Kingsize träffade Michigan-trion Apollo Brown, Verbal Kent och Red Pill i samband med deras Stockholm-besök för spelning på Fasching.

Som producent i USA är det svårt att lyckas. Som rappare också givetvis, men producenter är ofta mer utsatta och ensamma på vägen till toppen. Men en som har fått unisona hyllningskörer att sjunga hans namn är Detroitsonen Apollo Brown, som är en av de absolut hetaste producenterna i USA just nu.

Efter att ha släppt två extremt bra och hyllade samarbetsskivor med Guilty Simpson (”Dice Game”) och O.C. (”Trophies”), som du förresten bör kolla in, så var det inte helt otänkbart att hela rapvärlden ryckte i mannen med den själfulla boom bap-viben. Han kunde i princip välja vem som helst att jobba med och han kunde ha håvat in betydligt mer pengar än tidigare idag. Men han valde att gå motsatt väg.

In i bilden kommer Verbal Kent från Chicago och Red Pill från Detroit. Två rappare som mest var kända i sina hemstäder även om viss kunskap fanns i undergroundvärlden i USA, framför allt kring Verbal Kent som bl.a. släppt ett album via kända Molemen Records i Chicago. Överlag var de dock relativt okända men oerhört hungriga och respekterade på sina lokala scener.

Just hungern var något som Apollo Brown också såg. Han hade sett de två rapparna uppträda i sina respektive städer och sett något som han fastnade för. En plan bildades hos Apollo och efter ett tag ringde han upp Verbal Kent och Red Pill och ställde frågan om de ville bilda en grupp. Och i samma anda som Little Brother bildades denna nya intressanta trio, som nu hunnit släppa albumet ”Ugly Heroes” till många fans och kritikers stora lycka, 2013.

Apollo Brown är märkbart den tydliga ledaren i gruppen men är också väldigt eftertänksam och noggrann när han ger sina svar i logen på Fasching i Stockholm. Verbal Kent och Red Pill är uppspelta och stolta över att få turnera i Europa och på sin lediga tid gick de och turistade i Gamla Stan i Stockholm. Det är en brokig trio, en trio där alla tre har olika stilar, bakgrunder och förutsättningar. Men det låter så bra. Det är helt på grund av Apollo Browns vältränade öra och extraordinära fingertoppskänsla som de “fula hjältarna” har blivit ”superhjältar” för många fans runt om i världen…

Hur skulle ni definiera en ”ugly hero”? Vad är det för er?

Apollo Brown: Det är inte meningen att hjältar ska vara fula. De hjältar som vi växte upp med var inte fula: Superman, Batman, Wonder Woman osv. De var perfekta människor med perfekta utseenden och dessutom med olika superkrafter. Allt var perfekt. En ”ugly hero” är en person som får jorden att gå runt. Vardagshjälten. Servitrisen, mekanikern, den som packar varor på affären… du vet, utan dessa människor skulle inte världen fungera. Jag ser oss som ”ugly heroes”, vi är arbetarklass- och medelklassmänniskor i våra familjer. Det är inget superspeciellt med oss, vi är som vem som helst.

Kan man använda den liknelsen för rapvärlden också? Är ni ”the ugly heroes” jämfört med mainstreamrapparna, eller ”superhjältarna” om ni så vill?

Red Pill: Det är två helt olika saker. Vi vet vad vi gör och vad vi vill uppnå och det har egentligen extremt få likheter med Drake och de andra industrirapparna. Vi vet att vi inte kommer spelas så mycket på radio, men det är lugnt för oss. Vi ser oss lite som underdogs, som ändå får turnera runt om i Europa och göra det vi älskar.

Verbal Kent: Men jag tror att frågan var om vi jämför oss med de största i industrin och det gör jag.

Red Pill: Jo, jag förstod frågan. Och jag svarade att jag inte jämför mig med de rapparna.

Verbal Kent: Då vill jag ge ett annat svar, om det är okej. Jag jämför mig nog ändå. Vi kan vara oss själva, mer än vad de allra största kan. Vi kan gå ut på Twitter och skriva exakt vad vi vill utan att egentligen oroa oss för att det ska påverka våra karriärer nämnvärt, till exempel.

Apollo Brown: Ja, vi kan vara närmare våra fans på ett helt annat sätt.

Verbal Kent: Precis. Och vi kan verkligen vara oss själva. Det är det som gör det här roligt.

Red Pill: Så är det. Det är två helt olika världar, där vi kan vara närmare fansen.

Era texter är också vardagsbetraktelser som många kan relatera till, mer än ”the glamour and glitz” à la Drake. Du, Red Pill, kör bland annat en oerhört bra rad i låten ”Desperate”: ”While these motherfuckers pop bottles / I’m taking pop bottles back into the store so I can get some Top Ramen…”. Det är en sådan rad som slår väldigt hårt när man hör den och känns som Ugly Heroes…

Apollo Brown: När jag hörde honom köra den raden för första gången så bad jag honom att köra den igen och igen. Det är verkligen en fantastisk rad som folk kan relatera till, som du säger. Många har varit i den situationen, att man måste panta burkar och flaskor för att ha råd med nudlar liksom.

Red Pill: När jag skriver en rad som den så tänker jag på hur många pratar om pengar och framgång, men det är bara en marginell del av befolkningen som kan känna igen sig i det. De flesta är inte i närheten av något sådant. För att återkoppla till din första fråga så är väl det en ”ugly hero” för mig.

Att just Ugly Heroes bildades är ändå intressant. Du, Apollo, har jobbat med O.C., Guilty Simpson med flera och blivit väldigt hyllad de senaste åren. Du har kanske varit den allra hetaste producenten på marknaden i USA. Då väljer du att bilda en grupp med Red Pill och Verbal Kent som är oerhört duktiga MCs, men samtidigt relativt okända för folket. Hur kom det sig att du gjorde det karriärdraget?

Apollo Brown: De är fantastiska MCs, helt enkelt. För mig handlar det om att göra bra musik som folk kan relatera till och få en bra känsla av. Det kände jag att jag kunde skapa med Red Pill och Verbal Kent. Det spelar ingen roll vilken status eller hur mycket shine en viss rappare har. Jag har jobbat med stora och kända rappare men jag har också jobbat med helt okända undergroundheads.

Verbal Kent: Eller så har han bara förlorat ett vad och får dras med oss…

Haha, nej det tror jag inte. Det var Apollos idé att starta gruppen. Kände ni två rappare varandra sedan tidigare och hur reagerade ni när ni fick förfrågan?

Verbal Kent: Jag blev riktigt taggad. Jag älskar att samarbeta med andra, vilket jag har gjort i många år. Det är kul att köra solo men jag föredrar ändå att rappa i en grupp. Och att då få rappa i en grupp där Apollo Brown gör beatsen? Det var en no-brainer. Jag var inte övertygad om att vi skulle komma överens eftersom jag och Red Pill inte kände varandra sedan innan, men det funkade hur bra som helst faktiskt.

Red Pill: Ja, jag håller med helt. De två hade jobbat tillsammans innan, men jag var helt ny för båda så det var lite nervöst för mig i början. Jag är lite yngre så jag har alltid sett upp till Apollo Brown som också är från Detroit och jag har följt hans karriär genom åren. Sen när Apollo hörde av sig så hade jag precis slutat skolan och var inte så sugen på att påbörja någon karriär, så jag jobbade på fabriken tills han ringde och frågade mig om jag ville jobba med honom. För mig kom det helt oväntat men jag sa givetvis ja och nu fick jag möjlighet att satsa på musiken, så som jag ville göra. Det här var den chansen jag väntat på, så jag tog den.

Du nämnde det Verbal, men hur var det då att gå från att vara en soloartist till att helt plötsligt rappa i en grupp?

Verbal Kent: Ja, för mig var det smärtfritt. Jag är van vid det så det tog inte lång tid att anpassa sig efter sättet att jobba på. Det var nog en högre tröskel för honom att ta sig över…

Red Pill: Det var ganska svårt för mig först ja. Jag är van vid att jobba helt själv annars. Jag har ett soloalbum som jag jobbar på nu, där jag inte har några gäster med t.ex. Jag är inte mycket för det. Men när vi väl kom igång så fungerade det riktigt bra. Jag tror att jag lärde mig väldigt mycket av den här erfarenheten som jag kan ta med mig i min karriär som soloartist sen också. Det är bra träning och vi triggar varandra och utmanar varandra till att bli bättre.

Apollo, hur kände du då? Var du nervös över att sätta ihop två olika MCs med relativt skilda stilar och med olika bakgrunder? Att det kanske inte skulle fungera som du hade tänkt dig?

Apollo Brown: Nej, inte alls faktiskt. Jag visste att de skulle uppfylla de önskningar om vilket sound och vilken typ av musik jag var ute efter att göra. Jag visste att de kunde hantera sig själva väl som soloartister och jag var helt övertygad om att de kunde leverera i grupp också.

Du måste ha fått ganska många erbjudanden och folk som drog i dig efter din framgång med ”Dice Game” med Guilty Simpson och ”Trophies” med O.C.?

Apollo Brown: Absolut. Jag fick många erbjudanden och vissa projekt drogs igång för att sedan inte avslutas eller att det lades på is. Men som vi pratade om innan så jobbar jag bara med folk som jag gillar och som jag själv är ett fan av. Det är skönt att jag har den möjligheten att faktiskt välja vilka jag vill och inte vill jobba med.

Red Pill: Det säger ganska mycket om Apollos integritet och karaktär. Att han är så passionerad för musiken och det han skapar att det är det som är det viktiga och inte alla yttre omständigheter. Det är säkert flera som tvivlade på oss två när de hörde att vi skulle släppa en skiva med Apollo Brown, men jag tror att vi har visat att det här faktiskt var en lyckad kombination och att Apollo var rätt ute från början.

Verbal Kent: Det var som när Michael Jordan passade bollen till Craig Hodges eller någon annan mindre känd spelare. Han kände att han kunde sätta trean när han fick bollen av Jordan, han ville verkligen leverera. Det var lite så jag kände med Apollo, nu hade man chansen att visa vad man gick för. När någon man själv respekterar och ser upp till visar respekt för dig och berättar att han gillar det du gör, ja då blir man bättre och får mer självförtroende. Jag har blivit mycket bättre som rappare av den här gruppen.

Apollo Brown: Jag blir också ofta ifrågasatt för det här samarbetet. ”Jaha, du kan göra ett album med de två men inte med mig?” och så vidare. Men jag har en anledning bakom allt jag gör. Allt jag gör är uträknat in i minsta detalj och jag gör ingenting slumpmässigt. Lyssna på skivan så förstår du min anledning med det här projektet. En skiva som folk får bra känslor av och som de kan relatera till på ett djupare plan. Jag är helt övertygad om att vi kommer att göra en skiva till efter den här.

Det var min nästa fråga. Tänker ni fortsätta att jobba tillsammans som Ugly Heroes?

Apollo Brown: Vi kommer att släppa en skiva till. Det kommer att bli svårt att toppa den första skivan, som med alla första skivor som släpps, men vi kommer att försöka. Jag har flera andra projekt på gång men Ugly Heroes är ingen engångsgrej, så mycket kan jag lova.

Jag som växt upp under ”boom bap-eran” kan uppskatta er musik väldigt mycket som en form av ”boom bap från 2014” kan man säga. Är det en medveten tanke att placera sig där på ljudkartan?

Apollo Brown: Vissa producenter gillar inte att bli stämplade som ”boom bap” för att det kanske har en negativ klang, men jag har ingenting emot det. Självklart är jag boom bap. ”I’m boom bap all day, every day”. Men det är väl för att folk associerar boom bap med något gammalt, ett sound som redan haft sin tid. Men vad ska jag säga, jag växte upp under den tiden. Jag köpte Illmatic på kassett när den kom liksom. Det är en era som jag gärna förknippas med. Mellan typ 1991 och 1996 så släpptes så fantastiska skivor. Det är en tid som är en väldigt stor inspirationskälla för mig som musikskapare. Sen är jag faktiskt inte mycket för att utvecklas om jag ska vara ärlig. ”I’m more of a revolver than an evolver”, jag gillar att bevara ljudet som det lät när det var som bäst. Men det är bara jag det.

De mest framgångsrika producenterna, har jag märkt, är också de som är mest ödmjuka och som tar sitt yrke på störst allvar. Proffsigast, kan man väl säga. Är det den uppfattningen ni två har fått av att jobba med Apollo?

Red Pill: Vi är alla från ”the midwest” och vi har nog alla tre lite liknande syn på livet och musiken. Det är arbetarklassmusik, skapad av arbetare för arbetare. Apollo är otroligt ödmjuk, professionell och väldigt lätt att jobba med. Samma gäller för Verbal Kent och hela vårt samarbete är väldigt dynamiskt och lättjobbat. Att arbeta med Apollo var det enklaste jag har gjort måste jag säga. Att spela in det här albumet var så himla okomplicerat, jag önskar att allt i livet var lika lätt som detta.

Verbal Kent: Apollo är en väldigt intressant människa, för som han säger så är han väldigt uträknande och planerar allt han ska göra i detalj. Men även om man har en tanke bakom allt och ofta en långtgående plan för något så är han väldigt förstående för oss som kanske inte ser exakt samma sak som han gör i ett projekt. Då har han tålamod och till slut förstår man vad det är han är ute efter. ”Usually people that has it figured out like he does… are cocksuckers. But he does what he has to do and still doesn’t piss people off on the way. And that’s what a leader does, right?”.

Apollo Brown: Haha, tack. Men ärligt talat så tror jag att man måste vara ödmjuk och bry sig om både sina kollegor och sina fans. Om man inte bryr sig om sina fans så kommer inte de bry sig om dig. Det är de som sprider din musik, det är de som Twittrar och bloggar om den. Det får man aldrig glömma.

Jag är helt klart ett fan. Och som ett fan undrar jag – när kommer din skiva som du släpper tillsammans med Ras Kass? Första singeln låter riktigt bra. Kan du berätta lite mer om skivan?

Apollo Brown: Tack, ja den har vi jobbat på i 5 månader. Vi spelade in den i Los Angeles och den ska släppas 28:e oktober. Skivan heter ”Blasphemy” och kommer att ha en religiös och politisk underton, men med många bangers och riktigt feta låtar och bra gäster. Det är samma med Ras Kass som med de här två killarna, jag vill bara jobba med folk som jag själv är ett fan av. Jag vill också kunna vara stolt över hela min katalog. Om jag dör imorgon så vill jag lämna efter mig ett musikarv som folk uppskattar och som representerar mig på ett bra sätt… Det är allt som betyder något.

Intervju av Alexander Kihlström

Foto: A L Fotos

“…musiken har helt klart varit en räddare och ett sätt att ta sig ur det och kunna hjälpa våra familjer, allt medan vi gör något vi älskar.”

Det finns två sorters bröder. Den traditionella blodsbrodern och sen kan det finnas en vän som har kommit dig så nära att det enda som ordet passar in är ”broder”. Ett sådant unikt vänskapsband har de två Brooklynbaserade tungviktarna Skyzoo och Torae, nu kända som Barrel Brothers.

Tillsammans har de kämpat med musiken länge och genom åren byggt upp en stor fanbase runt om i världen där man tilltalar en publik som gillar riktig rå New York-rap, som man är van vid att höra den från 90-talet och framåt.

Torae fick uppmärksamhet genom samarbeten med DJ Premier och Marco Polo, där han släppte det hyllade albumet ”Double Barrel” tillsammans med den sistnämnda, 2009. Samma år släppte Skyzoo sitt hyllade debutalbum (efter många mixtapes) ”The Salvation” och efter det har bådas karriärer gått stadigt framåt. Man har länge varit vänner och jobbat tillsammans på flera olika projekt men det var via ett rykte som skrevs på Skyzoos Wikipediasida som Barrel Brothers skapades.

Duon berättar mer om det och annat i logen på Fasching i Stockholm där man precis rivit av ett otroligt energiskt och bra set framför en, tyvärr, alldeles för gles publik. Jag är övertygad om att folk hade strömmat dit om man bara lyssnat in sig ordentligt på musiken, för faktum är att ”Barrel Brothers” är en av de bästa skivorna som släppts under 2014.

Men hur mycket bryr de sig om pengar, stora publikhav och positiva recensioner? Inte mycket alls visar det sig. Denna dödliga duo är stenhårda på mikrofonen och levererar alltid riktigt rå rap från de mörkaste gatorna i Brooklyn, men privat är man inte bara trevliga utan framför allt väldigt ödmjuka och mogna i sina uttalanden och hur de ser på musikindustrin i stort och deras egna karriärer.

Det var inte så mycket folk i publiken idag, men det var inspirerande att se er ge allt ändå. Är det frustrerande att dåliga rappare spelar för fulla hus runt om i Europa, medan ni som gör ”real hiphop” kanske inte alltid har samma tur?

Skyzoo: Nej inte alls. Som du säger så ger vi alltid allt för publiken, oavsett hur många eller få det är. De som är där, är där för att se oss, då vill vi bjuda på en show. Sen har vi fullsatta shower väldigt ofta när vi kör i USA och ibland även här, det är olika från gång till gång.

Torae: Sen var inte den här spelningen inbokad från början. Vi hade en ledig dag på turnén så de fixade ett gig i Stockholm, vilket vi så klart ville göra. Nu kom det ändå en del folk och vi sålde en del merchandise. Det var någon som kom fram till mig och sa att han fick höra om showen igår via Kingsize Instagram tror jag, så han tog bilen idag och åkte en lång väg bara för att se oss. Det gör det värt det.

Skyzoo: Ja och när folk kommer fram och säger att de äger allt vi har släppt, det är stort. Och såg du killen som tatuerat in våra ansikten? Hur coolt var det? Det är för de fansen vi gör det här. Det är för de vi har en skyldighet att ge allt och leverera en show.

Personligen har jag varit ett fan av båda två en lång tid nu. Skyzoo sedan 106 & Park på BET och Torae sedan första mixtapet ”Daily Conversation”. Men hur kom det sig att ni enades och skapade Barrel Brothers?

Skyzoo: Det handlar också om folket, vi återkommer alltid till folket för det är det som enar oss. Vi träffades 2005 genom musiken, men vi blev också vänner direkt. Vi försökte med våra sologrejer då och vi var båda i tidiga stadier av våra karriärer där vi försökte slå oss fram och lyckas hemma i New York – vilket inte är det lättaste. Men det gick bättre och bättre, sen gjorde vi två låtar med DJ Premier, ”Click” och ”Get it done” och där såddes väl ett frö till Barrel Brothers. Men vi har alltid haft varandras ryggar och supportat varandra eftersom vi är familj. Men själva Barrel Brothers startade som ett rykte på Wikipedia.

Wikipedia?

Skyzoo: Ja, det är lite sjukt faktiskt. Någon, vi vet fortfarande inte vem, hade gått in på min Wikipediasida och lagt till: ”Skyzoo and Torae: Barrel Brothers, coming soon!”. Vi fattade ingenting och vår reaktion var: ”What the hell is Barrel Brothers?”. Det var 2009 och sedan spred sig ryktet mer och mer, till slut frågade folk: ”När kommer skivan?”, haha. Så vi tänkte väl: ”Okej då, vi kör!”, vi gör ju ändå musik tillsammans hela tiden ändå, varför inte göra ett album av det?

Och vilket album sen! Den är helt klart på min årsbästalista för 2014.

Torae: Tack. Det betyder mycket att höra. Att veta att folk faktiskt uppskattar det man gör.

Absolut, det tror jag många gör om de väl lyssnar på skivan. Men hur har responsen varit i övrigt? Från fans, vänner och kritiker?

Torae: Det har varit ungefär så som du säger. Vi har fått väldigt positiv respons. Men det är också väldigt speciellt när folk har sett fram emot en skiva så länge, då bygger man upp sina förväntningar väldigt mycket och riskerar att bli besviken. Men jag har inte hört att någon varit besviken, snarare tvärtom. ”Wow, de levererade verkligen!” ungefär.

Jag hade ganska låga förväntningar om jag ska vara ärlig…

Skyzoo: ”That sucks”

Inte alls, jag menar mest att jag börjar bli van på att bli besviken när rappare jag gillar släpper nytt eller samarbetar med andra MCs. Det blir sällan så bra som man hoppas, om ni förstår?

Skyzoo: Ja, jag håller med dig. Det släpps så mycket dåliga grejer från folk som man respekterar. Men det är ju bra att det är som för dig – för då blir man positivt överraskad och glad när man inser att man gillar skivan.

Torae: Precis så är det. Men vi har känt varandra så länge och vi jobbar så bra ihop att vi kände oss säkra på resultatet. Vi bestämde oss för att göra ett album och ringde runt till våra vänner som råkar göra beats och rappa för att få hjälp med produktion och gästinhopp på skivan. Sen blev det Barrel Brothers!

Ganska schyssta vänner att ringa upp ändå. DJ Premier, Sean Price, Black Milk, Oh No, Blu och Apollo Brown bland andra…

Skyzoo: Bara bra människor. Men vi har samtidigt jobbat med detta i många år och slitit, liksom många av våra vänner. Då är det skönt att man kan hjälpa varandra.

Vad är ambitionen med Barrel Brothers? Finns det en plan för framtiden?

Torae: Det fantastiska med att vi har två solokarriärer är att vi kan ena våra fans och göra något nytt och spännande. Men vi har ingen ambition att nå ”Top 40” eller att bli mainstream på något sätt, vi gör det vi gör för våra fans. Sen är det klart att det kan tillkomma nya fans, vilket bara är kul, men vi låter det växa organiskt, som vi alltid har gjort. Det handlar inte om att ha en miljon dollar och rappa på Jimmy Kimmel. Så länge som vi får göra musik, turnera och kan supporta våra familjer så är vi mer än nöjda med livet.

Det känns som att båda har en ödmjuk framtoning till livet. Jag diskuterade det förut med Apollo Brown här att de mest framgångsrika artisterna med längst karriärer är de som klarar att hålla sig ödmjuka längst. Är det något ni kan skriva under på och har märkt av själva?

­Skyzoo: Det är så man måste vara! Det finns inget annat för mig eller för oss.

Men samtidigt finns det väldigt många som är raka motsatsen till ödmjuka…

Skyzoo: ”And they suck!”. Alla de här rapparna som sitter på hotellet, går och bockar av sin spelning och sen tillbaks till hotellet igen för att sen flyga vidare till nästa stad. Vad är det för stil? Jag tycker att det hör till att träffa fans, skriva autografer, prata med dom och… du vet, ”kiss babies” som man säger. Det är liksom en del av att vara en artist. Jag tror också att folk märker att vi är äkta, att vi faktiskt tycker att det är kul att träffa våra fans. Vi hade båda två kunnat göra en massa annat än den här rap-grejen, vissa grejer på fel sida av lagen. Då föredrar jag det här alla dagar i veckan.

Kan man till och med säga att musiken varit en räddare från ett liv i kriminalitet?

Skyzoo: Det kan man säga. Det är ett sätt för mig att uttrycka mig och det är samtidigt en räddare från ett liv jag förmodligen inte hade trivts med.

Torae: Vi kommer båda från ganska tuffa områden och många rappare glorifierar våld, droger och kriminalitet men det är ingen barnlek kan jag säga. Jag har vänner som inte klarade sig igenom det. Vänner som inte fick se mig släppa ett album. Det plågar mig än idag. Så musiken har helt klart varit en räddare och ett sätt att ta sig ur det och kunna hjälpa våra familjer, allt medan vi gör något vi älskar. Vi är också stora fans av musik själva. Musik är ju soundtracket till ens liv. Som i en film när något spännande händer och musiken reflekterar det, precis så är det i livet också. Jag hoppas att vi kan bidra med musik till folks soundtrack, precis som våra idoler och favoritartister har gjort innan oss.

Jag tror att anledningen till att många också gillar er musik är att de faktiskt kan relatera. Ni har många låtar och texter som sätter ord på livet, mer än vad många mainstreamrappare gör som pratar om saker som vi vanliga människor aldrig kommer i närheten av…

Skyzoo: Det är exakt det som är poängen också. Jag kan inte skriva om saker jag inte vet något om. Jag skriver om min verklighet, mina vänners verklighet. Med Barrel Brothers så var det väldigt rått och gata, vilket jag gillar. Det var typ: ”Let’s rap!” och alla står i en cypher och spottar. Om man då inte levererar när det är ens tur så kommer man inte vilja kicka igen när det blir ens tur nästa gång. Det var lite så albumet gjordes, vilket inte är så jag brukar göra. På mixtapes kan jag göra så men på album brukar jag sy ihop allt till berättelser som hänger ihop. Mitt nästa album som kommer 2015 kommer att heta ”Music for my friends” och är just det. Jag kan berätta om en kompis som skickar brev från fängelset där han berättar att han inte kommer hem på 20 år t.ex.

Kritiker hyllar er oftast, men kritiker är också något av ett nödvändigt ont. Kan de inte kännas väldigt överflödiga när de kritiserar berättelser som ni delar med er av från era liv? Läser ni allt som skrivs?

Torae: Det känns konstigt när de kritiserar saker de inte förstår. Men ja, jag läser allt och det är ganska tydligt när folk är negativa – att de oftast inte förstår bara. Jag har inte fått så mycket negativ kritik som tur är. Men jag skriver inte texter för de som inte förstår, jag skriver för de som kan relatera och som förstår vad jag säger. Jag skriver för folk som säger: ”Yo, that exact same shit happened to me!”. Folk som förstår språket.

