Kingsize reporter och tillika stor Tottenham supporter Malkolm Landreus träffade i fredags upp Danmarks superstjärna Christian Eriksen på Nike Sveriges PR-byrå i Stockholm

Mest för att prata lite om nya Magista men blev såklart en hel del annat fotbolls relaterat och vem är det egentligen som är Tottenhams Dj i omklädningsrummet?

Grattis till vinsten mot Sverige och en bra insats. Vad tyckte du om matchen?

- Det var en ganska öppen match tycker jag. Det var inte så många chanser, men en bra fight. Och helt rätt resultat förstås, haha.  Vi skulle ha gjort mål tidigare, men jag hörde att bollen var inne vid situationen typ fem minuter innan. Som tur var lyckades vi vinna ändå.

Du spelade så klart med de nya Magista-skorna. Hur bra är dem och varför?

- Jag tycker dom är riktigt bra. De känns precis som en strumpa med lite extra specialiteter, vilket är väldigt bekvämt.

På vilket sätt underlättar skorna ditt sätt att spela?

- Du får bättre kontroll med bollen vilket underlättar vid förstatouchen som är väldigt viktig. Du får mer tid att leverera bollen med nästa passning. Överlag spelar du bättre när du verkligen känner dig bekväm i alla situationer.

Apropå danska landslaget, har du några förebilder där historiskt?

- Självklart Laudrup. Jag har blivit jämförd med honom några gånger… Jag läser inte många böcker men hans läste jag från pärm till pärm. Så han är nog min största danska idol.

Vad tror du om era chanser i det kommande EM-kvalet?

- Jag tror vi har en ganska bra chans. Vi har ett spännande lag just nu med många unga spelare på väg upp, men även äldre som har varit med om mycket. Det känns som att vi har en bra mix och jag hoppas att vi kan hålla uppe spelet till kvalet nästa år.

Eftersom jag är Spurs-fan måste jag fråga lite om säsongen som gick… Hur kändes det att komma till Tottenham och Premier League?

- Det var självklart ett stort steg för mig. Jag är glad att jag fick chansen att ta det steget för det kändes som att det var rätt tidpunkt för mig att prova något nytt. Det var riktigt spännande och är det fortfarande. Ligan är så häftig, det är som en Champions League-match varje gång man går in på planen eftersom det är så stor spänning och alla alltid vill vinna.

Vad är den största skillnaden jämfört med den holländska ligan?

- Det är framför allt spelsättet. Det spelar inte så stor roll hur man spelar, det handlar bara om att vinna. I Premier League kämpar alla lag antingen för överlevnad eller för att hamna i toppen.  Sen är tempot mycket högre också.

Tottenhams säsong var ganska turbulent, vad anser du att ni saknade som lag?

- Jag vet inte om det var något som saknades… Men när vi hamnade i underläge mot de stora lagen så fanns känslan att vi aldrig skulle kunna komma tillbaka in i matchen vilket ledde till att vi kollapsade. Det var också därför förlusterna blev så stora. Men det visade också att vi hade karaktär genom att studsa tillbaka i de andra matcherna, konstigt nog.

Vad upplevde du var den största skillnaden mellan Villas-Boas och Sherwood?

- Förmodligen sättet att spela fotboll på. Villas-Boas ville ha mer boll och spela possessionsfotboll på ett mer stabiliserat sätt. Med Sherwood var det mer 4-4-2 fotboll och ”engelskt”, så att säga. Mycket zonspel och anfallsfotboll. Jag kände mig friare då än under AVB när spelet blev mer låst.

Och i omklädningsrummet?

- Det är klart att det är stor skillnad om du har en engelsk coach i stället för en portugisisk… Det hjälpte mycket. Dels är Sherwood en före detta spelare som kunde laget och kände alla, så det var skillnad. Men det är fortfarande bara en tränare och inte en kompis.

Nu i dagarna blev Mauricio Pochettino klar som ny tränare för er. Hur känner du inför det?

- Det känns spännande! Jag tror det är ett bra val. Visserligen känner jag honom inte, men jag har bara hört bra saker och man har ju sett vad han har gjort i sina tidigare lag. Förhoppningsvis kommer det innebära en attraktiv och anfallsinriktad fotboll.

Det borde passa dig rätt bra?

- Jag hoppas det! Just därför känns det väldigt spännande att se om jag får spela.

Vilka umgås du mest med i laget? Gylfi?

- Gylfi (Sigurdsson, reds anm), absolut. Han pratar jag mycket med eftersom han är isländare. Självklart de belgiska spelarna också, Jan (Vertonghen, reds anm) känner jag ju sen Ajax och han kan holländska vilket är skönt.

Vad lyssnar du på när du ska tagga inför match?

- Det är väldigt olika, men oftast lyssnar jag på en del hiphop. Just nu blir det några hits med Kid Ink eller Chris Brown för att få igång kroppen. Inte för att jag dansar eller något men… Haha.

Jag tror Kid Ink kommer hit i sommar så du får komma tillbaka då!

- Haha, jag kan typ bara tre låtar så…

Du är nog inte ensam…

- Haha!

Vem sköter musiken i omklädningsrummet annars?

- De som oftast är dj:s är nog Capoue, Danny Rose och Kyle Naughton. Sen har vi en gitarrkille och sångare i Sandro, haha. Det är nog sjukaste människan jag vet, haha, han gillar att slåss också!

///Malkolm Landréus

Marvin Tebano är namnet på den senaste artisten i Svenska Inspelningar/Universals stall. Tebano är uppvuxen i Stockholm men har de senaste åren bott i Umeå där mycket av tiden har gått åt till basketen. Trots det har han sedan tre år tillbaka spelat in musik och nu ser det ut att lossna på riktigt för 25-åringen. Förutom att nyss ha signat till Svenska Inspelningar driver han även That Moose Productions tillsammans med vännerna och kollegorna Sebastian Backlund och Johan ”Xavier” Pierre.

I dag släpper han singeln och videon till ”Klipp dig”, som han producerat tillsammans med sin mamma (!). Vi ville självklart veta mer och åkte ut till Kista för att ta ett snack med honom.

Hur skulle du beskriva dig själv som rappare?

– Jag skulle beskriva mig som en rappare som kan göra flera olika saker. Jag har sjungit mycket tidigare och gör det på en del låtar med andra artister där jag hoppar in och kör refränger. Så jag kan både rappa och köra den här soul-grejen. Men som enbart rappare skulle jag säga att jag är väldigt kreativ och kan rappa om det mesta. Det är det som gör att jag känner att jag har en chans att sticka ut lite. Som ”Klipp dig” låten, det är inte alla som skriver en sån text liksom. Jag är väldigt mångsidig och så länge det är gung i låten och den når ut till en större publik så kan jag göra en låt om vad som helst. Så, mångsidig, skulle jag säga.

Känner du att det är någon speciell plats du fylla?

– Det har aldrig funnits någon som sjunger och rappar i samma paket. Det är lite den platsen jag vill fylla. Nu är det inte så mycket sång på den första singeln, utan det är mer än banger, men det är den platsen jag vill fylla så småningom. På nästa singel kommer det vara lite mer vocals. Sen vill jag också nå ut till dom som inte lyssnar på gangstergrejen hela tiden. Självklart har jag också historier och berätta, men just den här vardagsrappen är det jag vill göra. Jag har lyssnat på Ken sen jag var liten och han har alltid varit en av de största förebilderna för mig, men nu när man blivit äldre så har man velat hitta sin egen nisch.

Din mamma har varit med och producerat låten ”Klipp dig”. Berätta!

– Exakt! Det är en rolig grej faktiskt. Min mamma har alltid varit musiker och spelade saxofon i ett band på 60- och 70-talet. Hon har alltid anpassat sig till nya stilar och var tidig med att köpa Petters ”Mitt sjätte sinne” och den första platta jag fick var Kens ”Vägen tillbaka”. Hon har alltid pushat mig och sagt åt mig att göra min grej med musiken. Hon har en pojkvän som är väldigt musikalisk som köpte en keyboard till oss i julklapp, och en dag satt jag hemma och funderade på en låt om att klippa sig. Jag klipper rätt mycket på fritiden och kom på att det skulle vara coolt att sampla ljudet av en rakapparat. Mamma kom med idén om basgången och sen hittade jag den och kom på melodin. Sen satt vi alla tre och proddade den tillsammans. Det var riktigt soft faktiskt.

Tror du att ni kommer fortsätta att jobba tillsammans med din musik?

– Njae, det vet jag inte riktigt. Hon kan vara rätt spacead och det kan bli lite för mycket ibland. Jag har vänt mig till min producent Sebbe (Sebastian Backlund, reds anm) som jag jobbar mycket med och så har vi Dalen Beats uppe i Umeå som skickar material hela tiden. Jag är en del i Highwon-studion och har gjort en låt med min kusin Gee Dixon som heter ”Molnen” som kommer vara med på hans kommande släpp. Då jobbade jag även lite med Mack (Mack Beats, reds anm), så förhoppningsvis får jag jobba med lite större producenter när namnet växer. Samma sak med Universal, dom har ju ett helt camp med massa duktiga människor. Men om min mamma vill sitta med och plinka lite på pianot, så visst, men nä… Vi får se hur det blir.

Kan du berätta lite om videon och hur den kom till?

– Vi anlitade en kille som heter Jay Creatives från Västerås. Han har skjutit mycket av Synonyms grejer och gjort minidokumentärer. Han är polare till Sebbe så vi ringde honom. Tanken var att vi skulle hyra en riktig salong, men det blev för kort varsel. Så jag ringde mina grabbar från Skogås och sa att vi skulle spela in en video. Vi har en studio där vi brukar hänga och alla som kom fick en gratis klippning av mig och två andra barbers som jag tog dit. Sen köpte jag bara vita presenningar och såna här bygglampor från Bauhaus och så körde vi. Vi hade ju inte direkt någon budget för en fet video, men jag tycker det blev riktigt fett. Den ska ju vara lite grimy för att fånga innebörden av låten liksom. Så… det tog typ en dag att spela in den och det var varmt som in i helvete. Men jag är nöjd!

Hur gick processen till när du blev signad?

– Sebbe skickade runt låten till massa stora skivbolag för att se om vi kunde få en deal för just den här låten. Sony nappade från början och sa att vi skulle skicka den när videon och allt var klart, men under tiden hörde Universal av sig. Så vi gick dit på ett möte och det kändes skitbra. Det kändes som coola människor att jobba med, jag hade liksom förväntat mig tre kostymnissar eftersom jag mest jobbat med mindre bolag innan. Sen har jag en kompis som skickat runt lite grejer till Hemmalaget och sådär men… Universal nappade och det känns riktigt bra.

Vad är din ambition med musiken?

– Min ambition växer för varje dag. Jag började med freestyles och sånt på fester, men nu har det blivit så att jag spelar in låtar, vilket jag gjort i två-tre år. Så jag sitter på mycket material som inte är mixat och mastrat med artister som Kalifa från Hoffmaestro, Samboii, Gee Dixon… Det är många som tjatat om att jag ska släppa något men nu känns det verkligen som jag kan börja släppa grejer i lite mer strukturerad form, med That Moose Production i distribueringsform och Universal som ger en större spelplan med bättre marknadsföring. Så mitt mål är att bli så stor som möjligt och hoppas att många ska uppskatta min musik. Jag ska inte säga att jag ska ta över gamet eller någonting, men dom som kan relatera till min musik får lyssna. Drömmen är ju att kunna hålla på med rap på heltid, som Ken, Petter och Timbuk. Det är inte alla som kan göra det i Sverige.

Vad händer härnäst?

– Vi tänkte börja med ett mixtejp. Tycker vi att det låter tillräckligt bra så kanske vi till och med släpper det som ett album med en gång. Under sommaren kommer jag släppa fler singlar, vare sig det är med Universal eller inte, och sen släpper vi lite gratislåtar och streetvideos. Vi kommer även ha gig med Energy, där vi åker ut på turné och uppträder i lite olika städer. Det är bara att tuta och köra nu, vi är inte här för att skoja omkring. Sen får det bära eller brista liksom.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Press

­Det är en stekande het dag i Stockholm. Uteserveringarna på Medborgarplatsen är välfyllda, trots att det är en vanlig torsdag i maj. Men det är också en ovanlig dag. Om några timmar ska en av världens just nu hetaste rappare uppträda för första gången i Sverige. En spelning som redan fått byta lokal på grund av det höga biljettrycket. Schoolboy Q är inne på slutet av sin tre månader långa världsturné – ett faktum som satt sina spår. När huvudpersonen, efter över en timmes försening, lunkar ut från backstage-området på Debaser är det en påtagligt dåsig herre som uppenbarar sig.

– Jag är väldigt trött, men fan vad snygga brudar ni har här, säger han när vi slår oss ner i rummet några meter ovanför den scen han senare ska erövra med imponerande energi.

Och även om det känns avlägset just nu, är det precis så Los Angeles-rapparens shower brukar se ut. Energiska, svettiga och smått galna.

Vad är den största skillnaden mellan att uppträda här i Europa och i staterna?

– Här väntar fansen utanför bussen i evigheter. Det är galet. Jag kan liksom inte ta en bild med tusen människor, förstår du? Ibland är det svårt att prata med dem för att de inte förstår. Man säger något och de tittar bara på en. Men för det mesta är spelningarna roliga, jag pratar mindre och kör fler låtar. Det är konstigt, på vissa ställen kan de knappt engelska men de kan alla låtar.

Även om han själv inte håller med var det långt ifrån självklart att Quincey Hanley skulle hamna där han är nu. Född på en militärbas i Tyskland skiljdes han tidigt från sin tjänstgörande far och flyttade med sin mor till Texas innan han hamnade i South Central, Los Angeles. Ett område som länge präglats av gängkriminalitet och droger och som Hanley snart skulle bli involverad i. Han började tidigt sälja droger och vid 12 års ålder var han med i gänget 52 Hoover Crips. När han 2006 kom i kontakt med Top Dawg Entertainment var han praktiskt taget hemlös och bodde i studion och hos vänner för att få tak över huvudet.

Du har gått från hemlös till världsberömd artist – hur hanterar man ens det?

– Jag visste hela tiden att det skulle hända. Man måste tro på sig själv om bra saker ska hända. Mycket riktigt är jag här nu, ända borta i Sverige. Jag brukade alltid läsa om olika länder men jag trodde aldrig att jag skulle åka hit, vilket är rätt coolt.

Men det måste ändå påverka dig som person?

– Jag går fortfarande överallt för jag har ingen bil. Speciellt när jag är hemma i min stad, då går jag alltid runt ensam till alla ställen. Jag brukar inte ha säkerhetsvakter och sånt där. På grund av det blir jag stoppad väldigt ofta, så min nya grej är att ta med min dotter. Folk visar oftast lite mer respekt då och de förstår om man kanske inte kan ta en bild just då, du vet?

Den stora vändpunkten kom 2011 när debutalbumet Setbacks släpptes. Det var då Schoolboy Q började sin karriär på allvar och lämnade kriminaliteten bakom sig till förmån för musiken. Precis som på uppföljarna Habits & Contradictions (2012) och storbolagsdebuten Oxymoron från i år, präglades den av mörka historier om sitt brokiga liv.

Hittills har alla dina skivor präglats av mörka historier om den gamla Schoolboy Q. När får vi höra om den nya?

– Man kommer få höra mer av det på nästa album. Då handlar i princip allt om nutid. Men just nu vill jag fortsätta ge folk de här historierna och det finns så mycket mer jag vill prata om. Men självklart kommer folk få höra om den nutida Q. Kanye, Jay-Z och många andra började inte berätta från det perspektivet förrän några album in, du vet? Det handlar bara om att det tar tid. Jag har den här historien som jag vill få ut först.

En annan gemensam nämnare för dessa skivor är titlarna och deras referenser till motsägelser. Något du även har pratat mycket om i intervjuer. Känner du att du fortfarande har mycket av det i ditt liv?

– Alla har det i sina liv. Du gjorde förmodligen något i dag som du sa att du inte skulle göra, förstår du vad jag menar? Alla bryter sina nyårslöften. Alla ber till Gud och går till kyrkan på söndagar och sen går de hem och tittar på porrfilm eller något. Alla motsäger sig själva, det är bara att de flesta lever i förnekelse. Men alla gör det. Presidenten gör det… Fan, till och med Gud gör det, haha.

För jag tänker att föräldraskap lämnar stort utrymme för motsägelser?

– Ja verkligen, det är en del av att bli och vara förälder. Ibland lovar du saker du inte kan hålla som förälder. Det är sånt som händer. Jag kommer ihåg att min mamma alltid lovade saker som hon inte kunde hålla, men det var inte nödvändigtvis hennes fel. Ibland blir det inte som man tänkt sig, du vet? Sånt är livet. Du måste bara leva vidare. Jag är bara en sån snubbe som sätter det uppenbara i rampljuset i stället för att försöka mörka att allting inte alltid är fantastiskt. För det är det inte.

I juni 2012 började arbetet med rapparens tredje och senaste album Oxymoron. Det stod då klart att han skulle bli den andra ur gruppen Black Hippy att släppa sin storbolagsdebut via Interscope Records, efter Kendrick Lamar. Vid releasen i februari 2014 debuterade den som nummer ett på Billboard 200, med 139,000 sålda skivor första veckan i USA. Mycket, kanske, tack vare hajpen kring Black Hippy, men också tack vare den gedigna fanskaran som varit med sedan dag ett.

Du har lyckats skapa dig en stor kärn-fanbase där många är långt ifrån gangsters utan snarare kvinnor och hipsters. Detta trots att du inte haft någon stor hit, även om ”Hands on the Wheel” och ”Man of the Year” är stora låtar. Varför tror du att det är så?

– För att jag sätter mitt riktiga liv i musiken. Du vet, de kan lätt gå och lyssna på många av de här andra rapparna på klubbarna men de ter sig till mig för att de vet att jag är en människa och inte bara en rappare. Jag är inte som dom som går runt med en fet kedja, 50 personer runt mig, 7 bilar, massa kända brudar… Jag är inte sån, jag är en vanlig människa som pratar om normala saker och riktiga situationer i livet. Människor kan relatera till mig för de är vad jag är. Jag skryter inte om hur mycket pengar jag tjänar i mina låtar, utan jag pratar om det negativa eftersom jag lever ett positivt liv nu. Vi har alla negativa saker i våra liv, man måste bara lära sig leva med dem.

Med Oxymoron är du den första från västkusten att toppa listorna med ett debutalbum på storbolag sen typ, Game?

– Ja precis, den debuterade som nummer ett. Jag tror att det bara är jag, Snoop och Game som har gjort det med sitt debutalbum.

Varför tror du att det är så? Att det tagit så lång tid?

– Västkusten förlorade sin identitet skulle jag vilja säga. Först blev det ”ratchet” och gick från gängmedlemmar och gangstarap till riktigt töntigt skit. Allt det här med jerkin (populär streetdans, reds anm) var mesigt. Allt dansande och knäppa grejer… Inte för att vara sån, men den där skiten var töntig som fan. Det är inte vad Los Angeles är, det är inte den livsstilen. MEN, jag ska säga detta; jerkin-scenen och ungdomar som dansar har räddat många liv genom att hålla dom borta från gatorna och gängen. Så det är en positiv sak med det. Men rent musikaliskt kommer inte det där hänga kvar eftersom det inte är på riktigt, det är bara en fluga. De flesta som höll på med det har vuxit upp nu och håller inte på med det längre. Så… L.A.-scenen har varit helt fucked up, men nu är den på väg tillbaka. Jag säger inte att det måste vara gangstarap, men bra musik kommer från L.A. just nu – Nipsey, Future, Dom (Kennedy, reds anm), hela Black Hippy, Skeme, YG… Vi har producenter som Alchemist… Det ser bra ut.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Melika Duvetinte Zakariae

Idag släpper Mohammed Ali EP:n ”50 Länder” och vi passade givetvis på att ställa ett par frågor till duon från Redline Recordings. Se till att kolla in EP:n och se fram emot mer material från Mohammed Ali till hösten!

För de som inte vet – vad skulle ni säga är de största fördelarna med att växa upp med “vänner från 50 länder”?

-    Haha för de som inte vet föreslår jag att de skaffar vänner från 50 länder, jag lovar det är inte så jobbigt som ni tror!

 
Med dessa “högervindar” som blåser in över hela EU… Tror ni att den här oförmågan av att känna sig “hemma” någonstans kommer att öka hos människor runt om i Europa?
-    Öka och öka, man glömmer bort att vi bor redan i ett av de mest segregerade länderna i Europa. Vi har dom största ekonomiska klyftorna mellan fattiga och rika bland OECD-länderna. Och just social/ekonomisk segregation är något vi tar upp i låten “Inga Parra” men också på låten ”Jack Vegas”.

 
Många som röstar rasistiskt i Sverige bor i samhällen helt utan invandrare. Vänner från ett land. Mycket av deras tänk baseras på okunskap, hur tror ni att man kan förändra det? Hur kan man krossa stereotyperna ni nämner?
-    Bästa sättet att krossa stereotyper är att lyssna på Mohammed Ali

 
Ni var med i Sapmi Sessions där ni gjorde en låt med den samiska rapparen Slincraze. Hur viktigt är det för er att ta del av alla olika kulturer vi har i landet? Inspirerar det er?
-    Självklart är det viktigt för oss att ta del av alla kulturer som finns. Det öppnar ens sinnen mer, till exempel hiphopkultur är också en neutral plattform som skapar möjligheter för en hiphopduo från miljonprogrammen att kan åka upp till Norrland och hitta gemensamma nämnare med en samisk rappare.

 
Det är första släppet sedan “Vi” 2011, men vad händer nu? Efter en grym EP, måste vi vänta i tre år till på ett släpp eller har ni nya grejer på G redan?
-    Yes, kommer nytt ganska snart redan till hösten/vintern. EP:n var bara ett smakprov på vad som kommer

Text: Alexander Kihlström

Från musikal till jazz, vidare till rap. För Vanessa Liftig finns inga musikaliska rädslor. Idag släpper göteborgaren sitt första hiphopalbum – ”CurioCity”.

– Oj! utbrister Vanessa Liftig och hoppar till i stolen hon sitter på.
Hon har varit djupt insjunken i sitt musikredigeringsprogram på datorn och uppenbarligen missat när Kingsize reporter stegat in i det stora vardagsrummet, efter att blivit insläppt av pappa Eric. Men chocken släpper snabbt och på en sekund är hon på benen och hälsar glatt.

