Från Kingsize Magazine #5 2020.

Under större delen av sitt vuxna liv har 27-årige Mattis Grusell närt sin kärlek för språk. Först som en del av duon Mindfellaz, men numera som soloartist. Nu följds de dubbla EP-släppen under 2018 upp av debutalbumet ”Ett tag till”.

När jag träffar Mattis på Espresso House på Centralen är det fyra dagar kvar tills hans första album släpps. Han är uppväxt i Kalmar men har precis åkt upp från Malmö, där han numera bor, för att repetera inför Spoken Word-föreställningen på Dramaten några dagar senare. Vid sidan av karriären jobbar han på restaurang, där han också skrivit en del av skivan. En skiva som fokuserar mycket på texter, stämningar och känslor.
– Jag har tänkt att jag ska göra ett album hela tiden, typ sen jag var liten. Jag började lyssna på album när jag var 13, det vill säga tidigt 2000. Så det har hängt med hela tiden. Men för två år sedan, när vi hade släppt andra EP:n, så kände jag att jag inte kan släppa en till EP. Det var också samma producent på dom och kändes som ett album om man satte ihop dom. Det var faktiskt Johan Bäckström, alltså Broder John, som sa ”vad håller du på med? Varför släpper du inte ett album?”.
– Sen är det lite så… du kan bara göra det en gång. Jag har nog medvetet skjutit på det lite. Jag har en kompis som håller på med kampsport som precis skrivit en bok och då sa någon ”du är författare nu!”. Men han tyckte inte det, för inom kampsport måste du försvara bältet för att kallas mästare. Och det är lite så, så länge du inte släpper ett debutalbum så kan man liksom inte kritiseras, men heller inte hyllas.

Jag lägger fram tesen att man genom låtar och verser kan bli bekräftad som en bra rappare, men att det är album som lägger grunden för att klassas som en bra artist.
– Absolut, så är det. Jag har rappat jävligt länge. Nu var jag sugen på att vara lite artist. Jag har hunnit utforska lite, testa ljudbilder, switchade från boom bap-grejen som jag gjort länge och landat i något annat som känns jag och som känns kul och utmanande… och att folk fattar det. Speciellt textgrejen. Det har varit en sån grej som jag tänkt jävligt länge att om man inte varit rapnörd så har det kanske flugit över folks huvuden, för att det är det jag tycker om. Men nu känns det som att jag har hittat ett sätt där jag kan nå människor som inte är supernördar. Att ta till sig texterna och fatta vibben.

Hur mycket har du tänkt på att inte bli för pretentiös och att dina texter inte ska gå över folks huvuden? För även om dina texter är lättillgängliga så är det en ganska hög verkshöjd i ditt textförfattande.
– Jo, men jag har tänkt på det en del. Att hitta en balans i det. För det är en ganska tunn linje mellan att det blir plojigt och att det blir för pretentiöst, med bara svåra ord som ingen förstår. Sen har jag insett under vägen att jag har fan mycket stolthet i hiphop, typ. Det är det jag kommer ifrån och det jag växte upp med och det som har motiverat mig i allt. Och ibland har jag känt att ”shit, nu är jag på väg åt något helt annat håll”…

Och att påstå att Mattis debutalbum sticker ut från den samtida rapscenen är ingen överdrift. På albumets sista spår proklamerar han själv: “Jag kände mig aldrig som rappare, jag ville bara göra Cornelis modernare”.
– Det är väl mer att det kanske inte har funnits ett fack för vad jag har velat pyssla med, på samma sätt. Nu gör det ju det. Nu har många banat väg; typ Erik Lundin, Cleo, Silvana Imam också. Jag pratade med Zacke om det efter en spelning att för 10-15 år sedan fanns det typ ingen som rappade om hur det var att komma från en småstad. Det var helt otänkbart. Även om man inte var från Stockholm så skulle man rappa som att man var det. Så nu är det kanske inte lika aktuellt egentligen, men känslan är ju äkta. Ibland känner jag mig inte alls hemma i det här, men nu när jag varit i Malmö och träffat typ Fridlyst och dom här… då vill man bara göra cyphers! Så även om jag gör någonting annat nu så är det verkligen det här som har gött hela mitt språkintresse och berättarintresset.
– Jag vill också kräva lite mer av lyssnaren. Jag tror ändå att man kan ställa högra krav när det kommer till allt. Det är ju en evig diskussion om tempot i släpp nu också… men folk har tålamod, folk är smarta. Jag tror att om man börjar ställa lite högre krav på lyssnaren så kommer vi också få högre kvalitet på musiken. Och det har jag saknat, tror jag.