Ja och man behöver inte vara från samma område för att kunna förstå språket och relatera till berättelserna. Jag är själv från en mindre stad i Sverige och har inte levt ett liv som Barrel Brothers, men jag kan relatera och förstå. Det är väl lite charmen med hiphop också?

Skyzoo: Exakt! Man behöver inte ha levt det för att förstå det. Jag har liksom inte levt som Seinfeld men jag älskar den TV-serien, det är en av mina absoluta favoritserier någonsin. Om jag hör den där basslingan till introt nu, om någon har satt på ett avsnitt, då lämnar jag intervjun direkt. Haha, nejdå, men du förstår vad jag menar. Sen måste vi ju säga att kritiker nästan alltid är på vår sida, de har alltid supportat våra grejer. Men det finns ju alltid någon dum bloggare med 5 följare som sitter och hatar och det får man ta. De som betyder något har alltid visat kärlek för oss, de vi respekterar: artister, journalister och vänner.

Kommer vi att få höra något nytt Barrel Brothers-projekt framöver eller var det här en engångsgrej?

Skyzoo: Vi har en massa sologrejer på gång nu och jag spökskriver lite åt andra rappare.

Spökskriver? Åt vem?

Skyzoo: Det kan jag inte säga. Jag är ett ”ghost”. Men jag förstår att du måste fråga, haha. Men jag har mitt eget album som jag vill släppa nästa år. Torae har också en massa bra grejer på gång. Men vi är liksom familj, så det är klart att vi alltid kommer att jobba tillsammans. Det är min broder.

Torae: Barrel Brothers växte fram organiskt och om vi kommer att släppa något igen så ska även det växa fram organiskt och inte vara framtvingat. Så om det händer, så händer det. Vi kommer ändå att umgås hela tiden, som vi gör idag när vi köper sneakers tillsammans, festar tillsammans osv.

Skyzoo: Oavsett vad så har vi gjort det vi sa att vi skulle göra. Vi satte flaggan i jorden och vi levererade det folk ville ha. De bad om det och de fick det.

Torae: ”That’s how you end an interview man!”.

Intervju av Alexander Kihlström

Foto: A L Fotos

När Lundasonen Pauli Jokela släppte debutalbumet ”Makin’ Moves” för två år sedan var det många som höjde på ögonbrynen. Trots sporadiska framträdanden på battlescenen och släppen” iRap Mixtape” (2008) och ”WONDERFUL WEDNESDAYS” (2010) var P.J. ett okänt namn för de flesta. Med sin avancerade lyrik och mogna attityd var det dock få som kunde undgå hans talang när fullängdaren nådde allmänheten. Albumet fick ett gott mottagandet hos den svenska hiphoppubliken och nominerades till både Årets Nykomling och Årets Soloartist på Kingsizegalan 2013. Men efter det hände inte så mycket. Spelningarna uteblev och skivan generade en blygsam mängd streams på Spotify.

– Jag hade typ glömt ”iRap Mixtape”, kul att du tar upp det, haha. Jag tror jag gjorde det när jag var 15-16 år. Det var mest remixer, där jag försökte göra versioner av olika låtar. Men absolut, jag hade ju verkligen inget namn innan jag släppte skivan och det var ingen som pushade det. Jag betalade 70 spänn till Record Union för att få upp det på Spotify och det var så det släpptes i princip. Så jag fattar ju varför det inte blev så många streams, det är inte ofta en artist blir stor på en låt även om det är möjligt nu med internet.

Pauli tog jobb på kafé för att tjäna ihop pengar samtidigt som han tillsammans med vapendragaren och producenten John Alexis (tidigare Noodlebreak) började experimentera med soundet. Namnet P.J. begravdes tillsammans med ”Makin’ Moves” och popartisten Paul Rey föddes. En utveckling som kanske var menad att hända. På debutalbumets sista låt ”Lights Out” kan man höra honom ta avsked – men från vadå, egentligen?

– ”Makin’ Moves” kändes som ett stängt kapitel. Den röda tråden var att växa upp med musiken och låtarna skrevs från att jag var 15 till 19 år. Det kändes bara naturligt med ett avsked. Dessutom gillade jag aldrig namnet, så tanken fanns att det kanske var det sista som släpptes som P.J. Men jag har alltid varit sugen på att utvecklas musikaliskt, så undermedvetet kanske det var så att hiphopen inte riktigt räckte till. Men jag tycker bara det är positivt, det är inte så att min musik nu kommer vara plastig. Jag försöker alltid förmedla äkta känslor och äkta musik.

I oktober förra året kom han i kontakt med Malmö-labeln Fantabolous Music och det amerikanska indieskivbolaget Lighthouse Entertainment och i maj i år släpptes första singeln ”Good As Hell”. Arbetet med singeln och den kommande skivan har föranletts av tre minst sagt intensiva månader i USA.

­–Det började med att jag signade till Fantabolous/Lighthouse i februari. Jag har varit i Atlanta och jobbat mycket i Akons studio som heter Music Box Studios. Men i februari till maj var vi i L.A. och träffade QD3 och Quincy Jones. Vi hängde i hans hus i typ tre timmar och spelade upp musik och fick input på våra grejer. Han gillade verkligen musiken vi gjorde och han har ju även en koppling till Sverige eftersom QD3’s mamma är svensk. Han kunde till och med lite svenska! Sen hade vi möte med EA Sports och fick med en låt på nya Madden 15. Vi har även varit i New York och spelat in i Jerry Wonders Platinum Studios och spelat in några låtar med honom. Så det har varit full fart i USA.

Nu måste du berätta, hur var Quincy Jones?

– Han är otroligt skarp. Han är 82 år nu men väldigt snabbtänkt, intelligent och framför allt en väldigt varm människa. När man träffar en legend som Quincy vet man inte riktigt hur man ska vara, men han bjöd verkligen på sig själv och vi var väl lite väl försiktiga kanske. Det är något speciellt med honom. Vid ett tillfälle sa han att han kunde se vilken månad jag var född i, han bara ”du är tvilling, eller hur?”, och jag bara ”ja”, haha. Det var ett gigantiskt hus och hans 27 grammys stod uppradade tillsammans med hans Oscarstatyett. Jag fick faktiskt röra den!

Hur kom hela grejen med EA Sports till?

– Det skedde väldigt naturligt. Jag har alltid haft drömmen att göra musik som passar till sport. Jag har själv spelat basket och alltid älskat drivet man måste ha för att lyckas inom idrott. ”The Crown”, som låten heter, gjorde jag faktiskt med NBA Finals-reklamen i åtanke. Den handlar om just viljan att bli nummer ett. Det är samma sak som i musiken, det är väldigt mycket tävling och man vill visa att man är den bästa och för att lyckas med det måste man lägga ner hela sin själ i det. Så vi fick ett möte med EA Sports och de älskade musiken direkt.

På tal om drivenhet så handlade mycket av ditt debutalbum om det?

– Precis. Någonting jag har lärt mig när jag varit mycket i USA är uttrycket ”speak it into existence”. Precis så var det med EA Sports. ”Makin’ Moves”, som jag släppte när jag var 19 eller 20, döpte jag när jag var 16 år. Och då gjorde jag inga ”moves” what so ever, haha. Det var inte förrän senare när jag började få lite personlig kontakt med Timbuktu och Chords och radion började spela lite grejer som det verkligen hände något. Sen med nomineringarna till Kingsizegalan och allt så blev det lite ”moves”. När jag gjorde plattan var det allt jag hade, mitt driv och mina boys som mixtrade och mastrade låtarna.

Men när Fantabolous kontaktade dig, ville de ha dig som rappare då eller hur var överenskommelsen där? Den musik du gör som Paul Rey är ju väldigt annorlunda jämfört med hur ”Makin’ Moves” lät, tänker jag?

– När Fantabolous började visa intresse så var jag inne i min övergångsperiod kan man säga. Då började jag experimentera mer med min röst och jobbade mycket med tre verser och så sjöng jag refrängerna. Dom tyckte min röst var väldigt stark och unik så de uppmuntrade mig att använda den mer. Jag tror också att rappandet har hjälpt mig mycket i låtskrivandet och jag använder det fortfarande som ett litet gömt vapen att slänga in ibland.

När och hur träffade du Akon?

– Akon träffade jag faktiskt samma dag som jag släppte första singeln ”Good As Hell”, den 12:e maj. Vi hade ju jobbat i hans studio i tre månader då, men låten släpptes bara i Sverige. Jag antar att det hade blivit lite snack och så för jag fick ett samtal om att komma in till hans privata studiorum. Vi chillade där i typ en timme och snackade och lyssnade på musik och som man kan se på YouTube-klippet så gillade han det han hörde, haha. Det var jävligt skönt att få den responsen från en artist som Akon och det här var i samma veva som vi precis hade varit hos Quincy Jones, så allt kändes lite overkligt just då.

Det kan jag tänka mig… Du är 22 år nu, vad gör det med en som person? Det måste vara lätt att få hybris av den typen av bekräftelse?

­– Quincy var så jävla cool… Även om du suttit i hans hus och sett hans ”plaques” och skakat hans hand så kan du inte riktigt fatta att det är han. Akon var också otroligt trevlig. Många vet inte att han är producent också, men han producerade liksom hela sin första platta själv. Han är en riktig musiker och kom med många bra tips. Man försöker väl bara ta lärdom av det som händer i stället för att bli starstruck. Det är verkligen en fantastisk chans att få sitta med personer som man kan fråga vadsomhelst och dom vet vad som är rätt.

Vad har du främst tagit med dig för lärdomar från USA?

– För att bli framgångsrik handlar det inte om att göra musik för dig själv, det handlar om att få människor att känna det du gör. Då måste du vara ”on point” textmässigt, deliverymässigt och produktionsmässigt. Det är som dom säger i USA: ”you gotta feel it”. Det finns liksom ingen statistik på hur man får fram det, man måste bara känna det. Det kan räcka med att det kommer en liten grej i refrängen. Som i ”Good As Hell” – folk säger verkligen att de känner sig ”good as hell” när dom hör den för att det var en äkta känsla jag kände när jag och John gjorde låten.

Det är intressant det där med USA, som ofta kritiseras för att producera mycket plastigt och fejk, men som ju faktiskt är överlägsna på just det här med att få in känslor i allt från musik till sportevenemang.

– Absolut. Det är sjukt för att när man lyssnar på musik från Europa så kan du ha hur många instrument, körer och detaljer som helst som musiker uppskattar, men som den vanliga lyssnaren kanske inte alls känner. Sen har du hiphop eller poplåtar från USA med kanske tio spår instrument, men du känner det. Varje grej är så effektiv. Du behöver inte ha 16 olika ”runs” på din basgång utan basen går på ett sätt som fyller sin funktion perfekt. Det är en konst i sig, det som USA håller på med. Det har jag försökt få med när jag är i studion.

Just det här med att förmedla en känsla och leverera material på ett trovärdigt sätt är en sak som jag verkligen känner att du har naturligt, vare sig det är battles eller livespelningar. Hur tror du det kommer sig?

– Tack så mycket. Jag tror det enda sättet för mig att förklara det är att säga att det finns i släkten. Min mamma var sångare i tre band samtidigt ett tag, min brorsa är kompositör och har pluggat i Paris och Göteborg… Jag har lyssnat på musik så länge jag kan minnas, allt från Bob Marley till Michael Jacksons ”Thriller”, till Elton John och ”Abbey Road” med The Beatles. Så musiken har alltid funnits där liksom.

//www.youtube.com/watch?v=kQoRNFoOAjs

I refrängen på ”Good As Hell” sjunger du ”for the first time in years I feel good as hell”. Är det så du känner?

– Ja, det stämmer. Verserna beskriver hur det var. Det är inte lätt att rappa på engelska i Sverige. Det är en liten marknad och liten publik. Det gick bra för albumet underground men det sålde ju inte massa exemplar precis. Man blev prisnominerad och fick bra recensioner men det var inte många spelningar som hände efter det och albumet tog tre år att göra. Det var hela min själ i den skivan. Det är hårt. Man har gjort musik i sex eller sju år och flera gånger har man tänkt att ”fan, nu börjar jag plugga i stället”. Det är tack vare min flickvän som jag fortfarande gör musik. Vi har varit tillsammans i nio år och hon har alltid stöttat mig. Det är nu när sakerna börjar rulla igång som du känner att det går, det är inte omöjligt. Låten är uppbyggd lite så, i förrefrängen börjar du lyfta och i slutet av refrängen står du på berget och inte har ett problem i världen. Eftersom beatet med gitarren är väldigt melankoliskt känns det som att vad som helst kan hända, så jag ville leka lite med det textmässigt. Verserna är ganska ledsna men i högt tempo och rader som ”I wanna laugh til’ I’m drowning in tears” är en lek med dynamiken genom att ställa ytterligheter mot varandra. Sen kändes refrängen bara självklar. Så det är tanken bakom låten och det känns som att folk har tagit den till sig.

Ja, jag tror den har runt 600 000 lyssningar på Spotify.

– Ja, vilket är fantastiskt! Tack till alla som lyssnat! Det gick mycket bättre för ”Good As Hell” än ”Makin’ Moves”. Jag tror den hade 14 000 på två år, haha.

Vilket är ännu sjukare!

– Jag tycker tyvärr det. Jag är fortfarande väldigt stolt över albumet. Det fyllde två år nyligen, den 31:a augusti.

Såg du tillbaka på det med glädje eller sorg? Med tanke på hur det gick.

– Nej, jag var glad! Det gick inte så bra men jag gjorde hälften av låtarna i mitt sovrum och hälften i en riktig studio. Man hör inte vilka som är vilka tack vare John för att mixningen och mastringen är så bra. Annars är det bara jag. ”Makin’ Moves” ÄR jag och jag är fortfarande skitstolt över det albumet. Även om vissa låtar skrevs när jag var 15 så håller det än i dag. Och även om nästa platta inte kommer låta som ”Makin’ Moves” så har det ändå lett mig hit.

//www.youtube.com/watch?v=_NLxQhoRy6g

Det känns som en skiva som folk kommer uppskatta i efterhand, för att den helt enkelt är för bra för att gå obemärkt förbi.

– Så kanske det blir. Om man skaffar sig ett namn så kanske folk vill kolla upp vad man har gjort tidigare. Folk kanske hittar det då.

För namnbytet hade ingenting med det här att göra?

– Nej, absolut inte. Jag vill verkligen inte ta avstånd från albumet, utan jag ville bara ta avstånd från själva namnet. Det var alldeles för simpelt och jag gillade det aldrig. Jag fick P.J. när jag var 14 från en MSN-konversation liksom. Paul Rey kom väldigt naturligt, det var under julafton med min familj.

När började du glida ifrån rapen och experimentera mer med soundet?

– Det hände ganska direkt under den här mellanperioden innan jag kom i kontakt med Fantabolous/Lighthouse i slutet av 2013. Jag märkte att det inte riktigt funkade, trots att jag ändå hade battlat lite, släppt ”Wonderful Wednesdays” och varit med på ”Din Gata” och så vidare… Jag har alltid varit väldigt musikalisk och ville bara använda mer av det. Det kändes onödigt att hålla tillbaka för att bara rappa. Marknaden är inte så stor och musikaliteten inom hiphop är inte den största. När man gör melodiska sånglåtar finns det större utrymme och jag kan använda min sång och mitt gitarrspelande till att vidga mig.

Jag tänkte fråga om det – känner du att det finns större plats för kreativitet inom pop, eller vad man ska kalla det?

– Jag skulle kalla det världslig pop. Det är latinamerikanska rytmer, genom att min mamma är från Chile och John har filippinska rötter, och afrikanska trummor med europeiska melodier. Det är någon slags arenamusik, med ett positivt budskap. Albumet kommer innehålla blandningar av allt för det är så jag är som person. Mamma är från Chile, pappa är från Finland, jag har rappat länge men alltid lyssnat på soulmusik och klassisk pop. Jag vill blanda allt det och inspireras av både D’Angelo och James Blake till Bob Marley och The Beatles samtidigt som Macklemore och Kendrick Lamar. Det är svårt att sätta det i en genre, jag vill bara skapa något nytt. Jag vill vara den första Paul Rey.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Press

Alla som någonsin stått på ett par skidor eller en snowboard vet att det är dumt att bege sig ut i den svartaste pisten innan man har lärt sig åka. Att lära sig grunderna och känna sig säker på sin sak är att rekommendera innan man beger sig ner i svarta pisten för att visa vad man kan. Precis så har Gonza-Ra gjort.

Möjligheten att släppa ett album direkt fanns säkerligen där, med det kreativa och hyllade kollektivet Random Bastards liksom både hembyn Storuman och Umeå i ryggen. Men istället har han tagit sig sin tid och utvecklats. Han har nu bott i Umeå i fyra år och hunnit släppa två EPs: ”PRE” och ”Slute Uta Början”. De har mottagits väl och har fungerat som övning inför det stora provet, inför den svarta backen.

Nu är han redo att bege sig ut i pisten med albumet ”Lavinfara”, som efter knappt två veckor redan fått 100 000 lyssningar. Men med sina 20 år är Gonza-Ra långt ifrån klar. Han blickar redan framåt till nästa släpp och efter att uppträda live runt om i landet med ”Lavinfara” så börjar arbetet på riktigt med nästa lavin till släpp.

Gonza-Ra har precis kommit till Arlanda efter en resa till Prag och har en dag över innan han far upp till Umeå igen, vi mötte upp ”Lapplabama”-rapparen och Erk från Trainspotters/Random Bastards på Hötorget i Stockholm för att prata om skivan, utvecklingen och varför han inte kommer att sluta använda slang från Lappland för att få fler fans.

100 000 spelningar på knappt två veckor ens, hade du förväntat dig att det skulle gå så bra, så snabbt?

– Nej verkligen inte. Jag hade svårt att fantisera överhuvudtaget hur det skulle gå med skivan men det är jävligt roligt.

Ja, det måste vara väldigt speciellt med ett debutalbum. Du har släppt två EPs innan: ”PRE” och ”Slute Uta Början”. Men nu släpper du ditt första album, som är en helt annan sak. Något som alla artister drömmer om. Var det som du hade tänkt dig att släppa ett album?

– Det är som du säger, en helt annan grej jämfört med att släppa EP. Det blir speciellt så fort man kallar det för album, eller ännu värre: debutalbum. Det är en läskig titel att sätta på något, har jag alltid känt. Det var också därför jag släppte ytterligare en EP efter den första, för jag kände mig helt enkelt inte ready för ett debutalbum.

Fungerade dina EP-släpp som en slags förberedelse inför albumet? Kände du att du hittade dig själv och ditt sound bättre efter att ha släppt två EPs?

– Jo men verkligen. Att bli bättre, handlade det om. Jag känner själv att jag har utvecklat skrivandet och känner mig nu ännu mer säker på den biten. Nu känner jag att debutalbumet blev som jag ville och att jag kunde leverera det jag hade planerat. Jag visste nog redan när jag släppte min andra EP hur mitt debutalbum skulle vara och vad det skulle handla om. Men jag kanske inte kände mig ready och säker på att jag skulle få till det som jag ville ha det då.

Samtidigt är du ”bara” 20 år och du har säkert stora möjligheter att utvecklas ännu mer. Är det då svårt att sätta stopp och säga: ”Nej, nu får det faktiskt räcka – nu måste jag släppa min skiva?” mitt i att du ständigt utvecklas?

– Ja, det var väldigt svårt faktiskt. Det kan man se lite som ett problem faktiskt. När jag satt där med cirka 30 låtar för att pussla ihop skivan, så innebar inte det att jag slutade skriva eller spela in. Då är det lite irriterande när jag känner att varje låt blir bättre än den förra i stort sett. Det är svårt att sätta ihop skivan då, men till slut fick jag säga stopp, för att inte skjuta upp det ännu mer. Men den här skivan hör till den här perioden av min utveckling, sen kanske jag kör något helt annat på nästa skiva, det vet jag inte.

Skivan sköts upp i nästan två månader för att få med det sista materialet. När skrevs första respektive sista låten till skivan?

– Det var någon gång i december-januari som jag och Imchi började jobba på skivan och bestämde oss för att dra igång. Sen har vi jobbat fram till släppet i stort sett. Outrospåret och ”Klart o Betalt” med boysen från Piteå är bara ett par veckor gamla liksom.

Hör du själv stor skillnad mellan de första och sista låtarna som du gjorde för skivan?

– Ja, det tycker jag. Det är en stor skillnad. Mycket på skivan kan jag tycka är stabilt och håller sig till temat men på andra låtar kanske jag kan höra att jag är mer tekniskt utvecklad eller små grejer i rappen som har utvecklats. Men det visar bara på olika delar av min rap tycker jag.

Du är ung men ingen rookie direkt. Känner du att din utveckling, rapmässigt, går lika fort nu eller har den börjat plana ut och jämna till sig?

– Det börjar plana ut mer samtidigt som jag börjar bli mer stabil i sättet jag föredrar att rappa på. Det är inte lika mycket sökande som det var i början. Men det handlar inte om att jag håller på att bli så pass bra att jag inte kan bli bättre, verkligen inte. Jag har mycket kvar, men nu hittar jag lättare hur jag själv vill lägga saker och vad min flavor är. Nu vet jag mer vem Gonza är liksom.

När jag hör skivan så hör jag det omtalade norrländska vemodet. Men jag hör också humor och självdistans. Har du tänkt på balansen mellan det svåra och tunga jämfört med det mer lättsamma i din rap?

– Jag har väl inte tänkt på det, men det har nog blivit så automatiskt. Många gånger kan jag prata om grejer som är seriösa för mig, men som kanske inte är världsproblem direkt. Sen är jag väl inte den mest seriösa snubben i världen heller, så jag behöver ha båda sidorna och kunna lätta på trycket ibland också.

Det är som videon till ”Vi är här nu” (med Erk) där ni använder er av medvetna överdrifter, Lapplabama-style. Jag såg att du sa i en intervju med PSL att du hoppades att folk förstod ironin i videon?

– Det kom ut lite konstigt, det lät som att jag menade ”Åh gud, hoppas att folk inte missuppfattar!”. Men det var snarare som det vi pratade om nu, att jag ville göra en videoversion av att lätta på trycket helt enkelt. Det ser ju så flashigt ut och kanske amerikanskt, fast med en norrländsk twist. Det är komiskt, även om vi ser allvarliga ut. Men det är ju bara ett stort skämt. I mitt huvud är hela videon ett skämt liksom.

Det svarar du nog bäst på själv, men för mig känns videon som definitionen av ”Lapplabama” som du pratar om. En humoristisk och lappländsk variant av det stereotypa amerikanska raplivet.

– Exakt så. Därför blir det också lite skrattretande för mig som är därifrån att flasha med något som står en ganska nära. Att det kan se ut på ett visst sätt i en persons ögon, men för oss ser det ut på ett helt annat sätt. Det är intressant tycker jag.

Jag kan själv tycka att det är tjatigt att prata om ålder hit och dit med artister. Men faktum är att du i år har fyllt 20 år och är en av de unga, mest lovande, rapparna i landet nu. Men en skillnad på dig mot många andra unga rappare jag har stött på är att du är väldigt ödmjuk i ditt sätt att vara på. Många andra anammar någon slags personlighet för att komma fram och sticka ut, men det är främmande för dig antar jag?

– Ja, det är ju verkligen det. Det är ganska nice, för att som du säger har du mött många sådana och jag som varit ett fan av svensk hiphop väldigt länge har ju sett de rapparna också. Jag har följt med så bra jag kunnat och då har man känt att de har varit väldigt sketch och att jag inte vill bli så. Jag har alltid haft inställningen att vara mig själv och göra min grej. Det sista jag skulle göra är att vara gapig och så. Jag är bara tacksam till Random Bastards och alla som har hjälpt mig och gett mig en chans, då vill jag återbetala det också. Jag tror inte att folk hade tänkt på mig som en ödmjuk rappare om det inte hade varit så att motsatsen fått så mycket utrymme tidigare.

Tror du att det kan vara en fråga om geografi? Många av de unga rappare som inte direkt osar av ödmjukhet och respekt kommer oftast från Stockholmsområdet, medan man sällan stöter på någon sådan i Norrland t.ex.

– Det kan det nog vara, delvis. Men det är väl lite av jantelagen där också. Att vara respektfull och ödmjuk kommer sig bara naturligt tycker jag. Sen är Norrland inte en särskilt stor del av den svenska hiphopscenen än, men den kommer att bli. Vi har inte haft så mycket och därför har vi varit lite i skymundan och det är väl det där: ”man ska inte tro att man är något” som spelar in också. Det är nog mer påtagligt i Norrland. Sen har ju en rappare i Stockholm oftast mer konkurrens i sin närhet och måste göra något för att sticka ut som du säger, vi har inte riktigt det tänket utan tvärtom: vi jobbar ofta och gärna tillsammans och pushar varandra mycket.

På tal om att vara sig själv så använder du en hel del slang i dina låtar. Slang som sällan hörs söder om Lappland. Men för dig är det en icke-fråga antar jag, efter vad du har sagt innan, trots att vissa kanske inte förstår alla ord?

– Det är också ett tecken på hur lite jag faktiskt bryr mig om vad rappare här i Stockholm säger eller vad trenderna är, vad man bör och inte bör säga osv. Vi har vårt snack hemma och vi har vår lilla scen där som vi är jävligt glada över att ha. Det sista jag skulle vilja göra är att försöka härma och låta som någon från Stockholm. Då blir jag tusen gånger gladare om någon polare hemma förstår och garvar åt mina texter än att känna något behov av att ALLA måste förstå mig hela tiden.