Hon slår sig ner i en stor fåtölj, runt omkring henne står högtalare och mikrofonstativ. Det är här, i föräldrarnas vardagsrum i huset i Bagaregården, Göteborg, som hennes egenproducerade album ”CurioCity” till stora delar spelats in.
Hon har en bred bakgrund som bland annat jazzmusiker och att det nu blev ett album där hon rappade är en slump.
– Jag skrev oerhört långa texter, hade jag försökt sjunga in varje låt så hade de blivit tio minuter långa. Så då började det gå fortare och fortare, till slut så blev det naturligare att jag rappade. Men jag kan fortfarande känna mig grön ibland, säger 30-åringen.

För tio år sedan släppte hon sitt debutalbum, inspirerad av kanadensiska sångaren Joni Mitchell. Men redan som 12-åring gjorde hon sitt första stora musikaliska framträdande i form av en roll i Kristina från Duvemåla på Göteborgsoperan.

Vad är den största utmaningen med att gå över till hiphop?
– Själva rappandet har verkligen varit utmanande, att hitta mitt sound i rösten. När jag var yngre och rappade låtar jag lärt mig på hemmafesten var det alltid låtar av manliga MC:s. Inte förrän jag fick albumet ”The Miseducation Of Lauryn Hill” började jag lära känna en kvinnlig röst.

Hon lyfter upp vikten av att hitta sin stil och att våga gå sin egen väg. Inför releasefesten den 25 juli ligger hon just nu i hårdträning.
– Jag försöker att hitta ett bra liveflow och uttryck, tänker på saker som att komma ihåg berättelsen och inte fastna så mycket i olika manér. Jag har min typ av approach och den har väl inte så jättemycket attityd egentligen, den är lite mer tillbakalutad, säger Vanessa.

När hon inte ”sitter hemma och ugglar”, som hon själv uttrycker det, undervisar hon på folkhögskolan Music College i Angered.
– Det är verkligen ett privilegium att få jobba där. Jag har fått träffa flera tjejer som har velat gå in i rappen och jag försöker pusha för att de ska ta steget, säger Vanessa.

Att det finns en stor avsaknad av kvinnliga rappare, inte minst i Göteborg, tror hon beror på flera faktorer, som att det finns få förebilder och i vissa fall brist på uppmuntran hos de manliga kollegorna.
– Jag har hört storys om tjejer som velat börjat rappa och varit i studios där de blivit tillsagda ”att det låter så vasst när du rappar, sjung du istället”. Det är ju inte okej alltså, säger Vanessa och fortsätter:
– Men något som jag tycker är ännu mera sällsynt är kvinnor som är producenter, som gör egna beats. Jag tror att när man känner sig självsäker nog att sitta och spela in sig själv, då kanske steget att börja rappa ligger närmare.

Som du själv gjort alltså?
– Ja, faktiskt, så var det. Det var här allt började, säger Vanessa och tittar sig omkring i vardagsrummet.

Orädd är intrycket man får av henne när man hör henne prata om sin karriär som musiker. Och kanske är det något hon fått med sig hemifrån, från sina föräldrar som båda jobbar med musik.
Bredvid hennes arbetsbord breder en stor svart flygel ut sig och på flera ställen står olika instrument uppställda, som dragspel, gitarrer och en imponerande samling flöjter på väggen.
– De är mammas och är bara toppen av ett isberg utav flöjter. Hon kan inte åka utomlands utan att köpa en flöjt med sig hem, säger Vanessa och skrattar.
– Hon spelar för övrigt orientalisk flöjt på Wu-Tang-plattan, tillägger hon och kommer in på ämnet som det kanske snackats mest med henne om på senare tid – det hemliga album-/konstprojektet med Wu-Tang Clan.

För tre år sedan kontaktades hon av producenten och rapartisten Ibrahim ”Palestine/Ledr P” Namro, som hade hört talas om Vanessa och hennes musikaliska talang. Hon i sin tur blev imponerad över hans gedigna bakgrund, där han bland annat turnerat med just Wu-Tang Clan. När han senare hörde av sig och bad om hjälp med ett beat tvekande hon inte att ta sig an utmaningen. Beatet kom från Ibrahims vän, producenten Tarik ”Cilvaringz” Azzougarh, som gillade resultatet som Vanessa skickade över.
– Jag fick ett långt, långt mejl från Tarik. Det stod att han skulle göra en platta, typ ”alla i Wu-Tang Clan ska medverka, vill du vara med?”, berättar Vanessa.

Du har inte hört slutresultaten på låtarna?
– Nej, aldrig en hel låt med alla rapinsatser. Jag visste ju inte att det här var konceptet förrän ganska sent.

Konceptet visade sig bestå av mycket hemlighetsmakeri. Med undantag för Vanessa Liftig, Wu-Tang Clan och amerikanska artisten Cher har övriga personer som medverkar på albumet än så länge hållits hemliga. Nu är det känt att plattan endast kommer att göras i en upplaga och säljas till högstbjudande. Tanken är att den ska hamna på ett museum och är en reaktion mot utvecklingen som sker i musikbranschen just nu.
Vad tänkte du när du fick reda på vad projektet handlade om?
– Jag trillade av stolen. Jag var så imponerad och skrev ett brev tillbaka till Tarik, jag gick ju loss på det här. Det är ett starkt budskap i det här konceptet.
Vad menar du då?
– Att det här är en väldigt komplex frågeställning, vad vi musiker ska ha för roll i dagens samhälle. Om vår konst ska tas på allvar och om den överhuvudtaget ska värderas som konst? säger Vanessa Liftig.

Skivan finns nu på Spotify.

Text & Foto: Anna Andersson

Han är en av de mest legendariska gangsterrapparna från den amerikanska västkusten och har samarbetat med namn som Tupac Shakur, Scarface, Redman och Method Man.

Han ligger bakom låtar som ”I’m The Fuckin’ Murderer”, ”Dumpin ’Em In Ditches”, ”Strap On The Side” och ”Peace To My Nine” och är på skiva en livsfarlig jävel helt enkelt. När Kingsize får träffa honom efter hans rätt så trista gig på Lydmar i Stockholm i början av juni visar sig dock Spice 1 vara en grymt trevlig snubbe som bjuder på många garv under våran nästan två timmar långa intervju. En intervju som från början är tänkt att innefatta tre personer men utökas till en vild efterfest på Spice 1s hotellrum med runt tio personer inblandade. Spice har bestämt sig för att ”ha kul” redan när han käkat klart sin middag efter showen och ursäktar sig för mig och min kollega som står och väntar. Han ska bara ”mack some ladies first” innan intervjun kan börja. När klockan börjar närma sig midnatt får jag säga till Spice att det nog är dags att påbörja intervjun och att det nog är bäst att vi gör den på hans hotellrum. ”Yeah sure” säger han och vi börjar röra på oss mot hans korridor. Helt plötsligt dyker ett helt gäng med killar och tjejer upp som Spice verkar ha förbestämt sedan tidigare att ”ha kul” med.

Kingsize slår sig ner mitt i rökdimman och alkoholångorna och bjuds på ett öppet och underhållande snack om livet i ”The Bay”             

Kan du berätta om din uppväxt i Hayward?
- Jag föddes i Texas men växte upp i Hayward. Allt skit jag har sett och varit med om där motiverade mig till att vilja berätta om det. Jag höll på med poesi redan som ung så när rap-grejen kom så var det precis vad jag hade väntat på. Då hade jag inte en aning om vilken effekt det jag sa skulle ha på mina fans eftersom mina texter är äkta och ärliga. Men jag ska berätta hur man når framgång och det är att vara äkta i det man skriver. Jag skriver om mina problem men även om andras och det är därför jag får hitlåtar.

Hur var mentaliteten i Hayward runt början på 90-talet?
- Till skillnad från Oakland där det nästan enbart bor svarta så bestod Hayward av en smältdeg av svarta, latinos, asiater m.m. Många vågar inte ens ta sig över den där bron till Oakland utan stannar i San Fransisco och jag dömer dem inte.
- Haha, inte ens i Frisco går du säker, ni såg väl vad som hände 2 Chainz? Du kan inte glida runt i The Bay med en massa juveler runt din hals. Du kommer inte att klara dig undan, om du inte har rätt folk som representerar omkring dig. Hayward idag är hundra resor värre än vad det var back in the days. Folk dör som flugor.

 
Hur nere var du själv med gängmentaliteten?
- Jag var helt inne i den.

 
Representerade du någon färg?
- Mitt gäng var 415 och vi bar alla svart, precis som alla andra gäng från Oakland. Vi är bara thugs och alla klär sig i svarta Raiders-kläder.  Det finns inga Blood eller Crips i The Bay. Om du kommer dit som blå eller röd åker du därifrån i en fucking kista!

- Jag blev tvungen att starta ett gangster-movement i The Bay area för att Too $hort hade gjort ”pimp”-grejen så populär.

Too $hort var den som upptäckte dig, ni har aldrig haft någon beef?
- Om han har beef med någon så är det min beef också. Shit, jag minns när han brukade plocka upp mig utanför plugget när jag gick i high school och han hade definitivt inte behövt att göra det. Jag skjutsar inte runt några kids från skolan idag men han gjorde det och körde mig till studion så jag är otroligt tacksam.

 
En uppmärksammad beef är den mellan Dangerous Crew och Pooh Man, vad var det som hände där?
- Pooh Man har precis släppts fri från fängelset efter att han torskade för väpnat bankrån. Han åkte faktiskt förbi mitt hus direkt efter rånet och vinkade haha.  Låt mig säga så här: jag och Pooh Man hade riktig beef, gun-beef. Jag åkte upp till hans hus en dag med tre fulla bilar i följe beväpnade med Uzis, pistoler och shit och sa ”Nigga, shut the fuck up”, säg något mer och nästa gång som jag kommer förbi så är det inte för att snacka. Jag gick in hans hus och berättade för hans homeboys som verkligen inte är några mesar hur läget låg till.

 
Vad var bakgrunden till allt?
- Han hade snackat skit om $hort. Men vi är cool idag jag och Pooh. Jag mötte honom på flygplatsen för bara tre veckor sedan. Grejen är att Ant Banks är tillbaka i The Bay och han och Pooh jobbar ihop vilket är stort eftersom Banks sagt att han aldrig mer skulle göra musik.  Jag kan dock inte säga hur läget är mellan Pooh och $hort, säger Spice 1 med ett hånflin.  Jag vet inte ens om $hort vet att Pooh är ute igen. Fan, jag kommer att bli den som är tvungen att berätta det för honom, skrattar Spice 1 fram.

Fick Too $hort lämna Oakland på grund av beefen med Luniz?

- När du tjänar mycket pengar och någon försöker starta en konflikt med dig så är det bästa du kan göra att ignorera den. Även om ryktet säger att Luniz skrämde bort $hort tror jag att han lämnade Oakland främst för att han ville förändras.

 
Det var mycket tjafs med Messy Marv också.
- Marv är en ”bitch”. Han lever på att blåsa folk han känner. Han var eftersökt i hela Bay Area av folk men slutligen var det några Bloods i L.A. som hittade honom och spöade skiten ur fanskapet. Snubben försökte hävda att han var en Blood när han i själva verket är ifrån Fillmore, San Francisco.

I december 2007 blev du skjuten och hamnade på sjukhus. Vad var det som hände?
- Jag skulle besöka min mamma, men hon skulle jobba så jag bestämde mig för att hänga i bilen och kolla på någon film. Till historien hör att jag var helt obeväpnad. Jag hade varit på en fotografering tidigare på dagen och mina polare tyckte inte att jag skulle riskera ännu ett åtal så jag lämnade mina vapen hos dem.  Så, jag tittar på min film, slumrar till och vaknar av att det är någon som håller på med dörrhandtaget till bilen. Jag var i min Escalade och alla mina fönster var tonade så ingen utanför kunde se om det var någon i bilen eller inte även fast TVn var på.  Snubben tror väl att han bara ska kunna hoppa in i bilen och dra därifrån men när jag öppnar dörren för att nita honom hajar han att någon är på insidan och säger ”oh shit” och skjuter mot mig två gånger.  När kulan går igenom rutan tittar jag efter utgångshålet men när jag inte kan hitta det förstår jag att jävlar, jag är träffad.  Jag tar mig ur bilen och det var inte dramatiskt på något ”hjälp jag dör”-sätt utan jag är mest förvånad och försöker hitta vart kulan sitter i min kropp. Snubben sköt mig med en 22a och det ska gudarna veta att ”you can’t hit a large caliber man with a low caliber weapon”. Det gjorde mig bara sned att någon inte kunde spelets regler.
Det sjuka var att när ambulansen kom kunde de inte röra mig förrän polisen också hade dykt upp. Ena kulan gick igenom min haka, den andra sitter fortfarande kvar i min rygg.
Inte nog med att operationen gjorde mer ont än att bli skjuten. När jag vaknade upp möttes jag av nyheten att Pimp C var död.

 
Hur föddes din unika stil att rappa på?
- Innan jag började rappa så lyssnade jag nästan bara på Roots Reggae. Grupper som Steel Pulse etc. Jag ville vara annorlunda och Spice (krydda) har en variation av olika smaker och med tanke på mitt namn tänkte jag att jag både kunde rappa, sjunga, göra reggae-grejer, shieet, jag kan spela piano om jag vill för att jag är så inne i musiken. Det är som att man tar det blåa pillret och Matrix-grejer börjar hända bara för att du låter musiken flöda igenom dig. När jag gjorde låten ”187 He Wrote” så kändes det som att jag avancerade musikaliskt till en ny nivå. Det svåraste med musik är att försöka göra något bättre än din senaste bästa låt.

Intervju av Niklas “DJ Grass” Grees

Klubben Colors har varit ett självklart inslag i sommar-Göteborgs onsdagar de senaste åren, med sitt färgsprakande koncept med en ny tema-färg varje vecka och inspirerade artistbokningar. Sex år efter premiären och fem priser för Sveriges bästa klubb senare är det dags för Colors att expandera. Flytten gick från Nefertiti inne i stan till The Docks på Frihamnspiren. Kingsize tog sig över älven till festival-ön för att snacka med arrangören DJ Dainja.

Det är två dagar kvar till den andra kvällen av Colors. DJ Dainja, alias Mattias Lundin, jäktar in i klubbområdet. Det är mycket att göra inför onsdagen, men han visar mer än gärna upp platsen där Colors kommer att husera en gång i veckan fram till slutet av augusti. Där är den sex meter höga pyramiden, där är det stora klubbtältet som påminner om festival, där är food-trucksen som serverar mat in på småtimmarna och runt om oss står höga palmer. Miami känns närmre än någonsin, trots att Göteborgs-landmärken som Göta Älv-bron, Läppstiftet och Operan tornar upp sig på andra sidan älven. Det är precis den känslan som Dainja vill uppnå med Colors i år.

– Colors är… jag vill inte säga att det är en klubb, för det känns mer som om det är ett sommar-event. Vi tänker att det är tio festivaldagar som är utspridda på hela sommaren. Det här är en festival-ö som man åker ut till med vår Colors-båt och så kommer man någon annanstans, säger Dainja.

Nu är premiären avklarad. Hur känns det?

– Det känns jävligt bra. Vi har varit väldigt många år på Nefertiti och det har varit bra, men vi kände också att vi stod stilla. Nefertiti tyckte att vi drog för mycket folk och ville halvera klubben, men jag tycker inte att man kan jobba åt det hållet. Man måste hela tiden expandera och bli större och starkare, inte gå tillbaka sex-sju år i tiden och försöka göra som det var i början. Det kom till att lägga ner eller köra vidare på annat håll. Och att lägga ner någonting som man jobbat så mycket på och som verkligen fungerar känns tråkigt. Efter mycket letande sprang vi på The Docks. Till en början var det alldeles för stort, vi vill ju ha den där trånga känslan. Så vi byggde upp pyramiden och kommer att fylla på med olika grejer. Vi vill att man ska komma till något nytt varje gång. Vi kör bara tio gånger om året och de gångerna måste vara väldigt maxade, säger Dainja.

Tidigare år har Colors gäster bjudits på en mängd stora svenska och internationella artister. Diplo, Action Bronson, Black Milk, Slum Village, Lilla Namo och Petter är ett bara ett urval av de artister som gjort att Colors är en klubb för både konserter som fest. I och med flytten från Nefertiti till stora The Docks har Colors i år ännu större spelrum för artistbokningar och kan erbjuda en av sommarens bästa line-ups, festivaler inräknat. Eller vad sägs om Mobb Deep, Ghostface Killah, A$AP Ferg, The Underachievers, Silvana Imam och Timbuktu & Damn?

För Dainja själv är det utifrån personliga kontakter och smak som artisterna bokats. Mobb Deep är den största bokningen ekonomiskt sett, men också personligen för honom. Han vet att det är en del av gästerna som kanske inte bryr sig särskilt mycket om vilka som står på scen, men han vet också att de litar på att artisterna kommer bidra till Colors-känslan.

– Folk kommer för konceptet Colors. Det har blivit ett så inkört koncept nu att det är många som går för färgens skull. Vissa bryr sig knappt om vem som står på scen, det blir bara ett plus. De utgår ifrån att det är riktigt bra musik här.

– Karol Conka som kommer på onsdag är skitstor i Brasilien, men det är ingen som vet vem hon är här. Vi vet att hon är fet och kommer göra en riktigt bra spelning här. Vi behöver inte boka det vi tror drar mest. Då hade vi inte bokat henne, eller Mobb Deep för den delen heller. För de pengarna hade vi kunnat få en ännu större akt som drar mer publik. Vi kör inte så safe utan vi bokar det vi verkligen vill ha. Men vi har ju väldigt stora, bra bokningar som håller hög internationell standard. Jag tycker att vi konkurrerar bra med både Way Out West och annat, säger Dainja.

Som klubbarrangör är DJ Dainja erfaren. I över 15 år har han haft klubbar som Milk, Fat Milk, Jump Off och Welcome!. Dessutom har han länge verkat som illustratör under namnet INK Graphix och har skapat skivomslag till bland andra Promoe, Looptroop och Timbuktu, nu senast till Timbuktus album ”För Livet till Döden”. Han menar att Colors är en produkt av hans samlade erfarenhet.

– Colors har fötts av att jag är DJ, klubbarrangör men också illustratör. Jag ritar och målar väldigt mycket, så då blir det en slags gemensam nämnare mellan mina yrken. Man kan väl säga att alla de klubbar jag gjort genom åren har mynnat ut i det här. Det har varit en lång väg hit, men jag kan inte tänka mig ett bättre koncept faktiskt, säger Dainja.

För de som besökt klubben tidigare år vet att kreativiteten har en stor roll i Colors. Från gång till gång har klubben förändrats i utseende och sloganen ”färg, form och fest” har ständigt präglat vad Colors är. I år planeras inte bara skateramp, minigolf-bana och en 300 meter lång graffitti-vägg som ska livemålas under en kväll, utan möjligtvis också en wrestlingring i samarbete med GBG Wrestling.

– Vi är väldigt ambitiösa, inte bara vad gäller bokningar, utan även vad vi gör och vad vi bygger. Vi har ju stått här i flera månader och byggt. Vi har så sjukt många idéer. Sen hindrar svensk lagstiftning vissa grejer vi vill göra. Vissa kvällar har vi varit så ambitiösa att vi målat om hela klubben i kvällens färg. Att stå där och rolla hela klubben i en ny färg känns hjärndött när man gör det. Folk kommer ju ändå. Men det gäller att inte tänka så. Jag är lika nervös inför varje kväll. Släpper man på det och börjar bli självsäker, då blir man lat och det märks, säger Dainja.

Ni har ju vunnit många bästa klubb-priser i flera år (bland annat på Kingsize-galan 2012 och 2013) och varje gång jag har varit på Colors har det varit fullsmockat. Varför tror du att konceptet har blivit så framgångsrikt?

– Jag tror att det är vårat engagemang bakom klubben, framförallt från min bror Patrik och jag som gör det mesta. Ett sånt engagemang smittar av sig. Det kostade 100 000 att hyra in de palmerna du ser bakom mig. Det får man en jävligt bra akt för, eller till och med flera. Men vi tyckte att det var värt det. Att sätta upp de palmerna var bland det jobbigaste jag varit med om. Det tog säkerligen tre timmar per palm och det höll på att inte funka alls. Men nu sitter vi här på en ö, bland palmer i Göteborg. Och det känns inte som om man är i Göteborg, säger Dainja.

DJ Dainja menar att Colors har kunnat växa så mycket genom åren för att den inte drivs för ekonomisk vinning. När de drar in mycket pengar på en kväll, går pengarna tillbaka in i klubben för att kunna göra framtida kvällar ännu bättre.

– Vi har andra jobb på sidan om och behöver inte det här som inkomstkälla. Det här är bara någonting som är riktigt kul att göra och vi får utlopp för vår kreativitet. När vi bokar en väldigt stor akt så nöjer vi med oss att gå runt en kväll, bara för att verkligen vill boka dem. Vi tänker inte: ”fan vad vi drog in pengar häromdagen, nu ska vi använda de pengarna till egen vinning.” Mobb Deep är den absolut dyraste bokningen jag har gjort. Den kan jag göra för att det gått bra tidigare gånger och pengarna omsätts in i klubben. Man vet inte hur Colors slutar. Det kanske blir nåt ännu mer gigantiskt, säger Dainja.

Vad är det som gör att ni orkar lägga ner så mycket tid på Colors?

– Det största beviset vi får är när vissa kommer och har varenda plagg på kroppen i kvällens färg, att de har köpt vita kläder och färgat dem. Allt från rätt strumpor, nagellack och ögonskugga till färgade peruker. Det är pay-offen på något sätt. Det är det som gör att man orkar måla några extra plank.

Till sist, kan du sammanfatta vad man kan förvänta sig när man kommer till Colors i år?

– Man får en mini-semester för en kväll, till en annan plats där allt är väldigt färgglatt. Trevliga människor, trevliga drinkar, grym musik, grymma live-akter och en sex meter hög pyramid. Känslan av att inte längre vara i Göteborg när man är här. Jag tycker att alla borde, minst en gång i sommar, åka ut kolla in nya Colors. Vi har ju bara nio gånger kvar.

Intervju av Niklas Thander

Foto: Colors GBG

Fotnot: kolla in www.colorsgbg.com för vidare info om kommande onsdagskvällar på Colors.

Onsdag 2:a juli är det Karol Conka och Dani M live – se Facebook-event

De startade en hiphoprevolution på internet men jobbar än i dag utan skivbolag.

Malmögruppen Dollar Bill träffade Kingsize Magazine i sin källarstudio och berättade om oberoende musik, positiva budskap och ett gammalt tjafs med Ken som slutade med handfängsel.

”Lindängen är ett bostadsområde i stadsdelen Fosie, Malmö. Lindängen har varit hemvist för hip hop-personligheter som delar ur Advance Patrol och Lilleman. Rapparen Lazee kommer från Lindängen.”

