröttnade på det livet man levde som basketspelare så jag la ner det och prioriterade musiken istället. Musiklivet var roligare jag fick nya möjligheter som att spela och att åka runt.

Noah har varit artist i tio år och han har alltid tagit musiken seriöst och sett det som ett yrke. Några korta perioder har han kunnat försörja sig på musiken, annars har han alltid haft jobb eller studier vid sidan, vilket i sin tur har lett till ett långt CV och många erfarenheter. Noah är idag, förutom rappare, även kommunikatör, föreläsare och driver sitt egna skivbolag (tillsammans med övriga Som Fan-medlemmarna) Savantgarde. Han har en utbildning i media och kommunikation och man kan tydligt se hur musiken och medievetar-expertisen färgar av sig på varandra.

Var det ett medvetet val att plugga media och kommunikation? 

– Nej. Inte när jag började plugga. Jag ville utmana mig själv så jag ville läsa någonting för jag kände att bara knega inte gav någonting. Men sen när jag började studera media och kommunikation märkte jag att det fanns roller som passade mig som exempelvis copywriter som liknar det jag gör nu, att skriva texter.

– Ganska tidigt blev målet att sammanföra de två världarna: kommunikation och musik. Men även att förstå mer om musikbranschen och mekanismerna bakom hur man promotar musik. Så båda har gynnat varandra.

2014 släppte Nomad tillsammans med de övriga medlemmarna, Sexfemman och Ezzo Fresh, i Som Fan albumet ”Sellout”. Texterna var lekfulla, innehöll mer humor, men även som Noah beskriver det som en ”rap-sport” där han och Sexfemman triggade varandra i låtarna. Som solo ser textförfattandet annorlunda ut.

– Nu har det skiljt sig ganska mycket för att mina nya sologrejer är mycket mörkare än när jag har gjort mixtape själv tidigare. Då har det inte varit så här mörkt. Nu har det varit mycket mer introvert och utforskande. Att utforska negativa känslor, rädslor och den typen av grejer. Det blir ett annat sätt att angripa teman på. Det blir mer personligt.

Nomad har jobbat väldigt nära med producenterna Pure P och Almkvist. Från början var tanken att han skulle släppa ett album eftersom de hade tillräckligt med material. Men resultatet blev istället den nya EP:n ”Allt på rött” som rymmer första delen av deras kraftansträngning under 2015. Innebörden av titeln är att tänka med hjärtat och att göra en satsning fullt ut.

– Man satsar alla kort och man gör det oavsett konsekvenserna. Man vet kanske att ”det här kan gå åt helvete om den inte landar på rött”. Men man gör det ändå för man känner att man måste och det är det hela den här Ep:n har varit för mig; Det har varit en rad satsningar både känslomässiga, tidsmässiga och ekonomiska satsningar. Därför blev titeln för mig ganska självklar, för jag har lagt in allt jag har.

Efter möten med olika skivbolag insåg Noah att om han ska kunna färdigställa albumet på sitt sätt så var han tvungen till att göra det på egen hand. Noah har cirka tio års erfarenhet inom branschen och kräver perfektion. Kraven innebar i sin tur att han blev tvungen att ta ett privatlån för att kunna finansiera den nya musiken på egen hand.

- Jag kom in nu och behövde mer eller mindre etablera mig igen. ”Nomad” är inte den typen av ”household name”. Namnet har varken samma nivå eller samma spridning som Som Fan har. Så för mig blev det lite som att börja om på nytt, berättar han.

– Då är det svårt att få folk att nappa och få folk att förstå. Vi alla har varit med ett tag, vi alla vet vad vi vill ha så vi nöjer oss inte så lätt. Vi nöjer oss inte med en ”okej” mastring på låtar till exempel, det ska låta dyrt och det ska låta stort. Vi nöjer oss inte med en video där vi går ut och filmar lite, utan vi har en plan, vi lägger pengar på det och vi har rätt utrustning till det. Och det kan vara svårt att få den sortens backning där någon går in med pengar i förväg.
– Den andre parten vill alltid veta ifall de kommer få tillbaka pengarna och det kan man inte garantera, så det var egentligen orsaken. Vi hade kunnat signa ett kontrakt, vi hade kunnat gå med ett större bolag men det var inte på rätt villkor.