Just därför tyckte jag att det var extra intressant och passande att JaQe gästar skivan. Han är på vissa sätt motsatsen till dig, han är från söder – du från norr osv. Men det känns ändå som att ni är lite tvillingsjälar i rapvärlden? Båda kör på sina stilar utan att bry sig nämnvärt om hur man ”ska” eller ”bör” låta och använder gärna mycket slang och egna uttryck.

– Det tycker jag är så roligt och därför är jag extra glad att han är med på skivan. Han är verkligen en av mina absoluta favoritrappare i Sverige. Men det är som du säger, han är lite som jag, fast skåning. Han pratar väldigt grovt och skiter väldigt mycket i. Jag tror att det är samma med hans crew, de sitter hemma i Skåne och garvar och känner igen sig i hans texter på ett helt annat sätt än vad andra kanske gör. Sen är det många här som känner hans stil här och det är ju bara en bonus.

Det känns som att han har öppnat dörrarna lite för rappare som dig t.ex. Han kör sin stil, kompromisslöst, precis som du. Det har lett till att många har tagit till sig honom, runt om i Sverige.

– Ja, precis. Jag tror att det gör mycket att ha en egen stil och en egen flavor gör att man kommer att uppskattas på ett annat sätt. JaQe gör det på ett väldigt bra sätt och jag hoppas att folk kan se och uppskatta min grej också, även om de kanske inte alltid förstår alla ord…

Intervju/foto: Alexander Kihlström
Artikelbild: Press

Se Gonza-Ra kicka en freestyle på Hötorget i Stockholm:

Hässelby-rapparen Jaouli ”Finess” Jakofely har sedan många år bubblat under ytan på den svenska hiphopscenen. En scen som fortfarande ligger framför hans fötter, med mer självförtroende och hunger än någonsin. Men att det blev just rap var ingen självklarhet, trots att han omringats av några av genrens största sedan tidig ålder.

– Mitt liv inom hiphopen började redan vid 11-12 års ålder när min brorsa och två vänner startade 165 Management som senare signade Ken Ring. Det nämns mycket i Kens bok om det. Han brukade ofta vara barnvakt åt mig och jag fick ju alltid hänga med och träffa alla de här personerna, så allting var väldigt nära hela tiden. Det var så jag hittade hiphopen. Jag har alltid älskat musik, men att det blev hiphop var en slump. Jag ville göra något helt annat, haha.

Trots turnéer med både Ken Ring och Pato Pooh i bagaget och samarbeten med de flesta stora namnen i branschen har han ännu inte släppt något projekt under eget namn. Ett faktum som både har varit ett medvetet val och ett resultat av yttre omständigheter. Men enligt Finess själv har det endast inneburit att han haft tid att utvecklas i sin egen takt.

– Om jag hade släppt grejer tidigare så hade det inte hållit samma kvalitet som det gör nu. Även om det här kanske inte är det bästa jag har gjort så låter det jävligt fett. Jag är skitstolt över varje spår. Men man är aldrig 100 % nöjd.

Du har varit med i gamet i drygt 10 år, men det känns som att det har varit en lång och krokig väg fram tills i dag?

– Absolut, det har varit mycket upp och ner och i flera olika konstellationer. Mycket har handlat om att hitta rätt folk att jobba med. För runt ett år sedan hittade jag rätt och sen dess har det rullat på.

När kände du att det började hända grejer och att det faktiskt gick framåt?

– Man skulle kunna spola tillbaka till 2007-2008, när Pato Poo kom med ”Ahbow” (där Finess medverkade på ena remixen, under sitt förnamn Jaouli, reds anm). Efter det turnerade jag med honom och gjorde lite smågrejer både före och efter med Stor, Medina och Houman bl.a. Men det var aldrig något planerat släpp som var på gång för jag var inte riktigt nöjd med det jag gjorde.

Vilka är de främsta motgångarna du stött på under den här tiden som gjort att resan varit lite bökig?

– Musikgamet är en smutsig bransch alltså, det kan jag säga direkt. Alla är så hungriga att dom glömmer bort vilka dom är. Förutom att jag har jobbat med många har jag också hjälpt många upp. Men ibland blir man trampad på när man är för snäll… Men framför allt har det varit att hitta rätt folk som man klickar med. Du vet, att slippa få vissa beats här och där, jaga studiotid i 2-3 månader… Det har varit mycket sånt och man tröttnar på det och gör annat i stället. Jag vet många duktiga personer som gett upp för att de aldrig hittar den där sitsen man behöver för att kunna göra och släppa musik. Men jag känner att jag har hittat det nu och sen jag träffade Chris (Haxa, reds anm) har det bara rullat på med låt efter låt.

Hur skulle du beskriva din relation till Ken Ring?

– Han är som en storebror för mig. Det är en väldigt bra vän och han har alltid tagit hand om mig på olika sätt när det har varit tufft. Min mamma ser honom som en son så han är som en familjemedlem.

Men kan man säga att han tog dig under sina vingar privat mer än musikaliskt?

– Ja absolut, han hade kunnat göra det på ett helt annat sätt. Men jag tror samtidigt att jag hade formats till en annan typ av rappare om han hade gjort det så tidigt. Det är lätt hänt att det blir så. Ett tag ville jag göra allt, men jag behövde hitta mig själv musikmässigt. Jag är glad att det inte hände och jag ville inte det heller. Jag sa nej till hans senaste turné till exempel. Det är dags för mig att skapa ett eget kapitel och stå på mina egna ben. Jag känner mig tillräckligt trygg för att göra det nu och se på Ken mer som en kollega och konkurrent. Alla i gamet vet redan vad vi har för relation. Nu går jag in för att bli bäst, vare sig du är Ken eller Stor eller vem som helst.

Du valde att forma dig själv med andra ord?

– Exakt. Annars skulle jag fått den här Ken-stämpeln och bilden av att han tog upp mig. Många vet ju att jag känner honom, men inte att han inte har gjort så mycket för mig inom musiken. Det har jag varit väldigt envis med, vilket har lett till en del dispyter. Hade jag varit 17-18? Visst. Men jag är tillräckligt trygg nu. När jag kom upp ville jag ha respekt av alla rappare och visa vem jag var och när jag nådde dit så kände jag att jag kunde klara av det själv. Du kan fråga varje rappare och de vet om mitt namn och jag har deras respekt, samtidigt som jag respekterar dom. Den första rapsingeln jag köpte var med Paragon och nu kan vi ringa varandra liksom. Det känns skönt att ha den kontakten med folk, både äldre och yngre som Adam Tensta och Adam Kanyama.

Ja, du har ju ett väldigt brett kontaktnät med kopplingar till både RMH och OIAM-grabbarna bl.a.?

– Exakt. Det har alltid funnits en respekt sen way back. Likadant med Stor. Vi lärde känna varandra under en freestyle-session och klickade direkt. Så den respekten har alltid funnit liksom.

Apropå Paragon så spelade du in med honom och många andra stora namn till ditt mixtejp ”Välkomna mig” som skulle släppas 2012, men som aldrig kom ut. Vad hände?

– Jag var signad på ett annat bolag då, NBS (Records, reds anm). Vi spelade in ganska många låtar och kom en bra bit på vägen. Sen lärde jag känna Keya och fixade in honom där. Vi tog allt vi kunde och spelade in på massa instrumentaler och gjorde låt efter låt. Men när det kom till business-delen så gick det åt helvete. Det var mycket saker som lovades och all kärlek till NBS för tiden de la ner, men det krockade bara helt enkelt. Sen blev det massa tjafs när vi ville gå skilda vägar och jag fick inte röra låtarna. Efter det var jag i kontakt med Ken som hade en studio ute i Spånga dit jag tog med Keya. Men även om Ken är min bror så kändes det inte rätt. Alla älskar Ken för det han gör och folk gillar Keya och Gee Dixon för det de gör, men jag kände att jag hade något annorlunda. Det är det jag vill lyfta fram. Jag vill inte hamna i ett fack där jag håller mig till en viss typ av musik. Jag känner att jag är så mycket bredare än så. Så jag backade.

– Jag hade haft kontakt med Matte (Caliste, reds anm) sedan tidigare och efter Stadsbild 2 kände jag att han ville jobba mer med mig. I slutet av 2013 började vi spela in lite grejer och från januari hängde jag här i MFG Studios hela tiden i princip. På så sätt fick jag också kontakt med Micke (Mikael Klavius, reds anm) som numera är min manager. I samma veva började jag jobba med Chris och den första låten vi gjorde var ”Där jag kommer ifrån”. Det kändes som något nytt samtidigt som den här 90-tals känslan fanns kvar. Sen har det bara rullat på.

Hann du känna en uppgivenhet efter att mixtejpet aldrig släpptes? Det var ändå många stora namn med där och var på väg att bli ditt första riktiga släpp?

– Det var tungt eftersom jag precis hade fått upp glöden igen. Men efter att vi kom loss från NBS så var jag ändå rätt cool, jag kände att det skulle lösa sig. Och det gjorde det. Sen dess har jag kommit en väldigt lång bit på bara ett år.

Hur stor del i skapandeprocessen har Matte Caliste?

– Egentligen ingenting. Det var mer i början men vid det här laget så har jag så mycket erfarenhet att jag klarar mig själv. Visst bollar vi idéer men han litar på mig så pass mycket. Nu vill jag bara skapa något nytt och utveckla det. Jag är i de här Kanye West-tänket där jag tänker stort hela tiden. Jag vill göra något annorlunda. När EP:n släpps vill jag att folk ska höra att det är Chris Haxas och MFG:s sound, det låter inte som Redline eller Soblue… Jag vill stå ut från mängden. Så länge jag känner att jag kan gå in bar för bar om jag måste det, så är det lugnt. Jag har inget mer att bevisa.

Vad känner du att du har utvecklat mest under de här åren det har varit lite tyst kring dig? En grej som jag tänkte på när jag lyssnade på EP:n är att ditt flow är mycket tajtare?

– Absolut. Jag har fått mycket coachning från folk här på MFG. Alex (Holmberg, reds anm) som är studiotekniker har hjälpt mig jävligt mycket med flow, attityd och uttrycket. Det är de tre grejer som jag har förbättrat enormt enligt mig. Allt låter mer trovärdigt nu än vad det gjorde innan. Jag har lärt mig att switcha flow och leka med olika röstlägen… Jag har roligt med det helt enkelt och känner mig väldigt trygg i det.

Vilka influenser har du haft på den här EP:n? ”Dom kallar mig” är ju väldigt mycket new school och påminner om Young Thug och Future.

– Faktiskt! Det har du helt rätt i. Influenserna har varit en blandning mellan artister som Young Thug samt ”Illmatic” och ”Reasonable Doubt”, som är de två fetaste plattorna i historien. Det tycker jag man kan höra på t.ex. ”Där jag kommer ifrån”, där man får känslan från de skivorna. Sen har jag satt ihop det med ett mer nutida uttryck. Det är som jag säger på ”Hela livet ut”: ”New school med lite touch av boombap”. Det känns eget. Och Young Thug har blivit en av mina favoriter även om jag inte fattade grejen först. Men nu gör jag det och jag älskar det. Att bara skita i regler. Titta på Lorentz, han vågade göra den grejen och det blev den fetaste skivan i år. Det handlar om att ha bollarna att våga stå ut från mängden. Jag känner att ingen har gjort det inom rap än så länge. Adam (Tensta, reds anm) gjorde det soundmässigt, men när det kommer till leverans och uttryck känner jag att det finns ett hål jag kan fylla. Det är det annorlunda grejerna som uppskattas. Titta på Timbuk, Adam Tensta, Lazee, Maskinen… Alla hatade Kartellen i början och titta på dom nu. Det handlar bara om att tro på sig själv.

Att jobba med producenter som t.ex. Chris Haxa, som inte alls kommer från hiphopen i grunden, bidrar ju väldigt mycket till det du vill åstadkomma kan jag tänka?

– Precis. Hade jag jobbat med en producent som suttit och lyssnat på hela Abidaz skiva eller alla Redline-skivor hade det garanterat påverkat mitt sound. Producenterna jag har jobbat med utgår ifrån sig själva, vilket också får mig att tänka i andra banor när jag skriver.

Vilket också märks i att du har börjat glida ifrån ”förortsrapen” mer jämfört med tidigare? Många gillar inte att man använder det uttrycket, men du förstår vad jag menar?

– Jag hatar när rappare blir defensiva när man pratar om förortsrap och vill få det till att det inte är det. Du hör vad som är förortsrap. Skulle det komma ett gäng från Lidingö och rappa om orten skulle man kalla det Lidingö-rap. Du hör det på attityden och vad man pratar om. Det är som jag brukar säga om Abidaz – han hade battlerap-attityden, med punchlines, han hade förortstexterna, med skrytrapen, och han hade ett nytt flow. Han satte ihop 5-6 rappare i ett, vilket gjorde honom jävligt intressant. Men jag känner att jag har hittat ett sätt att fånga alla. Min grej kommer funka överallt. Jag har fått just den reaktionen jag ville ha, att folk diggar det för att det är annorlunda.

Jag antar att nästa steg blir att äntligen släppa en skiva?

– Ja, precis. Det KANSKE blir så att det kommer en till EP ganska snart i och med att jag spelar in så mycket. Jag känner mig så pass trygg att jag bara kan fortsätta släppa saker nu.

Och tanken är att fortsätta bygga vidare på det här nya soundet?

– Jag vill fortsätta utveckla det och det här är första steget mot något bredare. Jag vill göra något som är för evigt. Att folk ska känna som när Ayo la av. Han släppte en skiva och folk nämner fortfarande honom i texter och samplar hans musik. Han var från förorten men gjorde det också på ett helt annat sätt. Det är den legendstatusen jag vill ha.

Några gäster du kan avslöja redan nu?

– Jag kommer göra grejer med Adam Tensta, Ken, Leslie Tay… Och det kommer komma en jävligt fet låt med en kille som heter Mahan (Mxhxn från Byn Clicken, reds anm), där jag gästar. Sen kommer jag jobba mycket med OIAM-grabbarna också.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Press

//www.youtube.com/watch?v=tFyPXqwpSUg

Marcus Jamal Hopson, mer känd som Hopsin, har under fem års tid gått från en trevande tillvaro på Los Angeles undergroundscen till att turnera runt om i världen med en trogen skara fans i ryggen. 2008 lämnade han anrika Ruthless Records för att året därpå starta egna bolaget Funk Volume och 2010 kom genombrottet med “Sag My Pants” som i dagsläget har över 30 miljoner views på Youtube. 2013 kom albumet “Knock Madness” och i somras följde han upp med kritikerrosade singeln “Ill Mind of Hopsin 7″.

När Hopsin nyligen besökte Stockholm för en spelning på Nalen träffade Melika Zakariae upp med Los Angeles-rapparen för en pratstund, se intervjun nedan där han talar om:

– om arbetet och frustrationen bakom nya skivan
– om ryktesfloran kring nästa albumsläpp
– om relationen till fansen
– om sitt turnerande i Europa och runt om i världen

Intervju av Melika Duvetinte Zakariae

De e Stress idjuut!

På introt till Stress senaste album ”Playlist 2” hör jag en bekant röst säga: ”Och vinnaren i kategorin Årets Producent är… DE E STRESS IDJUUT!”. Det är Ahmed Berhan, konferencier för Kingsizegalan 2014 som nu också förevigats på Stress andra producentalbum. Att ta hem priset är ingen dålig bedrift, speciellt med tanke på att motståndet bestod av Chords, Mack Beats, Skizz och The Salazar Brothers. Men då hade också Stress ett fantastiskt år 2013 där han stod bakom produktionen på Kartellens ”Ånger & Kamp del 2” samt Abidaz ”In och ut” (som båda var nominerade för Årets Album bland annat).

Det är dock långt ifrån en nykomling vi snackar om även om den breda massan inte hade hört talas om Can ”Stress” Canatan innan ”Playlist” 2011 och där den stora framgången kom med smarta samarbeten med Kartellen och Abidaz som var för sig skapat stora ringar på vattnet, men som utan Stress förmodligen inte varit där de är idag. Genom Soblue Music och hans framgångar har denna svenska hiphopräv nu nått ända över till andra sidan Atlanten, där han signats av ingen mindre än Jay-Z och hans Roc Nation. Han delar upp sin tid mellan Los Angeles och Blåkulla i Solna. Ett liv med stora kontraster och mycket jobb, som skiljer sig oerhört visar det sig. Vi hälsar på i Stress studio i Solna där en av de mest sympatiska producenterna i Sverige sitter och formar svensk hiphops framtid.

Vi pratar om allt från att Sverige inte är redo för vissa beats som Stress har till den där efterlängtade låten på ett Rihanna-album. Men huvudsyftet för vårt besök är givetvis för att prata om nummer två i Playlist-serien. En skiva som fokuserar mer på nya talanger och som varit klar i nästan ett år men som nu till sist finns ute…

Jag antar att det är skönt att skivan nu äntligen är ute? För visst har den varit klar ganska länge?

– Ja den har varit klar länge. Och med tiden som går så blir man lite nojig över att saker och ting kanske inte håller. Nu har den liksom varit klar i 10 månader. Jag började i december och gjorde klart den i januari. Det får inte ta längre tid än så för mig.

Hur kommer det sig att det ändå tog 10 månader efter att skivan var klar?

– Jag tror att det är så att man kanske jobbar snabbare än vad systemet tillåter ibland. Man måste ha rätt timing och så, men jag hade ändå en mastrad och klar skiva i slutet på januari. Men det är alltid så, man måste anpassa sig efter olika faktorer som spelar roll.

Under den här tiden så antar jag att du har lyssnat igenom skivan några gånger. Blir det så att man vill ändra på något, spela in igen kanske? Fick du en lust att ändra projektet?

– Jag ändrade faktiskt ingenting. Den var mastrad och klar och jag hade släppt det ifrån mig. Däremot så la jag till någon låt. Det är klart att jag hade kunnat ändra några grejer, man kan jobba på beats för alltid om man skulle vilja det. Men jag har lärt mig genom åren att man måste våga släppa ifrån sig projekt och låtar för att kunna gå vidare till nästa grej. Samtidigt gjordes skivan på en känsla som fanns för nästan ett år sedan, men jag tycker att den funkar fortfarande.

Jag tycker att valet av artister till skivan är intressant. Du har vunnit Årets Producent, jobbat med Kartellen och Abidaz bland andra och hade säkert kunnat välja fritt på rappare och sångare till Playlist 2. Ändå är det väldigt många nya och oetablerade namn som är med, hur kommer det sig?

– Ja, men på första plattan jobbade jag i princip med alla som var med i ”eliten” eller vad man ska säga. Inför den här skivan kände jag: ”Hur roligt är det att göra med samma liga igen?” typ. Sen jag gjorde första Playlist så har det dykt upp många intressanta namn, som jag gärna hjälper till att ta fram. Och nu efter att jag har gjort Playlist 2 så hör jag i korridorerna vilka de nya namnen är och vilka som blir nästa gäng att jobba med. Det ser jag fram emot. Jag vet ju hur det är också, svensk hiphop är en stängd cirkel – svår att komma in i. Då hjälper jag gärna till så gott jag kan. Tills man blir helt accepterad så måste man få chansen och hänga med en viss typ av människor, det är så det fungerar.

Du har själv jobbat med hiphop länge och har verkligen kämpat dig fram för att lyckas. Känner du något ansvar nu för att hjälpa de yngre talangerna? Eller jag kanske borde kalla det ”möjlighet”?

– Ja, verkligen. Jag har alltid jobbat med ungdomar på olika sätt. Har jag inte jobbat med musik så har jag jobbat med ungdomar, så det känns naturligt för mig. Jag är inte rädd för att berätta om knep eller att hjälpa folk på olika sätt, det uppskattar jag bara.

Du spenderar också mycket tid i USA, bland annat innan du började på Playlist 2. Hade du koll på nya svenska rappare därifrån eller fick du sätta dig in i det hela när du väl kom hem?

– Jag kör ganska korta resor till USA, som längst är jag där i kanske två månader i taget. Men oftast är det bara några veckor, sen åker jag hem igen. Så jag är hemma en del och försöker ha koll. Kingsize är också ett bra sätt för mig att ha koll på vad som händer i svensk hiphop.

Berätta mer om ditt äventyr i USA. Jag tror att många vet att du är signad till Roc Nation och jobbar på där borta, men kan du berätta mer vad du gör? Vad jobbar du med i USA?

– Jag skapar låtar som låtskrivare får skriva på. Sen tas de låtarna och man försöker få dom att göras av andra artister. Nu har det varit mycket fokus på Roc Nation, men jag får jobba med vem jag vill och skicka till vem jag vill, så jag är ganska fri på det sättet. Men när Rihanna eller Beyoncé är igång med sina album så känner man att: ”Nu finns det en lucka, en möjlighet!”. Då lägger man allt sitt krut på det, men det är också världens största artister och det är extremt svårt att få in sina låtar där.

Det måste vara ganska frustrerande att lägga alla ägg i samma korg, för att sedan inte få med någon låt alls på ett album?

– Visst är det så. Det är inte bra… men vad ska man göra? Som man säger, spelar man inte på lotto så har man heller inte chansen att vinna. De får ändå mina låtar, men det är inte alltid musiken det är fel på. Det kan vara texten, rösten, melodin… kan hon göra den här typen av låt? Har hon gjort det innan? Men när jag vet att min musik ändå kommer fram till så stora artister… då prioriterar jag inte up and coming artister utan satsar helt på de största.

Ja, det kan jag förstå. Men har du fått ut något än? Är något på väg?

– Jag har varit signad nu i två år och har fått lite mindre grupper. Men det är de stora jag är ute efter och jag tror att det kommer att komma. Man måste ha tålamod bara.

Men i USA är det inte mycket hiphopbeats du gör utan mer r&b och pop som jag har förstått det?

– Ja, precis. Jag har egentligen ingen ambition att jaga rappare i USA. Jag är mer intresserad av att nå ut till stora sångerskor och sångare för att göra grejer med dom. Vi har varit nära flera gånger också när jag jobbat med olika låtskrivare, men det kommer väl.

Du jobbar tillsammans med olika låtskrivare och det finns ju några kända svenska sådana. En annan kändis från svensk hiphop jobbar ju också i Los Angeles nu, som just låtskrivare. ADL eller Adam Baptiste tänker jag på, har ni jobbat något tillsammans där borta?

– Ja, vi har faktiskt jobbat ihop. Vi jobbade tillsammans för någon månad sedan och det kändes riktigt bra. Alla de som jag jobbar med där borta har ju redan gjort stora grejer också. Adam är väl den som är närmast svensk hiphop som har gjort stora saker redan. Men när jag jobbar med de här stora låtskrivarna så gäller det ändå att ha tur. Man behöver turen på sin sida, för att de ska vara på bra humör och inspirerade just den dagen då det är lyssningssession hos mig. Allt måste klicka, för allt de skriver är inte världshits precis som att allt jag gör inte är världshits.

Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan att göra en skiva som Playlist 2 och att skapa musik åt andra artister i USA?

– Det är verkligen helt olika grejer. I Sverige är man inte så kräsna direkt. Man kan göra 13 låtar och 12 kommer med, inte bara för mig utan för de flesta. Gör man 10 låtar så blir det de 10 för albumet. Det handlar väl om budgetar och liknande. Man kan inte bara slösa på beats och på låtar här i Sverige. En stor stjärna i USA kanske får in 3-400 låtar, spelar in 20-30 stycken varav 12 vals ut till ett album. Sen är ju soundet helt olika, grejer som funkar i USA funkar sällan i Sverige och vice versa.

Finns det beats och låtar som du hade velat få ut i Sverige men som du inte tror skulle fungera just här alltså?

– Absolut, så är det. Mina beats som jag skickar ut i Sverige, de fungerar inte i USA och tvärtom. Ibland vill jag klämma in ett beat här som är nytt och fräscht, men lyssnarna skulle inte ta det till sig och uppskatta det. Vi har ändå skapat ett svenskt sound här. Frankrike har sitt, England har sitt och Sverige har sitt. Det finns så klart vissa som kan vara öppna för det lite klubbigare och fräscha som fungerar i USA, fast på svenska, men överlag så fungerar det inte. De yngre lyssnarna är fortfarande inne i 90-talstänket att det ska vara ”äkta” osv. Så man får anpassa sig lite efter lyssnarna, helt klart.

Kanske svårt att svara på eftersom det skiljer sig så, men vilket föredrar du? Den amerikanska eller den svenska synen på musik?

– Den amerikanska, helt klart. Och då gör inte jag så mycket hiphop där ens. Jag gör inte pop och r&b för att jag måste, jag gör det för att jag vill. Lyckas man få en hit bland de största artisterna där – ja då har man lyckats. Här i Sverige är det knappt någon som vet att jag gör pop liksom. Skulle jag spela upp lite nya grejer för dig nu så skulle du nog bli ganska förvånad. Så är det tvärtom också, när folk som bara har hört mina popgrejer får höra att jag gör hiphop också så säger de ”men det kan ju inte låta bra, det måste vara riktigt mesigt”. Men sen spelar jag upp lite grejer och de blir också förvånade. ”Ja, det är det här jag har gjort i alla år” säger jag då.