Så börjar Wikipediaartikeln om Lindängen – det är alltså en plats som definieras av hiphopen i en av samtidens viktigaste informationsbanker. 2:ans buss stannar på Gånglåtsvägen, och bara en rapvers från busshållplatsen har Malmögruppen Dollar Bill sin studio tillsammans med just Lilleman. Den ligger i källaren under ett vanligt lägenhetshus. Rapparna Tax och The Beast tar emot tillsammans med tidigare gruppmedlemmen Jask (nuvarande Dollar Bill-medlemmen Edo kan tyvärr inte vara med). Det blir snabbt tydligt att det är ett glatt gäng som visar upp studion, spelar kommande låtar och bjuder på cigaretter.

Dollar Bill har inte musiken som sin huvudsakliga sysselsättning, den är något de gör efter sina riktiga jobb. Under researchen hittar jag spännande uppgifter om rapparen The Beasts yrkesval, i en kort mailintervju på hiphopbloggen Duvetinte.se.

”The Beast 23 år jobbar som smaktestare med nya Marabou produkter. Anser att han har en näsa för att kunna lukta till sig choklad på flera kilometers avstånd.”

När jag frågar om det (”Men jag läste att du hade jobbat som chokladtestare”) öppnar jag Pandoras ask.

Den är fylld med asgarv.

– Så jävla fett! säger Tax.

– Lite humor, jag tror inte Melika vet faktiskt, fortsätter han.

Det tar killarna en stund att samla sig, men Tax bryter snart den skrattflämtande tystnaden igen.

– Jag skrev också att en av dina speciella egenskaper var att du kunde lukta dig till en choklad på två kilometers avstånd, säger Tax.

– Alltså om folk inte fattar att det där är flipp, säger The Beast.

De är alla förlamade av sina skrattattacker, ropar om och om igen ”så jävla fett!”. Efter ytterligare några minuter har de lugnat sig tillräckligt för att kunna svara på fler frågor.

– Skriv att det där var flipp, säger The Beast.

I själva verket jobbar han med att reparera Europapallar i Kristianstad. Han vaknar klockan fem på morgonen i Rosengård, tar bussen till Malmö C, sätter sig på tåget till Kristianstad och åker från stationen till sitt jobb. Det tar två timmar.

Han påpekar flera gånger vikten av att ha ett jobb, och det är också något som definierar Dollar Bill i sin helhet: de behöver inte musiken. De har sitt på det torra med arbete och familj, och kan göra musik när det känns kul.

– Vi tre som är med i gruppen, vi är väldigt etablerade som människor. Vi har jobb och allt det där. Vi är inte i behov av musiken på samma sätt som många är idag, de som lever på det. Vi kan tacka nej till en intervju, vi kan tacka nej till en spelning. Vi kan skita i om Timbuk vill komma hit, han behöver inte komma hit. Det spelar ingen roll för oss. På riktigt, vi har råd att säga nej. Hade vi fått en record deal idag hade vi kunnat kolla på den i fem minuter och vara såhär, ”mja, kanske”, säger Tax.

– De flesta record deals kräver ändå att man är mycket i Stockholm och det där. Musiken, visst, man kan ju skriva på ett kontrakt, men vad vet du om var du är om två år? Om ett år? Men jobbet, du kan förlita dig på det. Du vet att du varje tjugofemte får din lön, du stiger upp på morgonen. Du har ett liv. Det är så det är. Vissa är födda att ”leva livet” som de säger. Vissa är födda att stiga upp på morgonen varje dag och kriga, säger The Beast.

– Vi har skapat ett eget space som ingen kan stänga av eller sätta på, säger Tax.

– Ingen kan säga ”du kan inte göra det, du kan inte göra så”, säger The Beast.

– Eller ”den låten ska du göra för att den säljer mest, ni måste vara på alla de här showsen inom en månad, ni måste ta de intervjuerna, bababababa”. Det är ingen som styr över oss. Visst, vi kanske aldrig kommer kunna nå ut till de massorna som de andra traditionella artisterna gör, men å andra sidan … vi tycker om att göra musik. Vi tycker att det är roligt och vi vill bygga det på ett annat sätt. Vi vill testa det här, göra det helt och hållet själv, säger Tax.

Genom att stå oberoende och jobba hårt – och genom att använda det tidiga internet som sin viktigaste kanal innan någon annan gjorde det – har Dollar Bill byggt sig ett namn på den svenska rapscenen, helt utan handslag med skivbolagsfolk och långa kontrakt.

För att förstå vidden av det kan man spola tillbaka historien några år, till en alldeles särskild händelse. Dollar Bill ska spela i den skånska orten Eslöv. Platsen är en fritidsgård och de ska vara förband till Ken Ring – en rappare de ser upp till. Tidigare har de hamnat i tjafs med en lokal Eslövsgrupp.

Tyvärr är det samma grupp som arrangerar spelningen med Ken.

När kvällen kommer blir de ändå förvånade när Ken Ring går upp för att köra sin spelning. Från scen säger han, enligt Tax:

– Och de som är från Malmö … fuck dom!

Efter spelningen bestämmer sig Dollar Bill för att konfrontera Ken. De tar sig in i hans loge – tio personer – och stänger dörren. Men Ken har precis slängt ut en helt tom diss. Han har sagt det han sa på beställning av arrangören.

I själva verket vet han inte ens vilka Dollar Bill är.

Kvällen slutar med polisiär närvaro. En vän till Dollar Bill hamnar i en piketbil med handfängsel runt både hand- och fotleder. Tax skrattar åt minnet.

– De bara ”lämna staden så lämnar vi honom”, haha, sån sjuk deal med poliserna.

The Beasts pappa kommer till platsen och pratar med poliserna, säger att han ska köra iväg med killarna om han får tillbaka deras kompis. På en mack några kilometer bort stannar de bredvid poliserna. Handklovarna öppnas och vännen får byta bil. De skrattar åt minnet.

– Men även efter det, så gjorde vi ändå en låt tillsammans med Ken! säger Tax.

Men har ni snackat om det här efteråt?

– Jaja, han var såhär [imiterar stockholmska med mörk röst] ”ey, grabbarna bara rushade mig”.

Skratten studsar mellan studioväggarna.

Och visst, det är ett kul minne, men vad det i slutändan handlar om är att Dollar Bill inte är osams med Ken, tvärtom ser de honom som en legend. Och de är inte osams med någon annan heller. De är inte knutna till något skivbolag, men de är respekterade för att de jobbar hårt. Det är därför artister som Ken vill göra låtar med dem.

Dollar Bill vill sprida ett positivt budskap med sin musik, och de är noga med att hålla texterna borta från droger och våld. Helt enkelt för att de ser för mycket av det både i musiken och i verkligheten. De tycker att fokus ofta hamnar på fel områden.

– ”Jag ska skjuta hit och skjuta dit”, eller, ”legalisera maja, det är det viktigaste”. Det är inte den fucking viktigaste frågan! Den viktigaste frågan är, hur får man ungdomar att förstå att skolan är ingången? säger Tax.

– Ungdomar är framtiden, säger The Beast.

– Kunskap är makt! Vill du ta del av den makten, fatta: det är pennan och pappret och skolan och böckerna som ger dig det utrymmet, säger Tax.

The Beast berättar att han själv har varit en av de som har ”suttit på bänkar och dummat sig”, men att den tiden är förbi. Han tänker på sina föräldrar som lämnade Makedonien för Sverige.

– De har kommit hit till ett främmande land, de kunde inte språket. Allt för att göra det bra för oss. De har inte kommit hit för att vi ska bli knarkare och göra inbrott där eller gå och skjuta han eller hugga han. De har kommit hit för att vi ska skaffa en bra framtid och vi ska slippa det där slitlivet där borta. Där de stiger upp klockan fyra varje morgon, kommer hem tio på natten och får 200 euro i månaden. Varje dag. Måndag till lördag, säger han.

Men inga problem uppstår av sig själva, oavsett område. Tax förklarar vad han ser som anledningarna till att ungdomar hamnar snett.

– Det handlar om att de primära behoven inte är uppnådda. De primära fucking behoven av utbildning och att veta din egen plats, säger Tax.

Han pekar på att ungdomar i vissa områden kan ha svårt att förstå samhällets uppbyggnad och strukturer, helt enkelt för att de är upptagna med att jaga just sina primära behov.

– Det är där vi känner att vi inte kan sova gott om vi inte först kan bidra till att etablera det till just de ungdomarna som finns på olika ställen. Sen när det är lugnt och fint, allt går som i Norge typ, hahaha, då kan man skriva om vad fan du vill, snacka om bazooka och pansarvagnar och helikoptrar som i Black Hawk Down, gör det bara. Men just nu tycker vi inte det är läge.

Text & foto: Matias Rankinen

För snart ett år sedan träffade vi Angel Haze på Way Out West i Göteborg. Hon hade då precis lagt en fantastiskt bra spelning bakom sig och även om vår intervjutid var kort så var det en av de mest öppenhjärtiga intervjuer jag varit med om (läs den här).

Mycket har hänt sedan dess. Under intervjun sa hon att debutskivan skulle släppas 1:a januari 2014, men som många vet så blev det inte riktigt fallet. Angel hade, enligt henne själv, blivit lovad att få skivan släppt i slutet på december/början på januari. När skivbolaget då meddelade att releasen skjutits upp till mars så blev Haze allt annat än nöjd.

Hon gjorde något så unikt som att läcka sin egen skiva och 18:e december 2013 la hon upp den i sin helhet på Soundcloud. Det hela slutade med att skivbolag och Haze enades och skivan släpptes till slut officiellt 30e december. En skiva som är väldigt personlig, öppen och utlämnande.

Mycket att hantera för en då 22-åring utan egentlig erfarenhet av skivbranschen och musikvärlden som en industri. Men på den korta tiden verkar hon ha lärt sig väldigt mycket och vuxit som person, något som säkerligen kommer att märkas i lekfullheten och kreativiteten i nästa släpp som Angel jobbar på nu.

Den 14:e juli står hon på scen på Berns i Stockholm. Vi passade på att ringa upp henne några dagar innan för att prata lite om hennes scenskräck och problemen med skivbolaget bland annat. Hon ska uppträda på Wireless Festival i London på kvällen. En stor festival med mycket publik, något som tidigare hade skrämt slag på Angel Haze. Men inte nu… eller?

Förra gången vi träffades så pratade vi bland annat om din nervositet. Att du alltid är så nervös innan du ska uppträda att du vill kräkas. Du berättade att du sa till dig själv innan gig: ”Don’t throw up this time, bitch!”. Är du fortfarande lika nervös innan uppträdanden?

-          Haha! Ja, det är jag verkligen.

Det har inte blivit bättre alls?

-          Det har blivit lite bättre. Det har blivit så bra det kan bli, kan man säga. Jag har fortfarande scenskräck och oroar mig inför varje spelning över hur det kommer att gå, något man omöjligtvis kan veta på förhand. Hade man kunnat veta det så hade jag nog varit betydligt lugnare.

Men nu har det gått ett år sedan sist och du har hunnit uppträda en hel del. Har du blivit mer erfaren och är den erfarenheten något du kan ta till vara på inför uppträdanden?

-          Jag är definitivt mer erfaren. Det är helt annorlunda nu. Förra året var allting ganska nytt för mig fortfarande. Då hade jag inte gjort hela den här festivalgrejen och jag hade fullt upp med att lära mig att navigera i den världen. Nu känner jag att jag har erövrat det. Nu är det otroligt kul och jag njuter av det, men det är fortfarande lika nervöst…

Med din scenskräck i åtanke, hur var det då att spela på enorma festivaler? Det måste ha varit överväldigande?

-          Nej det var inte lika mycket överväldigande som att det var ögonöppnande. Jag var på Roskilde och Way Out West bland annat och det var fascinerande och imponerande hur så många människor kom för att lyssna på musik, kom för att lyssna på mig. Jag fick en oerhörd respekt för publiken på festivaler.

Och sedan dess har du, äntligen, släppt ditt debutalbum ”Dirty Gold”. Hur har responsen varit för skivan? Som väntat?

-          Responsen har varit bra. Med tanke på hur oerhört mycket jobb jag faktiskt la ner på skivan så är det skönt att den fick ett positivt bemötande. Sen blir det väl aldrig exakt som man har föreställt sig på förhand, men så är det.

Du har väl fått frågan tusen gånger, men jag måste ändå ställa den. Skivan skulle först ha kommit kring årsskiftet 2013/2014 hade skivbolaget lovat men de sköt upp den till mars, varpå du läckte skivan själv på Soundcloud istället. Hur har efterdyningarna varit? Är du kvar med skivbolaget?

-          Det har varit bra ändå. Jag är kvar på skivbolaget och jag jobbar nu på ett nytt projekt. Jag är glad att jag får möjligheten att göra den musiken jag vill göra med bra människor omkring mig. Det är samma skivbolag, men jag har helt nya människor omkring mig nu. Det känns riktigt bra faktiskt.

När du och jag träffades i augusti 2013 så sa du att du ville släppa skivan 1:a januari 2014, eller därikring. Du var peppad på det och såg fram emot det, då måste det ändå vara jobbigt att de vill flytta fram releasen till mars?

-          För att vara helt ärlig så brydde jag mig inte särskilt mycket om när skivan skulle släppas, vilket datum och så. Jag ville bara veta ATT den skulle komma ut – det var det viktigaste. Det var en massa snack kring releasedatum och så men… jag vet inte… allt är bättre nu i alla fall, det är det viktigaste.

Så om vi lägger det bakom oss och ser på det i backspegeln. Du måste ha lärt dig en hel del om musikindustrin generellt och människor i den, vad man kan tro på och förvänta sig etc.?

-          Verkligen. Jag har lärt mig oerhört mycket redan, vilka friheter och skyldigheter man har osv. Det är erfarenheter som har gjort mig smartare. Jag är på ett helt annat ställe nu och jag har helt andra människor omkring mig nu. Jag trivs verkligen i situationen och blir motiverad till att fortsätta göra musik.

Sist hade inte skivan kommit ut, så klart. Då hade vi inte fått höra mer än enstaka låtar. Nu är den ute och personligen gillar jag den oerhört mycket. Du har jobbat hårt och länge för att få ut din solodebut. Kan du se tillbaks och säga att du är nöjd? Blev det som du förväntat dig?

-          För att vara helt ärlig? Jag måste ändå svara ”ja” då. Det är min skiva som jag har gjort från grunden och varit med i hela processen. Det har varit en händelserik och lärorik resa. Sen blir det väl nästan aldrig som man förväntar sig här i livet, det är svårt att matcha ens förväntningar. Men det känns ändå cool.

Du har redan börjat på ditt nästa projekt. Vad kan du berätta om det nu?

-          ­Det är verkligen helt annorlunda. Nästa projekt är gladare helt klart. Det är mer sång, mer optimism och mer glädje. Speciellt om man jämför med ”Dirty Gold” som var mycket smärta och sorg för mig. Så det är väldigt annorlunda – men det är fortfarande jag.

När kan vi förvänta oss den skivan? Vi behöver inte prata datum, det jinxade ju allt sist…

-          Haha, ja. Vill inte säga något datum givetvis. Men senare i år hoppas jag på!

På Way Out West var du alldeles magisk live och ingen nervositet märktes av (5/5 av Kingsize). Om några dagar befinner du dig på scenen på Berns i Stockholm. Vad kan folk förvänta sig av showen?

-          Berätta för dom att det kommer att bli hur kul som helst. Det kommer att vara en jäkla massa energi – en riktig liveshow, du vet? Troligtvis kommer ni inte ens att märka av min nervositet heller, haha.

Många artister har en slags ”sista minuten-rutin” innan de går på scen. Vissa ber, andra vilar eller dricker té till exempel. Har du någon sådan rutin du gör inför dina shower, för att fokusera och trycka bort nervositeten?

-          Ja jag har en ”before stage ritual”. Då sätter jag mig i ett hörn helt själv och andas långsamt. Det är skönt, jag blir lugnare och känner mig mer redo för spelningen. Så jag hoppas att det finns något bra hörn att sitta i, backstage på Berns…

//Alexander Kihlström

 Angel Haze live i Stockholm måndag 14:e juli

Berns Salonger, Stockholm
Dörrar 20.00 Show 21.00. Ålder 18

Support: VAZ

 Biljetterna kostar 350 kr + serviceavgift och säljs via LiveNation.se, Ticnet.se / 077-170 70 70 samt Ticnet-ombud.

Vinn biljetter till spelningen genom att delta i vår tävling HÄR!

”Just trying to get it done”.

T.I. lyfter luren, gäspar stort och ursäktar sig. Han befinner sig på ett hotellrum i Paris och säger att han har varit uppe sedan småtimmarna och gjort intervjuer, fotograferingar och listening sessions. Eller som han själv sammanfattar det: ”just trying to get it done”.

Och Atlanta-rapparen har fått en hel del gjort de senaste åren. Efter debutalbumet ”I’m Serious” från 2001 (där en gästande Pharrell kallade honom för ”Jay Z of the South” och T.I. själv kallade sig ”King of the South”) startade han skivbolaget Grand Hustle Records, en label som bland andra DJ Drama, Meek Mill och Iggy Azalea har kallat sitt hem och nu huserar namn som B.O.B. och Travi$ Scott. Två år efter debuten kom genombrottet ”Trap Muzik” som gav singlarna ”Rubberband Man” och ”Let’s Get Away”, där videon till den senare spelades in i fängelset. T.I. hade nämligen dömts till tre års fängelse efter att ha begått brott under skyddstillsyn. Han har sedan dess varit i fängelse och rättegångar ett flertal gånger, men ändå lyckats hålla sig relevant på hiphop-scenen.

Efter att ha fått sin första Grammy-nominering 2006, vann han sin första Grammy året efter för sin singel ”What You Know”. Låten var första singeln från hans hyllade fjärde album ”King” och var även ledmotivet till filmen ”ATL”, i vilken T.I. spelade rollen som Rashad. Succén fortsatte året efter med albumet ”T.I. vs. T.I.P.”, men även då kunde han inte fullt ut njuta av framgångarna då han arresterades för vapenbrott. Fängelsestraff och ett års husarrest väntade för T.I.. Under husarresten fortsatte jobbet och efter 2008 års album ”Paper Trail”, med låtar som ”Swagga Like Us” med Jay Z, Kanye West samt Lil Wayne och ”Live Your Life” med Rihanna, hade T.I. nu på allvar slagit sig in på storsäljar-listorna och verkade prenumerera på Grammy-, Billboard- och BET- nomineringar och vinster. Visst fortsatte hans benägenhet till brott att ta ut sin rätt, men så gjorde även hans arbetsmoral.

13 år efter debuten har T.I. åtta album, tre Grammy-vinster, filmroller och en egen reality-serie bakom sig. Till hösten kommer ”Paper Work”, det första albumet i en trilogi som även kommer att släppas med tillhörande kortfilmer. T.I. är fullt inställd på att fortsätta få saker gjorda, något som var tydligt när Kingsize ringde upp honom för en pratstund.

Hur ser tidsplanen för albumen ut?

Det beror på. Jag tänker inte tvinga mig in i en tidsplan. Det beror på hur många singlar vi får ut i slutändan. Om detta album ger oss 5 singlar skulle det vara kontraproduktivt för mig att släppa ett till sex månader senare. Framgången för detta album dikterar hur snabbt nästa kommer.

Hur är ”Paper Work” relaterad till ”Paper Trail” (T.I.:s album från 2008, red. anm.)?

Förutom att ha ”paper” i titeln (säger T.I. och skrattar länge). Nah man, för att vara ärlig finns det ingen tydlig relation, förutom det faktumet att ”Paper Trail” är mitt mest mångsidiga, mest framgångsrika projekt. Det var också det senaste projektet där folk antog…”ok, han vet vad han håller på med”. Efter det började folk undra: ”kommer han att kunna anpassa sig till det nya sättet att göra saker på?”. Det var innan Drake och Kendrick Lamar och folk visste inte om jag skulle kunna anpassa mig till ”the new school”. Och till det säger jag: ”fuck you, I do what I want to do”. Och vem ska stoppa mig? Om du har gått igenom lika mycket som jag har gjort… om mordförsök och rättegångar inte kan stoppa mig, då tror jag inte att tvivlande nej-sägare kan göra det heller.

Du säger new school. Vad är det för dig?

Du vet, en ny regim av ungdomar som kommer in och gör det på sitt sätt. Vilket är den naturliga utvecklingen, det är så det ska vara. Jag var en gång en av dem. Jag inbjuder det och tror att det separerar legenderna från de som är bra för tillfället. Det separerar ”the legendary great from the momentary goods”. Om du är en legend och är ett årtionde in i karriären så har du en viss balans och hållning som gör att du kan stå ansikte mot ansikte, bröst mot bröst gentemot de bästa av dem. Oavsett när de kom in i gamet, hur länge de har varit i gamet och vilken inställning de har till gamet. Om du är en tillfälligt bra jävel, ja då kommer du hittas i rännstenen, gammal och slö, förstår du vad jag menar? Jag välkomnar utmaningen. Jag vet redan vilket virke jag är gjord av. Om det finns någon därute som inte vet det, luta er tillbaka och njut av föreställningen. För jag vet redan vad som kommer att hända.

Du har tidigare sagt att albumet kommer att vara mer filmiskt. Kan du ge oss ett exempel på vad du menar med det?

Hur ska jag säga det… Själva musiken passar till en dramatisk, visuell presentation. Det låter som soundtracket till en film. Med det sagt och med den kunskapen måste vi också förse musiken med den filmiska kvalitet och visuella stimulans som den förtjänar.

Är det mestadels en filmisk känsla eller är det en form av konceptalbum?

Jag skulle inte säga att det är ett konceptalbum, men det finns en röd tråd som jag har i åtanke för den visuella presentationen. Men jag kommer inte att bombardera lyssnaren eller göra det helt och hållet konceptuellt. Jag tror att det distraherar folk från den faktiska musiken.

Ja, och du har ju också sagt innan att det kommer en film som avslutar trilogin. Vad kan du säga om den?

Jag kan säga att det kommer att delas upp i tre separata sektioner som kommer att ge dig visuals och videos från de tre olika projekten. Varje projekt har en berättelse som kopplar samman låtarna, eller rättare sagt utvalda låtar från varje platta. Vi tar runt 7-8 låtar från skivan och bygger in dem i en berättelse som sedan filmas till en 30-40 minuter lång film. Du kommer att kolla på en film, men allt eftersom berättelsen utvecklas kommer några scener och scenarion spelas upp likt en video och på så sätt vävs också låtarna in i berättelsen. Istället för att se scenerna spelas upp med en dialog kommer det mer att likna en video.

Har du några idéer klara eller är det fortfarande under arbete?

Visst har jag det. Jag har idéer, och det är ingenting jag vill dela med mig av (säger T.I. och skrattar).