På ”Meningen” rappar du att du rörde dig mellan de som hade Nike och adidas och de som hade kostymer och klänningar, vilket jag kan känna igen mig själv i. Är det en sak du tar stolthet i eller något som gjort att du känt dig malplacerad eller identitetslös?
– Både och tror jag. Nu kan jag känna att jag blivit rikare av det, att man fått uppleva olika världar och se flera perspektiv. Men där och då är det alltid jobbigt. I högstadiet var det jag och tre polare som var rappare och ens lyssnade på hiphop. Du vet, man hade fullt Dickies-ställ och folk brukade ropa ”målare” efter mig.

Och inte graffitimålare då, utan…
– Haha, nej utan det såg ut som att jag var på väg till måleriet liksom. Och det är sjukt trivialt, det är inte direkt något trauma, men jag tror att det har blivit en liten drivkraft i att visa att man förtjänar att vara en del av den genren man verkar inom. Speciellt när man kommer utifrån, från en småstad. Men också visa småstaden vad man kan. Och det tror jag har varit nyttigt.
– Men just den raden för mig handlar om mycket om att jag snabbt fick ta del av två världar, även allmänt. Vi hade en viss standard när jag växte upp med mina föräldrar och sen fick vi en helt annan standard när min mamma träffade en ny familj. Och det var ju också en liten krock, att vara van vid en sak och sen röra sig emellan det. Att se både och.

Men på albumet har han funnit likasinnade i bland andra Cleo och Parham, som båda gästar skivan.
– Dom har absolut varit på någon slags lista över samarbeten jag har velat göra. På ”Våg” tänkte jag på den här ”Älska nån”-låten och att få fram den sidan av henne. Det är typ bara hon som kan vara så ärlig och transparent. Hon gör den grejen så sjukt bra. Det kan jag tänka på själv ibland, att jag önskar att jag bara hade kunnat säga saker som det var. Att inte behöva linda in grejer.
– Och Parham var också så. Han är också duktig textförfattare och ganska bra på att säga saker på ett enkelt sätt. Men ändå att det spelar på många frekvenser. Det var kul också att han sjöng på den, jag tycker han har ett nice sätt att sjunga som är väldigt ”han”.

Man får också en bild av att du är en stark familjeperson och jag antar att det gjort att det betydde extra mycket för dig att släppa ”Vindarnas väg”, som är skriven av din morfar?
– Ja, men verkligen. Det är nog min favorit på hela plattan. Det betyder skitmycket för mig och jag växte upp med familj väldigt nära. Jag har bott hos mormor och morfar i perioder. Så det kändes väldigt viktigt och fett fint. När jag släppte den kändes som att det var första gången jag gjorde något för någon annan, på riktigt. Det var så himla nice, för annars är det mycket självuppfyllande. Vi lever i en sån värld nu där man jagar status och karriär och det kändes som att den låten fick vara lika mycket för någon annan. Och jag har ju inte skrivit den, så det känns mycket lättare för mig att säga att jag älskar den. Det blir ingen ego-grej.

Låten fick också en ny och oväntad innebörd efter ett textmeddelande.
– När vi släppte texten så var det en kille som skrev till mig och berättade att han hade förlorat sin sambo och deras barn som låg i hennes mage. I våras i covid… och han var 24 bast, liksom. Då blev det nästan spirituellt för mig, att han skrev den texten för 50 år sedan och att den kan spela på någons annans känslor nu och betyda någonting. Det är det som är så jävla fett med musik och språk. Och att få visa den för mormor och min mamma… det känns som att jag redan har vunnit, det spelar ingen roll vad folk tycker om plattan.

”Vindarnas väg” är också tillägnad en vän till Mattis som gick bort i våras. En låt som han med familjens tillåtelse fick spela upp på begravningen i september.
– Det har ju också gjort det extra starkt för mig, för jag spelade in låten innan det hände. Det har också varit så jävla mäktigt med plattan, för jag kan inte säga att jag satte mig ner och hade ett koncept. Men i efterhand så har många låtar vuxit ihop och fått en ny innebörd för mig med.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Benjamin Forslund/Pressbild

Från Kingsize Magazine #5 2020.