Vi har precis intervjuat Stress ( @stressworld ) som är aktuell med nya skivan Playlist 2. Intervjun, där vi pratar om allt från Rihanna till livet i Solna, kommer till veckan. De e Stress idjuut!!

Ett filmklipp publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag) den Okt 10, 2014 at 4:17 PDT

Ja du har jobbat i många år som hiphopproducent nu. Är det fortfarande det lättaste för dig att göra? Är det vad du själv motiveras av?

– Ja, hiphopen kommer lättast för mig, så är det så klart. Men den hiphopen jag tycker om är GOOD Music och Roc Nation-soundet. De är ju familj på något sätt och det soundet tilltalar mig. Ett fräscht, uppdaterat New York-sound.

Skulle det fungera i Sverige tror du?

– I Sverige… det är svårt. Men vi ska försöka! Jag ska försöka klämma in det på något sätt. Lite mer distade grejer och så. Fansen ska få sitt, det de vill ha här. Men sen kan vi pensla lite på det och krydda det lite. Balansen är viktig. Då tror jag att det går hem även i Sverige.

Det är väl lite typiskt Sverige också att man lätt kan vara före sin tid om man släpper något som folket inte är redo för riktigt?

– Så är det ju, men det gäller allt kan jag tycka. Det finns säkert teknik för att göra värsta telefonerna redan nu, men de måste hålla på det för att inte mätta marknaden, så de ger oss små förbättringar i taget istället. Så fungerar nog det mesta tror jag.

Du sitter med andra ord på beats redan nu som är över huvudet på folk och före sin tid här i Sverige?

– Ja, jag gör ju det. Det finns grejer som jag inte kan pitcha här i Sverige. Att slösa ett beat på en fanbase som inte uppskattar det känns bara onödigt. Då får man helt enkelt vänta lite istället, eller pitcha för USA. Men det är inte så att Sverige är efter direkt, jag skulle säga att vi är precis efter USA i utvecklingen. Ibland kollar de till och med på oss för inspiration liksom. Men nu släppte jag och Abidaz låten ”Jag sa till dig”, som är lite amerikaniserad och lite trapig. Den är inte som vissa andra spår vi har gjort och jag vet inte om denna funkar lika bra som tidigare grejer.

Men Abidaz gillar ju att köra sådana här grejer? Om han ska släppa ett album, som du producerar, kommer det att låta som ”Jag sa till dig”? Åt det hållet?

– Det vet vi faktiskt inte, det kan bli hur som helst. Nu har vi bara bestämt oss för att ett album ska göras i princip, men inte mycket mer än så. Men när vi sätter oss ner så kan vi ha en kandidat till årets album efter en vecka, så bra jobbar vi tillsammans. Det är samma med Kartellen, vi jobbar också oerhört bra tillsammans. Det är respektfulla människor med en hög arbetsmoral. De som inte känner Kartellen kanske tror att de är bråkstakar, men idag är de hur fokuserade som helst. De tänker igenom texterna ordentligt och pushar varandra att bli bättre.

Nu drar du snart tillbaks till USA, sen hem igen och tillbaks till USA igen framöver antar jag. Fungerar det med din fru och dina barn? Dina vänner accepterar de också? Eller de kanske är vana?

– Ja, jag har tur att ha en så stöttande fru som har hjälpt mig och inte stressat mig på något sätt. Men jag bor ju fortfarande på samma ställe som jag växte upp i här i Stockholm och jag har många bra vänner, som alla accepterar och stöttar mig i min karriär. Jag går nästan aldrig ut heller, jag sitter mest och jobbar. Så var det när jag var yngre också, när jag väl gick ut så jobbade jag som DJ ofta ändå. Jag DJ:ade på min egen födelsedag liksom.

När polaren beställer en öl så gör du ett beat helt enkelt. Du har en hög arbetsmoral och jobbar väldigt mycket. Men du får jobba med det som är din passion, det måste ändå vara fantastiskt?

– Ja… Alltså, förut var det roligare på något sätt. Då var det min hobby lite grann. Nu är det en ganska stor press när man jobbar med det. Man vill tillbaks till när det var skitkul.

Kommer du att komma tillbaks till när det var skitkul igen tror du?

– Ja, det tror jag. Jag måste bara sätta den där jäveln…

En Rihanna-hit…?

– Något åt det hållet ja. Då kan det bli roligt, som en hobby, igen. Nu vaknar jag inte och tänker: ”Jag gör det jag älskar!” – det är snarare: ”Vad fan måste jag göra för att sätta den där jävla låten?”.

Det kommer nog. Konkurrensen är mördande, men du verkar ändå vara nära nu?

– Ja, det känns verkligen så. Nu har jag varit där i två år och i Sverige kan jag tänka mig att folk tänker: ”Det har gått två år på Roc Nation och ingenting har hänt?”. Men de har sagt till mig där borta att jag har kommit så långt på två år, även om jag så klart har hållit på i typ 20 år egentligen. Men folk vet inte hur otroligt svårt det är. De som vet hur svårt det är, de säger inget. Det räcker inte med att sitta på ett par bra beats. Alla har bra beats. Det räcker inte.

Vi håller tummarna och hoppas att Stress står med som producent på Rihannas nya skiva då…

– Haha, ja vi hoppas det. De har en av mina låtar som de sitter med nu men vi får se. Jag jobbar på andra projekt också, så det märks vad som händer. Men det är klart att det hade varit oerhört kul…

Intervju av Alexander Kihlström
Foto: Press/Soblue Music

Se även video från releasefesten/loppet på Oasen i Rågsved dit deltagarna sprang.

Back on (the english) track. Nu är Looptroop Rockers tillbaka på engelska efter att ha gjort en liten de-tour och släppt den där efterlängtade svenska skivan. Med en global publik så har fansen suktat efter nya skivan ”Naked Swedes”, som gruppen började jobba med redan samtidigt som man gjorde föregående skiva ”Mitt hjärta är en bomb”.

På ”Naked Swedes” är det också ett mer globalt tänk där man pratar om papperslösas problem, vapenhandel och att blotta Sveriges sanna jag – det nakna Sverige. Promoe, CosM.I.C., Supreme och Embee letar knappast efter sitt sound med sin sjunde skiva utan är helt bekväma med att vara precis de Looptroop Rockers som vi har älskat och levt med i över 20 år nu.

Det är en engagerad kvartett som med musiken som vapen gärna hjälper andra och står upp för de som inte har någon röst. Just därför känns det extra passande att releasefesten anordnades tillsammans med Asylstafetten och Löparakademin och bestod av ett 6 km (snarare över 8 km visade det sig) lopp från Fryshuset till Stockholmsförorten Rågsved. Att det blev just löpning är ingen slump då det har präglat flera av medlemmarna ett tag (ni minns väl Promoes ”Long Distance Runner”?). Man har tidigare jobbat med Asylstafetten som jobbar för och med flyktingar och papperslösa – där man bland annat ordnat konserter där LTR har uppträtt. Löparakademin i sin tur möjliggör motion och hälsa för ungdomar från förorter och vill minska de sociala klyftorna som finns bland annat i träningsvärlden.

Vi springer med gänget på releasefesten och några dagar tidigare träffade vi även Promoe och CosM.I.C. för ett långt snack om allt från det värsta giget (spoiler: det var i Moskva) till att paketera viktiga budskap i ”catchiga” låtar. Allt medan Promoe bjuder på sitt omtalade ingefärsté (idag med en hint av choklad… 5/5 kan vi ge det!), som duon skämtar om att börja sälja som merch…

Efter sju album, är man mindre nervös över hur skivan kommer att tas emot? Det känns som att ni står på en säker mark redan innan ni släppt ”Naked Swedes”?

Promoe: Rent allmänt så är jag mindre nervös nu för tiden. Men det är inte för att jag tror att det är lugnt och att det kommer att gå bra, utan för att man inte kan påverka det. Man kan göra en platta som är hur bra som helst och ändå kan folk sova totalt på den, det vet man aldrig. Däremot känns det overkligt att vi ska släppa en platta nu, jag har inte ens tänkt på att vi ska göra det. Arbetet mellan ”Mitt hjärta är en bomb” och ”Naked Swedes” har nästan överlappat varandra, då vi gjorde några låtar för detta album redan då.

Under förra intervjun pratade vi om att det var en omställning att gå över till att rappa på svenska efter att ha kört på engelska i så många år. Hur var det att byta tillbaks till engelska igen?

CosM.I.C.: Jag tycker att det var lite lättare att switcha till svenska än att switcha tillbaks till engelska igen. När man skulle byta tillbaks till engelska så fick man tänka till mer och man kunde inte bara låta orden komma ut på pappret på samma sätt. Det var svårare att gå tillbaks till engelska faktiskt.

Promoe: Jag tycker exakt likadant. Också av den anledningen att när man skriver på svenska så bara flyter det ut, medan man på engelska måste tänka på hur man ska formulera vissa saker för att det ska låta rätt. Då kan man sitta ganska länge med sina verser. Det händer ju aldrig när vi skriver på svenska, då kommer en vers direkt nästan.

CosM.I.C.: Speciellt om man ska vara personlig och referera till händelser med kompisar och ens bostadsområden och så, på engelska går det inte bara att skriva ner det rakt upp och ner.

På ”Naked Swedes” är det lite större ämnen, mer ur ett globalt perspektiv, som livet för flyktingar och vapenhandel snarare än att t.ex. prata specifikt om Sverigedemokrater eller liknande. Var det medvetet, att tänka större?

C: Jag tror att det har lite med språket att göra också. Det blir mer personligt på svenska och det kanske är lite lättare att ta de större frågorna på engelska. Samtidigt har vi ju en internationell publik, så man blir mer angelägen att prata om saker som alla känner igen sig i.

P: Och till och med när vi gjorde ”On Repeat”, där vi pratade om Sverigedemokraterna, så är vi inte så specifika att vi säger SD utan vi pratar mer om valet och Europa/världen där samma saker händer. Vi vill att folk ska kunna relatera och därför undviker vi att vara specifika om just Sverigedemokraterna t.ex. Sen är det svårt att översätta, rent språkligt. Men också att man tappar vissa lyssnare, då kan man lika gärna göra det på svenska – eftersom vi pratar direkt till svenskar. Men allt hänger ju ihop ändå, det stora perspektivet med flyktingpolitiken hänger ihop med det ”lilla” – i form av rasister och liknande.

Ni har också en god förmåga att paketera viktiga och seriösa budskap i lättillgänglig musik. ”Another love song” på nya skivan är ett bra exempel på det, där låten i sig är ”svängig” om man kan säga så, samtidigt som texten är väldigt viktig och seriös. Är det planerat för att få folk att lyssna?

P: Det är intressant att du säger det, för där namedroppar jag ju Carl Bildt. På ett sätt är det ju specifikt svenskt, men jag tror att det finns en syn på oss internationellt att vi är alla de här bra grejerna jag pratade om innan – neutrala och fredliga osv. Då kan det vara intressant att visa att vi kanske inte är så snälla som folk ger oss cred för. Men för att återgå till din fråga då: Jag tror att den låten blev som den blev för att vi ofta har svårt att skriva en kärlekslåt till exempel, det handlar om dilemmat att man skulle vilja skriva kärlekslåtar hela tiden – men det går inte för att världen ser ut som den gör. För mig är det inte medvetet att göra en catchy låt som har ett budskap som vi ska smussla in. Det kan vara en bonus.

C: Jag vet en gång där vi har tänkt så och det var på ”Long arm of the law”.

P: Haha, den var catchig alltså?

C: Nej men då pratade vi om det innan och sa: ”Kan vi inte bara göra en låt på ett fett beat? Måste det alltid vara ett ledset beat när man pratar om ledsna saker?” osv. Vi ville göra en hård låt fastän att vi snackar om de här sakerna.

P: Fast texten är väl hård?

C: Ja, det här var ju längesen… men jag har för mig att vi resonerade så då.

Annars är väl ”Svennebanan” ett perfekt exempel på just det jag menar?

P: Ja, men det är nog ett exempel på hur det inte fungerade. Det var väl egentligen inte medvetet där heller, vi hade bara kul i stunden när vi gjorde låten och hade egentligen inte tänkt på hur publiken skulle ta emot den. Men sen blev det ju de som låten handlade om som lyssnade på den och jag tror inte att de tog den till sig utan att de snarare gjorde den till sin ”anthem” och festade till den. Då fungerade väl kanske inte just den låten. Men man vet aldrig, folk kanske får sig en tankeställare i efterhand.

Det är som med ”Another love song” nu t.ex. Jag gjorde misstaget att läsa lite YouTube-kommentarer till videon. Där resonerar vissa att ni har blivit ”kommersiella” medan andra tar er i försvar. Lite av en klassisk debatt hos era fans känns det som…

C: Ja det där har vi alltid fått höra. Till och med den hårdaste och deppigaste låten kan vissa tycka är för kommersiell. Så vi bryr oss inte så mycket om sådant längre.

P: Det är omöjligt att tillfredsställa alla, eftersom alla har sina favoritlåtar och skivor med oss och att vi alltid utvecklas och förändras.

Och på tal om favoriter så har en av mina favoriter, Lord Finesse, remixat just ”Another love song”. Hur kom det sig att ni fick till det samarbetet?

C: Det är vår A&R, Claes Uggla, som är ett stort hiphopfan… kan man väl säga.

P: Han älskar att göra sådana projekt. Han hörde av sig till Pete Rock, Lord Finesse, Showbiz och DJ Premier. Han mailade alla och ville få till en remix. Då var det väl Finesse han fick bäst respons från. Så på den vägen är det.

C: Vi tyckte att det var fett, vi växte ju upp med att lyssna på Lord Finesse. Han är en del av ”golden era”-hiphop, så det var riktigt kul att Claes tog tag i det.

Looptroop Rockers är kända för sitt samhällsengagemang men man är lika kända för sina hyllade och tighta liveshower. Man har kombinerat de två genom att göra gigs för Asylstafetten bland annat, för papperslösa flyktingar. Ett engagemang som härrör från starka personliga åsikter om människors lika värde. Där har förmågan att vara bra live gjort att LTR kan använda det som verktyg för de som behöver hjälp. Därför är det extra viktigt för en grupp som Looptroop Rockers att hela tiden träna och repa för att varje album ska presenteras för en publik på ett så bra sätt som möjligt.

C: Vi brukar repa in det någon vecka innan första giget och sen kommer man in i det bra under turnén. Vi brukar repa på ett klassiskt ställe i Västerås.

P: Ett ställe som vi avskydde när vi var yngre. Det var bara en massa äldre människor som inte gillade hiphop. Men vår nuvarande ljudtekniker är väldigt nära killen som har det stället nu och han som har det stället nu har också varit vår ljudtekniker tidigare. Så för oss är det ett perfekt ställe att ha genrep på. Senast gjorde vi till och med ett överraskningsgig där och det är skönt att köra inför en svår publik, som vanligtvis inte lyssnar på oss kanske. Och dessutom med nya låtar. Man håller sig på tå när man måste vinna över publiken. Det är de svåra gigen som gör att man blir bättre.

C: Att övertyga de som vill att discot ska fortsätta liksom… Det är en kul utmaning! Det brukar oftast sluta med att folk är peppade ändå, det är skönt.

När ni är ute i Europa så är det oftast folk som är där för att se er och som kanske inte har sett er på ett tag. Är det, överlag, lättare att vinna över en publik ute i Europa?

C: När det bara är vi som är bokade så brukar det alltid vara lyckat, men ibland är det ju andra akter eller annat som händer som man får konkurrera med.

P: Och så konkurrerar man ju med alkoholen också… Folk är ofta ganska rowdy, men det är inget specifikt för utlandet direkt. Men när vi var i t.ex. Schweiz så rökte folk jäkligt mycket weed istället och det märker man. När man gick av scen så tänkte man: ”Shit, det var ingen som reagerade på musiken. Men ändå gick ingen hem?”, haha. Då står folk och är jäkligt stenade bara. De kanske njuter av det lika mycket, men det är svårt för oss när vi inte får något tillbaka, haha. Men det är en kulturell grej det där. Som i USA, där drack de nästan ingenting och var skötsamma, även om de röjde. Men alla respekterade varandras yta i publiken på ett annat sätt.

Själva då? Hur gör ni för att bli rowdy på scen? Visst är det så att ni alltid försöker träna innan gig?

C: Finns det tid så försöker vi definitivt att göra det.

P: Mange (Embee, red. anm.) gillar att köra crossfit! Vi andra springer nog mest. Jag sprang en halvmara innan ett gig i Australien en gång. Jag hade rekordtid dessutom, men nu i efterhand var det kanske inte så smart eftersom jag var så trött till giget.

C: Ja, du kom ändå typ en kvart innan vi skulle gå på scen…

P: Då var jag ganska mör. Jag sa till Matte (Supreme, red. anm.) framför allt: ”Nu får du röja, jag får mest fokusera på att komma ihåg min text”. Men han röjer så gärna, så det funkade bra, haha.

C: Han är en röjare per automatik.

Till sist tänkte jag fråga om ett kärt ämne till er: graffiti. Nu i dagarna bestämdes det att ”nolltoleransen” för graffiti ska slopas här i Stockholm. Hur ser den närmaste framtiden ut för graffitin tror ni?

P: Ja det var skönt, jag tror att framtiden är ljusare nu än på ett tag. I Stockholm ligger man ju tyvärr efter Malmö t.ex. Där hade man ju bland annat Artscape-festivalen där folk fick måla stora fasader, typ Berlin-style. Det är så sjukt fett. Det är nog några år kvar innan det kan ske i Stockholm för det har ju inte direkt hänt över natten i Malmö. Det har tagit många år men nu har det nästan blivit som en ”grej” för Malmö, till och med kommungubbarna tycker om det och säger: ”Det här hade aldrig kunnat hända i Stockholm!”.

C: Först och främst kan man ju ha graffiti- och konstutställningar här nu som man inte har kunnat ha innan. Sådana grejer har ju stoppats förut. Nu kan det finnas en möjlighet och då kan man fortsätta med det och det kan utvecklas.

P: Ja, jag ser med tillförsikt fram emot det…

Ni målar i videon till ”Beautiful Mistake”, målar ni själva mycket annars nu för tiden?

P: Jag brukar ändå försöka få till någon målning om året eller vartannat i alla fall.

C: Olagligt?

P: Njaaae…

C: För vi har ju kört när det har varit organiserat. Typ som på Colors i Göteborg där det var ordnat att vi skulle måla. Så det blir väl någon gång om året. Men vi har ändå en laglig vägg i Västerås, så man kanske borde börja måla lite mer…

P: Kanske det…

Intervju av Alexander Kihlström

Foto/video: Rio Monka Photography

Wimp: http://goo.gl/qjwWuO
iTunes: http://goo.gl/6z0Kew
Deezer: http://goo.gl/U5MIYf

CDON: http://goo.gl/zBzIVh (CD)
CDON: http://goo.gl/mS1lI9 (LP)

Bengans: http://goo.gl/EkWRHX (CD)
Bengans: http://goo.gl/3MRDxS (LP)

Ginza: http://goo.gl/nTOiAj (CD)
Ginza: http://goo.gl/Up1Rb0 (LP)

Han har blivit något av en snackis. Inte bara i hiphopvärlden men även hos de som vanligtvis inte pumpar genren i sina högtalare. Han är extremt frispråkig i sina texter, samtidigt som han har ett sound som få (om någon) kommer nära i Sverige. Geografiskt skulle han snarare kunna placeras någonstans djupt i den amerikanska Södern än Norrtälje och Solna som han kommer ifrån.

En del av snackis-faktorn kan tillskrivas låtar som ”Andreas Kleerup”, som blivit en låt som tilltalat alla från graffitimålare till just Andreas Kleerup, visar det sig när vi pratar om det. Det är i Stockholms södra delar, som jag träffar Ivory – hemma hos managern Tony. I lägenheten finns, förutom de ovannämnda, videoregissören och ett par av Ivorys kompisar. Atmosfären är avslappnad men fokusen är hög. De håller på att avsluta det sista i klippningen av videon till ”Squats”.

Norrortsrepresentanten Ivory får ta en ciggpaus under fläkten i köket med mig där vi pratar om allt från hans passionerade följare till hur allt han säger är saker han lever. Det är en sympatisk, karismatisk och framför allt produktiv rappare som jag pratar med. Jag märker snabbt att han, medan vi pratar, redan tänker på nästa projekt, nästa låt eller nästa vers…

Inom ett år har du släppt albumet ”Molnfällan”, mixtapet ”Rap Game Jackie Arklöv” och nu EP:n ”Vatten”. Du ligger inte på latsidan direkt…

– Nej men jag gör grejer hela tiden typ. Jag har jobbat med det här länge och jag känner mig motiverad till att göra mer grejer. Snart kommer två släpp till: ett soloalbum med mig och en skiva som jag gör tillsammans med en grym rappare från orten, men jag kan inte säga mer än så. Bara att det kommer döda allt.

Många andra svenska rappare är också hungriga, men sällan lika produktiva som du. Vad är det som gör dig så motiverad till att göra så mycket musik?

– Det finns många svenska rappare med talang, men de släpper ingenting. De snackar en massa om releasedatum hit och dit utan att leverera, sån är inte jag. Därför vill jag aldrig prata om releasedatum, men jag kommer att släppa grejer hela tiden. Jag vill inte göra folk besvikna nu när det finns många som gillar mig och kanske förväntar sig mer musik av mig. Jag vill leverera. Jag är motiverad nu för att jag känner att jag har något bra på gång, tillsammans med att jag har bra uppbackning av min manager och folket runt omkring mig.

Skrivkramp är annars något som kan hända den bäste, men det verkar inte finnas på kartan för dig? Har du alltid varit lika produktiv?

– Nä… Alltså, det är klart att jag också har haft perioder där man inte har varit lika motiverad, men nu känns det bra – då lägger jag ganska mycket tid på att skriva texter och att spela in. Det är just det att jag har vågat satsa nu, vågat lägga tid på musiken, som gör att jag blir mer motiverad också. Det var svårare innan när man skulle klara av jobb, familj och dessutom musiken utöver det. Jag tror helt på den grejen jag gör, annars skulle jag inte jobba så hårt för det.

Du är producent från grunden också, men nu är det mest andras beats du kör på, även om du är med som medproducent på ett par spår. Kommer man att få höra mer beats från dig framöver eller är det bara rap som gäller nu?

– Jag kommer nog aldrig att sluta göra beats. Men det är svårt att hinna med att både skriva texter till sig själv och göra beatsen. Nu har jag riktigt grymma producenter med mig också, som Chris Change från Level 8 t.ex. Men jag kommer att göra lite mer beats framöver, jag ska bara få tiden att räcka till!

Annars har du med Gonza-Ra, Tjuvjakt och Adam Kanyama på EP:n. Tre relativt nya och framför allt heta namn just nu, precis som du. Var det medvetet att jobba med just dom?

– Det har jag inte tänkt på ens faktiskt. Men det är sant som du säger att de är på väg upp nu. Jag jobbar bara med de jag gillar själv, hur hajpade de är bryr jag mig inte så mycket om.

Att Ivory är ett namn som det snackas mer och mer om har nog ingen undgått. Jag kan höra allt från ”inne-folket” och hipsters till folk från orten som pumpar dina grejer. Har du själv märkt ett ökat intresse för dig?

– Alltså, egentligen inte. Men det är kul att höra det från dig och få bekräftelse. Jag sitter ju mest och gör musik och möter nästan aldrig folk på det sättet. Det är väl när jag spelar som jag kan märka att det blir mer och mer folk…

Vad är det för crowd på dina spelningar? Jag kan tänka mig att det är ganska blandat?

– Det är det verkligen. I Stockholm är det så klart många av mina polare som är där, men det är också ganska blandat. När jag kör ute i landet, som när jag var i Göteborg, så är det väldigt blandat. Det är väldigt kul… och intressant.

Men Andreas Kleerup har inte varit på någon spelning antar jag…? Har ni haft någon kontakt? Hur har han reagerat på låten ”Andreas Kleerup”?

– Han hörde faktiskt av sig till mig. Han ville att jag skulle skicka texten, för att han inte hörde allt vad jag sa.

Han hörde inte? Haha. Kul att han säger det efter intervjun i TV4 som är i introt på låten…

– Hehe, ja jag vet. Men jag skickade den och han svarade med en massa glada emojis och sa att han gillade det och att jag skulle fortsätta typ. Vi skulle faktiskt träffas och kanske göra något tillsammans, men hans management satte käppar i hjulet för det. Nu verkar allt ha runnit i sanden.

Den låten bidrar ändå till din kultliknande status hos vissa. Jag har sett folk som har gjort målningar och även taggat ”Kleerup” och liknande runt om i landet…

– Det är sjukt. Många är från folk jag inte ens känner, där vissa har gjort feta graffitimålningar liksom. Jag är ingen graffare, men jag gillar det och det känns riktigt nice att de verkar gilla mina grejer också!

Ditt sound är ändå ganska ”osvenskt” om man kan säga så. Kanske till och med före sin tid, här i Sverige. Det finns ingen som gör riktigt samma grej, håller du med om det?

– Nej det är väl så. Men jag har gjort den här grejen länge. Jag har lyssnat på trap och saker från södern sedan början på 2000-talet, jag kan den musiken. Nu gör jag min egen grej och inspireras så klart samtidigt av Project Pat och Three 6 Mafia och även nya grejer som ILoveMakonnen som är hur tung som helst.