Vad som kanske är mest påtagligt med Nomads nya EP är ilskan och hungern. I slutet på förra året så sände han ut en varning inför vad som komma skulle. Det är känslor han burit på ett bra tag.

– Det var väl något som hade legat och bubblat. Jag har alltid känt att jag vill komma till nästa nivå snabbare. Även om jag känner att jag har uppnått en hel del så tror jag det är för de flesta artister. Efter att vi (Som Fan) hade släppt vårt album Sellout så uppstod en tomhet för vi hade jobbat så intensivt och så länge med det. Och vi fick en del respons men inte som förväntat. Vi fick inte det gensvar som vi tyckte att albumet förtjänade.  Så vi kände ganska mycket tomhet och ingen av oss kände sig särskilt kreativ. Efter ett tag började man började ifrågasätta sig själv. Så mycket av frustrationen kommer från just det.

Låten ”Lund” handlar bland annat om att du såg ”Stjärnor som föll från himmelen”, och du säger att du aldrig skulle bli som dom. Vilka och varför?

– Jag tänkte inte på någon specifik men det är nästan ännu mer påtagligt idag. Det här snabba sättet att bli någonting och att bli känd – det är många som försvinner lika snabbt. Och sen är det svårt att ta sig tillbaka för de var inte redo för det som kom. Det handlar om att jag vill ha något mer långsiktigt än ett album.

Är det något du lärt dig att bli det med tiden? Att tänka långsiktigt?

– Jag har alltid vetat att det är det här jag vill göra. Men med tiden har jag börjat tänka på hur jag kan balansera det med studio och jobb men jag har alltid vetat att jag vill göra detta. Eller väldigt länge iallafall.

De personer inom branschen som lyckats bäst enligt honom själv är 2pac, Jay-z, Mos Def och Nas. I Sverige ser han mest upp till Timbuktu;

– Vi är från samma stad och han gjorde grejer som var helt omöjliga och nådde höjder som ingen annan nådde. Vi såg upp till honom väldigt mycket. Jag jämför mig med de bästa. Det enda sättet att utvecklas och komma till deras nivå är att lägga sig på deras nivå.

I ”Lund” nämner du även att du är före din tid.

– Jag syftar på mitt tänk. Soundet vi hade på albumet med Som Fan också. Just i den här låten menar jag att jag alltid ligger före i mitt huvud, att jag alltid haft svårt för att leva i nuet för det stämmer inte överens med den platsen man är i huvudet. Man tänker alltid att man är längre fram än vad man är. Vi ska släppa en EP nästa vecka. För mig är den redan ute. Den är redan klar och vi har jobbat så mycket på den så jag har redan gått vidare mentalt och är på nästa grej, så det är det jag menar.

I ”Fakka me mej” säger du ”Simpla jävlar, tror de har sett världen från sin våning och kan inte ens förstå värdet av en målning”. Vad menar du?

– Det jag menar med ”simpla jävlar tror de har sett världen från sin våning” är att jag tänker på någon som står högt upp i sin våning som känner sig upphöjd och lärd och ser ut över sin stad. Personen tror sig veta allt medan egentligen så sitter han eller hon bara hemma i sin lägenhet och vet ingenting om världen. Och för mig handlar det mycket om folk som inte vågar lämna sin ”comfort zone”. Som kanske står kvar och bara höjer sig över andra fastän de inte vet ett skit. Och det är då man kommer till nästa rad: ”och kan inte ens förstå värdet av en målning” – du förstår inte ens vad du har framför dig! Du förstår inte ens vad jag gör eller någon annan konstform överhuvudtaget.