Rapparen MÄK har senaste åren hörts i olika gruppkonstellationer såsom Jahnaman Band, Ill Lyricists och Mäk’N’Max, samarbeten sprungna från uppväxten i Växjö och åren han spenderade i Malmö. När flyttlasset gick till Stockholm 2017 länkade han upp med producenten Max ”Scientific” Lindgren och duon är nu aktuella med albumprojektet “Historia”. Inriktningen på skapandet tillsammans är glasklart: “Old-school boombap a lá 90-tal….för alla riktiga huvven som fortfarande gillar hiphop i en tid då rap gått och blivit RNB.”

Under uppväxtåren brukade en ung Marcos ”MÄK” Fuentes, med familjerötterna i Uruguay, höra storasystern spela hiphop från sitt rum hemma på Teleborg i Växjö. Det var musik av Wu-Tang Clan, Cypress Hill, 2Pac, Mobb Deep, Gang Starr och mycket annat som fångade hans öron redan i unga år. Intresset för hiphop växte sig starkare hos Marcos när systern gav honom blandskivor fullma- tade med kvalitativ rap. Redan innan tio års ålder gjorde svensk hiphop intåg i hans medvetande, med artister som Looptroop, Chords och Timbuktu. Intresset för texterna gjorde att han lärde sig alla låtar utantill.
– Guru, Timbuktu och Promoe var stora inspirationskällor tidigt. Det var något med hur alla tre kunde förmedla så starka känslor med en enkelhet i sina texter som gjorde att vem som helst kunde ta åt sig, men fortfarande med helt egna och distinkta flows.

Under tonåren började MÄK skriva egna texter och i början av 2011 blev han en del av det nystartade Jahnaman Band, en reggae-grupp med tydliga influenser av hiphop och jazz. Därefter kom rapgruppen Illyricists in i bilden och spelade vidare en viktig roll i hans utveckling som MC.
– Båda har format mig sjukt mycket. Bandet startades när min bro Simon Lindedal, som också påverkat och inspire- rat mitt artisteri mycket, fyllde år. Alla har gått lite egna vägar men vi håller fortfarande ihop och vi kommer så småningom släppa ny musik. Illyricists-grabbarna träffade jag 2013 när jag flyttade till Malmö och började på Spinneriet. Där hade vi Promoe, Cleo, Ligisd och Jens Lindqvist som lärare och levde, andades och åt hiphop! Horba, Berra, Slobe och jag hade samma style och vibe så det klickade direkt. Den här perioden har format och lagt grunden för en stor del av mitt artisteri idag, allt från sena nätter i studion till timslånga cyphers, spontangigg, svartklubbar, raves och fet kultur.

Under tiden i Malmö mellan 2013 och 2016 gjorde MÄK allt fler kontakter på undergroundscenen, vilket sedermera ledde fram till ett EP-projekt med producenten Max Science som också gick på Spinneriet. I samma krets fanns även den kärna av kreativa personer som nu utgör kollektivet TV FEH.
– Det började egentligen med att jag lärde känna David som gick samma kurs på Spinneriet. På den tiden fanns inte Snövit än, utan han gjorde mest DJ-sets, producerade, gjorde visuals och events/ svartklubbar. Även Max som producerade mitt första soloprojekt, en god vän till David, gick i samma klass vilket ledde till en naturlig introduktion till TV FEH och alla omkring. När jag flyttade till Stock- holm och började jobba inom musikdistribution så blev det givet för mig att hjälpa alla i kollektivet med releaser och pitchning. Och det har fortsatt till vad det är idag, en andra familj. Vi jobbar helt baserat på respekt och kärlek för varandra, det blir så mycket enklare då.

Redan under 2016 kom MÄK i kontakt med Stockholmbaserade producenten Scientific, som har samarbeten med bland annat LilErik och Mfs That Hustla och instrumentala projekt i ryggsäcken senaste åren. De båda bollade fram och tillbaka kring ett potentiellt samarbete som tycktes rinna ut i sanden med tiden. Då möttes de två av en slump i början av 2017.
Scientific: Vi sprang på varandra vid ett övergångsställe vid Medis. Då hade han flyttat till Stockholm och vi bestämde oss för att ses. Så vi hade lite småhäng här och var, men första studio sessionen var någon gång tidigt 2017. Det var även på någon av dessa första sessions som titelspåret ”Historia” skapades. Det kändes givet för oss båda att fortsätta och bygga upp ett projekt då kemin klickade jävligt bra.