Jag intervjuade Stress nyligen, som även han har grejer som är före sin tid i Sverige, men som funkar bättre i USA som han sa. Beats som bara ligger nu…

– Ja, jag läste intervjun! Stress, du borde skicka beatsen till mig! Han gör också sin grej på ett unikt sätt. Vi är nog lika, eftersom jag också tror på min grej fullt ut och vågar göra något eget.

Du är också väldigt frispråkig i dina texter. Finns det något du inte skulle vilja/kunna prata om i dina låtar?

– Saker som är keffa. Saker som jag inte står för. Allting jag säger i mina låtar står jag för, till skillnad från många andra rappare. Det är mycket snack på många. Men om de vet vem jag är så vet de att jag lever det jag säger, det är inget snack.

Har du fått någon kritik eller negativa reaktioner för dina texter?

– Jag fick skit av några tjejer i Göteborg när jag körde ”Pengarna” live, som de tyckte var kvinnoförnedrande. Då körde jag ändå ”XXX” som i så fall är mycket värre.

Bryr du dig om ifall du gör vissa arga? Om du provocerar människor?

– Varför skulle jag det? Det finns betydligt värre saker att bli upprörd för här i världen än rap. Rap är en konstform och man måste få uttrycka sig fritt.

Du har aldrig tagit den rollen, men vad säger du till de som säger att ”artister ska vara förebilder för ungdomar” etc.? Finns det någon del av dig som bryr sig om den typen av moraliserande?

– Jag gör det här nu, sen får jag se vad jag snackar om. Men jag tänker inte anpassa mig för att vissa vill att man ska vara någon slags förebild. Det är som sagt en konstform, precis som vad som helst inom kulturen. Rap handlar om att få uttrycka sig fritt utan att censureras.

Du blir mer och mer populär och nästa steg i karriären innebär granskning av ”gammelmedia” och P3 Guld-galor och allt vad det innebär. En typ av människor som kommer att granska dina texter ännu mer och säkert även kritisera. Är du redo för den eventuella stormen?

– Jag kan inte säga att jag gillar det eller ser fram emot det direkt. Snackar vi kvällspress så gillar de ju att plocka citat ur sitt sammanhang och döma en för det. Men jag är redo för det. Jag vet själv vad jag står för och vem jag är. Man kan inte heller döma mig för en enskild låt. Jag har en kärlekslåt, en låt om min son, osv. Det finns fler sidor av mig, det hoppas jag att de förstår.

Nästa steg innebär också att du måste lägga ner ännu mer tid. Är du redo för det?

– Jag har stor hjälp av min manager Tony och andra runt omkring mig. Jag spelar in i Level 8 som också backar mig. Samtidigt har jag familj och måste kunna balansera allt. Det vi letar efter just nu är ett bokningsbolag för att se till att jag kommer ut och spelar mer runt om i Sverige. Annars har vi mycket på gång redan nu, förutom musik och videos så kommer det en ny hemsida, ny merch osv.

Vi närmar oss slutet på intervjun och med risk för dålig stämning här så kan jag väl nu säga att jag är Djurgårdare. För visst är det så att du håller på Gnaget?

– Är du? Fy fan, gå härifrån, haha. Nä men, ja jag har stått i klacken sen jag var liten grabb med farsan liksom. Min brorson är Christian Kouakou som gjorde debut i AIK som 16-åring och var då den yngsta AIK-spelaren som spelat i Allsvenskan. Men jag är inte lika aktiv idag om jag ska vara ärlig. Det var ett tag sedan jag gick på match. Men jag kommer alltid att hålla på AIK.

Och på tal om din pappa så hörde jag att han gick bort nyligen. Om det är okej för dig att jag frågar om det – hur påverkade det dig som person och som rappare med en EP som snart skulle släppas?

– Det var tungt, väldigt tungt. Jag tog ett par veckor bort från allt men sen kände jag att jag måste fortsätta. Jag måste hålla mig aktiv. Jag känner också att jag har någonting på gång och jag tror att pappa hade uppskattat att jag fortsatte och verkligen satsade på det jag älskar. Det är det här jag vill hålla på med, i många år till…

Intervju av Alexander Kihlström

Alla har sina egna demoner. Vissa lever man med hela livet och andra kan man motverka och avlägsna sig ifrån. Men oavsett vad så sker alltid en konstant kamp mot ens demoner, mot lockelser, mot fördärvet och den där motorvägen mot livet som går snabbt, men kan sluta tvärt.

En person som kan allt om demoner och motgångar är Allyawan. Denna Jönköpingsbördige rappare har släppt låtar i över ett decennium och skrivit texter och rappat längre än så. Han har varit känd på nätet, släppt hyllade projekt (som ”Blu Duk Tales”) och varit med i omtalade battles. Det är en rappare som många andra rappare ofta nämnt på sin topp-5 bland svenska MCs. Men samtidigt en rappare som aldrig fått den där ack så eftertraktade chansen att slå igenom på riktigt.

Nu kan den vara här. Nu är Allyawan signad på Redline Recordings och under året har han pendlat från Jönköping till Norsborg och när han väl varit i studion har han visat upp en unik arbetsmoral. Så pass unik att Salla beskrev Allyawan som ”en av de bästa jag har jobbat med”, när jag pratade med honom. Det engagemang och den passion som Allyawan har för musiken är slående och det berör mig djupt när han berättar exakt vad musiken betyder för honom. För många är det ofta tomma ord, men för Allyawan är det här på riktigt.

Aktuell med EP:n ”Dümma Mig” och en plats i TV4:s nya satsning ”Lyckliga Gatan” kommer att innebära mycket mer snack om Allyawan framöver. Jag träffar honom på en av de här 1-2 dagars besöken i Stockholm för ett öppet och genuint samtal om musiken och vad den betyder för honom.

Äntligen en skiva med Allyawan. EPn ”Dümma Mig” är nu ute. Känner du dig nöjd?

– Jag är nöjd. Jag är så nöjd som man kan bli med en EP. Alla rappares dröm är väl att släppa en fullängdare egentligen.

Ja, tanken från början var väl att det skulle bli ett album?

– Ja, det har ju varit ett albumavtal från början. Men samtidigt känns det här bra, att först få möjligheten att släppa en EP och sen eventuellt släppa en grej till. Det är ett gott tecken och det känns ändå som om de vill jobba med en. Det snackades om att göra en till EP för att sen bygga upp inför ett album, men vi får se. Det kan gå hur som helst. Sen är jag med i ett program som heter ”Lyckliga Gatan” på TV4 där vi tolkar låtar och en låt jag har gjort där kan ge mig ett litet uppsving.

Den låten är, enligt mina källor, den som folk i produktionen och TV4 pratar om mest. Den låten som har störst potential att bli en hit?

– Det har jag också hört. Till och med producenterna var på den som fan. Sen är det ju en väldigt känd låt också, men vi får se. Programmet sänds ju på primetime och blir det en hit så kanske man inte behöver släppa en EP ens, vi får se. Men ett album vill jag göra så småningom, det är min dröm.

Var det därför du valde att signa med Redline Recordings också? För att få möjligheten och chansen att släppa ett soloalbum?

– Det är klart att man alltid vill släppa ett album på ett så bra sätt som möjligt. Men jag har nog alltid gått min egen väg och kört independent. Jag har snarare skyggat från att någon annan ska komma och finansiera min musik, men det leder också till dåliga saker. Till slut blir man tvungen att sälja droger eller vad fan du nu gör, för att kunna finansiera din musik. Om man tänker som jag gör så kan man inte ha ett nio till fem-jobb och sen göra musik efter det, då blir det ofta att man får offra jobbet. Men i det här fallet handlade det om att jag skulle släppa ”Dümma Mig” redan innan jag signade med Redline.

Ja det fanns väl ett album, producerat av Beatslingers, med samma namn som var på väg? Vad hände där?

– Det var ett släpp som skulle släppas via SwingKids med Beatslingers produktioner. Men sen hamnade vi i någon slags… Det var ingen dispyt eller något sådant, men det var snarare så att ingen hade tid riktigt. Alla gjorde så mycket på en gång, även jag. Så jag kände inte att det fanns någon hängivenhet i projektet. Vid den tiden bodde jag nära min son som bor utanför Jönköping och det var väldigt jobbigt för mig att pendla fyra timmar till Göteborg varje gång jag skulle spela in något. Och ibland kom man dit utan att man kunde spela in något. Jag vill inte vara ovän med de grabbarna så vi pratade ut om det. Det är mina boys liksom, fortfarande. The Order, Habib, Beatslingers, Bob Village… alla de där är väldigt nära till mig. De har också gett mig mycket inspiration, som vilken slang jag använder. Många ord på de nya låtarna kommer liksom från dom, från The Order. Det var ju också för att låtarna gjordes med dom. Men tyvärr så visste jag och även dom att den stressen och hängivenheten jag har för musik inte skulle kunna få ut sin rätt med dom just då. Jag kan nu idag också se att jag var i en väldigt mörk period av mitt liv med tungt missbruk, kriminalitet, dumheter, dåliga relationer och tjafs kring min unge och sådana grejer. Jag kände att jag ville komma bort från det och få folk att jobba för mig lite.

Så varför blev det just Redline?

– Vi har en historia tillsammans ändå, jag har känt dom länge. Vi har många gemensamma vänner och Stor har jag känt i många år till exempel. Förr var jag med dom och rappade på deras reggaetongrejer liksom. Vi spelade i Oslo och allt möjligt då. Men de gjorde musik med Hermanos Bernal som är nära vänner till mig, som nu trycker deras t-shirts och grejer. Allt var naturligt. Många tror att jag gått till Redline för att de vill ha något ”all star-lag” eller liknande, men så är det inte. Det känns naturligt för mig, det känns som familj. Och Masse är fantastisk på beats. Han kanske är tystlåten men han har stora idéer om man visar att man själv vill, visar sin ambition. Sen har du Salla som är en fantastisk rådgivare och producent. Så allt kändes rätt för mig. Visst, andelen på Universal/Redline är mindre jämfört med SwingKids men resurserna och möjligheterna är större. Det har redan nu öppnat upp dörrar för mig. Tack vare ett bra team och bra människor har jag kommit ur mörkret och nu känns det som att jag är på väg.

Du är från Jönköping och har bott i Göteborg. Nu är du en del av Redline-familjen, men hur tas du emot i Stockholm?

– Jag har nog alltid fått love i Stockholm. Även om det har varit lite delat, som efter att jag battlade Sebbe och så. Men all PR är bra PR. Jag har definitivt blivit mer igenkänd och jag har nästan blivit lite förvånad över kärleken jag har fått här. Folk kommer fram och propsar mig, även om jag inte har släppt något på ett tag. Stockholm har gett mig kärlek, men samtidigt är det lite hårdare publik här.

Minst sagt. Hur är det live? Får du kärlek av publiken i Stockholm?

– Ja, på klubbnivå är det inga problem alls. Där går jag upp på scenen och bara kör, jag skiter fullständigt i allt. Men när det gäller kids på fritidsgårdar i… egentligen alla hårda områden, så är det svårare. Det absolut svåraste stället jag har uppträtt på, som även Highwon-grabbarna tycker är svårt, är Andra Hemmet i Skärholmen. Till och med Highwon säger att det är ett av de svåraste ställena att spela på och det är i stort sett deras hemmaplan. Man kan köra där och få noll reaktioner. Jag tror att man har lite högre krav på liveframträdanden i Stockholm också eftersom det är så pass många rapspelningar här, så det gäller att ligga i om man vill prestera på en scen i Stockholm. Man måste jobba för det.

På tal om att jobba för det så stötte jag på Salla på stan någon kväll nyligen. Han pratade varmt om dig och din oerhörda arbetsmoral. Att du kan göra 2-3 låtar på samma tid som en annan rappare gör en vers ungefär. Känner du igen den beskrivningen av dig själv?

– Roligt att han säger det. Jag känner igen det beteendet hos de som kanske inte jobbar så hårt som jag gör och jag vet var det kommer ifrån. Man jobbar i en grym studio men man jobbar i den dagligen och då kommer man att ta det för givet till slut. Det är som med vad som helst, om du har en flickvän som du är tillsammans med ett längre tag så kommer du att ta henne för givet någon gång, tyvärr. Samma sak gäller rap. Men när jag kommer upp så har jag en, max två, dagar på mig att jobba. Jag bor i en annan stad och har barn, hund och hela den grejen hemma. När jag kommer hit har jag knappt någonstans att sova och jag äter ingenting. Det enda jag fokuserar på är min musik. Det enda! Jag kan bli missnöjd om jag bara får med mig två låtar på ett besök. Men jag känner igen det beteendet hos folk som sagt, när jag hade hemmastudio så gjorde jag inte ett jävla skit. Det krävs att man kommer till en ny miljö där man bara jobbar stenhårt för att få saker gjorda. Sen gjorde jag en deal… Det kanske låter jättreligiöst det här men, jag gjorde en deal med Gud. Att jag skulle sluta upp med vissa dumheter och jag skulle sluta beckna droger. Inte för att Gud skulle hjälpa mig men jag bad att han skulle hjälpa mig ekonomiskt ändå. Jag har ändå förlitat mig på det sen jag var 15 år och det var svårt att föreställa sig att inte gå ut från huset utan en röding i handen. Och att jobba med musik är en rejäl uppoffring. Men bara det att jag sitter och pratar med någon från en tidning som är där för att intervjua mig om min EP är en välsignelse i sig. Det gäller att ta till vara på de grejerna som man får på vägen. Det är det kids är dåliga på idag, de vill bara ha mer och mer, vilket är fine, men var tacksam för det lilla också. Jag är tacksam för varenda jävla studiotimme jag får i Redlinestudion.

Många unga tror och förväntar sig att allt ska hända över en natt också ungefär. Men du, som ändå har släppt musik i 12 år nu mer eller mindre, vet att det är en lång väg att vandra…

– Verkligen! Jag vet hur det är. Jag är ändå en otroligt otålig människa. Det är en stor anledning till att jag har gått på lugnande och har rökt mycket och så. Jag har så jävla mycket krut i mig när det gäller musiken och kan lätt känna hopplöshet när det inte går som jag vill, men jag tror att det handlar om passion för det man gör. Med åldern har jag börjat acceptera mig själv mycket mer.

Är du lika passionerad som för 12 år sedan?

– Absolut, om inte ännu mer! Då var det mycket huvudet bland molnen som gällde. Man hade en orealistisk bild av musikindustrin och skivbranschen i sig. Min dröm med musiken var att kunna köpa ett hus till min mamma någon dag, eftersom jag såg att hon kämpade mycket. Sen med åren kom jag in i det men runt 2000 fanns det ju definitivt inga pengar i branschen. Och runt 2008 ville jag inte vara någon ”Adam Tensta version 2.0” heller. Nu mår musikbranschen lite bättre och de kan exploatera musiken, på ett bra sätt, och visa upp vad vi har att säga.

På tal om din passion och arbetsmoral så vet jag att du kom till Redline en morgon efter att ha varit ute en hel natt i Stockholm. Du var nedblodad och halvt förstörd, men du ville ändå spela in dina låtar. Det hela resulterade i… ja, du kan väl berätta det bäst själv kanske?

– Ja, jag hade härjat runt i Stockholm på en massa jävla droger. Jag minns inte det här men en vän berättade att jag hade stått och viftat med en pistol inne på någon krog typ. Jag mådde väldigt dåligt just då. När man går på habbar… för er som inte vet så är det Xanor och sådana grejer. Jag har behövt det vissa stunder när jag har haft mycket ångest. När man slutar röka weed så får man mycket ångest och det fick jag också. Då tar jag habbar, men mitt problem är att jag tar för många. Så ja, det har funnits några tillfällen då Salla har sett mig fucked up. Jag har kommit till studion helt förstörd utan att ha sovit något och har med mig någon brud från ingenstans. Men vet du vad? Resultatet av det blev ”Gooloole (Kulor)” på EP:n, en av de starkaste låtarna. Grejen för mig är att hur borta jag än verkar, så finns det så mycket smärta och lidelse för kärleken till min musik. Jag har gett bort allt för den här grejen. Pengar, familj, relationer, jobb, allt. Jag har offrat allt. Jag har en sån här tanke: Skulle inte det här funka, ja då har jag min jävla svarta lista och så går jag och skjuter en massa människor en efter en så sitter jag på livstid. Förstår du? Så bitter är jag, om jag inte lyckas.

Ja, jag börjar förstå. Drastiskt, men jag förstår vad du menar. Känns det inte lite riskabelt att lägga alla ägg i samma korg på det här sättet? Nu går det framåt och det ser ljust ut för dig, men tänk om…?

– Det har ju blivit så ja och det är riskabelt. Men så har jag varit sedan jag var liten. Jag var ganska smart, men dysfunktionell. Jag satsade väldigt tidigt på något för att distrahera mig från att göra dumma saker. Jag var antagligen väldigt understimulerad bara. Musiken gav mig stimulans, men det gör även droger också. Det finns något i mig som är i en evig kamp när det gäller det här. Men när det gäller musik så tar jag det så allvarligt, jag skulle kunna ligga och nästan överdosera och ändå skriva en låt. Dels på grund av rutin men dels på grund av kärleken och smärtan. Kidsen idag kommer in och är hungriga och älskar skiten, men jag tror inte att de skulle kunna sätta sig ner och störtlipa för hur mycket de vill lyckas. Det handlar mer om något ytligt idag. För oss var det livet. Jag skulle kunna gråta nu här framför dig när vi pratar om det, så mycket betyder det för mig. Det är fantastiskt men också väldigt sorgligt. Jag tänkte att jag var så lite värd att musik var det enda jag kunde göra. Nu i efterhand inser jag att jag hade kunnat bli läkare om jag hade velat. Men hade jag inte menat allvar med musiken så hade jag aldrig kunnat göra en låt som ”Gooloole”, på habbar liksom. Den låten handlar om hur det går från hatet till droger, till gunshots, till kulor. Till slut är kulor det enda som finns kvar.

Du har haft dina upp- och nedgångar med missbruk och motgångar som bottennivåer men nu med en blomstrande och ljus rapkarriär med Redline Recordings som något positivt. Till sist då, hur mår du nu? Är du på väg åt rätt håll?

– Jag hade kunnat ha det hur dåligt som helst och ändå sitta här och glorifiera det bra och påstå att jag mår bra. Jag tror inte att någon är helt färdig, att någon är helt nöjd. Jag har fortfarande lite ångest över att jag inte har nått mina musikaliska mål än. Jag har kommit långt och är väldigt tacksam för det, men jag vill nå högre. Det kan göra en rastlös och lugna ner sig med någon slags substans. Jag vet att jag inte är ensam om det bland rappare i Sverige. Hade jag haft fel människor runt mig så hade det inte spelat någon roll om jag sålt fem miljoner singlar, jag hade ändå mått skit. Nu har jag bra människor runt mig och jag försöker skapa en symbios mellan mitt barns mamma och mig. Min son börjar bli stor nu också. Tyngre droger håller jag mig borta ifrån. Jag försöker att se på saker sunt, träna, äta och sova på ett normalt sätt. Det är en jävla stor skillnad mot hur jag levde innan…

Intervju av Alexander Kihlström
Foto: Camilla Cherry

Titta! Vi hittade @wan4real / Allyawan i ett källargym i Stockholm. Han ska inte släppa en workoutvideo men däremot en EP inatt/imorgon! #DummaMig #Allyawan #RedlineRecordings @redlinerecordings

Ett filmklipp publicerat av Kingsize Magazine (@kingsizemag) Nov 11, 2014 at 12:13 PST

//www.youtube.com/watch?v=6Skf_V4AB7w

Som en del av den yngre generationen rappare har tre av de mest intressanta namnen gått ihop till en enhet. Enheten går under namnet OIAM, One In A Million, men är inte bara ett namn utan ett tänk som präglar Adam Kanyama, Samboii och Gedi Gedz’s inställning till både musiken och livet i stort. Rapparna födda 95, 94 respektive 90, har ett tydligt mål: Att erövra den svenska rapscenen. Med fötterna på jorden och blicken mot molnen tar de sina första steg mot toppen i och med debut-EP:n ”Lyxproblem”.

Trots att grabbarna bara känt varandra sen 2011 är deras respekt för varandra som artister väldigt tydlig. Adam och Gedz träffades i en studio i Fryshuset och Samboii och Gedz gick i samma gymnasium, Mediagymnasiet i Nacka. Adam och Samboii träffades då de körde på samma spelning i Hallonbergen. Men det var inte förrän vintern 2012, när Samboii kom med idén om ett kollektiv som de började jobba och umgås med varandra. I dag är de signade som grupp till Warner Music, även om de själva hellre ser sig som ett kollektiv.

– Tanken är att det ska vara mer som ett kollektiv. En movement. I framtiden ska vi kunna göra det här till en label, om det går tillräckligt bra. Alla gör sina sologrejer också men vi reppar samma sak. Det gör det bara bättre för vi lyfter varandra. Och det kommer inte bara vara rap, utan vi vill ha folk som gör videos, sångare, dansare, fotografer… Kreativa människor. Vi är en ny generation som vill hjälpa varandra i stället för att trycka ner varandra, konstaterar Samboii.

När jag pratade med Malcolm B ifjol talade han varmt om sina kollegor och framtiden för OIAM. En framtid det var tänkt att han skulle vara en del av, även om han redan då nämnde att det uppkommit dispyter. Grabbarna försäkrar dock att det inte finns någon ”beef” och att det endast var tid och kreativa meningsskiljaktigheter som gjorde att trion körde igång utan honom.

– Malcolm var involverad från början, men vi hade olika mål och i slutändan var det bättre att han fokuserade på sina grejer och vi på vår. Men det finns ingen beef eller något, berättar Gedz.

Kan man säga att singeln ”Avundsjuka” är ett resultat av det här tänket kring att hjälpa varandra istället för att hata?

AK: Absolut. Att man ska göra sin grej oavsett vad någon säger. I slutet av dagen måste man lyssna på sig själv.

S: I min och Adams ålder är det många som inte riktigt har hittat sig själva och sin väg i livet. Det får dom att sänka folk som lyckas med det dom gör. Till och med dina egna vänner kan försöka trycka ner dig. Det måste inte vara att dom hatar dig eller vill döda dig, det är mer att dom är avundsjuka. Det finns inget annat ord för det. Ibland kan det kännas som att…

AK: Den rösten blir högre än det positiva. Så alla som bara lyssnar på den där negativiteten borde lyssna på den här låten och förstå att de inte är ensamma. Det är ett vanligt fenomen i vår generation och vårt samhälle.

G: Det är nästan så att dom känner sig träffade av våra bars. Det känns som att de som hatar faktiskt tar åt sig.

S: Det var som när vi släppte ”Känner mig”-videon. Det var inte många som hade sett en sån video innan, med rumpan och allt det där… Och det var bara hatkommentarer. Du vet, när folk ser något dom inte är beredda på så vet dom inte hur dom ska hantera det och bara hatar istället. Men jag har alltid haft inställningen att man ska skita i vad folk säger och göra allt för att nå sitt mål.

Men upplever ni att det finns en sådan mentalitet inom hiphopscenen också? För det känns som att det ändå finns en ganska bred uppfattning om att det är en väldigt familjär stämning inom den svenska scenen?

G: Såklart det finns. Men man märker inte av det riktigt, eftersom folk är väldigt försiktiga med vad dom säger. Men det är skitvanligt oavsett om det är musikbranschen eller någon annan bransch eller i det vanliga livet liksom. Folk säger en sak men när man träffas är de jättetrevliga.

S: Jag tror det är mycket skådespel. Du länkar någon annans video för att du tänker att om jag inte gör det så kommer han inte göra det tillbaka. Det känns inte så äkta. Det är många i det här gamet som snackar skit bakom ryggen på varandra. Om du tycker något om någon måste du kunna stå för det, du ska inte säga att någon är wack och sen låtsas som att du gillar honom.

G: Sen kan det vara dåligt med en för familjär stämning också. Det gör det väldigt svårt för någon utanför att komma in i den här lilla boxen. De har redan sin rappare som kör trap, de har redan allt det där… Det är svårt att hitta din egen plats. Därför kommer vi in nu och sätter vår egen standard. Vi behöver inte någon annan, så det blir mer som att vi konkurrerar mot dom.

S: Vi vill inte vara bästa kompisar med någon och vi vill inte heller ha beef med någon.

Apropå ”Känner mig”-videon – jag älskade den! Med Adam i jacuzzin och allt, den känns som en riktig amerikansk video. Men det var många som hatade på den alltså? Var det på grund av ”rump-zoomen” eller vad var det för typ av kommentarer?

AK: Det var mest allmänt. Att jag sitter i bubbelpoolen och att vi leker amerikaner typ.

S: ”Adam är typ 15 bast” – snälla han är 19 år. Han är inget barn längre, skippa det där. Du kan inte sitta och tänka att en kille är 15 år för alltid, man växer och det händer nya grejer i ens liv.

G: Folk hatar ju bara för att hata. Men det var nog mycket också för att vi gjorde något som inte var enligt den svenska normen, eller vad man ska säga. Folk vill bara se misär känns det som. Hiphop kommer ju ändå från USA och det har inte alltid bara varit knas liksom.

AK: Hela den här förortsmusiken är ju också tagen från USA och det är vår grej också. Vi gör det bara men en egen twist.