Du är ju urtypen av en modern rappare, med många olika roller. Rappare, skådespelare, författare, entreprenör, skivbolagsboss och du har tid att hänga med familjen. Hur hittar du tiden att göra över 100 låtar för ”Trouble Man” (T.I.:s album från 2013) och runt 250 för ”Paper Work”?

Jag bara jobbar på. Jag förlorar sömn. När alla andra är på klubben är jag i studion. Jag försöker bara mitt bästa på att vara fokuserad på målet och den närmsta uppgiften.

Hur påverkar ditt liv, som det ser ut nu, hur du skriver låtar? Det ser antagligen väldigt annorlunda ut nu än vad det gjorde för, säg tio år sedan.

Maaan. Jag tror verkligen att mitt liv… Jag tar mig an det med samma passion och envishet, samma driv och hunger som jag hade för tio år sedan. Jag menar, redan för tio år sedan var jag miljonär. Jag tjänade min första miljon 2003. Faktiskt redan 2002. Jag tjänade min första miljon 2002 och redan då ville jag ha mer. Redan då hade jag en stark vilja att vinna och att lyckas och jag tror att det alltid har synts i mina handlingar, fortfarande till denna dag.

Men för några år sedan sa du att du ville sluta med rappen. Har du ändrat dig angående det?

Att lägga av… det finns alltid en plan som går hand i hand med det. Du vaknar inte bara en dag och säger: ”all right, cool”. Du måste planera. När du slutar göra en sak måste du planera för att göra något annat. Och jag kommer inte rida in i solnedgången och aldrig jobba mer. Jag lägger min tid, möda och energi på olika affärsområden och när tiden väl kommer så är det precis det jag kommer att göra.

Du och Pharrell har spelat in många låtar till det här albumet. Hur kommer det sig att ni två kommer så bra överens musikaliskt?

Jag vet inte riktigt! Vi är ying till varandras yang. Hans inställning till att göra musik är verkligen präglad av en varierad och frisk fläkt-liknande väg. Och jag tror att jag är likadan. Om du skulle vända dig till Pharrells fans och ge dem ”About the Money”, min singel med Young Thug, efter att de lyssnat på ”Happy” gång på gång så tror jag att de hade uppskattat ”About the Money” ännu mer. Och om du skulle spela något från Pharrells album ”G I R L” för någon som lyssnat på ”About the Money”… vänta, vilken är min favorit nu igen… ”Know Who You Are” med Alicia Keys eller ”Brand New” med Justin Timberlake. Om du skulle spela de för någon som lyssnat på ”About the Money” så tror jag att de skulle tycka att de låtarna är fräscha. Våra inställningar till artisteriet kompletterar verkligen varandra.

Du är ju själv en mångsidig artist som har arbetat med väldigt många olika artister och stilar. Young Thug, Kendrick Lamar, Killer Mike och till och med Pink, bara för att nämna några. Vad kan du berätta om din mångsidighet som rappare och artist?

Jag vill bara fortsätta att hitta olika vägar att presentera mig själv för folket, fortsätta hitta något annat att lära dem om mig. Jag tror att som artist, när folk känner att de vet allt som de kan veta om dig, då finns det ingen anledning för dem att lyssna längre. Jag vill fortsätta utvecklas konstant, komma över alla motgångar och ge svar på tal genom att överträffa alla förväntningar.

Hur ser den närmsta framtiden ut för dig?

Förutom albumreleasen ska jag fortsätta bygga ut plattformen och erbjuda tillfällen för artisterna på min label Grand Hustle. B.O.B släppte precis mixtapet ”No Genre 2”, vilket jag är väldigt stolt över. En annan av mina artister, Spodee, ska snart släppa sitt mixtape ”The Bid”. Jag vill fortsätta utveckla deras talanger, så väl som Trae Tha Truth, Shad da God, Young Booke och Travi$ Scott. Bara fortsätta gå framåt med produktiviteten som ledstjärna.

Så när kan vi förvänta oss ett Sverigebesök från dig?

Jag ser fram emot det. Så fort ni kommer med en anledning för mig att komma dit så är jag på väg.

///Niklas Thander

Pontus Gustavsson är namnet på mannen bakom podcasten Gatuslang.

En eldsjäl som, förutom att ha varit en drivande kraft bakom viktiga communitys som Whoa och svenskunderjord.com, under de senaste två åren ägnat tid och kraft åt att ge den svenska hiphopen ett forum för djupdykning. Genom att erbjuda en inblick i genrens mest framstående profilers liv och karriärer utgör Gatuslang en kulturhistorisk dokumentation av den svenska hiphopen.

I den nya säsongen kommer man kunna höra djuplopande intervjuer med bland annat Ken Ring, Thomas Rusiak, Promoe och Lilleman. Gatuslang släpps en gång i veckan och säsongsstart är på söndag 10/8.

Den 27/8 firar podcasten även två år i samband med att Dilated Peoples spelar på Debaser Medis.

Hur och varför startades Gatuslang?

– Det var i någon slags Whoa-depression när man märkte att användarantalet gick ned och jag kände att man hade gjort så mycket jobb i det tysta väldigt länge. Det var ju inte jag som ägde Whoa. Så jag kände att det skulle vara nice att äga ett projekt och ha något som är ens eget. Jag tänkte att jag borde göra något med min hiphopkunskap och göra något som var lite mer bestående och ”på riktigt”. Jag har alltid varit ett stort fan av fördjupande journalistik och varit väldigt trött på hur medieklimatet ser ut i dag. Det var dags att ge den svenska hiphopen ett format som inte var så poppigt utan fött ur passion och kärlek.

– Då hade jag lyssnat på podcasts ganska länge och hade egentligen idéer om att göra det flera år tidigare. Jag började med att göra tre avsnitt av Whoacast som var Whoas pod. Men det var med två andra och så skulle man sitta på Skype och spela in med ganska taskigt ljud. Jag kände väl att ska man göra det så ska man göra det på riktigt. Det var också då jag flyttade till Stockholm, där mycket av den svenska hiphopscenen finns och många kontakter knutits under 10-15 år. Så jag bestämde mig för att köra och spånade väldigt länge på upplägg. Efter det började jag bjuda in lite gäster som jag var bekant med och som jag kände att jag själv var intresserad av. Så de fyra första jag gjorde var Kashal-Tee, Blues, Zacke och Henry Bowers. Sen samlade jag på mig åtta intervjuer och planerade allt väldigt noga, gjorde en hemsida och skickade ut pressmeddelande för att se om det fanns något intresse. Det var någon som skrev om det och jag fick väldigt bra respons på avsnittet med Kashal-Tee. Det var ändå första försöket och jag ville testa om jag klarade av det och om hiphop funkade i det formatet, vilket jag tycker det gjorde. Så det var så det började i princip.

Men du har inte pluggat någon journalistik?

– Nej, det har jag inte. Men jag har hållit på med musikjournalistik i över 15 år. Men jag har däremot studerat mycket på universitetet och läst en kulturprojektledarutbildning där intervjuteknik varit en del. I Etnologi, eller folklivsvetenskap som det också heter ingår också en kurs i intervjuteknik eftersom mycket av det arbetet går ut på att prata med människor för att få kunskap om andra människors kultur.

Hur såg din roll ut på Whoa?

– Jag var inte med och startade det men jag har varit medlem sedan day one. Jag och Martin (Lindgren, reds anm) var chefredaktörer, men även administratörer som tog in alla moderatorer, drev bloggen, mejlade och fixade med regler och massa annat Man kanske inte tänker på det, men det var jävligt mycket att göra. Sen skrev jag parallellt för en sida som heter svenskunderjord.com, som var konkurrerande. Därför var det lite problematiskt att bli insläppt i Whoa-kretsen. Det är lite som att skriva för Aftonbladet och Expressen samtidigt. Men nu finns ju inte Whoa längre.

Hur reagerade du på nedläggningen av Whoa? Det måste varit jobbigt.

– Det är jävligt trist, men samtidigt en typ av lättnad. Man hade alltid det hängande över sig på något sätt.

Du skrev också en del recensioner. Kan du sakna det? Gjorde du ett medvetet val att ta avstånd från det?

– Alltså jag hade gjort det så jävla mycket då. Jag var recensent på Sveriges största recensionssite som hette dagensskiva.com och där jag skrivit typ över 100 ganska ambitiösa recensioner. Men det var jäkligt coolt när jag började skriva för då var cd-skivan fortfarande relevant. Det fanns inget Spotify och det låg inte uppe massa mp3:or på YouTube heller. Då kunde man verkligen tipsa folk om bra skivor. Nu känns det ganska meningslöst med recensioner eftersom alla kan få tag på plattorna och avgöra själva om de tycker om de eller inte. Man borde egentligen bara tipsa om några skivor i månaden. Annars blir det lätt att man är väldigt negativ. Ett tag tyckte jag det var skitkul att såga och kalla folk med talfel för elaka saker. Det är så jävla onödigt. Nu tänker jag att man bara borde tipsa om det man tycker är fett i stället för att klanka ner på det man tycker är dåligt.

Har du haft någon annan podcast som du inspirerats av? Gatuslang och Värvet startade till exempel ungefär vid samma tid.

– Det är många som har kallat Gatuslang ”Hiphopens Värvet”. Jag tyckte det var riktigt bra i början men jag tycker inte att det är särskilt påläst eller journalistiskt. Gatuslang är väl mer fördjupande på det sättet. Mats Nileskär är en mycket större förebild i så fall. P3 Soul har jag lyssnat på sen 1996. Men på den tiden kände jag ofta att jag ville veta mer, då var han begränsad av radioformatet. Nu, med podcasts, kan man köra i princip hur långt eller kort som helst. Jag gillar det mer kontextbaserade. Jag vill veta vad personens föräldrar gjorde och få ett helhetsperspektiv av människan. Det är ganska svårt att göra på kort tid, speciellt med artister som har släppt så jävla mycket. Det går ju att göra på en modern artist som är 20 år gammal och har släppt tre singlar.

Apropå research – är du Sveriges största hiphopnörd eller?

- Det kan man nog säga. Speciellt om man kopplar det till upplevelsekunskap också. Jag umgås ju med hiphopare hela tiden, umgås privat och spelar in med folk. Sen finns det en kille som heter Ernst, som har en sektion som heter ”Ernst nördar till det” på Gatuslang, han är nog mer skivnördig än jag är. Så utan att låta som att man har storhetsvansinne så skulle jag nog säga att jag är den som har bäst koll på svensk hiphop i Sverige. Sen finns det ju till exempel Alexander Kihlström (Kingsize musikredaktör, reds anm) som har jävligt bra koll. Martin ”Oracle” från Whoa. Jag tror även DJ Grass (Niklas Grees, reds anm) ligger ganska bra till, speciellt gällande gamla grejer. Men det är jävligt svårt att hålla koll på allt, för det finns ju fortfarande saker att backtracka i historien. Samtidigt måste man hålla koll på alla nya hungriga MC’s som spottar. Förr räckte det nästan att kolla Frizon och Whoa så fanns alla där. Nu finns det liksom ingen tydlig samlingsplats.

Hur gör du för att hålla dig uppdaterad?

– Jag kör en check varje morgon och kväll vid datorn. Jag lyssnar i princip på all svensk hiphop som släpps.

Så vad lyssnar Sveriges största svenska hiphopnörd på just nu?

– Ivory gillar jag väldigt mycket. Framför allt för att jag vet vad han kommer ifrån. Han har hållit på länge. Plus att jag har polare som backar upp honom på Level 8 och han är jävligt genuin och trevlig kille liksom. Jag lyssnar mycket på kompisar, så det blir kanske lite konstigt att propsa dom men Jas the Cat som är med i ett avsnitt i Gatuslang om Sveriges hungrigaste rappare. Han är jävligt bra och rolig att lyssna på. Han har en EP som släpps snart som heter ”Fadjo Fadjo”. Sen är det alltid Timbuk och Chords och hela den ligan. Nimo gillar jag jävligt mycket och Nomad. Jag skulle säga att Nomad har bäst pengame i Sveriges just nu. Han har inga fillers i princip. Bildspråk och Kim Gambino är tunga också, samt Gonza-Ra! Han är för fet. Det är den nya skolan som är unga men har koll på historien samtidigt som de uppdaterar sitt sound. Broder John & Friman är skitfeta också. OP som chillar med Basgränd. Jass, som är Kalmar-rappare. Det är ett gäng jag verkligen uppskattar.

Nya säsongen då, vad kan du berätta om den?

– Jag har gjort ungefär tio intervjuer hittills, som ännu inte är klippta. Första avsnittet kommer vara med Ken Ring, som jag är jävligt nöjd med. Sen blir det Marke och Thomas Rusiak.

Kommer du ändra något i upplägget eller är det samma som tidigare?

– Ja det kommer vara samma. Men jag försöker utveckla det hela tiden. I de första 17 avsnitten var det ingen musik till exempel. Nu har jag börjat försöka väva in lite gamla intervjuer som andra har gjort. Jag har även börjat ha med en vän eller person som arbetat med artisten, som får prata över telefon på introt. Så det ska jag försöka fortsätta med. Bonusavsnitt har jag något som heter också, med listor av olika slag. Det är inslag med mer spontant förfestmode.

Tabs kommer fortsätta vara med också?

– Tabs kommer också vara med, ja. Arga rapparen. Vi ska spela in några avsnitt i höst så får vi se om han lyckas röra om något i grytan.

Men Gatuslang är fortfarande helt ideellt?

– Ja precis. Jag har försökt få sponsorer men det är svårt. Jag hoppas kunna lösa det till den här säsongen. Om man tycker att något är bra och förtjänar att finansieras på något sätt så vill man gärna fortsätta att göra det. Om svensk hiphop mår så himla bra borde en person kunna få ut någon slags lön för att producera en intervjupodcast, men vi får se.

Är det inte konstigt att inte fler folk att har uppmärksammat den här grejen, speciellt med tanke på hur stor svensk hiphop är nu?

–  Jag vet inte om det är för att det inte finns det där genuina intresset för svensk hiphop. Att det är mycket folk som bara spelar YouTube-låtar på telefonen på tunnelbanan liksom. Att dom inte riktigt orkar sätta sig in i det här. Samtidigt tycker jag att det är ganska allmänna teman i Gatuslang. Vi pratar ju mycket om livet, drogmissbruk och splittrade familjer. Saker som borde kunna träffa folk oavsett om de gillar svensk hiphop eller inte.

Känner du dig förbisedd?

– Det kan jag nog göra. Speciellt med tanke på hur många som hör av sig och ger propps. Sen ska man ha i åtanke att jag gör allt själv. Ett vanligt radioprogram har ju en redaktion av personer som jobbar med det. Jag fotar, redigerar, gör all research, intervjuar och pushar allting själv. Pengar och tid gör ändå att man har begränsningar. Man hoppas väl att man kan försörja sig på något liknande eller att någon plockar upp konceptet innan jag har gjort alla svenska hiphopprofiler. Men det finns jävligt många kvar. Jag har bara skrapat på ytan än så länge.

www.gatuslang.se
www.facebook.com/gatuslang
www.twitter.com/gatuslang
www.instagram.com/gatuslang

Text: Malkolm Landréus

Foto: Gatuslang

Kingsize har pratat med den albumaktuella Brooklyn-duon The Underachievers!

The Underachievers är en del av den mycket omtalade Beastcoast-klicken, som sedan Joey Bada$$ har rönt framgångar den senaste tiden. Under sin korta tid i gamet har duon Flatbush Brooklyn hunnit med att ge ut tre mixtapes, och i veckan kommer deras debutalbum Cellar Door: Terminus Ut Exordium.

Killarna har varit i Europa, bland annat i Stockholm i slutet av juli, den konsertrecensionen kan ni läsa här.Vår medarbetare i Norge Stian Nicoaysen tog sig ett snack med den snacksalige Issa Gold och den något mindre pratglada AK som tycker att musiken pratar för sig självt.

Kan ni ge oss en inblick i ert samarbete, och hur det var att växa upp i Flatbush?

AK: Vi växte upp i samma område men på den tiden hade vi inga planer på att samarbeta. Jag har alltid varit intresserad av musik, och det visste Issa Gold så han hjälpte mig på olika sätt. Till slut började han att rappa själv.

När började ni att fundera på att skapa en duo och starta en klick med Flatbush Zombies och Pro Era?

Issa Gold: Jag och Juice från Flatbush Zombies bodde i samma uppgång, så vi har varit vänner sedan 13års åldern. Jag lärde känna Meexhy Darko när jag var 14, han bodde sex kvarter bort. Meech och Erick Arc Elliot bodde på samma gata, så vi bodde i pricip granna med varandra allihop. Jag och AK lärde känna varandra för ungefär åtta år sedan. Vi har extremt många gemensamma intressen. Vi söker båda efter nytt och annorlunda, och vi båda lyssnar på kul musik så vi bestämde oss för att gemensamt satsa på musiken fullt ut.

Issa, jag så att du nämnde Freddie Gibbs som en av dina favoritrappare. Hur ser din topp5 ut just nu?

IG: Hm, just nu säger jag Ab-Soul, AK, Freddie Gibbs, Erick Arc Elliot och Meechy Darko. Vänta lite, jag glömde Joey Bada$$. Han måste vara med på listan. Så om det bara får vara fem tar jag bort Ab-Soul och stoppar in Joey Bada$$ istället.

Jag ser en del ungdomar som claimar och representerar hela “47″-grejen som Capital Steez var väldigt aktiv med innan han dessvärre gick bort. Tror du en del rapfans vill vara bundna till olika klickar i rapbranschen? Som Odd Future, Beastcoast, A$AP Mob osv?

IG: Det är definitivt en trend just nu. Folk vill vara relaterade och vara en del av saker. Alla försöker hela tiden att hitta sig själva, och medans du gör det kommer du på vad du tycker är intressant. Den gemensamma nämnaren med alla de artister du nämner, är att de inte bara håller på med musik utan också skapar en ny kultur. Så, vi kan inte klandra ungdomar för att de går så “djupt” in i de olika grupperna. Det handlar om så mycket mer än musik just nu. Det är kläderna, stilen och guldtänderna.

Ni var ju med och grundade Beastcoast-klicken med Pro Era, Flatbush Zombies och flera andra. Kommer det komma ett Beastcoast-album?

AK: Jag var inte med och grundade Beastcoast. Jag tror att det var Joey Bada$$ och Capital Steez som startade allt. Men självklart kommer ett Beastcoast-album, men inte just nu. Någon gång i framtiden.

Ni är för tillfället signade till Flying Lotus skivbolag Brainfeeder. Hur är det att vara i hans närhet rent kreativt, och vad har ni lärt?

IG: Vi släpper vårt album via RPM/MSC Records, och jag har faktiskt bara varit i studion med Flying Lotus en enda gång i hela mitt liv, så jag vet faktiskt inte hur hans kreativa process ser ut. Jag har inte lärt mig något av Flying Lotus.

Indigoism skapade en hel del hype och ni öppnade ögonen och öronen för en hel del människor med de ämnen ni tog upp. Produktionsmässigt var det också en ögonöppnare för en del då ni kör på New York-stilen men med en twist på flera av låtarna. Vad hand ni för tanke med projektet och förväntade ni er det mottagandet?

AK: Innan vi släppte mixtapet, sa Issa Gold: “Om inte folk gillar vår musik, kan vi lika gärna sluta med rap”. Så vi släppte en video som ett test, för att se reaktionerna.

IG: Vi visste egentligen vad som skulle ske, vi gick in i processen med att göra mixtapet med en strategisk utgångspunkt. Vi valde att inte ge ut en ny låt eller video innan vi var helt säkra på att folk gillade låten “So Devilish”. Och när vi fick den responsen vi fick gick vi vidare till ”Gold Soul Theory” och efter det ”The Mahdi”. Vi studerade vår publik, vi gjorde inte 24 låtar och släppte allt samtidigt. Detta var strategin med projektet samtidigt vi byggde en hype runt låtarna vi släppte. Vi var helt enkelt bra på att planera. Jag tror att en bra marknadsplan är ungefär som matte, lägg ihop 2 + 2. Vi studerade branschen och trenderna för att försöka förutse vart saker o ting var på väg och vad vi måste göra för att kunna tillför något nytt.

“Herb Shuttles”-videon lever sitt eget liv, den har nästan fått sju miljoner klick och fått ett varmt mottagande både från kritiker och journalister. Varför, tror ni, är låten så populär?

AK: För att låten är “fire”

IG: Haha, det är nog för att den handlar om weed. Nu är vi inne på det jag pratade om tidigare, strategisk planering. Vi visste att skulle placeras i ett fack, men ändå inte helt, om du förstår vad jag menar. Vi vill inte placeras in i ett fack för vi har ett så brett register på musikaliska preferenser. Vi vill göra all slags musik. När de låtar jag nämnde tidigare var ute, förstod folk vad vi handlade om. Vilka vi är. Så vi ville släppa en låt som var universell, något som vanliga människor kan relatera till. Det är ju självklart viktigt i musik. Man vill nå flera målgrupper. Detsamma gäller också ”N.A.S.A.”. Vi ville att alla skulle kunna gilla låten. Då menar jag inte bara våra befintliga fans. Våra gamla fans älskade Indigoism, medans de som blev våra fans efter att vi släppte N.A.S.A.” tycker att Lords of Flatbush är det bästa.

http://www.youtube.com/watch?v=205K9Pim2oE

På Lords of Flatbush var det en hel del bangers, men ni hade också en del lugna låtar. Min personliga favorit är ”N.A.S.A”. Hur är ert förhållande till Erick Arc Elliot, och hur anser ni att han är som producent?

AK: Jag tycker att han är nummer 1 just nu. Jag träffade honom via Issa och de andra. Han är som en bror och granne.

IG: Vi bodde närmare varandra förut. Men vi är som en enda stor familj, när det gäller hans musik så är han den mest undervärderade artisten som finns. Han är inte bara en beatmaker. Hans mixtape Always Remembered är ett av de bästa jag någonsin hört. Med nutidens teknologi vill folk nästan se visuella bilder när de lyssnar på musiken. de förväntar sig allt från honom. De vill höra bangers, de vill höra lugna låtar, de vill ha allt. Erick är undervärderad för att folk inte lyssnar ordentligt på vad han gör ännu. Jag tror att han kan bli lika stor som Kanye West. Jag skulle inte säga att han är världens bästa producent, men han är den bästa producenten för sig självt. Han är en artistisk maskin. han är den mest talangfulla av oss alla.

http://www.youtube.com/watch?v=DUvFlKfEgpk

Debutalbumet Cellar Door: Terminus Ut Exordium är snart ute. Vem har producerat och hur kommer ljudet att vara? Och kan ni avslöja några gäster?

AK: Det är ingen gästvers på albumet. Men vi har flera producenter som Statik Selektah, Lappa Lux, Ryan Hemsworth och många flera.