Intervju: Mariana Benyamin Sir
Video: Markus Helin
Omslag foto: Erik By Erik

Idag släpper Nomad sin EP ”Allt på rött”, producerad av Pure P & Almkvist. Lyssna nedan!

Releasefest hålls i Stockholm på lördag 20:e februari 18-22. Se Facebook-event här!

Apple Music: https://itun.es/se/bhJpab

Vi har precis intervjuat @nomad_savantgarde som är aktuell med ep:n "Allt på rött", släpps 18:e februari

Ett foto publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag) Feb 9, 2016 kl. 5:14 PST

Inget var planerat. Det var inte ens logiskt; han fick chansen att ha en studiosession med Dr. Dre.  Helt plötsligt gästade han sex spår på Dre’s efterlängtade comeback-skiva “Compton”. Redan som 11-åring började han spela trummor inför publik. Musiken har länge varit en stor och viktig del av hans liv. Trots motgångar har han klamrat sig fast vid sitt kall, idag är han 30 år gammal, har precis blivit signad av den legendariske Dr. Dre och är aktuell med det kritikerrosade albumet ”Malibu”. När han gör sitt första Sverigebesök tillsammans med The Free Nationals var spelningen slutsåld. Brandon Paak Anderson som tidigare gick under namnet Breezy Lovejoy, kallar sig idag för Anderson. Paak och är just nu en av de absolut hetaste artisterna inom genren.

- Jag gick in i båset, blundade, freestyleade något och när jag öppnade ögon så jublade Dr. Dre, berättar han för Kingsize Magazine som möter upp honom några timmar före Sverigespelningen för att prata om den nya musiken, karriärsutvecklingen, arbetet med Dr. Dre och allt där i mellan.

Artisten och musikern Anderson. Paak är sprallig, väldigt trevlig och jordnära. Han har lätt för att skratta och skämtar mycket.

”Jag måste borsta tänderna- har någon av er tandkräm?”, frågar han och lämnar hotellrummet i sitt letande. Att han är bekväm och öppen gör så att alla andra runt honom blir lika bekväma. Det finns liksom ingen is att bryta.

Efter att han borstat tänderna tar han av sig skorna, sätter sig på den bäddade hotellsängen och sträcker ut benen. Bekvämligheten smittar av sig och rätt som det är har även jag tagit av mina skor, sitter hopkurad i sängen bredvid honom och han börjar berätta om sin uppväxt.

//www.youtube.com/watch?v=ijbAwflBXvc

Paak växte upp med en hårt arbetande mamma som nästan aldrig var hemma. Ensamheten gjorde dels att han blev självständig, lärde sig att laga mat och att trivas i sitt egna sällskap men det ledde även till att han gjorde saker som han aldrig skulle få tillåtelse att göra om någon vuxen varit hemma. Dagarna spenderades framför TV:n som visade alla möjliga typer av program.

– Jag tittade mycket på program som jag kanske egentligen inte borde. Efter klockan tio på kvällen gick det mjukporr på några av kanalerna vi hade hemma så jag tittade mycket på det. Sen kollade jag på tv serier där de talade väldigt ovårdat språk och när jag gick till skolan så försökte jag alltid imitera det jag hade sett på TV så jag hamnade ofta i problem.

– Jag minns en gång, när jag var yngre, så gick jag fram till en grupp tjejer på skolan och tog av mina byxor bara sådär.

Vid elva års ålder började han istället spendera tid i kyrkan (Yes Lord) och det kom att ha en stor påverkan på hans senare karriärsval. Intresset för trummor fanns sen tidigare och Paak kände till grunderna innan han kom till kyrkan.

– Och när kyrkan kom in i bilden ändrades mycket. Jag gillade verkligen kyrkan för jag fick spela trummor. Innan jag började spela trummor i Kyrkan hamnade jag alltid i problem.