S: Det känns som att nu för tiden är det inte bara hiphop, utan den är uppdelad mellan svensk hiphop och amerikansk hiphop. Vadå svensk hiphop?

AK: Det är ingen skillnad. Det känns nästan som en ursäkt för svenska rappare att kunna göra musik som är utdaterad. Bara för att det är svenskt kan det gå sakta medan världen går i en helt annan riktning. Hur många är det inte som inte kan rappa i halvtaktstempo, eller köra ett trapflow? Dom säger att det inte är hiphop, men det är i den riktningen hiphopvärlden går. Om du inte kan rappa på ett trapbeat är du ingen skillad MC 2014.

S: Det där är folk som inte kan bounca och twista med sitt flow. Det där vanliga flowet har vi hört sen Dogge, kom igen liksom.

AK: Och det är fett! Man ska alltid ha respekt för hur det startade, men nu är det en ny riktning. Hiphop är en värdslig kultur, till och med i Frankrike och England håller man på med trap-grejen. Det är inte som att Sverige låter som USA lät för 20 år sedan.

Jag tyckte i alla fall att det var fräscht att se något annorlunda än vad man brukar se i svenska hiphopvideos.

S: Det är det vi vill göra med OIAM. Namnet på EP:n, omslaget med guldet… Vi vill visa en helt annan sida för nästa generation. Att det finns mer att hämta. Om du misslyckas med skolan så måste du inte bli kriminell. Det känns som att dagens yngre generation tror att det inte finns någon annan väg om det blir knas med skolan. I slutändan måste du hitta den där balansen och det behöver inte vara rap, det finns så mycket annat att göra.

AK: Vi lever i en generation där vi har så många möjligheter. När våra föräldrar växte upp fanns det inte något annat val än att gå i skolan. Nu kan du utbilda dig på internet, förstår du? Det är det man måste utnyttja. Det känns om att många i vår ålder skiter i skolan och visst ska man inte göra något man inte vill, men man ska inte heller bara låta livet slösas bort. Det finns möjligheter därute och man ska ta dom, precis som vi gör med musiken. Det finns andra vägar.

G: Det är det som är grejen med One In A Million. Alla är det på sitt sätt. Det behöver inte vara musik, det kan vara företag eller vad som helst. Det är det vi försöker pusha folk att göra.

Det känns också som att ni har förstått värdet i att aktivt släppa grejer hela tiden, med cyphers och så vidare. Många suktar ju efter att artister ska släppa mer opolerade grejer som mixtejps t.ex.

S: Det är också en grej vi vill ändra på. Det är därför jag släppte mitt tejp och Gedz kommer släppa tejp. Jag kommer släppa ”Bland djur och betong 2” också. Bara leverera, du vet. Fan, vi ska vara det nya Young Money. Vi vill bli ihågkomna och hålla lika länge som Petter och Timbuktu, både som OIAM och som soloartister.

Hur svårt är det att jobba tre stycken? Det måste vara svårt att få tre olika viljor att klaffa tänker jag?

AK: Jag tror det svåraste har varit att få in alla i studion samtidigt.

S: Men det är inte bara det. Ibland kan det vara så att man gillar olika beats, vilket har resulterat i att EP:n är ganska folkvänlig. Det behöver inte vara hiphopheads eller förortsbarn som gillar den, alla kan lyssna på den. Det har man redan märkt på responsen på singeln.

G: Jag tror det blev så eftersom vi alla gillar lite olika saker, men när vi gjorde EP:n var vi tvungna att forma den till något som vi alla gillar.

Det handlar mycket om att kompromissa, antar jag?

G: Exakt. Man måste vara mogen och kunna släppa en idé om grabbarna verkligen vill ha det på ett annat sätt. Kunna ta en för laget liksom.

Vi måste prata lite om ”Två vägar”, mitt favoritspår på EP:n. Jag tolkar den som att ni ger en annan bild av människor med problem, vare sig det är en rasist eller förortskille. Att det alltid finns en anledning till varför folk är som dem är eller har vissa åsikter?

S: Ja men exakt. Det vi försöker förklara är att vem som helst kan bli rasist. Jag har själv barndomsvänner som blivit rasister och nazister, men efter något år har de hittat sig själva igen och undrat vad fan de höll på med. Jag tror det handlar mycket om missförstånd, att man dömer alla utifrån en sak som en person har gjort. Min vers handlar om en kille från orten som vill vara tuff och leva ett kriminellt liv. Han börjar sälja gräs men blir lurad av killar han trodde han kunde lita på. Så han måste fixa fram cash och bestämmer sig för att robba en kvinna. Den här kvinnan har en son som egentligen inte har de här fördomarna, men som triggar igång de tankarna.

AK: Det handlar om att saker händer av en anledning. Folk föds inte till rasister, det beror på saker som händer i deras liv. Att killar från förorten kan göra dumheter beror på samma sak. Oavsett vad så är det människor och alla har sina problem. Hade jag varit i den situationen hade jag kanske gjort samma sak.

G: Det vi försöker göra är också att visa olika sidor av hur det ser ut och varför. Man måste alltid ifrågasätta VARFÖR det är som det är. Varför är någon rasist? Min vers handlar om när jag hälsar på den här killen, som är min polare, som blivit rasist. Jag är den enda som hälsar på honom, inte ens hans rasistkompisar är där. Det får honom att förstå och se klart. Vi försöker liksom inte ta något parti, utan vi pratar utifrån rasisten, killen från förorten och från oss själva.

Förutom att låten och hela upplägget med verserna som följer varandra är fett i sig, så känns det också anmärkningsvärt att ni kommer in med det här humana perspektivet i debatten. Speciellt med tanke på att ni är en del av den yngre generationen. Jag hoppas verkligen att folk lyssnar på låten och tar den till sig.

S: Det känns som att folk hypar den här SD-grejen för mycket och triggar igång det när det håller på att dämpas. Det känns inte som att någon försöker göra något åt saken, utan alla bara kastar skit på varandra.

Hur känner ni inför hur samhället ser ut i dag? Det samhälle som ni håller på att växa upp i och så småningom ska uppfostra barn i?

S: Det känns helt sjukt. Som att vi har gått tillbaka i tiden, till 80- och 90-talet. Det känns som att allt kommer tillbaka, precis som med kläder. Det hänger egentligen inget nytt förutom att det kommer nya telefoner och datorer.

Tror ni att det kommer påverka er musik i framtiden?

AK: Lite tror jag. Men man vill inte göra ”fuck SD”-grejen, för det finns det redan folk som gör det inom vår genre och vi tror inte att det är rätt väg att gå.

G: Jag tror inte på att bara säga ”fuck” någonting, även om du tycker det är knas. Du måste kunna bevisa varför det är knas. Många gillar att klaga men de har inget bättre att komma med själva, du vet.

S: Det är som när någon vill hata på vår video. Han kommer visa den för sin kompis och säga att vi är keffa. Men all promotion är bra promotion. Det är samma sak som för SD. När rapartister gör låtar om SD är det bara bra promotion för dom, förstår du vad jag menar?

G: Vi försöker inte ta någon sida heller. Vi vill mera prata om vad som är rätt och fel och se den större bilden. Inte att peka ut någon som boven.

Rent generellt, vilken roll vill ni fylla inom den svenska hiphopen?

S: Vi vill bli dom största och jag tror att vi är kapabla till det. De yngre ser redan upp till oss för att vi har lyckats med det vi gör.

G: Det är också ett ansvar att komma in i det här gamet. Barnen lyssnar på det vi säger och gör det vi gör. Röker man en cigg i en video är det klart dom gör det också. Men jag tror vi fixar att ta hand om våra yngre för vi tänker verkligen på såna där smågrejer. Hur vi ser ut och vad vi säger. Jag har själv en lillebror som är 16-17 och jag skulle inte kunna säga något som jag inte skulle låta honom göra. Vi tänker väldigt mycket på det.

S: Om vi pratar om sånt där så glorifierar vi det aldrig. Vi lägger det på ett sätt som förklarar att droger och gatulivet är något som kan bromsa din karriär och ditt liv. Det är inget man ska uppmuntra folk att göra. Gör du en hel låt om att röka weed så glorifierar du det och ungdomarna kommer tro att det är fett najs. Jag tror det är det som har fått den här generationen att hålla på med så mycket droger, för att artister innan oss, jag vill inte nämna några namn, har pratat mycket om det.

G: Det är lite fucked up att folk verkligen glorifierar gatulivet. Jag börjar undra om de verkligen vet vad det innebär att leva det livet. Jag har själv varit där och folk jag känner har haft ännu värre problem och de som har kommit ur det där… Det är ingenting att glamourisera. Gatulivet är fucked up! Ändå finns det sjukt många rappare som sitter och pushar kids att göra det där.

AK: Istället för att vara sig själva så pratar de om sina polare som lever det livet. De polarna vill att de ska filma dom och rappa om deras liv. Så de gör det på deras villkor.

S: Det känns som att det är fett inne att göra förortsrap just nu och vara så hood som möjligt. Vi är trötta på det där. Alla som ska lägga en hyllning till sin ort ska ha guns i sin video, bilar som slirar, pitbulls… Fan, vi har sett det där för mycket. Jag vill att en mamma som bott i Bromsten, Rinkeby eller Tensta eller Hässelby ska kunna visa sina barn en video som representerar stället där de bodde när de var små.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: Saga Berlin

Att hitta och gå sin egen stig i en motorvägsdriven musikbransch är inte alltid det lättaste. Simon Emanuel, tidigare känd som Paragon, är en av få som har gjort just det. Trots en lång karriär med svalt medieintresse har en av Sveriges vassaste pennor aldrig sviktat på grund av girighet eller inställsamhet.

– Någonstans måste man tro att alla andra är galna, för att du själv inte ska gå under. Eftersom musik bygger på inspiration och känslor blir det också väldigt känsligt när du kanske inte får det gensvar du tycker du borde få. Speciellt som soloartist, det är tufft att stå där själv. Du måste tro på det så mycket för att kunna fortsätta och allt kreativt är verkligen en berg- och dalbana. Sen får man påminna sig själv om att det är självvalt i grund och botten. Det är ingen som tvingar mig att göra det här. Men det är det enda i mitt liv jag får så mycket tillfredsställelse av att göra.

Med sitt tredje släpp under eget namn verkar det som att allt äntligen har klaffat. Det melankoliska har blivit mer drömskt och energirikt, ordlekarna och metaforerna är skarpare än någonsin. Något som kritikerna inte varit sena med att uppmärksamma. ”Le för kameran” har belönats med högsta betyg i både Kingsize och Gaffa och hyllats av Jan Gradvall i DI Weekend.

Är du förvånad?

– Alltså… Jag är förvånad på grund av att jag aldrig förväntar mig någonting. Det här är första gången det kommer hyllande recensioner inför något av mina album. På så sätt är det väldigt förvånande. Samtidigt känner jag såhär: Det är fan dags. Jag har varit så seriös under hela den här tiden och det finns så mycket tanke i allting. Tidigare har mycket av det förbisetts, åtminstone av den breda massan. De som lyssnar på min musik har alltid varit väldigt hängivna och jag känner att jag haft en direktkontakt med dom, men att få det från medialt håll nu känns jävligt kul. Och oväntat, i det här skedet. Men det ger en bra synergi kring det här projektet, så det är bara positivt. Jag är glatt förvånad.

Tycker du själv att det är ditt bästa album, rent kvalitetsmässigt?

– Det är så jävla svårt att säga. Jag har ingen distans till det just nu. De senaste veckorna har jag inte ens kunnat lyssna på det, för att man är så kritisk i det här skedet. Man blir lite panikslagen när man vet att det är för sent att ändra något. Men när vi mastrade det för någon månad sen så lyssnade jag mycket på det. Det är många som har sagt att det är mitt bästa album, men jag tycker det är skitsvårt att säga. Tiden får avgöra det.

Första gången vi träffades var på J. Coles senaste spelning i Stockholm. En rappare jag vet att du gillar.

– Ah, J. Cole. Jag gillar honom. Han känns som en jordnära och balanserad snubbe i en bransch som inte är det.

Jag tycker ni har många likheter. Dels den beskrivning du precis nämnde, men också rent musikmässigt, där båda ofta har ett ganska melankoliskt sound med texterna i fokus. Ni är rappare där man verkligen lyssnar på varje rad. Kan du berätta lite om din skrivprocess? Hur mycket tid lägger du på texter?

– Jag jobbar mycket med trådar i texterna. Det är ofta mycket ordlekar och många slinker nog förbi för att de är för svåra och det kanske bara är en själv som förstår dom ibland. Men jag jobbar ofta med kedjor, så att det blir en röd tråd genom ett gäng rader som knyts ihop av någonting. Jag lägger extremt mycket tanke i texterna… Vissa låtar, som ”Ta en bild”, skrivs mycket snabbare. Men ibland kan det bli så att jag hittar meningar i de låtarna efteråt. Att jag kan hitta dualiteter i raderna även om jag inte tänkte så djupt när jag skrev dom. Just ”Ta en bild” var lite så. Men överlag går jag runt och tänker mycket på texter och mumlar dom för mig själv, det har jag gjort sen jag var tonåring. Det är verkligen allt för mig, att man säger saker när man väl har ordet.

En textrad som knockade mig är på ”Sinatra” när du säger ”tankekedjorna blänker, tvivel är den felande länken”. Ett av många exempel när man bara sitter och ler för sig själv. Ditt sätt att skriva påminner mycket om spoken word på ett sätt, vad tror du att det kommer ifrån?

– Fan va kul att du uppmärksammar just den! Det är någonting som har utvecklats mycket det senaste fem, sex åren, även om jag kanske alltid har varit inne på den grejen. Men jag tror att det har skett en slags mognad i mitt skrivande och språkbruk. Ju äldre man blir, desto mer uttryck och ord samlar man på sig och det spelar in väldigt mycket. Jag har alltid tänkt mycket på vad som gör rappare som Jay-Z och Nas till vad dom är och i Jay-Z’s fall är det väldigt mycket hans förmåga att leka med ord och ge dom betydelser. Så mycket kommer ifrån att jag är ett fan av sån rap själv.

Sen jag började lyssna på din musik, åtminstone som Simon Emanuel, har jag alltid tänkt att ”sofistikerad rappare” är en bra beskrivning av dig. Faktum är att du själv nämner detta i en låt du har du gjort. Vet du vilken?

– Hmm… ”Neneh Cherry”! (från ”Om vi överlever sommaren”, reds anm) Tänker du på den?

Precis. Där rappar du följande: ”Skiljer mig från svärmen när jag surrar / sofistikerad rap som kommer med två dörrar”. Jag tycker att den andra raden verkligen summerar ditt artisteri på ett väldigt bra sätt. Håller du med om det?

– Jag kan hålla med om det. Det är kul, för just den där raden är en sån som skrev sig själv, haha. Jag hajar vad jag försöker säga, men den är ändå lite flummig. Jag tyckte bara den lät ball när jag sa den, men det är kul att du plockar upp den! Jag hade inte tänkt på den på länge.

Apropå Nas så har du tidigare beskrivit honom som en rappare vars texter ofta går över huvudet på folk. När jag funderade på innebörden av ordet sofistikerad, så dök bland annat orden komplicerad och invecklad upp som synonymer. Tror du att det finns en risk att du också kan gå över huvudet på folk? Ett exempel från den här plattan som jag tänkte på är från ”Innan isen smälter”, när du säger ”har agerat Mr. T i periferin / otaliga juveler utav piferi”. Jag fick inte ens fram betydelsen av ”piferi” när jag googlade…

– Absolut. Just den där raden är en sån som är skriven i studion när man har druckit lite, det är därför jag säger ”den här Hennyn talar rakt till mitt artisteri” efter. Mr. T är ju en 80-tals referens, han hade skitmycket smycken och juveler och ”piferi” säger man inte ens på svenska! Det är ett påhittat amerikanskt ord som typ Diplomats använde för hundra år sedan. De där raderna är mest svajsnack som vi garvar åt i studion liksom. ”Undrar om någon kommer haja det här”, typ. Men det lät bra och var roligt så… haha.

– Men jag tror absolut det finns en risk att jag går över huvudet på folk. Jag är medveten om det också. Det är därför det kanske är bra att göra en ”Mångalen” ibland, även om det sägs saker på den också. Men såna låtar är lättare att ta till sig för den breda massan kanske. Men jag hajar att det jag skriver är lite invecklat om man inte är ett fan av rap, som t.ex. du är. Det är inte mikrovågsmusik precis. Du måste sitta ner och koncentrera dig. Men det är sån musik jag gillar själv så jag har svårt att göra det på något annat sätt.

En annan sak med J. Cole som går att koppla till dig är att han alltid varit emot att släppa kommersiella radiosinglar, även om han behövt göra det. Du har inte heller haft någon riktig radiohit – har det varit ett medvetet val? Att du inte vill kompromissa med din musik?

– En sak som jag tycker är bra med amerikansk hiphop är att givna super-radiosinglar inte alltid är det som är stort där. Det kan vara ”A Milli” med Lil’ Wayne som blir stor t.ex. Låtar växer på ett annat sätt där. ”Sinatra” från min skiva skulle kunna bli stor liksom. Det är annorlunda där och jag önskar att det var lite mer så i Sverige. Jag tycker radioformatet ofta är ganska lökigt, att det måste vara på ett speciellt sätt. Men det har bara inte kommit såna låtar för mig riktigt. Det har varit vissa, som ”Bli min död”, som jag trodde skulle bli världens största låt när vi gjorde den. Alla involverade kände så. Men sen flög den inte riktigt rent radiomässigt ändå. ”Mångalen” är väl det närmaste jag har kommit en radiosingel på många år. Men jag har svårt att tänka så cyniskt också, att ”nu gör vi singlar”. Händer det så händer det. ”Mångalen” är kommersiell och poppig som fan, men det var mer att Astma och Rocwell hade den produktionen och vi älskade den, Anso (Lundin, aka Min Stora Sorg, reds anm) kom till studion och vi drack whiskey och dansade. Det var bara en rolig grej som blev en singel.

Det är väl onekligen en anledning till att du inte slagit så brett också. Men ”Mångalen” var inget medvetet försök att slå lite bredare med andra ord?

– Alltså, det var nog bara så att vi tyckte det var en skitbra låt, vi tog in Min Stora Sorg och gjorde den. Det var aldrig några oklarheter kring om det skulle vara en singel eller inte när vi väl hade gjort den. Den kändes bara given.

På öppningsspåret ”Aldrig nånsin” går du in ganska hämndlystet. Du har tidigare pratat om att du aldrig blivit riktigt accepterad av media, är den låten en känga mot branschen?

– Mot alla. Den var inte spår ett på skivan från början, den skulle ligga i mitten. Jag tror att det var min tjej som sa att den borde ligga först. Jag tänkte att den skulle sätta en jävla ton för skivan om den låg först, men sen kände jag bara ”fuck it”. Jag gillar att den känns så hämndlysten. Och sättet den är uppbyggd, att Anso sjunger i typ en och en halv minut i början. Sen är det en känd amerikansk violinist som spelar i slutet, Gabi Holzwarth, som bara råkade befinna sig i studion just då. Jag fick Wu-Tang ”Reunited”-vibbar av det, och den låg ju först på ”Wu-Tang Forever”. Jag bara minns när man hörde den första gången och fiolerna kommer in. Herregud vad bra det är! Det är svårt att jämföra med en så klassisk låt, men jag fick lite den känslan. Det är en av mina absoluta favoriter på skivan och ja, den är en känga till branschen och till allt. Den är född ur den känslan.

Kan man även göra en koppling till skivans titel, som känns lite cynisk?

– Det är exakt vad den är. Men man kan se på titeln på lite olika sätt. Den är dels en kommentar till hur samhället ser ut. Det är bara att kolla på hur vi lever genom sociala medier och den bild vi skapar av oss själva. Perception blir verklighet. Sen handlar det också om artisteri och kändisskapets luftslott där det är mycket ”le för kameran, motherfucker”, du vet. Så den är definitvt cyniskt laddad. Sen finns det ju låtar som heter ”Ta en bild” och ”Panoramavy” och en del ordlekar som anspelar på det temat också.

Man får en väldigt familjär känsla på albumet också, när man tittar på vilka gäster du valt att ha med. Både Dida och på senare år Nomad. Men även Min Stora Sorg och Niklas von Arnold som frekventa gäster på denna skiva. Du känns som en kille som verkligen värdesätter lojalitet och kemi väldigt högt?

– Precis. Både Noah och Ezana (Nomad och Ezzo Fresh, reds anm) har jag bara känt sedan de började jobba med Sexfemman, men dom är verkligen familj inom artistvärlden. Jag har inte så många i branschen som jag är nära med, men de är definitivt några av dem. Jag gillar när ett album växer fram organiskt mellan ett gäng människor. Att man inte bara tar in gäster för sakens skull. Vi jobbade fram det här gemensamt och hade en vibb. Min Stora Sorg och jag har gjort fem till låtar som inte kom med och Niklas von Arnold är för mig ett underskattat geni. Han snackar inte så mycket utan han bara levererar. Man kan skicka världens längsta sms till honom och efter två timmar får man något genialiskt tillbaka. Han och Anso har verkligen betytt mycket för den här skivan.

Med tanke på hur länge du har hållit på och vilka du känner kan man ju tänka sig att du skulle kunna ta in i princip vem som helst och få hajp genom det liksom?

– Jo, jag vet. Men det är den typen av cynism jag försöker hålla mig borta ifrån. Jag tycker det blir så jävla trist med forcerade gästspel. Att göra en låt med någon för att den är stor just nu. Snark. Det har alltid varit väldigt mycket elitism inom musik och jag gillar inte det. Hiphop är ju extremt fixerat vid att visa upp framgång och status men i stället för att klänga sig fast vid folk det går bra för tycker jag att det är viktigt att man verkligen klickar. Och för att återknyta till Som Fan-grabbarna så bygger våra sessions tillsammans mycket på det. Vi dricker bärs, garvar och har kul och det är det viktigaste när man skapar.

Vad är det som gör att du har kunnat hålla dig utanför den här mallen genom alla år och verkligen göra det på dina villkor? Det måste ändå krävas en stark mentalitet.

– På ett sätt är det ett självvalt utanförskap. Det har verkligen sina fördelar och nackdelar. Man blir ju inte inkluderad på samma sätt, men jag tycker att för att kunna uppnå storhet så måste man separera sig från massan. Jag har typ den bästa hiphopgruppen i Sverige på min label och under väldigt många år var vi nära vänner och Highwon var min umgängeskrets. Hade jag varit cyniskt lagd hade jag kapitaliserat på det väldigt mycket, förstår du vad jag menar? Men jag har aldrig trott på att göra den grejen bara för sakens skull. Jag väljer nog ofta den svåra vägen, både medvetet och omedvetet.

En annan sak jag har tänkt på är att du är väldigt estetiskt medveten, vilket återspeglas både i din musik och när man följer dig på sociala medier. Jag kan tycka att det är en väldigt underskattad egenskap. Håller du med om det?

– Askul att du uppfattar det så, för jag är nog väldigt estetiskt medveten och det är ett drag som jag har fått från min familj. Min bror, min syster och min mamma är alla estetiskt lagda och det har vuxit fram hos mig genom åren. Jag tycker verkligen att det är en underskattad grej inom hiphop och i Sverige. Jag tycker inte det läggs så mycket vikt vid det, kanske. Men det är sjukt viktigt för mig hur saker presenteras och ser ut.

Finns det någon tanke med albumomslaget, förutom att det är sjukt snyggt?

– Bilden är tagen i Palma av John Artur och jag kände direkt att den var väldigt speciell. Den är så surrealistisk, med den mörka betongläktaren och palmerna ovanför samtidigt som jag går med ett rött paraply. Man kan läsa in mycket i den bilden. Det finns ju frön i vissa låtar, som t.ex. slutet i ”Allt jag håller heligt”, som man kan läsa in… Det beror på hur man tolkar den låten. Jag vet inte… Man vet aldrig när nästa skiva kommer.

Vadå, är det här din sista?

­– Nä. Jag vet inte. Haha. Det blir det nog inte…

Men det är en liten avslutskänsla på ”Allt jag håller heligt” ändå?

– Sista låten på mina skivor, eller åtminstone sen förra skivan, brukar jag skriva som det är den sista låten jag gör. ”Fallet” skrevs också så. Jag tänkte att om jag slutar med ”Fallet” så är jag safe. Med den här låten var det likadant, den kändes summerande. Det är därför jag säger ”jag gjorde det för stolthet…”, den är skriven i samma anda. Med det sagt så behöver det inte betyda det, men den är skriven som att det är min sista låt.

Intervju av Malkolm Landréus

Foto: John Arthur

Det är alltid skönt att komma till Redlinestudion i Norsborg. Det är alltid något på gång och det är alltid folk där som jobbar med sina projekt. Jag anländer samtidigt som Salla till studion och medan han gör Stor och Aki sällskap i sofforna för att avsluta en intervju så sätter jag mig i rummet där Masse och Dani M just håller på att lägga sista ”finishing touches” på Danis kommande skiva. Det är sällan en lugn stund och innan jag har hunnit sätta mig till ro i soffan för att intervjua Stor, Aki och Salla så har Stor hittat en gitarr som han vant spelar på. Ni kanske har sett deras nya ”rockband” i videoklipp på Instagram?