Ni har en hel del psykadeliska grejer som har stort inflytande i er musik, hur funkar de effekterna när ni går in i studion?

AK: Jag har aldrig tagit med det in i studion. Jag har bara käkat weed-kakor och sån shit.

IG: Hmm, vi använder oss inte av det när vi gör musik, men jag och Meech var höga på svamp när vi spelade in en låt med Joey Bada$$. Ska jag vara helt ärlig så är det bara uppfuckat och funkar inte. Folk som håller på med rock kan nog göra bättre grejer när de går på något, men som rappare tvivlar jag.

AK: Jag har lite lust att testa.

IG: Ja, vi planerar att testa för att se vilken typ av musik som kommer. Många av mina favoritartister oavsett genre gör musik när de går på något. Jag tror inte att jag kommer göra bättre musik men det blir låtar med ett annat perspektiv. Vi håller inte på med psykadeliska grejer just nu

Olika geografiska områden har haft sin storhetstid vid olika tidpunkter. Östkusten i slutet av 80-talet och tidigt 90-tal, västkusten kom starkt i mitten, slutet 90-talet, och sydstaterna har kommit starkt på 00-talet. Nu verkar det som om acid-rap är på frammarsch med artister som ni, Chance The Rapper, Flatbush Zombies med flera. Vad är acid-rap, och ser ni på Chance sätt att rappa som en egen undergenre?

IG: Personligen skulle jag kalla det psykadelisk rap, men ja det är definitivt en ny genre som Chance och Flatsbush håller på med. Vi siktar inte på att bli en del av den. Jag gör musik för att visa vem jag är. För mig handlar det bara om vad jag gillar att göra. Jag kan inte svara för de andra.

Ni har rest runt i några veckor i Europa, hur är kulturen här kontra USA? Vilka skillnader och vad gillar ni själva bäst?

AK: Jag kan inte säga så mycket om kulturen här då vi oftast bara är en dag i varje land vi besöker. Vi har inte kunnat eller hunnit få en uppfattning om hur folk är generellt. Men folk är mer kärleksfulla här, de värdesätter en mer. I staterna är det inte så, men det kanske är för att jag är därifrån. Jag gillar arkitekturen i Europa, jag älskar maten och människorna. Allt verkar lite bättre här än i USA.

IG: Ungdomarna i Europa värdesätter musiken och kulturen mer än hemma. Människorna här känner verkligen musiken. Bob Marley, Jimi Hendrix och flera andra stora band med stora fans-skaror blev stora i Europa innan de slog igenom i USA. Man ser att publiken här verkligen värdesätter alla artister som kommer, och det ger oss så mycket energi. Europeer är också mer direkta och raka. De kommer fram och frågar  “Vad händer” “Ska vi hänga lite?” Men det finns dock några små likheter, informationen och teknologin som vi exponeras för. Killen som gör våra artwork till singlar osv, bor i England. Jag har träffat honom tre gånger, men jag har säkert snackat med honom en miljon gånger via sociala medier.

Vad tycker ni om New Yorks position på hiphop-scenen just nu? Stora delar av mina spellistor innehåller New York-rappare, men radiostationerna vill inte spela NY-scenens musik, den ende kanske är Rosenberg. Varför stöttar inte radiostationerna stadens egna?

AK: Dessvärre gör vi inte så kallad “radiovänlig” musik, vad det nu är. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad det är. Det finns två grenar som gäller just nu, underground och “radiovänlig”. Men jag bryr mig inte, för de så kallade “radiorapparna” kan inte ens fylla en konsertarena. Du kommer snart höra Bobby Shmurda på radio, han är från Flatbush.

http://www.youtube.com/watch?v=pBXniiEgmMk

///Stian Nicoaysen

”Don’t judge a book by it’s cover” brukar man säga. Det är lättare sagt än gjort när bokens framsida är dekorerad i guld, doftar gräs och har en undertitel som inte är lämplig att läsas av personer under 18 år. Denna bok är Brooke Candy, ett unikum i den amerikanska rapvärlden.

Med sina nyss fyllda 25 år är hon fortfarande ung, men har redan en intressant livshistoria att dela med sig av. Hon är född i Oxnard, Kalifornien, ett samhälle cirka fem mil från Los Angeles. Oxnard är i hiphopvärlden annars känt för att ha fostrat Madlib, Oh No och DJ Babu – men staden är det enda som knyter ihop dessa med Brooke Candy – som bodde i den rika förorten Agoura Hills.

Hennes pappa, Tom Candy, jobbade som CFO för ett av världens största porrimperium; Hustler. Efter en kort praktik hos stylisten Rachel Zoe sökte hon även jobb hos Hustler, som fotograf. Mannen bakom Hustler, Larry Flynt, ansåg dock att hon skulle göra ett bättre jobb som stylist för Hustlers skyltdockor, där uppdraget var att ”dress them as slutty as possible”. Efter att hon tröttnat på det så gick hon vidare till att strippa på en strippklubb i Los Angeles. Hon tjänade ungefär $1500 per kväll och var kvar i nästan ett år trots att hon vantrivdes. Hon beslöt sig istället för att satsa på en rapkarriär, för att hon där kunde tjäna $3000 för ett set på 15 minuter istället för strippklubbens lön på halva för 8 timmar.

Rapkarriären har också tagit fart. Hon blev först stor på plattformen Tumblr och med sin unika stil och sound lockade hon snabbt till sig intresse från flera stora skivbolag och artister som ville samarbeta (hon hade gästvocals på en låt av Kylie Minogue t.ex.). Hon har nu släppt sin EP ”Opulence” via RCA Records/Sony Music och texterna är minst sagt råa. Med sin speciella stil försöker hon ändå ta tillbaks kvinnors sexualitet och rätt att uttrycka den med rader som: ”It’s time to take the word back: slut is now a compliment / A sexy ass female who running shit, and confident” eller ”Talk about my tit size? I need to see your dick size!” från den skruvade YouTube-hiten ”Das Me”.

Att jag är fascinerad av Brooke Candy är ingen underdrift och att jag är lite nervös att prata med henne efter att ha sett alla hennes videos och hört hennes låtar. Men jag tar ett andetag, plcokar upp telefonen och ringer till Los Angeles där Brooke precis har avslutat en session med sin sångcoach.

Så, nu ska du börja sjunga istället?

-          Nej, inte bara. Men jag känner att jag får utlopp för mer energi när jag sjunger. Jag kan uttrycka mig på ett annat sätt och det känns annorlunda helt enkelt. Men jag skulle aldrig kunna sjunga om jag inte fick rappa också.

Hur kommer nästa projekt att låta då? Rap, sång eller både och?

-          Vänta… Gå ner från bordet! Förlåt men min hund springer runt på bordet här. Vad sa du?

Ja… hur ditt nästa projekt efter Opulence EPn kommer att låta? Rap eller sång?

-          Ah! Mitt kommande album är en kombination av både rap och sång. Det finns vissa ballader och det finns en del stenhårda raplåtar. Det kommer att blandas ganska friskt, vilket jag gillar. Jag kommer att rappa verserna och jag kommer att sjunga refrängerna. Det känns som att det finns en plats för det i musikindustrin just nu, att folk gör allt själva istället för att ha med en massa gäster. Nu finns det inte så många artister som kan hantera både och nu känner jag och jag anstränger mig för att verkligen lyckas med det och prestera bra. Jag vill gärna nå ut till folk som vanligtvis inte lyssnar på rap, folk som kanske lyssnar på pop annars.

Hur kom det sig att du började rappa? Agoura Hills sprudlar inte direkt av den musiken kan jag tänka mig?

-          Jag växte upp med att lyssna på rap. Jag har två äldre bröder som båda var väldigt inne i rapmusik och de fick mig att lyssna på den bästa rap som skapats. Jag tycker att rap nu för tiden står still, det är inte som det var en gång i tiden. När jag var yngre lyssnade jag på Wu-Tang, Biggie, 2pac, Lil’ Kim, Jay Z, Foxy Brown, Nas och allt det där. Nas och Lil’ Kim skulle jag säga är mina största influenser ändå.

På tal om Lil’ Kim så är ni båda väldigt unika när det gäller rap, personlighet och stil. Jag funderade lite kring din ”persona” som är väldigt speciell. Hur mycket av det man ser i videos och hör i låtar är du och hur mycket av det är Brooke Candy – artisten?

-          Jag tror att folk har en uppfattning om mig att jag är ganska intensiv och hård, men så är det ju så klart inte när jag är själv. När jag möter folk privat så får jag ofta samma reaktion: ”Oh my God! You’re so nice! I never would have expected it!”. Visst, jag är intensiv, men det är nog inte så farligt som folk tror. Samtidigt är jag alltid mig själv, även i låtar. Jag använder inget alias – Brooke Candy är mitt namn och jag spelar ingen roll, jag bara uttrycker mig själv.

*tut tut tut* säger det i telefonen och samtalet bryts. Det känns nästan passande efter hennes sammanfattande svar över hur vem Brooke Candy är, men jag känner att vi är långt ifrån klara. En dålig telefonledning ska inte vara något hinder. En dryg timme senare får vi tag i Brooke igen, nu med ny energi låter det som.

-          Alex? Brooke här!

Hej igen! Vad hände egentligen?

-          Jag vet inte, det bröts. Då passade jag på att äta lite mat, så nu är jag med igen. Vad pratade vi om?

Vi pratade lite om din persona och din stil. Du har en unik stil och jag vet att du innan har sagt att bl.a. Lady Gaga och Carmen Electra har härmat dig. Känns det som att många vill kopiera dig?

-          Ja, men det känns ganska irrelevant nu faktiskt. Allt går i cykler ändå. Även om jag kanske är unik i min stil så har jag inspirerats av andra artister och musiker innan mig. Så om någon inspireras av mig så är väl det helt okej antar jag. Jag anser att imitation är den mest ärliga formen av smicker ändå. Det motiverar ändå mig att utvecklas och testa nya saker, gå vidare till nästa grej. Det får mig också att inse att jag faktiskt gör något rätt, när någon säger att jag inspirerar dom eller att jag tydligt kan se på någons stil att de fått det från mig. Det är en komplimang.

Det har varit ett stort intresse kring dig i några år och en stor hype på nätet vilket har lett till att flera skivbolag har kontaktat dig, men du väntade till 2014 med att signa till RCA/Sony Music. Hur kom det sig att du väntade så länge?

-          Jag väntade för att jag ville prata med de högsta hönsen. Efter ”Das Me” och ”Everybody Does” så träffade jag flera skivbolag, men då träffade jag A&Rs som jobbade där. Jag visste att om jag väntade och fortsatte att jobba så skulle jag få träffa med de som faktiskt bestämde, vilket jag fick göra till slut. Varför det blev Sony var för att de förstod vad jag ville göra och det kändes helt rätt. De artister som finns på Sony nu är också fantastiska och väldigt inspirerande, kolla på David Bowie liksom. Det kändes helt rätt och jag kände mig hemma.

Sony Music är också ombord på båten som går mot ett mer poppigt håll med mer sång?

-          Absolut! Om man vill ta den vägen, mot ett mer poppigt sound – så är Sony den absolut bästa labeln. De förstår verkligen hur man kultiverar och skapar en riktig ”popstjärna”. De är också väldigt vänliga och bemöter mig oerhört bra, det kände jag inte hos de andra skivbolagen. Det känns skönt att de är med mig i den här övergången för det är ändå lite skillnad från att jag rappar aggressivt om min fitta till att jag sjunger om lite lättare ämnen.

På tal om vad du rappar om… Jag läste någonstans att din pappa inte riktigt accepterar din rapkarriär? Gäller det även när du sjunger?

-          Den sidan av min familj är väldigt religiös. De är ortodoxa judar och även om min pappa är mer modern så är resten ganska konservativa. De gillade inte riktigt det jag projicerade, men vilken förälder skulle göra det egentligen? Det var väl mycket också att jag gör en karriär av det. Innan var pappa ganska… rädd för det, skulle jag säga. Men nu är han mer stöttande och mer förstående för det hela. Nu ser han att jag jobbar hårt, kan försörja mig själv genom det och att det gör mig lycklig – då stöttar han mig till 100 %.

Hade dina föräldrar och din släkt någon annan karriär planerad för dig? Som många föräldrar har menar jag…

-          Absolut. De ville att jag skulle gå på en 4-årig utbildning på ett universitet, men det tycker jag är bullshit. De ville att jag skulle bli en läkare, advokat eller jobba med fastigheter. Men det är samma gamla skit. Samma story. Gå på college, ta examen, jobba 9 till 5, bla bla bla bla Men då sa jag: ”I’m gonna be an artist and I don’t care, I’ll live under a bridge. I’ll do what I have to do”. All skit som jag möjligtvis kan behöva genomlida kommer jag att ta, om det betyder att jag kommer ett steg närmare mina drömmars mål: att leva och försörja mig som en artist.

Man får väl kanske ha någon förståelse för att de är från en annan tid där andra saker var möjliga och andra saker var förväntade av en. Du och jag kommer från en tid där det faktiskt ÄR möjligt att nå sina drömmars mål, oavsett om det är att vara en artist eller vad det må vara. Speciellt tack vare internet och hur nära man är hela världen hela tiden…

-          Jag håller med dig helt och hållet. Och hey, på ett sätt kan man säga att jag är en läkare. Jag hjälper folk med min musik. Många har hört av sig och berättat för mig hur mycket mina texter betyder för dom. Så på ett sätt kan man säga att jag gjorde det min släkt förväntade sig av mig, fast på ett heeeelt annat sätt.

Absolut. ”Do you” som man brukar säga. Så vad är planen framöver? När kommer albumet?

-          ­Jag ska göra en liten EP-turné med ”Opulence” först och främst. Det är en EP som jag gjorde för kärnan av mina fans, de som har varit med sedan början. Så jag ska ut och köra den live för dom runt om i världen, innan vi går vidare med albumet. Sen hoppas jag att min första singel från albumet kommer till hösten, albumet efter årsskiftet och sen en turné med skivan på det. Det är vad jag hoppas på i alla fall.

Det känns som att du är mitt uppe i den där drömmen du pratade om. Från att bli känd på Tumblr till att nu vara en artist som är känd över hela världen och med album på storbolag och turnéer inplanerade. Nyper du dig själv i armen ibland för att se om det är på riktigt?

-          Haha, ja men typ så. Det känns väldigt konstigt allting, men jag njuter varenda sekund av det. Jag har alltid vetat att jag skulle gå min egen väg och göra något som gör mig lycklig. Det är mycket jobb, uppoffringar och slit bakom detta men jag får göra saker som väldigt få får uppleva. Det uppskattar jag oerhört mycket, hela tiden. Jag är fortfarande lite i chock över allt detta, så för att svara på din fråga… ja jag nyper mig själv i armen ibland, haha.

Brooke Candy har en rad som går: ”Candy is my name, but there’s nothing sweet about me”, som jag innan intervjun tyckte var stenhård och bra beskrivning av den attityd och den person som man ”lärt känna” via videos och låtar. Efter intervjun känns raden nästan abstrakt. Uttrycket ”don’t judge a book by it’s cover” var nog rätt ändå. För trots Brooke Candys hårda, sexualiserade och skoningslösa utsida så är hon en ödmjuk, vänlig och kultiverad person märker man snabbt. Jag förstår att hon med den kommande skivan vill tona ner uttrycket lite grann och visa en annan sida av sig själv. Hon säger att hon kommer förbi Stockholm med sin kommande EP-turné och hon hoppas att vi ses där, som att hon var vilken artist som helst. Men märk mina ord, det här är inte vilken artist som helst, det är Brooke Candy, en solklar stjärna för framtiden.

//Alexander Kihlström

Foto: Press

Likt människor du möter gör artister och deras musik ett mer eller mindre bestående avtryck i ditt liv. Jag minns än känslan av när jag av en händelse klickade mig in på ett Youtube-klipp med JayOhVee. En 15-årig kille som lätt och ledigt rev av en tre minuter lång freestyle som fullkomligt golvade mig. Vid detta lag hade killen på klippet hunnit bli 17 år, kalla sig Joey Bada$$ och stod vid avstampet av en stor förändring. Bada$$ såg nämligen till att samma klipp hamnade i allas inkorgar och inom kort hade det spridit sig och bland annat hamnat i händerna på managern Jonny Shipes. Sedan gick allt i en rasande fart.

På singeln ”Waves”, från första mixtapet ”1999”, hördes en ung kille med ett sublimt självförtroende. ”Became an MC Master, since then it’s been a disaster for you and your favorite rapper”. Orden bar på en övertygelse, ett lugn och en trygghet i vad han gjorde. Mixtapet, och i särklass låten, fick stor uppmärksamhet och ryktet kring Bada$$ spred sig som en löpeld. Snart blev han kontaktad utav artister som Mac Miller och Juicy J, erbjuden kontrakt av Jay-Z på Roc Nation, samarbetade med aktningsvärda producenter och nominerad som Rookie Of The Year på BET Hip Hop Awards. Idag är han 19 år och släpper snart sitt debutalbum. Jag fick möjlighet att prata med honom innan hans första Sverigespelning på årets Way Out West.

Du blev populär väldigt snabbt efter att din freestyle på Youtube fick spridning. Hur hanterade du uppmärksamheten det medförde, var det en stor förändring med tanke på att du var så ung?

– Man kan säga att det var en stor förändring men mest av allt var det en snabb förändring, speciellt eftersom jag var så ung. Jag släppte först två videos sedan ökade takten fort och mitt första mixtape kom ut i juni år 2012.

När insåg du att något förändrats?

– Det är lustigt, för det tog lång tid innan det slog mig och det känns faktiskt fortfarande som att jag drömmer. Men det var nog sommaren år 2012 när jag åkte ut på turné för första gången och var förband till Juicy J som jag verkligen förstod det. Min första turné förändrade mitt liv.

Ett år efter att Notorious B.I.G släppt ”Ready To Die”, Nas släppt ”Illmatic” och Outkast släppt ”Southernplayalisticadillacmuzik”. I mitten av The Golden Era, år 1995. Året då Mobb Deep släppte “The Infamous”, The Pharcyde släppte “Labcabincalifornia” och 2Pac släppte “Me Against The World” föddes också Jo-Vaughn Virginie Scott. Kantad av gatorna i Flatbush, Brooklyn och formad av sin omgivning stöptes sedermera Joey Bada$$, en artist som idag kännetecknas för sitt old-school sound.

– Jag exponerades för hiphop och rap av mina föräldrar i en väldigt ung ålder. Du kan ju föreställa dig all musik som gällde när jag föddes, Biggie, Nas, Wu Tang Clan. Och jag ser det alltid som att när jag låg i min mammas mage eller när jag var väldigt liten så absorberade jag mycket av den energin, den musiken. När jag föddes tror jag dessutom att min själ visste sin mening. Det var fysiskt omöjligt att genomföra det då men nu är åldern inne och jag kan uttrycka det.

Och nu kallas du ledaren för den nya generationens hiphop och för ett underbarn. Hur känner du för det?

– Man, för det första, tack så mycket! För det andra känner jag nog mer som att ”om det är så det är så är det så.” Jag kommer ta den facklan och hålla den brinnande!

Många kallar dig även ofta en old soul, hur lyckas du omfamna din ungdom i det?

– Jag omfamnar min ungdom på många sätt. Jag njuter av att vara ung. Det är synonymt med en otämjdhet och frihet, vilket jag använder mig mycket utav i mitt artisteri. De saker jag gör nu kommer förmodligen vara sådant som jag tänker mig för att göra, både en och två gånger, om fem år.

Ett år efter succén med sitt första mixtape ”1999” släpptes ”Summer Knights”. Bada$$ visade då en utveckling i såväl ljudproduktion som textförfattande. Soundet gick från sample-dominerat till egensnickrade instrumentaler signerade producenter som DJ Premier, Statik Selektah och MF DOOM och texterna illustrerade en mognad. Nyligen släppte Bada$$ ”Big Dusty”, första singeln från hans kommande debutalbum”B4.Da.$$”. Det album vars albumtitel vittnar om ytterligare eftertanke och som idag också klassas som ett av år 2014 mest efterlängtade.

Jag läste i en intervju att dina lyssnare kommer få lära känna dig mer, att du går mer på djupet på ”B4.Da.$$”, på vilket sätt?

– När jag sa det var albumet påväg i en lite annan riktning. Missförstå mig inte, skivan kommer fortfarande innehålla de elementen men nu har den ändrat riktning en aning och formats till att mer berätta historien om var jag – och många med mig – kommer ifrån. Man kan säga att jag inte endast såg till mitt eget perspektiv, utan ett bredare, sett mer ur mångas perspektiv.

Tror du den riktningen har med mognad att göra?

– Definitivt! Genom hela skivan försöker jag förmedla ett budskap. I grund och botten riktar jag mig till många av de barn och ungdomar som bor där jag kommer ifrån. Jag vill säga; Var dig själv, gör det du vill göra, jaga dina drömmar, påverkas inte av din omgivning, vad du förväntas göra, följ inte andra, följ din egen röst och stå upp för dig själv. Sedan handlar skivan mycket om motivation också. Allt jag är och var innan pengarna började rulla in och vad som kan hända om du tar dig igenom allt. Jag skulle vilja kalla denna skiva för soundtracket till att följa sina drömmar. Detta är albumet du ska spela om du vill hitta motivationen till att sluta vara lat, när du vill få en spark i röven och bara ta tag i dig själv och hitta inspirationen till ditt liv!

Idag anses ”1999” vara ett klassiskt album. Känner du någon press att toppa det?

– Nah, jag menar innan jag kom in i rapvärlden brukade jag själv vara så. Jag sa samma sak om Jay-Z, typ, ”Reasonable Doubt är hans bästa album” och nu när jag upplever det själv, på andra sidan, är det galet för oavsett vad jag gör kommer folk referera till ”1999”. Och för många kommer det föralltid vara deras favorit för det var mitt första album. Men för mig handlar det om att jag började göra musik för min egen del, det har aldrig handlat om omvärlden, vad de vill höra, det handlar om vad jag vill säga. Så, i min mening kommer detta album bli mitt bästa alster hittills.

Det är ett väldigt intressant sätt att se det. För nu när du vet att du har människor på andra sidan, som väntar på att få lyssna, kritisera och så vidare…

– For sure, det kommer alltid finnas press men jag gillar att vända upp-och ner, ut- och in på negativitet för att sedan omvandla det till något positivt. ”Pressure makes Diamonds” du vet och det är så jag ser på det.

Och så var det det där med bestående avtryck. Samma kille som jag av en händelse hittade på nätet sitter jag nu öga mot öga med. Samma kille vars självförtroende närapå skrämde mig visar sig inte alls vara skrämmande. För under den korta tid jag får prata med Bada$$ får jag, gång på gång, en knäpp på näsan. 19 år och redan sådant inflytande.