I kyrkan mötte han även andra musiker som lärde honom ännu mer om musik och han fick följa med musikerna när de uppträdde i  andra kyrkor. Där fick han vara trummisen. Paak berättar även att han fick lära sig mycket om moral.

– Det var där jag blev musikaliskt skolad. Sångarna i kyrkan var professionella. Gospel är väldigt svårt att lära sig. Så jag fick lära mig hur man memorerar musik. Och jag fick många goda musikaliska instinkter av att spela i kyrkan. Bara naturliga instinkter som att anpassa sig, följa och lyssna.

Drömde du om att bli en artist redan då?

– Nej jag ville bara bli den bästa trummisen som fanns. Eller den bästa musikern. Jag producerade beats under gymnasietiden och jag skrev och sånt men det var inte mitt mål. Senare, under sista året på gymnasiet så hade jag en demo och jag hade börjat rappa på beats. Just då ville jag verkligen bli rappare och vara med i Roc-A-Fella med Jay-Z. Jag trodde jag skulle bli nästa Kanye West och jag gillade verkligen Kanye. Han var som vår hjälte och Jay-Z, Cam’Ron var allt för mig.

Livet fortsatte och multitasking blev en del av hans vardag. År 2012 gick han under namnet Breezy Lovejoy och hade precis släppt O.B.E Vol. 1. Han hade även skaffat fru och barn, vid sidan av familjelivet höll han igång musiken och spelade trummor på olika håll, rappade en del, sjöng, bakade pizza och försökte försörja sin familj.

Paak åkte till LA för att jobba med Battlerapparen Dumbfounded; en rappare som tagit sin musik från gatan till nätet och blivit en youtubestjärna. Paak fick även träffa mannen bakom Doumbfoundeds framgång; Brian Lee, en person som kom att påverka och styra Anderson. Paaks karriär i rätt riktning. Lee blev en av hans första mentorer.
– Och Brian Lee sa du är duktig, du borde bara fokusera på dig själv. Och just då höll jag på med massa olika saker, jag hade ingenstans att bo och flyttade runt hos olika kompisar. Jag hade ingenting och tänkte hela tiden att ”Jag har talang. Det räcker”.

– Brian Lee sa att jag borde fokusera på att göra musik och inte oroa mig över något annat. Han köpte en bärbar dator, en mikrofon och miniboard till mig och sa vi får se vad som händer. Och jag tänkte ”okej”.

Självdisciplinen blev hans starkaste vapen. Paak satsade allt på musiken som om det vore ett heltidsjobb. Under ett halvårs tid vaknade han tidigt varje morgon, skapade musik med hjälp av den nya utrustningen och spenderade därefter tid med sin familj.
– Efter jag var klar med det så ändrades jag. Jag förlitade mig inte på att min karriär skulle ta fart tack vare någon annan och jag gjorde all typ av musik. Jag hade 60-70 nya låtar och jag ville inte kallas för Breezy Lovejoy längre utan ändrade namn till Anderson. Paak och jag la punkten där för att påminna mig själv om processen när jag jobbade. Punkten påminner mig om min arbetsmoral och hur jag utvecklade goda vanor, för jag hade inga riktigt goda vanor före det hände. Tidigare hade jag varit lite överallt och jag hade ingen vision eller en klar bild av vad jag ville uppnå. Så punkten står för att: var uppmärksam med detaljer, arbeta hårt, get on your grind, ta inget för givet och var förberedd.

Och så kom dagen som fick hans karriär att ta fart. I fjol hade Paak en studiosession med Dr. Dre,  det ledde till att Anderson. Paak hoppade in och gästade hela sex stycken spår på Dres album ”Compton”.

– Brian Lee brukade säga ”om du är förbered för att göra det här så kommer du få möjligheter senare och då kommer du vara redo för det.” Och allt är så självklart nu. När jag arbetade med Dre så var jag redan i det tankesättet. Jag var redan förbered efter att ha jobbat så intensivt.