Det kreativa nav som Redline innebär är också det som skapat skivan ”Redline is for the children”. En skiva som helt enkelt kom till för att Stor och Aki ofta var kvar i studion i Norsborg sist på kvällarna. Det, i kombnation med att båda är fans av Sallas beats och att just Salla var i ett ”beatskapar-mode”, gjorde att låt efter låt skapades tills vi nu sitter med en fullängdare innehållandes riktigt bra låtar, underhållande skits och grymma beats. Vilken annan studio/label hade skapat något så kvalitativt på så kort tid, i stort sett för att upphovsmakarna fick ”feeling”?

Hur formades idén om att ni skulle släppa en skiva tillsammans? Var det efter er låt ”S.U.M.O.” på Stors album som det såddes ett frö?

Stor: S.U.M.O. var fet, så det kanske inspirerade oss på något plan. Men det var inget vi tänkte på så.

Aki: Vi tänkte aldrig göra en skiva, det bara blev så. Det var helt naturligt eftersom vi alltid hänger här i studion tillsammans. Det känns självklart att samarbeta med alla här i Redline. Det började med att vi gjorde några låtar, sen blev det tillräckligt många för att vi skulle göra något av det.

Stor: Först blev det till en EP, sen gjorde vi en varsin sololåt på Sallas beats och då fortsatte vi bara. Då hade vi åtta låtar klara och bestämde oss för att göra två låtar till, för då hade vi vibe.

För oss utomstående så känns det som att skivan kom lite från ingenstans. Arbetet måste ha gått ganska fort ändå?

Stor: Ja det kom jäkligt snabbt faktiskt.

Aki: Vi började visserligen för längesen. ”Redline is for the children” och ”Gitta Snabbt” gjorde vi för skitlänge sedan, sen har de bara legat och väntat. Vi hade nästan glömt bort att vi hade gjort dom. Men sen började vi igen och ofta hör man Salla sitta i andra rummet och hålla på med beats. Oftast är det jag och Stor som är kvar till sist i studion också, så det blev ganska naturligt att vi gjorde låtar.

Det är en bild man ofta får bekräftad här i Redline också, att alla kan samarbeta med alla och att olika konstellationer ofta skapas helt naturligt. Det måste vara en inspirerande miljö för spontana samarbeten?

Aki: Absolut. Och det som var roligt för mig med att jobba med Stor är att jag tycker att han är en av de bästa rapparna i Sverige och det pushar mig till att göra bra ifrån mig också liksom. Det är samma sak med Salla som producent, det soundet han skapar är något speciellt. Jag älskar Masse som producent också men Sallas sound är mitt favoritsound, det är det som ligger mig närmast hjärtat. Att få göra en skiva med Stor på Sallas beats är ett projekt som jag aldrig skulle kunna säga nej till.

Salla: Jag tycker likadant. Jag gillar att jobba med alla de här rapparna. Jag jobbar egentligen bara med folk som jag tycker om, personligen.

Stor: Det betyder att han inte har tyckt om någon sedan Latin Kings, haha.

Haha, nej det är inte jättevanligt att få beats från Salla direkt…

Salla: Nej, jag gör inte så mycket beats.

Aki: Labyrint har ändå haft Sallas beats på skivorna, Linda Pira också.

Stor: Du har ju gjort mycket annat också.

Salla: Ja precis, jag har blivit en hustlare nu. Eller som det heter i musikbranschen: ”manager”, haha. Sen har jag ju DJat mycket också. Men jag gör beats i perioder. Det brukar alltid börja lite trögt men efter ett tag kommer man upp i varv och då är man nästan uppe i ”Masse mode”, alltså 4-5 beats om dagen, haha. Egentligen borde man göra det hela tiden, men jag gör det bara när jag känner för det och när jag tycker att det är kul. Nu blev det så att Stor och Aki var taggade och högg beatsen direkt.

Du gör beats när det är kul och det låter som att ni två hade riktigt kul när ni spelade in skivan? Det hörs ganska tydligt på skivan kan man säga.

Aki: Ja, vi hade skitkul! Mycket skratt.

Stor: Sen måste vi säga big up till Sanjin också.

Aki: Ja, verkligen. Det är Sanjin som gör alla skits på skivan. Han är helt otroligt alltså.

Ja, just skitsen är en stor del av skivan och är oerhört underhållande. Gör han ALLA skits och röster alltså?

Stor: Ja, han gör alla röster. Afrikanen, juggen, turken, svennen från Örebro, tjackissvennen, den engelska killen… Allting. Han är en one man army alltså.

Aki: THOR Radio heter hans grej på P3, vi måste få göra lite reklam för det också. Riktigt bra grejer.

Salla: Vi håller faktiskt på att skissa på en idé. Vi vet inte exakt hur vi ska göra än. Men vi tänkte göra en uppsättning där vi kör skivan live och Sanjin kör alla skits live. Nu är det en grej, när man hör allt på skiva. Men det är en helt annan sak att se det live och att se Sanjin göra alla de här rösterna, det är sjukt. Han stänger aldrig av heller så man vet inte riktigt vem den riktiga personen bakom allt är, haha.

Det är en skön mix av album och radioteater. Det är en fin flirt till 90-talet och alla grymma skivor med skits som gjordes då också.

Aki: Precis, jag gillar också den grejen.

Salla: Jag gillar också det, om det inte blir för mycket. Jag gillade när De La Soul gjorde det. Men sen spårade det ur lite grann, många överdrev och la in skits som inte passade in på skivan ens. Det måste vara underhållande också.

Stor: Cypress Hill hade en del tråkiga skits kommer jag ihåg.

Salla: Precis. Och våra skits handlar också om att visa på att vi har humor också. Att vi inte är här för att spela balla eller något sådant. Vi gillar att ha kul.

Det märks som sagt att ni har haft kul när ni gjort skivan. Men ni har också ett par seriösa och allvarliga låtar med som ”Slavar” (med Allyawan) och ”Blattarna på tåget”. Var den balansen något som ni medvetet strävade efter?

Aki: Inte alls. Vi har inte tänkt någonting, förstår du, haha.

Stor: Precis. Allt bara blev som det blev och inget var planerat. När vi gjorde ”Slavar” så satt vi inte ens i samma rum. Vi skrev var för sig och sen visade sig att våra texter passade bra ihop och efter lite ändringar hit och dit så blev det den låten.

Låten ”Gruppterapi” då? Någon slags planering måste väl ha skett för att få till en låt med (nästan) alla rappare från Redline?

Stor: Den låten var lite speciell. Salla hade gett beatet till Mohammed Ali först. Det var det största boom bap-beatet och den sista låten vi gjorde. Vi kände att vi verkligen behövde det beatet. Så vi hustlade av beatet från Mohammed Ali, haha. Vi tjatade väl oss till det kan man säga. Men de skulle ju så klart vara med på låten också och Mommo la sin grej.

Aki: Vi hade den inställningen att de som hinner komma hit och lägga på låten får vara med. Dani M var här när vi gjorde den så han la sin direkt, Allyawan la också sin direkt. Linda kom någon dag efter. Alla som hann hit innan vi stängde låten fick vara med och det gick ganska snabbt ändå.

Stor: Labyrint hade ju ”Cypher i bunkern” och vi ville inte ha en ny cypher bara utan något nytt, så Aki kom på temat med gruppterapi.

Aki: Hela den här skivan har varit lite av en slags terapi också. Alla har typ hängt här och inte haft någon annanstans att vara typ, haha.

Ja Redline är ju lite av en fritidsgård för vuxna. Ett ställe där man kan komma undan lite…

Stor: Eller hur. Jag satt faktiskt och tänkte på det häromdagen när vi festade. Det finns två centrum i Norsborg. Det ena är det vanliga och det andra är Redline. Här kommer musiker och kreativa människor som springer in och ut som man snackar med, knyter kontakter med och så.

Just att ni spenderar mycket tid här, är väldigt nära varandra och skapar musik konstant i stort sett – måste göra att projekten går smidigare och snabbare för varje gång i stort sett?

Aki: Absolut, så är det. Det är en kreativ miljö och trivs man här så kommer man att skapa mycket musik.

Salla: Det kan vara motiverande men det kan också vara skrämmande för vissa. Om det kommer hit någon färsking som ser hur mycket folk jobbar och vilken hög nivå det är, så kan den personen bli rädd och banga ur. Vissa artister har chokeat när de kommit hit. De vill ta mer tid på sig att skriva sin text men sen kommer de aldrig tillbaks.

Stor: Det finns inga egon här heller. Jag kan göra en låt och så kan någon säga: ”testa det här istället, gör så här” eller så. Alla lyssnar på varandra och respekterar varandra. Vi gör allting tillsammans här.

Salla: Vårt jobb här är också att peppa artister, men också pressa dom, så att de når upp till sin potential. Man ser också en utveckling hos alla som kört här. Stor, Aki, alla har utvecklats mycket sedan första gången de spelade in här.

Känner ni som rappare av er egen utveckling? Märker ni att ni utvecklats i ett, kanske lite högre tempo, här på Redline?

Stor: Ja det gör man, vi har utvecklats väldigt mycket, inte bara rapmässigt utan hur man tänker kring musik och allt. Det har förmodligen gått snabbare här i Redline eftersom det finns så många kreativa och duktiga människor som jobbar här.

Salla: Det är också viktigt att man är ödmjuk här. Masse sitter inte och låtsas som att han vet allt, att han sitter på alla svar. Man kan säga saker till honom också och han tar det till sig. Ibland när han tycker att han har rätt så kanske han kan hänvisa till sina guldskivor och sånt på väggen, haha.

Aki: ”Du kanske har rätt… men har du sett vad som hänger på väggen?”, haha.

Salla: Nej vi skojar bara. Han är oerhört ödmjuk.

Stor: Ja, han är nog den som har nått störst framgångar men är också den som är mest ödmjuk.

Salla: Han är också rätt sjuk för vad han än gör så blir det bra. Jag kan fråga om han kan göra ett trap-beat t.ex. men han vill inte för att han inte gillar musiken. Så gör han det ändå och det blir hur bra som helst. Han är så med allt.

Stor: Som med videos. Han fick för sig att göra en video så han läste en handbok från första till sista sidan, kollade tutorials på YouTube och sen satte han igång. Det slutade med att han vann pris på Kingsizegalan för ”Årets Video”, haha. Sjuk grej!

Aki: Ja, det var för ”Tribulations”. Så sjukt alltså, haha. Nu är Mig-L hans lärjunge och han börjar bli en ny Masse när det kommer till att lära sig saker snabbt. Det måste vara den kreativa miljön vi snackade om här i Redlne, eller hur? Haha.

Intervju av Alexander Kihlström

Foto: Camilla Cherry

Lär känna artisterna i samarbetsprojektet mellan Femtastic och dess nederländska motsvarighet.

Under ett par veckor framöver kommer vi att skina ljus på det nya projektet FAM, bestående av Femtastic från Sverige och Dam Dutchess från Nederländerna. Vi kommer att bjuda på intervjuer och exklusivt material från kvinnorna i kollektivet.
Först ut för en kort intervju är den Holländska sångerskan Feliciana, som trots sina blotta 22 år redan jobbat med flera kända artister och börjat skapa ett namn för sig själv. Förutom att samarbeta inom kollektivet har Feliciana bland annat jobbat med Pac Div och The Pharcyde och under 2015 väntas albumet ”Merak” släppas.

Läs mer här om FAM-samarbetet “Rock With It: http://www.kingsizemagazine.se/musik/videopremiar-fam-rock-with-it/

Intervju – Feliciana (Dam Dutchess)

Varför är just DU en del av Dam Dutchess och nu även FAM? Vad betyder det för dig?
Jag är en del av Dam Dutchess och FAM av samma anledning: tjejer som enas i hiphop. Det händer fortfarande väldigt ofta att kvinnliga artister i hiphop blir förbisedda. Vi är många, men av någon anledning har vi inte samma plattform och möjligheter som det motsatta könet har. Det är det jag älskar med DD och FAM, att vi kan enas och skapa något fantastiskt och visa världen vad vi kan.

Du har samarbetat med flera kända namn tidigare, men hur var det att jobba med Femtastic från Sverige?
Det var riktigt coolt. Jag hade aldrig varit i Sverige och jag visste inte så mycket om kulturen, så det var fantastiskt och inspirerande att se skillnaderna, men också många likheter. Förutom det så är Femtastic crewet riktigt talangfulla. Jag älskar hur de gör allt själva som ett crew, de har fotografer, klippare, producenter, PR osv. Vi i Dam Dutchess kan helt klart lära oss av det!

Kvinnliga artister håller mer eller mindre på att över svensk hiphop. Hur skulle du säga att klimatet för kvinnliga artister i Nederländerna ser ut?
Det är konstigt för alla tror att Nederländerna ska vara det mest fördomsfria och öppna landet, men av någon anledning så är kvinnor i vår hiphopscen missförstådda och får inte samma möjligheter. Det finns några plattformar som väldigt gärna supportar oss, men aldrig någon av de stora mainstreamkanalerna på radio eller TV. Det känns lite som att man måste vara nästa Iggy eller Nicki för att de ska ta en på allvar. Vilket betyder att man måste slå igenom globalt för att få support lokalt.

Du är en sångerska, men är uppenbarligen väldigt inspirerad av hiphop. Hur skulle du beskriva din personliga relation till genren?
Korrekt! Jag ser hiphop som min barndom. Jag älskade den bra vibben men också flowen och kampen i hiphop. Jag tror att det är den största influensen som du kan höra när du lyssnar på min musik. Jag lärde mig att använda musik för att få utlopp för mina känslor och skriver/sjunger nu om saker som jag vanligtvis inte hade delat med mig av till någon. Hiphop lärde mig att relatera till saker, hiphop lärde mig att älska.

Vad har du personligen på gång med musiken den närmaste framtiden?
Jag jobbar på mitt nya album ”Merak” med producenterna DFRNS (kända från Jessie Js ”Your loss I’m found”), som jag hoppas på att släppa under den första halvan av 2015. Mina senaste singlar ”Forever” och ”Real Deal” kommer att finnas med där också!

//www.youtube.com/watch?v=wqXwdV5y-hc

//www.youtube.com/watch?v=GE1sMYnNeYc

Lyssna även på den osläppta låten “Better Watcha Man” som den Göteborg-baserade artisten även spelade på Kingsizegalan 2014.

Under ett par veckor framöver kommer vi att skina ljus på det nya projektet FAM, bestående av Femtastic från Sverige och Dam Dutchess från Nederländerna. Vi kommer att bjuda på intervjuer och exklusivt material från kvinnorna i kollektivet.
Nästa artist är Etzia, Göteborgaren som vi bland annat kunde se live på Kingsizegalan 2014. Det är ett av Sveriges mest spännande namn inom reggae/dancehall och en viktig del av Femtastic och nu även FAM. Vi passade på att ställa några frågor till henne här i mellandagarna.

 
Varför är just DU en del av Femtastic och nu FAM? Vad betyder det för dig?
-Människan har en tendens att skapa obalans. Jag vet att kvinnan har en högre plats än vad hon har fått. Genom att delta i Femtastic har jag gett kvinnan ett värde, ett hopp om inre styrka. FAM projektet är en förlängning av Femtastic, det är viktigt att knyta an till kvinnor utanför vårt samhälle och land för att stärka band och visa att vi finns. Det är en rörelse som har dragits igång och nu ynglar den av sig.

 
Hur var det att samarbeta med Dam Dutchess?
-Jag blev tagen av dessa fina kvinnor. En intern kod byggdes upp snabbt och bröt kultur barriärerna. De var arbetsamma och lätta att jobba med. Vi började jobba direkt och fann glädje i varandras lyrik och melodier.

 
Reggae/dancehall är stort i vissa länder i Europa som Tyskland, Spanien och Schweiz. Men hur är förutsättningarna i Sverige?
-Marknaden är relativ liten, rörelsen är hyfsat stark. Kulturen har blivit missförstådd i den meningen att västerlänningar inte förstår att vi praktiserar ghetto musik. På Jamaica är var femte person arbetslös och nu har regeringen nyligen infört obligatorisk skolgång mellan 6-11 år. Vilka förutsättningar har en person som inte har råd att gå i skolan och få en allmänbildning som vi har i detta land? ! Jag anser att vi i väst har skapat denna obalans och vi som gillar den sanna grunden i kulturen, inte homofobi eller sexism ger dessa människor en chans att vidga sina vyer. Tack vare denna spridning har artister fått chansen att ta del av en ny verklighet. Alla kan givetvis inte förändras men de som gör det kan sprida det vidare.

 
I FAM är det folk som rappar, toastar och sjunger. Det är många olika bakgrunder och stilar. Vad är det som gör att det ändå fungerar så bra?
-Just att vi är olika och möter varandra med respekt, delar med oss av våra kunskaper och uppmuntrar varandra.

 
Hur ser framtiden ut för dig personligen? Vad har du på gång?
– Jag har en EP ”Chapter Done” som jag, tillsammans med Partillo, skapat. ”Mastah L” är också med på den. Vi kallar musiken ”Trapphall”, som speglar Etzia år 2015 och är en hybrid av dancehall/reggae, hip hop, elektro och lite extra extra. Jag har skjutit upp datumet några gånger men snart. Jag släpper även en ny låt med Wax Wreckaz, det känns tyngt. Tänkte ta en musiksväng till Jamaica och reka lite främst för ett projekt jag gör med Sida men även för att komma närmare min kultur och rota mig. Jag tar examen från musikhögskolan i Göteborg. Bam, Stay tuned for more info…

I samband med att vi publicerar denna intervju bjuder Etzia även på den  tidigare osläppta låten “Better Watcha Man”, lyssna nedan via Soundcloud:

Se även musikvideon till “One Trick Pony”:

Etzia uppträdde även på Kingsizegalan 2014:

Följ FAM via Facebook

Foto (Etzia): Patrik Vincent

Foto (FAM): Press

I kväll, den 7:e januari, startar ett helt nytt musikprogram i TV4 – Lyckliga Gatan. Under ledning av artisten Matar “Näääk” Samba, som här gör sin programledardebut, träffas tolv artister från vitt skilda genrer och tolkar varandras hits. Medverkar gör Arja Saijonmaa, Harpo, Kikki Danielsson, Mats Paulsson, Tommy Nilsson, Ann-Louise Hanson, Gee Dixon, Samboii, Kumba, Linda Pira, Jeaff och Allyawan.

I Lyckliga Gatan möts två artister från olika genrer och generationer för att umgås och tolka varandras stora hits. Den ena en yngre, svensk rappare med framtiden för sina fötter, den andra en folkkär svensk musikikon med en lång och framgångsrik karriär på cv:t.

I slutet av december fick Kingsize vara med på förhandsvisningen av det första avsnittet av programmet och även möjligheten att prata lite med några av deltagarna och programledaren Näääk.

Först ut i programmet är Gee Dixon. En rappare vars namn har cirkulerat inom den svenska hiphopscenen i flera år, men som nu äntligen har fått fart på karriären. I somras gästade han både Mohammed Alis ”Vem lärde dig?” och Stors singel ”Swish”. Med nytt skivkontrakt på Redline-etiketten Poca Luz Recordings och singeln ”Mitt liv” är det dags för Gee Dixon att träda in i rampljuset. Ett känslosamt och enormt underhållande avsnitt utlovas när han möter divadrottningen Arja Saijonmaa.

Det känns som att det äntligen är dags för dig! Vad tror du att din medverkan kommer betyda för din karriär?

– Ja, verkligen och det är på tiden. Jag har jobbat länge i det tysta och nu är det dags att köra igång på riktigt och skaffa mig en fanbase. Min medverkan kommer göra att folk lär känna mig. De som lyssnar behöver känna att de vet vem du är och det här programmet kommer göra att folk förstår mig och min musik bättre. Det är det jag hoppas på i alla fall.

Var det ett enkelt beslut?

– När jag fick förfrågan var min första tanke, ”shit, tv, vad är det som händer?”. Sen satt jag och tänkte på om jag verkligen skulle vara med, för jag vet vad det innebär att vara med på tv… Folk kan hänga ut en, speciellt inom hiphop. Men den matchen får jag ta, jag tror ändå att det här är boosten jag behöver för min karriär.

Hur var det att jobba med Arja Saijonmaa?

– Jag åkte till Finland och softade med henne, det var fett najs. Hon är en skön person med många historier som gjorde att jag kunde förstå henne trots att det var första gången jag hörde hennes namn. Det var verkligen en musikalisk resa för mig. Rent kreativt var det väldigt givande och jag vill alltid vidga mina vyer. Att få jobba med människor som gjort den musikaliska resan, med Melodifestivalen och sjungit på Olof Palmes begravning… Det gör att man tänker större.

Vad var svårast?

– Det var inga svårigheter faktiskt. Det känns som att de som satt ihop det här hade lärt känna mig på 48 timmar, för just den låten kände jag direkt vad jag skulle göra med trots att jag aldrig hört den innan.

En annan som det går bra för är Kumba. Landskrona-tjejen som kom från ingenstans, medverkade på Grammis, P3 Guld och Kingsize-nominerade ”Knäpper mina fingrar”-remixen och tog sin scenoskuld på självaste Dramaten, är själv förvånad över hur snabbt det har gått. Och trots ovannämnda framgångar är hon ”mycket blygare än man kan tro”. Precis som Gee Dixon signade Kumba nyligen med Poca Luz Recordings och släppte i höstas sin singel ”I staden”.

Vilket år för dig! Med ”Knäpper mina fingrar”-remixen, uppträdandet på Dramaten, ny singel, nytt kontrakt och nu detta.

– Ja det är helt sjukt, jag kan inte fatta det än, haha. Men jag försöker njuta.

Har det varit svårt att hantera?

– Alltså… Hade det inte gått så här fort hade jag haft mer tid på mig att utvecklas, scenmässigt och allt. Nu blev det direkt på Dramaten och pressen har varit ganska stor att jag måste leverera. Men det är inget jag ångrar eftersom det har utvecklat mig till den jag är i dag. Jag har lärt mig jättemycket.

Hur var det att jobba med Kicki Danielsson?

– Det var skitkul, såhär i efterhand kan jag inte tänka mig någon annan. Jag blev skitglad, vilket man kommer se i programmet. Jag känner till henne ganska bra sen jag var liten och hon var precis så som jag hade tänkt mig att hon skulle vara. Sjukt jordnära person.

Vad var svårast?

– Det som var svårast var väl att jag kände att jag verkligen behövde göra en så stor låt till något minst lika bra. Sen har jag lärt mig väldigt mycket om henne och jag ställde massa frågor om musiken, hur det fungerar liksom. Hon är ändå en legend. Och jag var rädd när hon skulle göra om min låt också, och vad hon skulle tycka. Men det blev helt sjukt bra faktiskt.

Även om Jeaff inte är lika känd som sina medverkande kollegor har hon onekligen en intressant framtid framför sig. Förutom att förutspås bli Sveriges bästa rappare av Ametist Azordegan tog hon också en plats i årets Nästa Nivå-tävling och fick uppträda för 20 000 personer i Kungsträdgården i somras. I höstas släppte hon singeln ”Tornado” med Lil Star.

Direkt från Nästa Nivå till TV4 och hela svenska folket, hur känns det?

– Det är fett kul. Men jag är fortfarande lite chockad och tänker ”vad gör jag här egentligen?”. Det är massa folk från Redline och sen är det jag. Men det är skitkul att de lät mig få den här chansen och det har känts bra. Så länge man är sig själv har man inget att anstränga sig för utöver musiken.

Vad var största skillnaden mellan programmen för dig?

– Det känns lite som att Nästa Nivå var som övning för att vara med i Lyckliga Gatan. Nästa Nivå handlade ju mycket om att man skulle lära sig saker och utvecklas som artist. Det här handlar mer om att ta en klar artist och göra något med. Så jag behövde nog Nästa Nivå för att kunna vara med i det här. Det var mycket medieträning inför intervjuer och sådant som man verkligen har präntat in. Så det var ganska stor skillnad.

Hur var det att jobba med Tommy Nilsson?

– Det var fett kul. Han är skitrolig och väldigt jordnära. Sen märker man att han har en gammal själ som gått igenom mycket, samtidigt som han var väldigt enkel att prata med och att höra honom berätta om sitt liv var väldigt intressant. Sen har inte jag lyssnat så mycket på Tommy Nilssson men jag kan tänka mig att min mamma har gjort det. Så det var kul att skryta lite för henne, haha.

Vad var svårast?

– Det svåraste var faktiskt refrängen. När jag börjar bygga på låtar så försvinner jag helt i det och mina verser. Så när refrängen skulle bindas ihop hade jag nästan glömt att lägga in delar i den så man förstod att det var hans låt. Det tyckte jag var lite svårt, men som tur var var Mohammed Ali och Lukas Nilsson där och hjälpte mig.

Vad tar du främst med dig för lärdomar från den här erfarenheten?

– Jag tittade ganska mycket på Masse när vi satt i studion och lärde mig mycket om hur man bygger upp låtar som alla kan lyssna på. I och med att jag är rappare så har jag aldrig tänkt så mycket på sång och hits, utan jag har mest fokuserat på att skriva 16 bars. Nu är jag mer medveten om helheten i en låt.

En som knappast behöver en närmare presentation är Näääk. Förutom att vara en av landets mest folkkära rappare gör han nu alltså debut som programledare för Lyckliga Gatan. Ett beslut som i slutändan var enkelt att ta, men som också kommer med ett stort ansvar för hela hiphopgenren. Av det lilla vi fick se och att döma av Näääks egna ord finns det dock inga tvivel om att han lyckats.