När jag några dagar senare lyssnar på ”Waves” igen blir det uppenbart. Jag har fokuserat på fel saker. För det är inte raderna om hur mycket bättre han är som är talande, det är mellansnacket. Där är han, där är killen som satt framför mig och där är badass:et i hans artistnamn, där är det bestående avtrycket i mitt liv och i musikbranschen.

Intervju av Mia Andersson

Foto: Dennis Bärlund

Ibland kan jag sakna tiden då man hängde på fritidsgården. Att glida in efter skolan för att spela den senaste 12”-singeln man köpt och försöka rappa med i låten. Eller träffa kompisar och spela biljard eller pingis för den delen. Den känslan fick jag återuppleva när jag träffade Alaska, som sitter i Golden Bests lokaler på Hornsgatan i Stockholm – en kreativ knytpunkt där musik från bl.a. Far & Son, Ansiktet, Lilla Sällskapet, Zacke, Movits!, Kalle Gracias och Joy Mbatha kan höras. Spontana samarbeten dyker ofta upp och det sitter alltid någon i något rum och producerar ett beat, skriver en text eller repar inför en liveshow.

Här sitter den nystartade gruppen Alaska. Ny och ny, de har känt varandra och jobbat tillsammans i över 10 år. Men nu har de äntligen slagit slag i saken och bildat en grupp, beståendes av bröderna Johan och Anders från Movits! samt Zacke – med Luleå som gemensam nämnare. Allt började efter en av flera turnéer man har gjort tillsammans, den här gången var man i Berlin. De stod, som rappare ofta gör, och körde cyphers backstage – som ledde till en låt, som ledde till flera låtar, som ledde till en EP, som ledde till det album som nu finns ute.

Allt gick också väldigt fort och det gick utan att man följde de konventionella normerna och ramarna som vanligtvis följer med ett albumsläpp. Hur man ska göra det, när man ska släppa det och vad det ska resultera i. Movits! och Zacke har på varsina håll varit igång så pass länge att det nu var helt rätt läge att återkoppla till fritidsgårdsdagarna. Dricka öl, lyssna på beats och skriva texter. Något alla rappare skulle behöva återvända till då och då, kan jag tycka. Men det gäller att ha möjlighet, tid och förutsättningar för det. Något som Golden Best och gänget runt Alaska har tillhandahållit för trion.

I just denna miljö sitter jag och pratar med två av de tre. Johan och Zacke är mitt uppe i en pingismatch när jag kommer ner och efter några Kingsize vs. Alaska-bollar så sätter vi oss i studion, det kreativa nav som de jobbat så intensivt från de senaste månaderna.

Ni har jobbat med varandra och känt varandra i flera år men det är först nu som ni gör ett gemensamt projekt tillsammans. Allt började med en cypher i Berlin? Berätta!

Johan: Vi spelade med Movits! i Berlin och Zacke var med oss. Vi var i logen, drack bärs och kom på roliga grejer. Vi rappade om ”din skinnjacka / min skinnjacka”, saker på skoj liksom. Sen blev det väl lite mer seriöst.

Zacke: Det var bomberjacka som vi kom på då, mest som ett komp liksom. ”Bom-berjacka, bom-bom-berjacka”. Vi hade inte heller någon egen musik att göra då och vi hade pratat ganska länge om att göra något fett vid sidan om. Vi hade bara det kompet då och visste inte vad vi skulle göra riktigt. Vi gjorde den låten och sen: ”Vi gör en EP!”

Johan: Då hade vi en EP och då var det lika bra att göra en platta när vi var så nära. Sen har det gått väldigt snabbt efter jul. Vi har suttit mycket här och det mesta är gjort i mars, april och maj liksom. Det har gått väldigt fort.

Zacke: Ja, 2-3 månader, vilket är het sjukt för mig i alla fall. Att göra ett album på tre månader. Men det var det vi tänkte också, utöver stilen och soundet så ville vi se hur vi skriver musik under de premisserna. Att skriva snabbt och inte pilla så mycket. Göra det kaxigare och skita i alla spärrar.

J: Sen hade vi en lucka fram till sommaren där ingen av oss hade något att spela in. Då körde vi på för att se hur mycket vi skulle hinna innan det. Det har varit ett jäkligt bra häng här i studion också där t.ex. Joy tittade in hos oss och vi frågade om hon ville vara med, det var mycket spontanitet. Samma med Som Fan-låten där det var skönt häng bara.

Z: Folk har kommit förbi, druckit bärs och spelat in.

J: ”Lagd vers ligger!”.

Z: Exakt. Men i takt med att det blev mer seriöst så blev det också lite stressigt. Efter att vi tog beslutet om att inte göra en EP: ”Fuck en EP, ingen lyssnar på en EP. Vem kommer ihåg en EP?”, så blev det stressigt fram till deadline. Vi gjorde ändå 2-3 låtar de sista veckorna.

J: Som ”$t€fan Ingv€$” som vi gjorde de sista två dagarna.

Z: Ja det var den sista låten och den satt vi med på natten innan skivan skulle iväg på mastring. Lite stressigt sådär, men resultatet blev ju riktigt bra.

J: Tanken var också att det inte skulle vara något som skulle passa in på en platta av Movits! Eller Zacke. Jag tror att folk som gillar lite hårdare hiphop kommer att uppskatta det här släppet. Vi har fått positiv respons hittills i alla fall.

Z: Så är det, men det är smalare än våra andra grejer. Helt klart.

Hur kommer det sig att ni gör det här just nu då? Timingen var rätt säger ni, men ni har jobbat ihop och känt varandra i över 10 år. Ni har gästat varandras grejer och turnerat ihop – men först nu har Alaska skapats. Varför just nu?

J: Vi har varit lite förbannade för det. ”Varför i helvete har vi inte gjort mer musik tillsammans?!”. Så det var skönt att äntligen sätta sig tillsammans och göra något. Sen är det kul för mig personligen att köra på lite mer trapiga beats och så. Med Movits! har vi ändå en tanke på hur det ska låta ungefär, här var det helt fritt och kunde sluta hur som helst egentligen.

Z: Jag tror att alla musiker vill göra den musiken man har i huvudet, men alla kan inte göra det. Man kanske inte har råd eller möjlighet att släppa något helt annat än vad man brukar göra. Det är i och för sig inte så att ens egen musik är tillrättalagd på något sätt, men man följer ändå ett visst mönster och springer i ett hamsterhjul. Man måste släppa en singel vid en viss tid, man ska släppa ett visst antal singlar osv. Det var skönt att strunta i allt sådant den här gången och bara köra – helt fritt.

J: Sen är det väldigt kul att experimentera och testa nya grejer, som man kanske tar med sig tillbaks till sina egna projekt senare. Att få leka loss lite, det är väldigt kul.

Z: Och jag har lärt mig väldigt mycket. Jag kommer att ta med mig det här med tidspressen. Nu vet jag att jag klarar av att prestera och leverera på väldigt kort tid. Det var skönt att få ett kvitto på det.

Personligen tycker jag att skivan känns ganska punkig, rå och har lite av den här ”skiter i-attityden”. Den känns inte ”musikindustri” på något sätt. Är det något ni själva har reflekterat över?

Z: Ja. Alltså, det blir lite skillnad när musik har blivit ens jobb. Då sker det på ett visst sätt, men den här plattan känns inte som att vi har gjort på ”jobbet” direkt – det känns som skivan man hade velat göra när man var 15 år typ.

Ja fritidsgårdskänslan är påtaglig på skivan och även här i studion, på ett bra sätt…

J: Så är det, som fan. Det är inte så att det är tråkigt att göra ens vanliga musik, på något sätt. Men det var väldigt uppfriskande att få göra något helt annat, att ta tillbaks det till varför man började göra musik från första början. Då satt man och lyssnade på beats, drack bärs och skrev texter – precis som vi gjorde med Alaska nu.

Z: Precis. Det är den känslan vi har försökt fånga. Lite kaxighet, punk och mycket spontanitet.

Har ni kört live med Alaska något under sommaren? Kommer ni att göra det framöver?

J: Vi körde ett gig på Emmabodafestivalen. Det var nice, men det var mitt på dagen när vi stod och blandade drinkar samtidigt typ.

Z: Det var kul, men den bilden vi har är att vi ska köra på en knökfull och varm klubb med svinbra ljud.

Ja, skivan känns klubbig och att den skulle fungera bra på en varm, svettig och lite för trång klubb i någon källare med lite för dålig AC typ…

Z: Ja, precis så! Plattan är ju ganska hård och den artar sig nog bäst på en tight klubb.

J: Jag vill göra en klubbturné på alldeles för små ställen! 25 pers i lokalen typ, haha. Max 50 personer på alla ställen på turnén! Vi hade inte tänkt att göra en turné från början men nu är vi lite sugna ändå.

Z: Vi har fått några förfrågningar, men det måste kännas rätt. Vi gör det inte för cashen, vi vill åka runt och spela på små, sköna ställen med bra vibb. Det är det viktigaste om vi ska åka på turné.

Även om skivan är klubbig så tar texterna upp viktiga saker och den är stundtals ganska politisk. Var det medvetet, så här i valtider?

Z: Ja men det var det ändå. Vi satt mest och gjorde låtar på skoj först men sen blev det mer och mer politik i låtarna, mycket på grund av vad som sker i samhället just nu. Så vi har skruvat upp texterna lite och kör ganska hårt, hoppas att folk reagerar på det.

J: Ja jag hoppas att folk lyssnar och tar till sig texterna också, så att man inte bara tar det som klubblåtar.

Som jag förstod det så var det först bara en låt, som sedan blev en EP, som sedan blev ett album. Ni resonerade att ingen kommer ihåg en EP, men med den tidspressen ni ändå satte på er själva – var ni i slutet ändå helt säkra på att ett album var rätt väg att gå?

Z: Vi cuttade ganska många låtar ändå faktiskt.

J: Inte färdiginspelade, men många idéer och skissar som vi skrotade under vägen.

Z: Sen tycker jag att det är viktigt att påpeka att även om det går snabbt så betyder inte det att vi har sänkt ribban för kvaliteten på projektet, på något sätt. Vi har gjort låtarna tills vi har varit nöjda.

J: Vi hade först en EP kan man säga. Det gick väldigt snabbt att göra 4-5 låtar. Då hade vi tre till som nästan var klara, då kunde vi lika gärna lägga till två eller tre till så att vi får 10 eller 11 totalt liksom.

Z: Sen är det ju en röd tråd genom plattan, men vi har samtidigt inte brytt oss i hur det ska låta eller vad man bör ha haft med på en skiva.

Ni har haft en tydlig fritidsgårdsvibe där ni struntat i mallar och förväntningar på hur ett album ska se ut och hur det ska släppas. Men ni har en del gäster på skivan, var de med på samma attityd eller var det något ni fick sitta ner och gå igenom med var och en?

Z: Det har verkligen smittat av sig. När Dim Out kom så gjorde vi låten på en förmiddag liksom. Med Som Fan satt vi en kväll, drack bärs och gjorde låten. Joy kom in en dag och bara chillade med oss. Så det var väl inget vi sa till någon heller, det bara blev så naturligt. Folk känner av hur projektet utformas liksom.

Det måste ju underlätta att göra låtar med folk som hänger här i er studio och med folk som ni annars umgås mycket med också?

J: Så är det verkligen. På låten som Joy är med på så hade vi ett annat beat till den först, vi satt och skrev tillsammans här i studion och allt kändes bra. Sen åkte jag till tandläkaren och snackade med brorsan i telefon och vi fick en helt annan idé till beatet, så när jag kom tillbaks så körde vi på det istället. Allt sattes inte direkt, men vi satte apskriken och sen kom resten under veckan. Så det har varit väldigt spontant och inte en massa mailande fram och tillbaks.

Z: Vi har suttit här, hängt med våra vänner och spelat in. Det har varit oerhört smidigt.

J: Ja, det är oerhört mycket roligt spring här. Folk som tittar in här som kanske aldrig hade varit med på en låt annars liksom.

Det är lite av den där fritidsgårdskänslan som vi pratade om innan också. Någon tittar in: ”Tjena, spelar ni in eller? Kan man lägga en vers?”

Z: Haha, exakt. Någon tittar in: ”Spelar ni pingis? Kan jag vara med eller?”. Lite samma sak faktiskt!

J: Vi gjorde en låt med Frej, som tyvärr aldrig kom med, men då tänkte jag på det: fasen vad kul det är att sitta här egentligen. Istället för att gå ut på puben och dricka bärs så kan vi sitta här i vårt gemensamma hem och dricka öl tillsammans och låta kreativiteten flöda. Vi har lite sköna videoklipp från när vi spelade in just den låten. Många sköna fyllefreestyles…

Fritidsgårdskänslan är påtaglig och folk springer in och ut ur olika studios. Arbetsmoralen är hög men det finns också tid för skoj och lek. Man känner att kreativiteten flödar och att olika artister inspirerar varandra. Men även om det är mycket tjo och tjim så märker man att duon är seriösa med sin musik, hur spontan och punkig den än må vara. Och när vi ändå är seriösa så passar jag på att fråga om en oturlig logokrock Alaska hade med hardcorebandet Håll Det Äkta från Umeå (med bl.a. Marc Strömberg som jobbat mycket med Random Bastards grafiska profil genom åren).

Jag måste ändå fråga om vad som hände med logokrocken. Hur kom det sig att två logos från två helt olika band visade sig vara nästan identiska? Olyckligt sammanträffande?

Z: Vi satt här och vår grafiker satt och pratade om något helt annat… Någon logga till en turné. Vi satt vid det här bordet och kom på det…

Det är ett stort hjortron målat på väggen precis bakom där du sitter. Det kan kanske ha inspirerat lite…?

J: Ja, säkert. Då pratade vi om att det hade varit häftigt att göra om det till en handgranat, eftersom hjortronet ser ut som en handgranat i princip.

Z: Precis. Men vi hade ju aldrig gjort det om vi hade känt till att han hade gjort det.

J: Men det är ju samma som med Zackes gamla omslag till singeln ”BS”. Då gjorde jag något med ett kluvet ansikte och namnet på osv. Då fanns det annan kille som hette Zacke som hade gjort ett exakt likadant omslag redan, haha.

Z: Ja, just det! Men angående vår logga så ringde jag upp Marc direkt och bad om ursäkt och sa det att vi inte hade en aning om att den redan fanns. Då hade vi aldrig gjort det. Vi visade ändå upp loggan för en massa folk i Norrbotten och ingen reagerade, då hade vi ju called it off. Men nu är den ute så det är inte så mycket vi kan göra. Men vad var det han sa i någon intervju? ”Vi har gemensamma fiender” – haha! Nu är det inga bad feelings alls.

På tal om bad feelings… Nejdå, men du kör någon rad på Alaska-skivan att du fick ett erbjudande från Norrlands Guld men passade på det. Kan du berätta mer om det? För det är ju inte för inget som man tänkt på Movits! eller Zacke till en Norrlands Guld-reklam, att de säkert velat ha med er där, med deras nya image i åtanke…

Z: Vet inte hur mycket jag kan säga om det där egentligen. Kan inte gå in för djupt på det.

J: Men vi har ju pratat med dom kan man säga.

Okej, skulle du kunna göra det då?

Z: Nej. Som jag säger i låten: ”bara chillar i min andrahand…”. Men det är ju en snubbe vi känner från Kalix som gjort rappen för deras reklam.

J: De ville väl att vi skulle rappa på någon slags överdriven norrländska och då var väl varken jag eller Zacke sugna direkt. Det är väl inte ”vi” helt enkelt.

Z: Men jag tycker att Jonas som gjorde det, gjorde det väldigt fett alltså.

Och på tal om Norrbotten. Videon till ”Saudi” är jäkligt fet och den där Volvon med kapat tak känns väldigt ”Norrbotten”, eller så är det jag som är fördomsfull kanske. Vems bil är det?

J: Det är vår bil. Vill du köpa den? Du får den för 500 spänn. Vi köpte en på Blocket och sen fick vi hjälp av en fordonsskola som målade om den och choppade taket åt oss. Men den är bara råklippt liksom, så när bilen bromsades så åkte fotografen in med huvudet i en vass kant och började blöda.

Z: Ja och det var inte så lätt att göra alltså. Skolan som hjälpte oss var hur grymma som helst. Man tror att det bara är att kapa taket och köra men det fungerar inte riktigt så, man måste svetsa fast dörrarna och allt möjligt.

J: Den står i Bandhagen nu utan något över sig. Där har den stått hela sommaren. Tur att det inte regnade så mycket i somras.

Sant, men det var ju översvämning i hela Stockholm en dag här i somras? Blev det en skön jacuzzi i bilen då?

J: Haha just det. Nä men jag gick förbi och kollade nyligen. Solen har torkat upp allt ganska bra faktiskt!

Går den att köra?

J: Absolut, men den kommer inte att gå igenom besiktningen. Det finns inga säkerhetsbälten, taket är av och den är rent allmänt ganska livsfarlig sådär, haha. Det är nog bättre att köpa en annan bil istället…

Z: Men du har rätt att det känns lite Norrbotten. Det kallas tydligen ”Kirunacab”. Jag visste inte det innan faktiskt. Jag la upp en bild på Instagram och alla norrbottningar kommenterade: ”Åh! En Kirunacab!”, haha.

 
Intervju av Alexander Kihlström

Foto: Gustav Wiking/Alexander Kihlström

Lyssna på Alaskas debutalbum som släpptes 27:e augusti:

 Kingsize träffade Madchild i Swollen Members när han besökte Stockholm nyligen med Dilated Peoples. Läs intervjun här!

Battle Axe Warriors. Det finns flera tusen krigare runt om i världen och de tävlar nästan sinsemellan om vem som är den mest passionerade supportern till kollektivet Battle Axe i allmänhet och Swollen Members i synnerhet. I hela världen ser man folk med tatueringar och merchandise från den kanadensiska hiphopens flaggskepp och på nätet ser man fans som tar det som ett personligt påhopp om någon säger något negativt om Swollen Members eller dess medlemmar Prevail, Rob The Viking och Madchild. Trion (med ett par tillägg/avhopp genom åren) har varit aktiva sedan 1992 och när man tänker på Kanada och dess hiphop genom åren så tänker nog de flesta, som varit med ett tag, snarare på Swollen Members än Drake.

Efter elva officiella grupp-releaser och lika många officiella solosläpp har man skapat ett musikarv som få artister från Nordamerika kan toppa. Nu har man också tagit sig över gränsen till USA, där Madchild bor och verkar tillsammans med sina vänner i Dilated Peoples bland annat. Nu får han också komma in i USA, något som inte var möjligt tidigare.

Madchild har nämligen haft ett brokigt förflutet. Han har brukat mycket droger och alkohol, i umgängeskretsar som inte alltid är så populära hos den amerikanska staten. Hans associationer med Hells Angels gjorde att han var portad från landet mellan 2010 och 2013. Men nu är han som sagt välkommen tillbaka och han har återvänt till USA som en ”ny människa”. Det kan verka som en platityd men med Madchild är det verkligen så. Han är drogfri och har enligt honom själv avlägsnat sig från 99 % av sin tidigare umgängeskrets. Och även om han ser ut som en kille man inte hade vågat möta i en mörk gränd så visar han att man inte bör döma boken efter framsidan. Det är en av de absolut mest gemytliga, trevliga och öppna rappare jag har träffat. Något jag hade hoppats på ända sedan jag hörde Swollen Members för första gången 1999.

Vi träffas dagen efter en riktigt bra och jäkligt vild show på Debaser Strand i Stockholm. Han är uppenbarligen nöjd med kvällen och över en kopp té sätter vi oss ner i hotellobbyn för ett väldigt trevligt samtal…

Showen igår var väldigt energisk och bra. Vad tyckte du själv? Hade du kul?

– Ja, hela den här konsertserien har varit fantastisk. När jag först gick på scenen igår så kände jag att jag var tvungen att jobba för att få med mig publiken. Jag visste att jag hade fans, men jag öppnade upp för Dilated – vilket i sig är en ära. Så efter ett par låtar märkte jag att jag skulle få jobba lite hårdare med vissa låtar och sen var det kul att det kom upp en kille från publiken och dansade på scen.

Ja det blev en lite annorlunda situation när din DJ kastade ner honom från scen trots att du ville ha kvar honom…

– Precis, men det var för att vi aldrig hade diskuterat det – ifall det skulle hända. Men jag tog upp honom på scenen igen och det tror jag satte fart på hela konserten. Flera andra gjorde som den killen och hoppade upp på scen för att röja med mig, vilket jag älskade. Jag älskar när showen sker organiskt. Hela poängen med en liveshow är att få bra kontakt med publiken och att energin flödar i hela rummet, vilket jag tyckte det kändes som. Så jag vill gärna tacka publiken i Sverige för den kvällen. Hela det här handlar mycket om att jag blivit äldre och lärt mig av allt jag gjort i livet, vilket gör att jag nu känner mig bekväm med att bli iakttagen och bedömd – på ett helt annat sätt än innan.

Dina och Swollen Members liveshower känns också mer punk-esque än ett vanligt hiphopgig. Mer röjigt och mindre konventionellt. Är det något du själv reflekterat över?

– Vi pratade faktiskt om det häromdagen. Jag gör inte direkt musik som skapar den energin, men den energin skapas när vi kör live. Folk bildar moshpits, de crowdsurfar och folk röjer loss rejält. De släpper sina hämningar och ger 100 % för showen, det uppskattar jag.

Du är nu med Dilated Peoples på turné, ni har tidigare jobbat en del tillsammans och umgås mycket än idag. Inte att förglömma att ni båda är med i Rock Steady Crew dessutom. Vad är det som gör att ni fungerar så bra ihop?

– ”Good people connects with good people”. Jag tror att alla är coola med varandra och trivs på ett personligt plan helt enkelt. Det finns en ömsesidig respekt mellan oss alla. Jag ser bara upp till ett fåtal människor som är yngre än mig här i världen men Evidence är en av dom och Alchemist är en annan. Jag tror att de förstår hur mycket jag uppskattar deras talang, deras känsla för detaljer och deras äkthet i musiken. Det är också väldigt speciellt att vara bästa vänner med sina favoritartister.

Hur kommer det sig att det ”bara” var du på denna turné, och inte Swollen Members?

– Jag bygger på varumärket Madchild nu. Vi har precis gjort 50 shower i Nordamerika med Swollen och vi släppte skivan ”Brand new day”. Nu är det dags att fokusera på Madchild. Jag startade mitt varumärke som soloartist för två och ett halvt år sen bara. Även om jag är en veteran i branschen så är Madchild en helt ny artist.

Är det svårt? Att plötsligt behöva börja från ”noll”?