Det här med att jobba med Dr Dre, hur är han att arbeta med? Är han bossig, uppmuntrande, inspirerande?

- Han är så inspirerande! När vi jobbade med Compton jobbade han med filmen samtidigt så det kändes som att det var därför han gjorde albumet. Han var verkligen inspirerad av hur bra filmen skulle bli. Så han var verkligen taggad på att göra musik och det var ett stort team med människor, låtskrivare och sånt. Jag kom in i slutet av arbetsprocessen. Då hade de redan färdigställt många av låtarna, så när jag kom med nytt liv gick allt väldigt snabbt. Vi gjorde en låt under en dag. Och jag minns när jag gick in i båset, blundade, freestyleade något och när jag öppnade ögon så jublade Dr. Dre.

– Och vi började skriva massa den dagen och han fick massa idéer så jag gick tillbaka dagen efter och han ba ”Kendrick har gjort en vers och jag vill att du ska lägga nåt här, jag har en grej med Eminem och jag vill att du ska göra nåt här”. Det var helt galet!

– Jag tänkte ”vad är det som händer”. Allt gick bara så snabbt! Men vi båda har stjärntecknet vattuman så jag tror vi tänker ganska lika. Sen är Dr Dre väldigt bra på att veta vilken person som är bra för vad. Han är en perfektionist som vet hur han ska få fram det sound han söker.

-Dre lärde mig att inte nöja mig med mindre. Om detta är vad du vill göra så kör hela vägen tänk inte att ”Detta är ok” fastän du vet att du vill mer. Han vet vad han vill, så det var inspirerande.

Anderson. Paak började arbeta med Malibu (2016) före han började med Venice (2014) och båda albumen skapades innan han blev signad av Dr. Dre. Låtar som ”The Bird” och  ”Put Me Through” är nästan 4 år gamla. Det var under Paaks intensiva halvhår som han började jobba med producenten Knxwledge och han hoppade på nya sound och de skapade låtar som ”Suede”, ”Drugs” och ”Might Be”.

– Då tänkte jag att detta är också kul! Vi släppte Drugs på Soundcloud och folk gillade det. Men jag ville inte att de skulle blanda ihop min musik för om du tänker på ”Drugs” och ”The Bird” på samma album så blir det lite konstigt. Så jag tänkte okej vi gör ett helt nytt album runt ”Drugs” och det var Venice, ett mer lättsamt album. Inte lika personligt, utan roligt och mer festmusik, äventyrligt. För Venice är genreöverskridande och vi hoppar in på house, hiphop, trap, akustiskt, rnb och det handlade mer om att finna ett sound.

– Tanken bakom att färdigställa Venice först var att folk skulle tycka att det var kul och folk skulle säkert lyssna på den och då skulle fler vilja lyssna på Malibu, det var min vision.Samtidigt så ville jag inte att folk skulle sova på låtarna på Malibu. Att lyssnarna skulle förbise låtarna för det var det som hände med Breezy Lovejoy grejerna. Jag gjorde musik under namnet i sju år och det var massa musik som folk inte brydde sig om så jag tröttnade på att inte få den responsen jag ville ha.

Låten ”The Season/Carry Me”, sticker ut på skivan ”Malibu”, framförallt beatet på ”The Season”, som är producerat av 9th Wonder. Textmässigt är låten otroligt stark men samtidigt personlig och svår att bryta ner och förstå om man inte har stor kännedom om Anderson. Paaks liv.När jag hörde beatet tänkte jag hela tiden att ”Jag ska skriva något bra till det här beatet”. Och jag tog verkligen min tid. Jag ville skriva något personligt och ville att det skulle bli episk. Texten var annorlunda först. Jag gillade inte den så jag skrev om och sen tänkte jag att den var okej, sen fick jag det andra beatet så skrev jag nästa del av låten. Jag visste inte vad jag själv tyckte om låten riktigt från början för den var väldigt personlig.