Ditt första jobb som programledare i riksteve. Var det ett lätt beslut?

– På ett sätt så var de det. Det var något som gjorde att det kändes väldigt positivt redan från början. När dem presenterade idén första gången kände jag att det var något som skulle vara bra för hiphopen i största allmänhet, men även en väldigt rolig sak att vara delaktig i. Jag såg chansen att få vara med och visa något positivt med musikgenren jag själv håller på med, så att tacka nej skulle kännas konstigt. Just att dem lyssnade ganska mycket på mig var väldigt skönt också, då allt inte riktigt var solklart.

Jag tänkte fråga det, hur mycket inflytande har du haft på programmets slutprodukt?

– Mycket mer än jag trodde att jag skulle ha, vilket var väldigt kul. De kom fram till mig ganska ofta och frågade om det kändes okej och genuint eller om vi skulle skippa vissa grejer. Det är inte alls självklart när man håller på med program som aldrig riktigt har gjorts förut, då blir det lite att man får hitta vägar under resans gång.

Hiphop är också en väldigt känslig genre när det kommer till hur den framställs, något som jag kan tänka mig var väldigt viktigt för dig?

– Ja och framför allt var det väldigt viktigt för mig att det skulle göras seriöst. Att hiphop fortfarande är en konstform och en musikgenre som alla andra. Att det är seriösa personer som håller på med det och det krävs jobb för att göra en hiphoplåt. Jag ville att de grejerna skulle komma fram, för det är väldigt sällan ”vanliga” människor får följa med och se allt jobb som ligger bakom. Sen just det här att det har funnits mycket fördomar och snack kring de här artisterna och musikstilen överlag. Det var viktigt att vi lyckades visa en annan sida och att det inte behöver vara så som det var för tio år sedan. Det hoppas jag att folk kommer kunna se i det här programmet.

Hur gick tankarna kring vilka artister som skulle vara med?

– Det var ingenting som var planerat, utan vi hade många tilltänkta namn från början. Sen är det vissa som inte vill vara med och vissa som inte har tid. Det är många faktorer att väga in. Det var ingen som var självklar, men däremot är jag väldigt glad att vi fick med de artister som vi fick. Nu när man väl har fått höra resultatet känns det verkligen som vi valde helt rätt människor. Men självklart så finns det alltid fler som man hoppas man kommer kunna göra samma sak med igen. Förhoppningsvis blir det en säsong två!

Se en ny trailer från programmet som premiärvisas i kväll – Arjas dagliga morgondopp är lite mindre populärt hos Matar och George.

Lyckliga Gatan premiärsänds på TV4 klockan 21.00 i kväll den 7:e januari. Följ Lyckliga via TV4.se eller Facebook

Intervjuer av Malkolm Landréus

Foto: Lyckliga Gatan/TV4

Under december och januari har vi fäst uppmärksamhet till det nya projektet FAM, bestående av Femtastic från Sverige och Dam Dutchess från Nederländerna. Vi kommer att bjuda på intervjuer och exklusivt material från kvinnorna i kollektivet. EFter att vi närmare fått bekanta oss med Feliciana och Etzia har nu turen kommit till Shedney Ruffin från Dam Dutchess.

Varför är du en del av Dam Dutchess och nu FAM? Och vad betyder det för dig?

– Jag är en del av Dam Dutchess, eftersom jag tycker det är viktigt att kreativa människor som jag själv pushas att utveckla sina talanger. Faktum är, att det är svårare för kvinnliga artister i hip-hop för att komma i rampljuset än för manliga artister, därför tror jag plattformar som Dam Dutchess och Femtastic är viktiga. Det är inte för att jag försöker vara en die-hard feminist (inget fel med det), men enbart för att skapa den självständighet för kvinnor i hip-hop i detta visat sig vara mansdominerad scen. Jag vill göra femcees medvetna om varandra och skapa ett utrymme på scen. I själva verket hoppas jag att en dag tonvikten inte behöver ligga på att vara en manlig eller kvinnlig MC längre.

– Enligt min mening hip-hop handlar om att förena som en och bekämpa ojämlikhet. Därför skulle det vara dope om alla i hip-hop kunde anses lika; pojke, flicka, gay, straight. Jag menar, borde det ens spela någon roll? Det borde handla om de färdigheter, budskapet och själen bakom musiken. Tills den dagen tror jag att plattformar som FAM, där kvinnor internationellt kopplade och går samman, är mycket viktiga.

Hur var det att arbeta med Femtastic från Sverige? Vad fick det att fungera?

– Fantastiskt! Sådan bra energi och vibbar var närvarande. Det som gjorde det att fungerade var ömsesidig förståelse och respekt alla hade för en och annan, oavsett stil, disciplin eller genre. Jag tror att olika stilar inom FAM är en av de många saker som gör det så intressant. Och naturligtvis, eftersom det är en grupp av kickass damer med grymma skills!

Du är på väg att komma till Sverige för att göra en show med FAM. Jag har hört bra saker om din live show. Vad kan folk förvänta sig?

– Sist jag var i Sverige hade jag en “blast”. Jag är så glad och välsignad att ges möjlighet att uppträda Sverige igen. Jag älskar landet och folket! Jag har inte riktigt bestämt ännu vilken riktning jag vill gå med showen. Jag är mest känd för min energi och no-nonsense strategi på scenen. Men jag har också gjort några vackra mellow låtar på sistone, och det är också en sida av mig själv jag gärna vill visa.
Energin är oändlig så massor av energi är garanterad.

Jag älskade din vers på “Rock With it” och det känns som om du fick en “I don’t give a damn”-attityd, och att du bara göra din grej. Jag antar att det är något som kan vara användbar i en mansdominerad bransch?

Tack! Haha, så sant! Jag tycker det är viktigt att bara vara sig själv. Om du gör det så kommer “I don’t give a damn”-attityden lite av sig självt. Det är en attityd man vinner på tror jag, inte bara den mansdominerade bransch utan också livet i allmänhet. Jag tror att alla borde ha en bit av “I don’t give a damness” i sin inställning. Folk borde tagga ner, det är inte så allvarligt.

Hur ser framtiden ut för dig personligen? Vad har du på gång?

– Det finns en massa spännande saker som händer för mig just nu. Naturligtvis en hel del bra saker händer runt FAM-projektet, men även för mig som soloartist. Jag arbetar för närvarande hårt på mitt mixtape som kommer att ha en hel del inhopp av grymma artister. Jag planerar också på att göra ett unplugged-projekt inom en snar framtid på grund av min kärlek till Neo-Soul / R & B och hiphop. Skådespeleri och teater är också något jag kommer att komma in på i år. På ett personligt plan så vill jag bli mer balanserad och fri i framtiden. – College och den dagliga stressen har tidigare gjort att jag inte alltid själv kunde bestämma och göra det jag har velat i livet och musiken. Så nu planerar jag att vara mer i samklang med min ande och bara göra det jag älskar. Livet är kort du vet… Framöver kan ni vänta er en hel del kreativitet, experimentell skit, rättframhet och kärlek. De människor som vill hålla koll på min resa kan följa mig på mitt artistsida på Facebook.

Förhandslyssna på kommande låten “Bad Influence”:

//www.youtube.com/watch?v=WPiM1Y7O4Ys

//www.youtube.com/watch?v=rJtMHlnraPU

Den 30:e januari är det releasefest för FAM-projektet på Debaser Medis i Stockholm. Se Facebook-event här!

Sångerskan är aktuell med nya EP:n “Intermission” – uppträder på Kingsizegalan 2015 den 27:e februari på Annexet.

När svenska r’n’b- och soulsångerskor tog över hela världen 2014 så kommer det här året definitivt inte att bli sämre. Först ut är Beldina Malaika som med sin magiska röst släpper sin EP ”Intermission”. Inom en snar framtid kan vi även vänta oss hennes debutalbum.

Det började med YouTubeprojektet ”Coverstories” där Beldina varje månad tolkade olika sånger. Hon hyllades för sin röst och blev kallad ett ”covergeni” men har nu hittat sitt eget sound. Beldina har redan hunnit värma upp scenen åt Pharrell Williams och samarbetat med många stora artister som Stevie Wonder, Timbuktu, Mando Diao, Adam Tensta och Childish Gambino bland andra. Om hon själv får välja var Timbuktu favoriten att jobba med och drömsamarbetet skulle vara Kanye West. Hon avslutade nyligen ett samarbete med ett stort LA-baserat skivbolag för att inte behöva kompromissa med sin musik och har nu istället sina närmsta tjejkompisar som stylist, DJ och videoproducent.

Var är du och vad jobbar du på nu?

– Jag är i New York och förbereder inför EP-släppet. Jag kommer att åka hem om ett par dagar och vara i Sverige hela februari. De två senaste åren har jag bott i Los Angeles men just nu bor jag där jag behöver vara. Jag vill fortfarande ha kvar min koppling till Sverige och när jag släpper ny musik vill jag vara aktiv där hemma också. Jag reser väldigt mycket men det är absolut ingenting jag klagar på! Många producenter jag jobbar med är svenska, men flera av dem är i LA och här i New York. För kreativiteten till mitt kommande albums skapande kommer jag att vara i Sverige.

Tidigare när man har hört och sett dig i olika sammanhang har du använt ”If I were a bell” som epitet. Vad står det för?

– ”If I were a bell” är från början en klassisk jazzlåt. Jag kom i kontakt med den första gången när jag gick på Södra Latins musikgymnasium, en jazzensemble spelade låten och vi fick den i läxa. I samband med det skulle jag också göra en egen hemsida. Det jag föll för var att den har påståenden som ”If I were a bell, I’d be ringing, If I were a bell, I’d be singing”, om jag var en klocka helt enkelt. Plus att mitt smeknamn är Bell (eller Bellis). Det var naturligt att det blev mitt brand att ha kvar när det kommer till min hemsida och andra sociala medier. Musikaliskt så är jag en bell.

Berätta om projektet ”Coverstories”: Hur var steget från covers till att arbeta med eget material, släppa mixtape och nu din andra EP?

– ”Coverstories” började som ett nätprojekt, jag har alltid velat sjunga och varit bakgrundssångerska till andra artister innan jag började göra mitt eget sound. ”Coverstories” var ett sätt att uttrycka mig själv innan mina egna låtar var färdiga. Det var så folk upptäckte att jag kunde sjunga och när jag släppte den första (Robyns ”Hang with me”) så fick den väldigt mycket uppmärksamhet. När jag följde upp med Kylie Minouges ”Cupidboy” så hittade Kylie själv videon och twittrade om den. Det blev stor uppmärksamhet runt det projektet men när jag väl började släppa egen musik så valde jag att inte fortsätta. Fokus hamnade istället på att spela in ordentliga videos till mina egna sånger (red anm: Beldina var bland annat medproducent till sin video ”What can I say”). Men när jag kör live så har jag alltid med en cover, jag gillar att sjunga låtar som jag inspireras av också.

– Steget från covers till egen musik var naturligt. Jag tänker inte på hur stort eller litet någonting blir. Jag tänker på kvalitén i de grejer jag lägger ut. ”Coverstories” är en del av mig och det var den som gav mig självförtroendet att veta att jag kan styra mycket själv. Jag insåg att när du har en genuin kärna så är det oftast det som lyser igenom och det som folk relaterar till, oavsett om det är en cover eller någonting som jag har skrivit själv. Jag har valt att ha kvar den mentaliteten i mitt eget skrivande. Det var därför jag valde att döpa mitt mixtape till ”Opening act” (2014) för det var precis så jag kände hur min kreativa process hade varit.

Du var sajnad till ett stort skivbolag men hoppade av. Vad var det som hände där?

– Jag har aldrig uttalat mig om det där, men de var helt enkelt inte rätt för mig. Grundkärnan för framgång är team work, de som är närmast dig måste veta allting för att det ska bli bra. Du måste kunna lita på dem och lika mycket som du ger måste du få genuint tillbaka. Jag kände att jag inte var bekväm med dem som jobbade närmast mig på skivbolaget. De fattade inte min grej och de var inte vana vid hur självdrivande jag var, det gjorde att vi inte förstod varandra helt enkelt. Jag har alltid haft i mig att driva på själv och jag är en ledartyp, det var svårt för mig när de försökte placera mig någonstans. Jag vet vilken typ av människor jag vill jobba med.

Kan du berätta om din nya ”Intermission EP”?

– Intermission betyder mellanpaus, från en konsert eller föreställning, och det är så jag ser min kreativa process. Just nu är jag i mellanskedet av att ta ett större kliv till ett ordentligt, officiellt släpp. Samtidigt är det en introduktion av en mer exklusiv samling av fyra ganska mörka låtar. Det är ett mörkare sound.

När första singeln ”Ocean” kom ut blev den en hit – Vad handlar den om? Jag får lite Frank Ocean ”Swim Good” vibbar och att det finns en stark överlevnadskänsla i texten.

– Det är ungefär exakt så. Jag skrev den för att ge mig själv självförtroende igen och inte vara rädd för att ta för mig. Det är den enda låten på EP:n som är mer up tempo och handlar om en period då jag kände mig ganska ensam i LA. Jag mådde inte så bra och folk i Sverige sa kom hem, kom hem hela tiden. Raderna    ”they say I shouldn’t swim in deep water, the waves are hitting on my skin, but I ain’t afraid of the water, the water” kommer därifrån. Att vara ensam och vilsen men att ändå överleva.

Videon är mörk och ganska mystisk. Kan du berätta vilken känslan eller sinnesstämning som du vill förmedla med den?

– Saga Berlin Fuentes (producenten Niceguzz) och jag går way back och jag ville ha en video i Sverige och svenskt producerad. Den är inspelad i Husby för att visa en ny, annan sida av Stockholm som kanske inte alltid representeras positivt. Den blå scenen på soffan är inspirerad av New York-filmen ”Belly” (Hype Williams, 1998) och Taral Hicks rollfigur Keisha, jag kan identifiera mig med henne och det var en inspiration till videon.

Du har gästbloggat på Kakan Hermanssons blogg. Hur kom det sig?

– Det började efter att videon till ”Ocean” släpptes. Vissa feministiska forum tog sig friheten till att helt plötsligt peka ut mig och säga att jag skadade mig själv genom att jag visade mina bröstvårtor. De ifrågasatte och förstod inte att det var ett aktivt val jag hade gjort i stylingen. Det var inte för att visa upp mina bröst, utan enbart ett konstnärligt uttryckssätt. Jag visste inte hur jag skulle nå ut med mitt svar och mina tankar. Så jag pratade med Kakan och hon tyckte att jag skulle skriva om det på hennes blogg. Jag tog över en vecka för att känna hur det kändes. Det togs emot väldigt bra och nu ska jag skriva där en gång i månaden.

Ditt senaste inlägg på bloggen ”Jag andas fortfarande” är en politisk text. Påverkar politik din musik och är din musik politisk?

– Jag utmanar mig själv till att skriva på ett mer universellt språk som folk kan relatera till. Jag vill kunna nå och inspirera en 13-årig tjej i Linköping likaväl som en lika gammal tjej som mig i Kenya. De kanske inte alls kan relatera till popstjärnorna som finns ute idag på grund av olikheter.

– Texten är skriven utefter hur jag kände av allting som händer i världen just nu. Det är mycket, inte bara här i USA utan hela Europa och Afrika och det största problemet jag ser är att vi måste sluta tänka i färger. Människor måste inse att vi alla är en och samma. Jag frustreras över att gemenskapen inte finns. Ingen ser och hör oss svarta i USA och då tänker jag på polisbrutaliteten- och morden. I Nigeria dör flera tusen och det är ingen som hör dem. I Sverige är det ingen som förstår vad vi går igenom på grund av Sverigedemokraterna och att de överhuvudtaget finns. Det är så många frustrationskänslor som kommer från ett egoperspektiv. Jag kan inte relatera till samma problem som en muslim men vi kan i alla fall försöka förstå och respektera varandra istället för att säga ”du vet inte vad jag går igenom, för du ser inte ut som mig”. Vi har det väldigt bra i Sverige, trots att vi har SD i riksdagen. Det kan vara så rasistiskt i USA att det knappt går att förklara. Polismorden i New York skedde två kvarter ifrån där min kusin bor och det blir på det sättet väldigt nära.

– Det var de här tankarna som triggade igång mig att skriva brevet ”Jag andas fortfarande”. Musiken kommer alltid att finnas och att inspirera, det behövs ett ledmotiv för att driva på och ge folk hopp.

Lyssna på Beldinas ”Intermission EP” här:

Se ”Ocean” videon här:

Följ Beldina:

https://www.facebook.com/beldinamusic

https://twitter.com/beldina

Intervju av Anna Broström

Foto: Saga Berlin/Niceguzz

Rösta i ett tjugotal kategorier till Kingsizegalan 2015: www.kingsizemagazine.se/kingsizegalan2015/

Mer information om galan och liveartister den 27:e februari på Annexet vid Globen: http://www.kingsizemagazine.se/liveevent/har-ar-artisterna-som-kommer-upptrada-live-pa-kingsizegalan-2015/

Köp biljett till Kingsizegalan 2015 via www.livenation.se

Under december och januari har vi fäst uppmärksamhet till det nya projektet FAM, bestående av Femtastic från Sverige och Dam Dutchess från Nederländerna. Vi kommer att bjuda på intervjuer och exklusivt material från kvinnorna i kollektivet. EFter att vi närmare fått bekanta oss med Feliciana, Etzia och Shedney Ruffin har nu turen kommit till Stockholm-duon ANAYE.

Varför är just NI en del av Femtastic och nu FAM? Vad betyder det för er?

 
Vi är båda stora fans av att jobba kollektivt, så att vara en del av crews och projekt där alla har olika erfarenheter och influenser med samma mål är fantastiskt!

Hur var det att samarbeta med Dam Dutchess?
 
De var alla fina och genuina människor och hade verkligen en hög arbetsvilja. Verser och inputs flödade, vilket såklart var superinspirerande.

Ni är verkligen mångsysslare, med många järn i elden. Vad är det som driver er att göra allt? Hur hinner ni allt?
 

Vi tycker att det är grymt kul att starta och vara en del av olika projekt och idéer och lider väl båda två av något slags ”ta-över-världen-perspektiv” som är både positivt och negativt, haha. Det är positivt för att man hinner med många grejer som är extremt roligt, men samtidigt så är det ju det där med tiden, som inte alltid räcker till… å andra sidan har vi ju exakt lika många timmar per dygn som Beyonce, och se hur mycket hon hinner med!

 
Visst är det så att ni producerar beats också, förutom att rappa? (Kända) kvinnliga producenter är sannerligen en bristvara. Vad kan man göra för att lyfta fram fler kvinnliga producenter tror ni?

 
Yes, det stämmer! Ja du, den eviga frågan… Det finns ju många vinklar att se det hela ur; men något vi märkt är att det verkar vara en grej att inte synliggöra många kvinnliga artister/rappare för vad de också är; producenter. Missy Elliott, Erykah Badu, Laleh, Vaz och Syd Da Kyd (som proddar Odd Future) osv är bara några exempel. Så även om det procentuellt är färre kvinnor än män i branschen så finns det många att belysa; för att till slut inspirera unga brudar att ta sina produktioner i egna händer.
 

Det känns som att det ofta är uppförsbacke när man jobbar mot rasism, för feminism osv. Men känner ni att klimatet börjar förändras? Ser ni en positiv förändring i horisonten eller är allt nattsvart i och med SD etc?
 

Alltså man lider ju helt klart av en berg-och-dalbana mellan framtidspepp och total depp när det kommer till detta ämne. Samtidigt som det går frammåt, tack vare grymma initiativ och människor, så finns det ju många rörelser i hela europa som väcker oro. Det enda man kan göra för att orka kötta för förändring är ju att omge sig med softa, smarta människor och de har vi gott om tack vare vårt crew och våra vänner!

Hur ser framtiden ut för er och er musik? Vad har ni på gång?

 
I dagarna beger sig Beastie till Americat för att jobba på sin EP, Kattguld, som kommer nån gång 2015. May Dar åker och möter upp senare för att jobba på Anaye-material som ska släppas när det är redor för världen; förhoppningsvis senare i vår!

//www.youtube.com/watch?v=tXWxUeObftA

Den 30:e januari är det releasefest för FAM-projektet på Debaser Medis i Stockholm. Se Facebook-event här!

Foto : Natan Gullström (Anaye)

Under december och januari har vi fäst uppmärksamhet till det nya projektet FAM, bestående av Femtastic från Sverige och Dam Dutchess från Nederländerna. Vi har inför releasen av skivan “Fam First” bjudit på intervjuer och exklusivt material från kvinnorna i kollektivet. Efter att vi närmare fått bekanta oss med Feliciana, Etzia och Shedney Ruffin och ANAYE riktar vi blickarna mot D-Luzion. Den Rotterdam-baserade MC:n är känd i hemlandet för att spela frekvent med över femtio spelningar på CV:t. Hon har även samarbetat med en lång rad kända holländska artister och behärskar både engelska och nederländska när hon rappar.

Varför är du en del av Dam Dutchess och nu FAM? Och vad betyder det för dig?

– Dam Dutchess startade som en önskan att bli hörd i en mansdominerad bransch. Det är mest riktat mot seriösa kvinnliga talanger, som behöver den där extra pushen och som är ambitiösa och drivna nog att satsa mot en professionell karriär. Jag är en del av FAM, mest för att testa mina gränser och att kliva ur min trygghetszon av att vara en holländsk rapartist. Det handlar också om att nå ut till en större, internationell, publik. För mig betyder FAM att ha kul och att inte behöva kontrollera allt själv hela tiden, samtidigt som man får stöd av likasinnade artister. Att skapa nya idéer, bli inspirerad, skratta mycket, jobba hårt men också att jobba smart.

Hur var det att arbeta med Femtastic från Sverige? Vad fick det att fungera?

– Först var det ganska utmanande. Man skulle lära känna varandra personligen och förstå andras arbetssätt, musikstil, influenser, erfarenheter, osv. Man skulle helt enkelt förstå var en annan människa kom ifrån. Vilken typ av musikalisk och personlig bakgrund de har, för att kunna etablera en bra kontakt. Utan den kontakten är det svårt att skapa något som fungerar, för alla människor är väldigt olika. Vissa människor kan connecta, andra inte. För att få det att fungera så måste man vara tålmodig ibland, och även flexibel samt öppen för nya idéer. Vi var också tvungna att försöka använda vår tid på ett effektivt sätt. Om någon annan spelade in så kunde man gå och skriva på en annan låt, öva på verser eller ta lite stund för dig själv för att rensa tankarna. Det är helt upp till vad som funkar för var och en. Det viktigaste är att man sätter egot åt sidan och får det att fungera som grupp.

Du blev framröstad till ”Best female artist of the year” i Nederländerna 2013, med stark konkurrens. Vad har det betytt för dig?

– Ja, det var verkligen stark konkurrens. För att vara ärlig med dig så förväntade jag mig inte alls att vinna. Jag kände mig som en underdog, jämfört med de andra nominerade. Men det fick mig att inse att det finns en publik för min musik, som gillar att lyssna på mig. Det fick mig att känna mig ännu säkrare på mig själv och säker på att jag vill ha en professionell musikkarriär på en hög nivå. Det inspirerade mig och fick mig att inse att jag aldrig ska ge upp.

Du kan växla enkelt mellan att sjunga och rappa och mellan engelska och nederländska. Är det viktigt för dig att vara mångsidig, kreativ och innovativ i ditt skapande?

– Väldigt. Jag tror att man alltid måste utmana sig själv som artist. Utmana dina färdigheter, din uppfattning, din viljestyrka och till och med dina mål. Annars kommer det inte bara att vara tråkigt att göra samma sak men folk kommer att sluta lyssna på dig efter ett tag. Jag tycker också att det är spännande att lära sig att behärska något nytt. Det är som att spela Super Mario och nå en ny nivå. Man möter nya hinder hela tiden, så man måste förändra sin strategi och förfina sina färdigheter för att klara just den nivån. Om man spelar med samma tricks, så kommer du aldrig lämna den nivån.

Vad händer för dig personligen, med karriären, framöver?

– Mitt mål är att vara en av de starkaste, kreativa, konsekventa och mångsidiga kvinnliga artisterna i Nederländerna och sakta men säkert etablera mig på den internationella scenen. 2015 kommer att bli ett år där jag fokuserar på att nå ett par viktiga mål, både för mig som person och i min karriär. Det kommer också att vara året då jag släpper min debutskiva. Jag håller det hemligt än så länge. Ett album? En EP? Vem vet. Jag har hundratals skivor… Och nu är jag mitt uppe i processen att släppa singlar och musikvideos. Nu ser jag till och med förbi musiken och har startat ett videoproduktionsbolag, där jag fokuserar på att skapa prisvärda men samtidigt högkvalitativa musikvideos för independentartister, som heter OFF Concepts. Förra året filmade jag och regisserade min FAM och Dam Dutchess-kollega Felicianas video ”Forever” till exempel. Jag ska spela in min 10:e video snart!

Följ D-Luzion via Instagram: http://instagram.com/dluzion

Se D-Luzions musikvideo till “Dagobert”:

Läs även Kingsize-recensionen av nya skivan “Fam First” :

http://www.kingsizemagazine.se/recensioner/skivrecension-fam-femtastic-x-dam-dutchess-fam-first/

Den 30:e januari är det releasefest för FAM-projektet på Debaser Medis i Stockholm. Se Facebook-event här!