– Nej det är jättekul och spännande! Jag får ju leva om mitt liv kan man säga. Jag får leva om min ungdom. Det är så sjukt roligt med en ny utmaning och jag är verkligen redo för det här steget i karriären.

Men jag antar att många Swollen Members-fans överlappar och lyssnar på Madchild också?

– Självklart! Jag har ju fått en massa automatisk kärlek från bloggar och andra på grund av Swollen Members vilket har hjälpt mig massor, som en liten kickstarterkampanj typ. Men jag har också väldigt många unga/nya fans som aldrig hört Swollen förut.

Just fansen till Swollen Members och Battle Axe är väldigt unika då de är väldigt hängivna och lojala när det kommer till att supporta er. Det känns som att de är fans för alltid. Det måste vara en väldigt speciell känsla att alltid ha en stor fanbase att backa upp dig och er?

– Jag skulle inte byta bort det mot något i världen. Jag har haft mainstreamframgångar men jag skulle aldrig föredra det framför våra lojala fans. Framgång är också väldigt flyktigt, det är ”here today, gone tomorrow”. Många av dagens rappare får sina 15 minutes of fame och sen glömmer alla bort vilka de är. Vi är här för alltid, på grund av våra fans. De har på sig kläderna, de kör tatueringarna, de försvarar oss på nätet – utan att vi har bett om något av detta. Det är en riktig familj. Det var därför jag startade Battle Axe Warriors, där vi har 5000 medlemmar över hela världen. Vi har stängt möjligheten att bli medlem nu för att organisera det ännu mer inför framtiden, men det växer hela tiden. När man ser sina fans som familj och förstår hur viktiga de är, så ser man på saker på ett annat sätt. Utan våra fans så hade jag inte suttit här och gjort en intervju med dig. Utan våra fans så hade jag inte turnerat med Dilated Peoples. Utan våra fans så hade jag inte åkt till Australien efter det här. Fansen är ALLT.

Det skiljer sig en del mot attityden att fans finns där för artisten och inte tvärtom. Lite av en Kanye West-attityd skulle jag vilja säga. Knappast framgångsrikt…

– Nej precis. Många rappare tror att de är så speciella. De är inte speciella, de har tur. De är kanske talangfulla, men det finns 100 rappare bakom dom som är minst lika talangfulla. Det är inget att bli kaxig och dryg över, det är något att vara tacksam för. Det borde vara något som gör en ödmjuk. De unga rapparna kan jag förstå, men när de äldre går runt med den attityden så skakar jag mest på huvudet.

Ger du själv tips och råd till yngre rappare eller låter du dom lära sig av sina misstag?

– Hmm… Jag är väldigt selektiv med vem jag ger råd till. Jag brukade hjälpa folk mer förr, men när man märkte att de inte lyssnade så var det lönlöst. Nu hjälper jag bara de som jag connectar med. Vill de ha eventuell hjälp från mig så ställer jag upp. Jag vill bara att de ska ha en smidigare resa från A till B än vad jag hade, att slippa många av de här snedstegen man kan ta på vägen.

Det nya varumärket Madchild då. Var tanken att skaka liv i det genom battlescenen? Du ställde upp i en battle i KOTD, där du också vann. Men det var inget du ville fortsätta med?

– Jag har egentligen aldrig varit en battle MC. Jag har battlat två gånger i mitt liv. Ena gången var för att bli medlem i Rock Steady Crew och den andra var på KOTD. Men jag tror att om jag hade ställt upp igen så hade jag varit 10 gånger bättre, nu när jag förstår hur det är uppbyggt och så.

Du skulle väl möta en kille från Australien efter din match mot Dirtbag Dan?

– Ja det var tänkt så. Men han backade ur på grund av en ögonoperation. Men nu har han stor mainstreamframgång i Australien så för honom var det säkert rätt val att göra. För jag hade, i ärlighetens namn, skämt ut honom något fruktansvärt. Eller vem vet, han kanske hade vunnit, men det ser jag inte som troligt. Men han, 360, är en väldigt bra rappare som gör bra musik – han förtjänar de framgångar han skördar nu.

Det var väl en speciell tid i ditt liv också? Du hade precis blivit nykter och höll på att räta upp ditt liv?

– Precis… Jag riskerade allt. Det var inte långt innan det som jag bestämde mig för att bli nykter – sen valde jag att riskera allt på något som är oerhört krävande. Men jag gillar det. Jag gillar att utmana mig själv. Så det skulle vara den enda anledningen för mig att battla igen, för att utmana mig själv. Men då hade jag sett till att jag har mer tid att förbereda mig, för det tar oerhört mycket mer tid än vad man tror. Jag var på turné med Redman innan jag skulle göra den battlen. Jag åkte igenom Kanada i min Range Rover, gjorde 24 shower på en månad och skrev mina rader klockan 3-4 på morgonen. Battlerappare sitter hemma i två månader, röker gräs och skriver bars. Det hade inte jag tid med direkt.

”Did he tell you how I wrote all of his rhymes for the last three years?” kommer Evidence förbi och säger. Madchild börjar gapskratta och de två dagen efter spelning-trötta herrarna omfamnar varandra i en kärleksfull kram. De ska nu åka på olika håll i Europa för egna spelningar men de ser redan fram emot att träffas hemma i Los Angeles igen. ”Safe travels brother. I’ll see you at home!” säger Madchild till Evidence som i sakta mak rör sig mot hotellrummet och sedan vidare på turnén. Det märks att de inte bara är kollegor, utan att de umgås privat också.

Vad är nu nästa steg i formandet av Madchild som varumärke? Hur ser din närmaste framtid ut?

– Jag släpper snart en EP, sen kommer jag att jobba otroligt hårt. Jag tänkte så här när jag började satsa på Madchild: jag ville släppa en massa videos och stänga in mig för att skriva texter i ett år. Jag lämnade 99 % av människorna i mitt liv, för att de bara gav mig negativ energi. Det gav mig en chans att förnya mig själv och utveckla mitt skrivande. Det har jag inte haft tid för innan eftersom jag har kört 200 liveshower om året. Men jag känner att jag kan göra det bättre och vara vassare än 90 % av de som rappar. Så varför inte utmana mig själv? Varför inte försöka bli bättre hela tiden? Det är så oerhört viktigt att hela tiden pusha sig själv. Nu kommer jag avsluta året med att turnera runt, sen kommer jag att stanna hemma. Januari, februari, mars, april… i 4-5 månader så kommer jag att vara hemma. Jag kommer att sitta i studion, skriva texter, kolla på film, samla inspiration, spela in, gymma, fixa resten av tatueringarna, fixa mina tänder och allt annat som får mig att må bättre som människa. Om Gud tillåter så kommer jag att vara den bästa människan och rapparen jag någonsin varit efter den perioden. Jag kommer givetvis att släppa en massa videos under tiden också. Det blir att bygga den andra fasen av varumärket Madchild. Efter allt detta kommer jag att släppa och förhoppningsvis finns det en buzz som gör att jag kan turnera, att jag kan turnera så länge jag vill – och aldrig sluta. Nu kommer jag att hålla mig mer fokuserad på turné också, jag ska spela in när jag reser och hela tiden ha musiken i fokus.

För att kunna skapa och bibehålla den fokusen så är väl just din nykterhet väldigt viktig? Hur stor skillnad är det att skapa, turnera och leva som artist när du är nykter jämfört med tidigare?

– Det är allt för mig. Det är så otroligt viktigt. Skillnaden är så otroligt stor nu. Jag är per automatik mer fokuserad och jag blir i förlängningen också mer inspirerad.

Hade du ens kunnat göra de här förändringarna och fokusera på ”varumärket Madchild” under din mörka period? Eller är nykterheten ett krav för att lyckas?

– Jag hade nog inte kunnat hitta samma fokus och skärpa om jag inte blivit nykter. Jag har haft sådana här jobbperioder tidigare, där jag har poppat piller och skrivit. Men det är inte samma sak. Innan var det en så stor del av mitt liv: droger, tjejer, alkohol och fester. Att jag trodde att jag var en häftig kille på grund av det, det var riktig jävla bullshit. Nu har jag tagit avstånd från alla de distraktionerna… eller ja, inte tjejer då, haha. Men det är en tillräcklig distraktion. Det är därför jag inte kan ha en riktig flickvän, för det tar för mycket energi. Men i alla fall, om man tar bort allt det… så har man så mycket mer tid och plats för sin kreativitet och sin vision. Då kan man manifestera sitt eget öde. Hur kommer det sig att många rappare släpper en eller två bra skivor för att sedan tappa det helt? Jo, de blir distraherade. De får pengar, de gifter sig, de skaffar barn, de blir feta, de blir lata, de går på VIP-fester, de åker till Vegas, de har en flickvän på sidan av, du har räkningar… När man är ung och bor hos sin farmor och du bara har din sovplats och gymmet typ – då är du betydligt mer hungrig och fokuserad. Anledningen till att jag fortfarande äter upp de flesta rappare i gemet är för att jag håller livet enkelt. Jag tar bort så många distraktioner som möjligt. Självklart har jag en lägenhet och en bil, men jag har inte mycket mer än så. Jag har inte så många vänner. Jag smsar inte till tjejer. Jag sitter inte på middagar och slösar tid. Inget illa menat mot de som lever så, men för mig är det bara en ren distraktion! ”Keep it simple!”

Intervju av Alexander Kihlström

Foto: Coby Media/Melika Duvetinte Zakariae

Det är ofta en lång väg till toppen. Men istället för att tänka på hur lång tid det kan ta så kan man istället bita ihop och se till att man klättrar som man aldrig klättrat förr. Lite så var det när DJ KCL bestämde sig för att satsa på DJing för fyra år sedan och efter bara tre år hade hon nått toppen. Men samtidigt har hon klättrat i ”bergskedjan hiphop” sedan 1988…

Kvällen innan denna intervju värmde hon upp publiken i Stockholm med tighta mixar och grym scratch, innan Madchild och Dilated Peoples skulle stå som huvudakter för kvällen. Det är just det som är hennes grej också, själva tekniken. För här pratar vi inte om en DJ som står på Kåken i Stockholm och trycker på Play på Spotify direkt. KCL är en erkänt duktig DJ i Köpenhamn, Danmark och hela Europa nu för tiden. Bland annat genom hennes vinst i danska deltävlingen av världens största DJ-tävling: DMC.
Den prestigefyllda vinsten kom 2013, men innan det har KCL (eller Katrine om du så vill) varit inblandad i dansk hiphop i många år, på olika sätt. De senaste åren har hon och kollegan/vännen Tia (MC Tia kanske ni minns?) ordnat flera spelningar och klubbar i Köpenhamn bland annat. Själv har hon också haft många spelningar runt om i Europa, bland annat en på den stora festivalen Hiphop Kemp i Tjeckien, där hon fick den svåra uppgiften att ersätta legenden Ed O.G. En utmanande uppgift då många i publiken inte visste att han hade ställt in, men efter en och en halv timme fyllt av DJ-rutiner så hade hon vunnit över varenda en i publikhavet. KCL är helt klart en DJ som brinner för sitt hantverk. Det märker man på henne, både på och av scenen. Vi träffades dagen efter showen i Stockholm för ett spontant snack om henne, DJing och framtiden, innan det bar iväg mot Göteborg för nästa gig.

Det var kul att se dig spela här i Stockholm. Förutom att du var riktigt grym så uppskattade jag att du aldrig slutade DJa. Du scratchade, mixade och körde rutiner från start till slut. I slutet av kvällen när allt var slut så stod bara tre personer kvar på dansgolvet, men de njöt och du gav dom en show. Inte helt vanligt med den passionen ändå…
– Nej det är väl så, men jag kan inte stå still. Att bara vänta på nästa låt vore en mardröm för mig. Jag skulle kunna säga så här: om det inte finns en riktig turntable setup, så kommer jag inte att spela. Då skulle du se mig ha tråkigt. Men nu tror jag att du märker att jag har kul när jag får göra det jag brinner för.

Du värmer alltså upp för Dilated Peoples, där en av världens bästa DJs i DJ Babu finns. Har du haft möjlighet att prata med honom? Har han sett dig spela?
– Bara väldigt kort. Jag vet hur det är när folk turnerar, de är ofta stressade och vill ta den tid som finns att vila. Men för mig handlar det inte om kändisar eller vissa personer, det handlar om musiken. För mig räcker det att få se Dilated Peoples live, jag behöver inte hänga med dom backstage eller så, det är inget för mig.

Men något som måste ha känts stort var väl vinsten i DMC 2013 i Danmark? Berätta om resan dit och hur det kändes att stå där som segrare?
– Ja, det var helt otroligt. Jag började DJa 2010, så jag har inte hållit på så länge. I fyra år har jag mixat, så det går att utvecklas fort om man har en passion för det. 2010 sa mina vänner till mig: ”Ställ upp i DMC!”. Jag trodde att dom skämtade, för det var bara fem månader kvar till tävlingen från det att jag börjat DJa. Men jag gick med på det och på den tiden lärde jag mig att juggla och att göra en crab scratch, haha. Men jag gjorde ändå en rutin på sex minuter och ville så klart komma tillbaks nästa år. Jag satte ett mål för mig själv: ”Om fem år ska jag ha vunnit DMC i Danmark och jag ska ha spelat på Hiphop Kemp”. Jag lyckades efter 3-4 år!

 

Wow. Häftigt! Så nu då? Dags att sätta upp nya mål?
– Jag har alltid en massa att göra! Det jag fokuserar mest på nu är mitt nya crew: Dandelion. Det är jag och två dansare, en från Stockholm och en från Helsingfors. De är med i ett crew som heter Swedish Family annars. Vi kommer att köra streetdance med turntablism, så vi arbetar fram en grej för teatern nu faktiskt.

Kul! Det ser vi fram emot. Det är alltid väldigt blasé och tråkigt att fråga ”hur det känns att vara tjej i en mansdominerad bransch”. Men jag undrar ändå, hur togs du emot när du bestämde dig för att satsa på DJing? Det är en extremt(!) mansdominerad bransch, i världen och Danmark.
– Folk välkomnade mig. Men de har också känt mig länge, som rappare, producent och allt vad jag har gjort genom åren. Jag blev introducerad för hiphop runt 83-84 och har varit dedikerad sedan 1988. Så jag har varit med ett tag kan man säga. Jag tror att folk tänkte: ”Hon kommer nog inte att lyckas, men jag hoppas verkligen det, för hon förtjänar det”. Sen vann jag och alla fem domare dömde mig som vinnare, vilket var fantastiskt. Och nu ser jag fler och fler kvinnliga DJs där ute som får uppmärksamhet och spelningar. Många av dom är också väldigt duktiga, vilket gör att framtiden ändå ser ljusare ut nu för tjejer. För mig personligen så ville jag så klart bli den första kvinnliga deltagaren från Europa i DMC…

På bara de här åren har det blivit fler kvinnliga DJs som du säger. Men hur kan man engagera fler unga tjejer att börja DJa? Och inte bara spela på klubbar utan att träna på den tekniska aspekten av det?
– Jag tycker att det finns en hel del duktiga kvinnliga DJs i Skandinavien just nu. Jag kan dock önska att fler av dom satsade mer helhjärtat på det. Fler borde lägga ner mer tid och energi på att bli så bra som de kan bli. Det gäller för killar också. Många får spelningar pga. vilka de känner eller umgås med, mer än hur duktiga de är som DJs. Man behöver inte vara bäst, men jag tycker att man borde kunna mixa om man ska jobba som DJ, det är inte så mycket begärt.

Du har ändå haft en stadig utvecklingskurva uppåt hela tiden och du har blivit en respekterad DJ i Europa. Så vad har du för råd till unga tjejer och killar som vill börja eller precis har börjat DJa?
– Köp skivor! När man köper en skiva så lär man sig att uppskatta och omfamna musiken på ett helt annat sätt. Det kan de som fortfarande köper skivor skriva under på tror jag. Visa kärlek för musiken och öva, öva, öva. Folk kan se skillnad på en bra och en dålig DJ, om du inte kan din grej så kommer det att lysa igenom. Visst, vill man köra i en bar så är det ingen som bryr sig, där handlar det om att dricka – då spelar du bara bakgrundsmusik. Men om du vill värma upp för amerikanska rapakter t.ex., då väljer de en bra DJ. Därför blir jag väldigt glad att de väljer just mig. Det är en ära. Att vara en DJ från Danmark och Skandinavien är inte alltid så lätt, när det gäller att synas där ute.

Danmark har också en stark tradition av DJs, som DJ Static och DJ Noize t.ex. Men hur ser scenen ut idag?
– ­Den är nästan död tyvärr. I årets DMC så var det väl bara två eller tre deltagare. Vi behöver fler nya DJs, helt klart.

Varför tror du att DJ-kulturen har blivit bortglömd?
– Jag tror att det har mycket med tekniska framsteg att göra. Med dagens utrustning kan ALLA vara en DJ. Man behöver inte ens kunna mixa, för det kan man ställa in att det görs automatiskt. Nu kan man trycka på play och sen kalla sig för DJ. Det har blivit för enkelt, vilket gör att riktig DJing har försvunnit. När jag åkte på den stora DMC-tävlingen så var det bara 14 länder som deltog. Det brukar vara 24 stycken.

Du har varit i Sverige en del också, framför allt för att spela. Märker du någon skillnad i kulturen och klimatet om man jämför Danmark med Sverige?
– Det är en ganska stor skillnad tycker jag. I Danmark och Köpenhamn satsar man inte på musik och kultur på samma sätt, det är inte lika viktigt tydligen. I Sverige är det mer öppet och öppensinnat, det är den uppfattningen jag har fått. Här spelar det inte så stor roll vem som spelar eller vilken musik man spelar – så länge som det är bra. Så det är två helt olika länder, även om vi bara är en bro ifrån varandra. Men jag vet inte, det kanske är så att gräset alltid är grönare på andra sidan…

/Alexander Kihlström

Se videoklipp nedan – och inspireras:

//www.youtube.com/watch?v=JDrzN8LzQl8

//www.youtube.com/watch?v=7Lyu3C0kCgM

//www.youtube.com/watch?v=eGAbQRQGedM

Hösten nalkas. Men det våras för Mapei. Kingsize lyfte luren och fick en prastund med sångerskan inför släppet av hennes debutalbum ”Hey, Hey”.

Den var en av förra vinterns stora hittar. ”Dont’t wait” hyllades unisont och har i dagsläget genererat miljontals spelningar på Spotify och YouTube. Det var också låten som tog Mapei tillbaka in i svenskens musikmetvetande. Åtta år efter att hon slog igenom på allvar med Marcus Price-samarbetet ”Video Vixens”.

– Jag har aldrig haft en sån hit förut. Och dessutom sjunger jag i den. Folk verkar uppskatta den och jag uppskattar det! Många hörde av sig: Organismen gillade den, PeeWee sa att han grät till den. Det känns fint. Och så hör man att folk har gift sig till den nu i sommar. Det går inte att beskriva, berättar Mapei för Kingsize på telefon från USA.

På tal om att sjunga, skivan som kommer är väldigt lite hiphop och väldigt mycket soul och r’n’b. Man tanke på din bakgrund som rappare, är du rädd för hur konservativa hiphoppare ska ta emot den?

– Nja, folk är nog ganska öppna nuförtiden. Släppte man en raplåt med en sång-hook förut, då var man sellout. Men vår generation känns mer uppblandad. Titta bara på till exempel Daniel Adams Ray som kör båda delarna. Sen fattar jag om man bara gillar en grej och tycker att rappare ska hålla sig till bara rap. Men jag älskar att sjunga. Och jag hoppas att folk köper det.

Debuten ”Hey, Hey” hade kunnat vara Mapeis andra album. Men den skivan hon spelade in med den franska electroduon Justice släpptes aldrig. Istället var det i Stockholm hon fann sin producent: Magnus Lidehäll. Mannen bakom både Petters och Veronica Maggios senaste skivor.

– Jag höll egentligen på att skriva låtar för andra. Men så spelade han upp ett beat för mig och jag började att freestyla. Och på den vägen var det.

Hur var det att jobba med honom?

– Väldigt bekymmerslöst. Han kunde ringa en kväll innan jag skulle ut och säga att han hade ett nytt beat. Så jag kom till hans studio, vi improviserade och hade det roligt. Han är väldigt duktig och vi har ju båda en hiphopbakgrund.

Vad var planen när du började jobba med ”Hey, Hey”?

– Jag ville att det skulle vara en vacker skiva med en feminin stil. Jag ville att det skulle vara ett kollage med massor av stilar och med en blandad ljudbild. Och jag ville att texterna skulle vara inspirerande till att bli bättre. Du vet, man kan vara osäker ibland och jag ville att det här skulle vara mer ”tro på dig själv”.

Och nu när den är färdig, hur känns det nu?

– På många skivor kan jag uppleva att den känns för överjobbat, som att fem personer att hjälpts åt för att skriva texten. Det blir för invecklat. Jag tycker att jag klarade att hålla distansen: jag tog mig på för stort allvar. Nu vill jag bara ut och uppträda med den. Och det känns skönt.

Jacqueline Mapei Cummings föddes 1983 i Providence på den amerikanska nordöstkusten. Som tioåring flyttade hon till Sverige och tillbringade uppväxten i Tumba och Norsborg.

– Musikaliskt var jag öppen till det mesta. Men för att hårddra det kan man säga så här: när jag var hemma lyssnade jag på rap. När jag skulle ut på disco, typ, så lyssnade jag på ”freestyle-musik”… som Madonna. Men jag kände mig alltid mycket hiphop. När jag hade varit i USA kom jag hem med Fila-skor och velour-dressar från Sean John.

När Kingsize pratar med Mapei är hon i just Providence. Hon ska snart ut på en turné med Lykke Li, men berättar att hon har kvar sin lägenhet i Stockholm och minns tillbaka till en spelning i Göteborg i somras.

– Den spelningen på Way Out West, det kändes som jag fick så mycket kärlek. Folk var hur peppade som helst och sjöng med i låtar de kunde och låtar det inte kunde. Det var väldigt emotionellt. Jag blev verkligen sugen på att flytta hem igen.

Intervju av Harald Broström

”En åtta man stark succé. Levererar svensk hiphop med inslag av allt gött.” – så beskrivs Göteborgsbandet Huset på deras Facebooksida och jag kan inte göra annat än att skriva under på det.

Från början bestod dessa åtta dock bara av tre: rapparna Johan och Meedi samt producenten Eric. Det var 2010 som Johan och Meedi träffades och de började direkt skriva texter och spela in, men det var inte förrän i maj 2013 som man officiellt drog igång Huset och var aktiva utåt mot allmänheten och inte bara i studion.