“My faith is buried somewhere underneath the town until it’s paid for” – din tro på din karriär? Din tro på gud?

– Jag föddes i Oxnard California där jordbruket är en viktig del av ekonomin, och jordgubbarna med. Jag la ner mycket tid på musiken, sådde många frön under jorden(metafor), litade på att de skulle växa och att jag skulle ha frukt att erbjuda. Fröna skulle vara under mark tills det var betalda för, tills det var redo att distribueras. Det är då vi ska nyttja förmånerna och köpa en Bentley eller vad som helst haha!

-Jag har sått så mycket under marken och jag har väntat så länge och nu är det hög tid att något ska hända.

“And when i crack the cookie all it said was keep dreaming” – är det också en del av det?

- Ja för det var en tid då jag sökte svar kring vad jag skulle göra. Jag ville fortsätta göra musik och det var svårt för mig att hålla igång. Jag tänkte mycket på min familj och att min son förtjänar ett bättre liv och jag visste inte om mitt karriärsval skulle ge honom ett bättre liv. Jag ville inte att han skulle hata mig när han växte upp för att hans pappa inte försökte syssla med något annat yrke. Just under den tiden satt min mamma i fängelse, min pappa är död, min styvfarsa satt inne och allt var rörigt. Jag hade ingenting. Jag hade inte ens mitt egna hem.

– Min fru var på väg att deporteras och jag försökte förhindra det. Jag ville samtidigt skapa musik, men jag ifrågasatte om det verkligen var värt det. Så jag sökte många svar och alla tecken jag fick sa ”fortsätt”. Ibland tänkte jag ”hur ska jag fortsätta?”. Men jag gjorde det.

Intervju av Mariana Benyamin Sir

Foto: Melika Zakariae

Video: Markus Helin

Duon Mindfellaz i intervju om resan till Sydamerika!

Mindfellaz består av Mattis ”Jass” Grusell och David ”Gigantoz” Ekströmer och är en hiphopduo från Kalmar. Duon har gjort musik ihop sedan 2007 och har släppt varsin solo-EP:s under Mindfellaz-paraplyt. Debutalbumet ”Inga rosor utan törnen” släpptes i höstas och föll lite under radarn, men fick trots det väldigt bra mottagande.

– Vi sa upp oss från våra jobb för att kunna arbeta med albumet, säger Jass.

Mindfellaz har alltid gjort musik för sina polare och musiken har växt fram organiskt i takt med att man fått fler polare. Kalmar har inte satt sitt namn på den nationella hiphopkartan riktigt än men Mattis och David hade förebilder i rappare som Pelle P och BIM från USCH och Janoz som hade studio i Kalmar och bjöd in Jass och Gigantoz i unga år. I övrigt var det inte mycket till en rapstad, däremot fanns det breakare i staden samt en hyfsad graffscen, mycket på grund av stadens lagliga vägg.

Jass berättar att det var med lite skräckblandad förtjusning att släppa debutalbumet eftersom han har svårt att gå vidare från ett projekt och påbörja något nytt. Gigantoz som producerade hela skivan håller för tillfället på och producerar sin flickvän och Pelle Ps syster Adées debutalbum som kommer senare år. Dessutom arrangerar gruppen hiphopklubben “The Breaks” på hemmaorten.

Men det som ligger närmst till hands är projektet ”Från Kalmar till Colombia” som faller i facket kulturutbyte inom musik där utbytesprojekt som KWAAI blivit någon av en vägvisare i Sverige. Kingsizemagazine.se skrev om projektet i december här!

– Jag sprang på en kille i Växjö av en slump när jag var och handlade på ICA. Han hade varit i Colombia under sex månader och skrivit sin C-uppsats och varit med och startat upp organisationen Multucultural Colombia.