Sedan dess har man jobbat på hårt med låtar och videos och det var just genom en video själva åttamannabandet bildades. Man behövde statister till ett band i videon och tog sig hjälp av musiker som sedan blev en viktig byggsten till Huset. Det är musiker med blandad bakgrund där vissa är formellt skolade och andra inte. Vissa kommer från jazz och andra från metal. Men det som alla har gemensamt är kärleken för hiphop.

En annan sak de verkar ha gemensamt är kärleken till att stå på en scen. Under sommaren 2014 betade man av ett stort antal spelningar och scenerna, liksom publikhaven, tycks bli större och större för varje gång man uppträder. Det är en liveshow som genomsyras av glädje, energi och en oortodox attityd till hur hiphop bör framföras live i Sverige.

Från början var det en blandad publik som lyssnade på Huset men nu har man äntligen även fått med sig ”Sheltahiphoparna” i Göteborg, som man skämtsamt förklarar. Blandat med dessa kan man fortfarande hitta mammor med sina barn i publiken på vissa ställen. Mest populära är man på hemmaplan, på Västkusten i allmänhet och Göteborg i synnerhet. Med hjälp av lokala arrangörer som ”Småbiran” och ”Lövet” (ja, vi älskar också deras namn) har man dragit stora massor flera gånger – där man bland annat har sålt slut Pustervik två gånger om.

”Den musik vi gör borde spelas av ett band” sa man när man insåg att ett band behövdes och de har en poäng där. Jag träffar delar av bandet i deras nya fina studio i centrala Göteborg, dagen innan de gör ett uppskattat uppträdande på Kingsize takterass-fest på Lounge(s) den första dagen av Way Out West i Göteborg.

Nu aktuella med den tredje delen (”Till Slut”) i deras trilogi av EPs möter jag upp rapparna och grundarna Johan och Meedi samt gitarristen Josef för att prata om hur mycket tid de lägger ner på att bli bra live (”man får offra flickvänner…”) och varför andra svenska rappare ofta struntar i att bli bra live (”det är lite för nördigt för rappare…”).

Ju fler kockar desto sämre soppa brukar man säga. Ni har åtta medlemmar och åtta viljor, men det fungerar ändå verkar det som?

Johan: Det fungerar, men det finns olika viljor som du säger. Det är därför vi släpper den här EP-trilogin. När jag, Meedi och Eric gjorde musik så hade vi väl egentligen tre olika spår vi ville ta. Alla gillade varandras idéer men vi ville dra lite åt varsitt håll. Då släppte vi en skiva som var väldigt spretig och efter det tänkte vi: ”Vart går vi nu?”. Men istället för att välja ett sound så valde vi tre olika, utifrån de här spåren och så släppte vi tre olika EP-skivor efter varandra. Det får låta hur som helst, så länge det låter bra, så resonerar vi alltid.

Efter trilogin nu då, kommer ni att bestämma er för ett av spåren och köra på det framöver eller kommer ni att fortsätta experimentera?

Meedi: Vi kommer att fortsätta experimentera. Det kommer nog att finnas en tanke bakom det och en struktur där fokus kommer att vara att det är liveanpassat. Musiken måste gå att göra live. Vi är hiphopfanatiker och älskar att lyssna på hiphop i 80-90 bpm, men det är inte alltid lika kul när man ska se det live. Så vår ljudbild kommer nog att förändras en del, så länge som det svänger live.

Det känns som att ni inspireras av The Roots till exempel, som lägger ner många timmar på att repa och att öva in en tight liveshow. Hur mycket repar ni med band?

Josef: Två gånger i veckan blir det ändå. Det försöker vi alltid att få till, även om folk har mycket att göra med jobb, skola och familj och så. Det har väl hänt att någon har fått offra en flickvän eller så, haha.

Två gånger i veckan är ganska ofta ändå, speciellt med svenska mått mätt, där vissa tror att man inte behöver repa/träna alls innan man ställer sig på en scen…

Johan: Eller hur? Det är väldigt märkligt tycker jag. Det är ju där du kan göra som störst impact på din publik. Det är där du kan vinna över fler fans. Kolla på grupper som Hoffmaestro. Det är inte många som lyssnar på deras MP3or och liknande, om man jämför med hur många som ser dom/vill se dom live. Det är även där det finns pengar att hämta i den här branschen, så det är klart att man måste träna och repa. Det är live musiken ska upplevas.

Meedi: Sen vill vi ju så klart att det ska låta lika bra åt båda hållen. Vi ignorerar inte hur det låter i studion bara för att vi vill att det ska låta bra live.

Ni har också hyllats för era livespelningar och fått många bokningar runt om i landet. Det känns som att ni blir mer och mer eftertraktade som liveband?

Meedi: Det känns så. Det känns som att vi gör något rätt i alla fall och att den här tiden har gått fort men att man har lärt sig mycket på vägen.

Johan: Ja, scenerna har ju blivit större och större och soundcheck har blivit proffsigare så något måste vi väl ha gjort rätt känns det som!

Ni har haft många spelningar runt om i landet, med fokus på Västkusten. Hur ska ni göra för att få bokningar i Stockholm till exempel? Där man ju är notoriskt anti musik från Göteborg överhuvudtaget, om man inte heter Håkan…

Johan: Vi har skojat mycket om det, att vi kommer att få en spelning utomlands innan vi får en i Stockholm.

Meedi: Och nu ska vi snart spela i Köpenhamn, innan Stockholm, haha.

Johan: Precis. Sen har vi pratat med en polare nere i Frankrike där de väldigt gärna vill ha ner oss för att spela på ett par ställen. Det vore ganska sjukt om vi spelar i Paris före Stockholm, men också kul så klart.

Huset är åtta man på scen, men är alla åtta med och påverkar hur det ska låta i studion? Hur går arbetet till där?

Meedi: Nästa grej blir att producera lite mer med bandet. Eric, som är en av grundmedlemmarna, sitter annars mest själv och producerar och även om alla är med och har idéer så är det inte så att alla sitter tillsammans samtidigt och jobbar. Det är väl lite av målet nu, att vi ska skapa det samtidigt som vi spelar liksom.

Johan: Det börjar väl ofta med att någon har en idé och då får alla lyssna på den och respektera den. Vi testar alla idéer och låter kreativiteten flöda och ibland fungerar det, ibland inte. Men vi spelar ofta in låten och kör hela vägen ut för att utvärdera efteråt. Sen är man kanske inte tokförtjust i allt som vi gör, jag kanske inte är asförtjust i en av låtarna eller en av de EPs vi släppt. Men det är också vice versa, så länge som alla är överens om vad som ska släppas så blir det bra. När någon känner väldigt passionerat för en viss låt och ett visst sound så är det väldigt sällan någon som säger emot också.

Det blir aldrig så stora och omfattande kompromisser att någon känner ”Nej, det här med ett åttamannaband är nog inget för mig”?

Meedi: Inte direkt. Sen tror jag inte att man hade varit med i ett åttamannaband om man inte hade varit en lagspelare. Det hade nog varit svårt, för ens egen skull. Man kan inte ha ett band fullt av individualister.

Johan: Men det är ganska svårt för varje beslut man ska ta, man får liksom dela upp det pedagogiskt och säga: ”På den här EPn gör vi så här” osv. Det gäller att vara tydlig så att alla vet exakt vad vi ska göra.

Det låter ändå som att det kan ta ganska lång tid att först ena alla, sedan komma fram till exakt hur det ska låta och till sist skapa det?

Josef: Jo, men samtidigt är det två helt olika saker när vi spelar i replokalen och när vi spelar här i studion. När vi är i replokalen så händer det ofta att vi jammar en hel del. Då går det väldigt snabbt att komma fram till vissa grejer, då kör alla sina instrument och vi experimenterar oss fram till något som ofta blir riktigt bra. Här i studion är det lite mer noggrant och allt måste stämma, så det blir inte samma sak riktigt. Här är det oftare en sak i taget.

Ni måste ha en del projekt som ni har övergett för att inte alla gillade det eller för att något satte stopp för det?

Johan: Ja vi har ju slängt två års material, kontinuerligt kan man säga. Vi träffades på sommaren för fyra år sedan och började skriva direkt. Men vi blev aldrig riktigt nöjda, förrän nu.

Meedi: Nu när jag tänker tillbaka på det så inser jag hur stor utvecklingskurvan var för oss då. Varje låt blev bättre än den förra egentligen, då vågade man inte släppa något alls. Sen släpper vi ju inte allt vi gör nu, vi vill inte bara göra produkter. Vi är ändå musiker och vi gör musik för att det är kul, så mycket av det vi gör släpps inte och kommer aldrig släppas heller.

Hur sker beslutsfattandet då? Är det en direktdemokrati eller kör ni mer av en diktatur?

Johan: Haha, ja du. Så som vi har gjort hittills är att vi som startade Huset har lagt fram en plan och sen får folk säga om de är med på den eller inte. Som med dessa tre EPs till exempel. Sen har ju alla alltid rätt att tycka till om allt vi gör, oavsett om det är videos eller vad det är.

Meedi: Det tar ju ett tag att släppa saker. De idéer man hade förra året är det som släpps nu. Så den här idén om tre EPs togs ju egentligen av mig, Johan och Eric – innan bandet var med. Men nästa steg blir att ta det lugnt och skapa någonting tillsammans med bandet, där man får ut en produkt där alla är delaktiga kreativt från första början.

Vad eller vilka inspireras ni av då? Jag tänker framför allt på era idéer kring liveshowen.

Johan: Jag kan uppskatta Hoffmaestro, Maskinen och Icona Pop typ, även om jag inte lyssnar på deras musik direkt. För de har så jäkla bra liveshower, de påverkar känslor live. Men annars är det ju The Roots, Method Man & Redman…

Meedi: Allt oortodoxt! Allt som sticker ut och där de verkligen satsar på att låta bra live!

De mest framgångsrika svenska rapparna är ofta väldigt bra live också. Jag tänker på Timbuktu och Looptroop bland annat. Men det finns också väldigt många som struntar i att bli bra live i Sverige, varför tror ni att det är så?

Johan: Bra fråga. Jag tror att det är väldigt karaktärsstyrt. Många rappare ser det snarare som att man går och visar upp sig, än att bjuda på en show. Bara det att folk tar med sig någon som kör adlibs, utan att de har repat in det, så att människan bara står bredvid och brölar liksom. Eller sättet man håller mikrofonen på som kan påverka väldigt mycket, t.ex. Det är mycket smågrejer som är lätta att putsa bort och träna upp. Jag tror att rappare tycker att det är lite för ”nördigt” att stå och träna på hur man håller micken eller hur man ska röra sig på en scen.

Ja det är ju intressant att rappare tror att hiphop är den enda genren i hela världen där man inte behöver träna och repa på sitt liveuppträdande…

Meedi: Ja precis. Men jag tror också att det har mycket att göra med att många rappare inte kommer i kontakt med andra musiker. Det är inte deras fel men hiphop har inte blivit ”skolmusik” på det sättet, så man har inte fått in den rutinen riktigt. Spelar du gitarr som Josef gör här så vet du att du inte kan bli bra om du inte tränar och repar.

Johan: Det är lite så att när vi startade det här bandet så fick man försöka hänga med i deras utveckling. Många har studerat musik på Folkhögskola och liknande, så då måste man ju själv träna upp sitt hantverk för att hänga med. Forumet främjar träningen.

Meedi: Precis. Sen är det som du brukar säga också Johan: ”Man kan vara som mest spontan när man har tränat som mest innan”. Ju mer kontroll man har desto mer spontanitet kan man visa upp både live och på skiva.

Ja, kollar man på Method Man & Redman till exempel så ser det väldigt enkelt och obesvärat ut. Som om de bara går ut på scen och kör en grym liveshow varje gång, utan att träna innan. Det är så de vill att det ska uppfattas, men det många rappare och icke-rappare inte förstår är att det ligger mycket jobb bakom att se så cool och obesvärad ut på scen…

Johan: Eller hur? Det är en sådan klassisk grej, att folk tror att någon kör ett gitarrsolo helt spontant eller att de bara råkar hoppa ut i publiken på ett visst ställe. Ju mer spontant det ser ut, desto mer kan man räkna med att det inte är det. Sen handlar det om prioritet. Jag accepterar och respekterar att de flesta softar i studion och bara ser liveframträdanden som en grej de måste göra. Och även om det är kul att sprida musiken på nätet så är det live vi älskar mest skulle jag ändå säga.

Hur skulle ni säga att ert fokus är fördelat, om det går? 80/20 till fördel för liveframträdanden?

Johan: Alltså, det är nog så folk utifrån ser på det. Men det är två helt olika grejer. Vi har fått jättefint gensvar på våra MP3or, men folk hyllar livegrejen på ett annat sätt. Sen är det ju svårt att banta ner åtta personer till en digital fil, men vi försöker så gott det går.

Som du säger är det två olika saker. Det måste vara svårt att få det att låta precis likadant live som på en MP3a och vice versa?

Josef: Ja och all musik har ju skapats här från början, sen gör vi väl mer eller mindre livetolkningar av låtarna när vi uppträder. Man vill ju att båda grejerna ska vara på samma nivå, men det går aldrig att få det att låta exakt likadant. Vissa kanske föredrar en låt live och andra kanske föredrar den i högtalarna hemma.

Johan: Men jag är ändå glad att det är åt det hållet och att det inte är tvärtom. Det är kul att få höra: ”Ni är bra på skiva, men jävlar va grymma ni är live!”. Det finns ju de som spelas på radio idag som man kan se live och de sjunger falskt, det är darrigt och allmänt dåligt bara.

Meedi: Sen måste jag säga att vi kan ha precis lika bra liveshow som Veronica Maggio till exempel. För där kan inte ett stort skivbolag komma in och se till att det låter bättre live för henne än vad det gör för oss. Men hon kan gå in i en studio som är dyrare och större än vår och då har hon en fördel redan där, när det gäller att spela in på skiva. Live är det mer jämna förutsättningar och det kan vi ta tillvara på.

Johan: Jag vill också tillägga att det inte på något sätt går segt för oss digitalt, snarare tvärtom. Det går väldigt bra. Det är bara det att det går extremt bra live, där har det blivit väldigt gröna fält och det går väldigt fort framåt plötsligt. Då är det bara att hålla i sig och köra på, vi älskar ändå att köra live. För oss är det helt enkelt extremt viktigt att kunna leverera något riktigt bra på scen…

Intervju av Alexander Kihlström

Foto: Press

Basket-VM i all ära men nu är det en månad kvar tills allvaret drar igång, äntligen är det dags för NBA! I Sverige är vi inte bortskämda med duktiga basketspelare och vi är definitivt inte bortskämda med NBA-svenskar.

Just nu finns det två svenskar i NBA: Jonas Jerebko i Detroit Pistons och Jeffery Taylor i Charlotte Hornets (med all respekt för Joakim Noah som är 1/3 svensk). Jerebko har varit där längst och även om det känns som att han nyligen draftades av Detroit så har han varit där sedan 2009.

Det har varit några omvälvande år där han missade hela säsongen 2010-11 på grund av en skadad hälsena. Med åren har coacherna också kommit och gått i Detroit, man har inte haft någon kontinuitet och spelet har fått lida. Det har varit interna konflikter och konstiga laguttagningar där framför allt ”Mo” Cheeks och Lawrence Frank får ta åt sig mest av kritiken. Det är två coacher som inte heller är jättepopulära hos vår 208 cm långe Power Forward, från Kinna strax utanför Borås.

Vi har träffat Jerebko tidigare och passar givetvis på att göra det igen när han är hemma i Sverige för lite semester och just för denna dag: för att hänga med på Nikes streetballturnering #Searchforthebaddest, där han tittar på men deltar också i 3-poängstävlingen senare (som han förlorar med knapp marginal).

Nu har Detroit fått en ny coach/General Manager i den erfarne och respekterade Stan Van Gundy. Man har tagit in nya coacher och spelare och hela laget har fått en nystart. Starkt bidragande orsaker till att Jerebko valde att förlänga sitt utgående kontrakt och försöka i Pistons ett år till innan det (kanske) bär av mot nästa lag och nya äventyr…

Nu är du hemma i Sverige ett tag men snart drar säsongen igång igen. När kör ni igång i Detroit igen?

– Vi måste vara där den 1a oktober. Då börjar training camp, som vi kör i en månad sen drar vi igång säsongen 29e oktober borta mot Denver Nuggets. Men coach skickade ett sms där han skrev att han gärna ville ha oss tillbaks i Detroit redan i september, så då lyssnar man och åker tillbaks helt enkelt.

Du har tidigare plågats av en skadad hälsena bland annat och lite andra småskador. Men hur känns formen och kroppen nu inför den stundande, långa, säsongen?

– Det känns riktigt bra. Jag har aldrig varit i så här bra form tror jag. Jag drog tillbaka till Detroit i slutet av maj och sen har jag tränat sedan dess i stort sett.

Du skrev väl på en förlängning på ett år på ditt kontrakt i somras också?

– Jag sa det till coachen Stan Van Gundy redan i maj att jag tänkte vara kvar även nästa år och i juli skrev jag på en förlängning på ett år, vilket kändes riktigt bra.

Var det ett enkelt beslut? Du har ändå varit i Detroit i några år nu och folk spekulerade i om du kanske skulle lämna klubben. Men du kände att du hade mer att ge i Pistons?

– Jag gillar den nya coachen. Jag gillar de nya spelarna och coacherna han har tagit in. Jag gillar hans spelstil. Han har ju visat tidigare i sin karriär att han är en bra coach också, så jag kände att det här skulle passa mig perfekt.

Ja, det är några som har lämnat och några som har anslutit. Har ni hunnit få ihop laget?

– Det finns fortfarande lite jobb att göra kan man säga. Men det finns tid kvar innan säsongen börjar så ganska mycket kan hända. Men känslan är bra.

Svårt att sia om kanske, men hur tror du att det kommer att gå för Pistons i år? Är känslan bättre än tidigare år, då det gått lite upp och ner?

– Efter de här åren då vi haft fyra coacher på fyra år så kan det bara bli bättre. Vi har inte haft någon kontinuitet alls, så jag hoppas och tror att det här kommer att vara vändpunkten för Detroit. Mycket tack vare Stan Van Gundy som nu får ta alla beslut eftersom han är General Manager, coach och allt. Hans CV talar för sig självt lite grann också, han tog ju Orlando till finalen för inte allt för längesen till exempel. Det ska bli riktigt kul att spela för honom och vi har kommit riktigt bra överens hittills.

Det känns som om du kom till Detroit för inte allt för längesen, men du har ändå varit där sedan 2009 och är nu en av de som varit i laget längst. Hur känns det att vara den erfarna Pistonsspelaren plötsligt?

– Jag tror att jag är den som har varit där längst av alla faktiskt. Det blir mitt femte år, tiden har gått fort. Men jag trivs så himla bra i Detroit också, både staden och fansen är riktigt sköna.

När du nu har varit där längst av alla. Är du den som de nya killarna vänder sig till och frågar saker, ber om råd?

– Ja, nu borde det väl bli så i alla fall. Jag har varit där ett tag och jag vill ha en större roll än vad jag har haft tidigare. Men det är ingen av coacherna som har gett mig det ansvaret tidigare. Lawrence Frank, ”Mo” Cheeks… det är inga namn som jag vill nämna igen direkt.

Är det ”bad blood” mellan er idag?

– Det är inget ”blood” alls. Jag tycker inte om dom överhuvudtaget, så enkelt är det.

Okej, ja då är det extra förståeligt att det känns skönt med en nystart, med en ny coach som du respekterar.

– Exakt så är det. Det känns nästan som ett nytt lag, det är den känslan jag har. Det kändes naturligt att stanna när Stan kom in. Jag har en ny agent nu också och han tyckte också att det var en bra idé att stanna kvar. Jag ser fram emot en grym säsong.

Idag är det en streetballturnering i Kungsträdgården som vi ska kolla in. Har du själv spelat mycket street genom åren?

– Absolut, det gjorde man hela tiden när man växte upp, i stort sett. Jag spelar ibland nu också när jag har tid och möjlighet, det är alltid lika kul.

Det finns väldigt många duktiga streetballspelare, som drömmer om NBA. Men att vara kung på gatan är inte riktigt samma som att platsa i NBA, det är två helt olika typer av basket. Vad skulle du ge dessa ”gatukungar” och drottningar för tips?

– Sluta spela 3 mot 3, haha. Fortsätt träna och se till att ni får spela i en hall, med ett lag. Det är en väldigt stor skillnad från att spela på gata mot att spela i en hall. Det handlar om att lära sig att spela i ett lag. Det finns i stort sett inga som kan gå direkt från gatan till NBA. Man måste ha ett lag, det visade ju Spurs nu som vann titeln. De spelar som ett riktigt lag. Jag hoppas att det är en ändring vi får se i NBA framöver där det blir mer lagspel än individuell skicklighet som är viktigt.

Spurs kunde ju ibland spela med fem icke-amerikanska spelare samtidigt på golvet, vilket är ganska unikt. Tror du att vi får se ett större inflytande från Europa och övriga delar av världen i NBA framöver?

– Det är det jag hoppas. Jag hoppas att Spurs kan visa vägen nu och att andra lag kan ta efter. Det finns inte så många LeBron James, du kan inte tro att du kan bygga ett lag kring en spelare. Men det känns som att det blir mer inflytande från Europa som du säger, vilket bara är positivt för mig eftersom det passar min spelstil. Europeisk basket är lagbasket, vilket San Antonio Spurs visade och tog hem titeln – tack vare laget.

Vilka tror du blir farligast i år då? Om du vågar sticka ut hakan – vilka tar hem titeln?

– Oj, det är svårt att säga. Det är för tidigt. Men det blir intressant att se hur Cleveland kommer att spela med LeBron, hur Knicks och Clippers får ihop det i år. Lakers kommer att vara skit, Miami kommer inte att vara bra…

På tal om Clippers. Hur reagerade du på Clippers ägare Donald Sterling och hans rasistiska kommentarer? Blev det en ”snackis” även bland er spelare?

– Självklart blev det en stor grej när det hände. Det enda de skriver om i tidningarna angående NBA är när det händer en sådan här grej, tyvärr. Bara skandaler dyker upp. Men jag vet inte, han fick ju sålt Clippers för otroligt mycket pengar så han är säkert inte särskilt brydd om det där idag. Trist. Men förhoppningsvis är han ute ur leken för gott nu när det gäller basket.

Hur mycket påverkas man annars som spelare, av det som händer inom organisationen? I Detroit har ni haft det lite rörigt ett tag men påverkar det spelet?

– Jag tycker inte att man påverkas särskilt mycket. Man har sitt lag och ägaren är en annan sak, det påverkar inte det vi gör på plan. Det är inte direkt så att han kommer in och ändrar på spelet – det är upp till oss att visa vad vi kan. Vilket jag hoppas att vi äntligen kan få göra i år med ett ”nytt” Detroit Pistons!

/Alexander Kihlström