Multicultural Colombia jobbar med marginaliserade grupper och inhemska flyktingar som flytt inom landet på grund av knarkkonflikter. Cirka 30 000 personer från landsbygden har flytt och byggt upp kåkstäder på illegal mark. Där har Multicultural Colombia startat hiphop- och fotbollsskola men också en bokbuss för ungdomar.

– Vi började prata ihop oss och de ville stärka hiphopskolan. Så vi började bolla idéer och vi gjorde en projektplan om ett utbytesprojekt där vi sökte pengar hos Musikverket. Sen gick det massa månader och tills slut blev vi godkända. Så då var det bara att sätta igång och börja boka boende, flyg och allt det praktiska runt omkring.

Med tidigare erfarenhet av föreläsningar och workshops åkte gruppen till staden Medellín för att dela med sig av sin kunskap men också för att själva skaffa sig kunskap.

– Hiphopscenen är ganska stor i Colombia även om reggaeton är landets ledande genre. Även salsa och den inhemska genren cumbia är stort i landet och det är den stilen vi samplat till låten vi gjort, säger Jass.

Projektet blev lyckat och slutresultatet blev det en låt med ungdomar och gruppen Elemento Illegal, en tillhörande musikvideo och en kortare dokumentär från resan.

Se musikvideon och dokumentären här nedan:

Besöker Göteborg den 11-13:e augusti!

Lady Leshurr, eller Melesha O’Garro som hon egentligen heter, kommer från en musikalisk familj där legenden Bob Marleys musik gick varm i skivspelaren. Förutom Reggae präglades uppväxten av mycket hiphop och UK Garage. Att poesi och ordlekar blev ett intresse föll sig ganska naturligt och redan som 14-åring släppte hon sitt första mixtape.

2011 började hennes musik-karriär ta fart men hon tackade nej till ett skivkontrakt av moraliska skäl. Det var när Lady Leshurr släppte en remix av Chris Browns ”Look at me now” och låten blev omedelbart en viral succé. Kort därefter kontaktades hon av Atlantic Records som erbjöd henne ett skivkontrakt, i överenskommelsen ingick även att Lady Leshurr skulle skriva en disslåt till Nicki Minaj – något som fick UK-rapparen att rygga tillbaka, ifrågasätta branschens kvinnosyn och tacka nej. Men händelsen gav henne bara mer bränsle. Idag är hon 27 år gammal och hetare än någonsin. Med sina fem autentiska, “rojalistiska tal” och sina humoristiska one-take videos är hon just nu en av de artister som sticker ut mest på Storbritanniens musikscen. Hennes ”Queen’s Speech” har definitivt satt namnet Lady Leshurr på kartan.

Kingsize Magazine fick en pratstund med skådespelerskan, artisten och rapparen Lady Leshurr som är aktuell med en Sverigespelning på Way Out West i Göteborg 11-13:e augusti. Hon berättar om sin syn på den brittiska musikscenen, sitt genombrott och sina framtida planer om att ta över världen. Läs intervjun nedan!

Mer info + biljetter/festivalpass www.wayoutwest.se

Ett filmklipp publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag) Mar 4, 2016 kl. 6:59 PST

Du kommer till Sverige och Way Out West i augusti och jag vet att du har varit här tidigare. Vad är din relation till Sverige?

– Jag har varit i Sverige rätt många gånger faktiskt, 7 eller fler. Jag har blivit bokad till många festivaler och konserter här sedan några år tillbaka och jag har alltid gillat atmosfären och stämningen här. Sen älskar jag det faktum att det inte blir mörkt här på kvällarna på sommaren.

När var du här första gången?

– Första gången var för några år sedan, jag tror det var 2012/2013. Jag blev bokad till en festival, jag kommer inte ihåg vad den hette men jag minns att det var utomhus och jag minns att det var massa stånd där man sålde saker och att var stora scener i tält, det var ett riktigt mäktigt event.

Du får sällskap av andra brittiska rappare som t.ex. Stormzy och Skepta på Way Out West i år. Vad tycker du om den brittiska rap-scenen just nu?

– Väldigt välmående. Den känns väldigt innerlig och sammanhållen. Folk jobbar verkligen hårt här. Vi ändrar spelreglerna och det börjar visa sig på topplistorna också, speciellt nu tack vare stödet från artister som Kanye West och Drake. Shout out till UK, det är ödet att vi kommer lyckas!

Vad tycker du är största skillnaderna mellan den brittiska och amerikanska rap-scenen just nu eller tycker du att allt börjar flyta ihop mer och mer?

– Jag tror att amerikanerna alltid har kollat på och influerats av vad vi har gjort här borta och lyssnat på våran musik men det känns som att det är först nu på senare tid som dem berättar det för världen och ger oss det erkännande vi förtjänar.

Du började rappa när du var fyra år och släppte ditt första mixtape när du var fjorton. Vad eller vem var det som fick in dig på musik och rap i synnerhet?

– Jag hade en väldigt musikalisk uppväxt. Min mamma lyssnade mycket på raggae, min bror lyssnade på drum’n’bass och garage och min syster brukar lyssna på mycket hip-hop. Vi lyssnade på alla typer av genrer. Jag själv brukade lyssna mycket på Sister Nancys låt ”Bam Bam” och det var den som fick mig att skriva mina första rader. Efter det var det min bror som uppmuntrade mig att plocka upp micken. Jag såg en video med Eminem och det var någonstans där som jag insåg att jag ville bli rappare. Jag började lyssna på mycket på just Eminem men också artister som Lil Wayne, Missy Elliott, Busta Rhymes, Ludacris. Jag har lyssnat på många olika typer av stilar och de har inspirerat och format mig till den jag är idag, både min personlighet och hur jag tänker kreativt.

På tal om Sister Nancy, har du hört att Kanye samplar just ”Bam Bam” på sitt nya album på låten ”Famous”?

– Är det sant? OMG. Det stör mig lite eftersom jag har alltid velat göra något med den låten, den betyder så mycket för mig. Jag trodde inte det var möjligt att få sampla den.

Förra året nådde du för första gången 1 miljon visningar på YouTube med dina Queen’s Speech freestyles och efter det har ändlösa miljoner fler tittat på dina videos. Skulle du säga att det var ditt genombrott runt den tiden det hände, kände du av att du nådde ut till en bredare publik?

– Ja, det var definitivt ett genombrott. Det började på Facebook, där det blev helt galet efter jag släppte första videon därifrån letade sig folk vidare till min YouTube-kanal och min following bara ökade hela tiden. Jag tror att jag nådde min första miljon med Queen’s Speech Ep. 3 och efter det har det bara fortsatt. Folk runt hela världen har upptäckt mig och de har skapat världens hype.

Vad lyssnar du mest på just nu?

– Jag gillar Tory Lanez och Bryson Tiller.

En sista fråga. Vad ser du fram emot mest 2016, hur ser dina planer ut?

– Att ta över världen. Att fler människor får chansen att höra min musik och möjligheten att lyssna på vad jag har att säga och kunna relatera. Sen vill jag starta mitt eget klädmärke, starta ett eget skivbolag, släppa ett album, turnera och spela mer. Jag vill göra fler gästinhopp och samarbeta med andra artister.

Way Out West 11-13:e augusti

Mer info + biljetter/festivalpass www.wayoutwest.se

Under gårdagens presenterades hela åtta nya akter till festivalen:

– Travi$ Scott (WOW)

– Kamasi Washington (WOW)

– Thundercat (Stay Out West)

– Lady Leshurr (Stay Out West)

– Beri (Stay Out West)

– Section Boyz (Stay Out West)

– Cherrie (Stay Out West)

– Anderson .Paak & The Free Nationals (Stay Out West)