Och nu är ni redo med hela albumet ”Historia”. Vad syftar titeln på och hur har ert samarbete sett ut?
Mäk: Titeln kommer väl från att vi är medvetna om att vårt album inte kommer hamna på topplistorna som ”these young kids”, men vi kommer absolut lämna vårt avtryck. Vi ville göra ett album som folk samplar om 10-20 år, ett fullängdsalbum folk kan slänga på vinylen och spela rakt igenom. Hur man än ser på det så kommer vi bli en del av Sveriges hiphophistoria.
Scientific: Vi båda har gjort våra 10.000 timmar och lärt oss bemästra olika stilar samt lärt oss att förmedla känslor som folk kan catcha och relatera till. Mäk är en väldigt relaterbar, slirig och skärpt flowmästare skulle jag säga. Och jag tror att jag talar för oss båda, men albumpro- jektet i sig är väl våran ”Illmatic”. Vi båda har gått in i projektet till 100% och lyckats lägga våra bästa beats och rader för att skapa något som nästan ses som en förlorad konst numera, ett fulländat album.
Mäk: Jag och Scientific klickade jävligt bra redan från början där vibben är sjukt viktig för båda, speciellt i skapandestadiet. Just att få till den där perfekta versen eller för att spela in den där gästen och se till att de lägger det nice har mycket med miljön att göra.

Ljudbilden på ”Historia” är präglat av den gyllene 90-talserans hiphop och Scientific lyfter fram influenser från svenska producenter som Thomas Rusiak samt Webb & Collén. På den amerikanska fronten är det DJ Premier, Large Professor och Beatminerz som gäller – men också funkiga västkustproducenter som Dj Quik och BattleCat.
Scientific: Jag samplar mest 70-tal, som enligt mig är bästa årtiondet. Mycket experimenterande och mycket känsla. Soul/funk/pop/rock/visor, anything goes bara vibben är där. Vad jag letar hos en MC är nog först och främst hungern i ögonen. Det är oftast hungern som tar fram det bästa hos folk, men sen skulle jag nog säga att ärlighet är viktigast. Precis som när man ser att någon inte gör det helhjärtat på jobbet så kan man också höra det i musiken. Det måste komma från hjärtat, sen vad du har för stil eller flow, det är sekundärt. Bara det träffar en!

Hur ser processen att skriva texter ut för dig?
Mäk: Skrivprocessen är sjukt olika, om det är ett ämne som är personligt eller står mig nära skriver jag bäst ensam hemma på morgonen. Om det är mer rugged eller partyvibe så skriver jag nog bäst på plats med fam runtomkring. Jag inspireras av allt i min vardag… ibland är man filosofisk, ibland vill man slå in någons ansikte och ibland vill man bara hinka.

Om ni kikar in i kristallkulan, vad håller framtiden för MÄK och Scientific?
Mäk: Svårt att säga, tanken var ju att turnera på albumet men det blir ju svårt nu. Jag har en tendens att jobba med flera saker samtidigt så har en hel del ofärdiga projekt liggandes, blir väl att jag kommer fokusera på att få klart det i närmsta framtiden.
Scientific: Jo det kommer en hel del roliga projekt framöver! Närmast i siktet är en EP med Loket som förövrigt gästar vår platta. Mörk hiphop när den är som bäst. Sen är det EP’s på gång med kungen Martin Zamora och flowmästaren Slobe från Illyricists samt massa singlar och videos med folk från Jas the Cat till Isabella jordkreation! Sen självklart nya släpp med MÄK, mycket att se fram emot! Mäk: Jag har vänner med sjukt projekt på gång som jag kommer lägga mer tid på, kommer även lägga mer tid på TV FEH och min fam där, tror jag kunnat göra mycket mer. Samtidigt kommer jag och Scientific fortsätta leta akter/artister att jobba med, bygga upp lite av ett label så småningom. Med det sagt så har jag inte en aning, dyker alltid upp något nytt. Det enda jag vet är att vi ska bli historia.

Intervju: Tobias Carlsson
Foto: Pressbild

Omslagsintervju från Kingsize Magazine #4 2020.

Musik och kultur präglas i mångt och mycket av förändring och utveckling. I Allyawans fall har båda varit ständigt närvarande ingredienser under en lång och spretig väg, både inom musiken och privatlivet. En väg som nu lett honom till reggaens värld. För Kingsize berättar han öppenhjärtigt om drogproblem, religion, narkotikalagar, synen på hiphop, Blue Duck Music och det kommande projektet ”ONE”.

Gamlestaden, Göteborg, 2016. I ett rum i sin mammas lägenhet ligger Samuel ”Allyawan” Nazari. Det är sommar och varmt, men det är inte därför han svettas. Allyawan har bestämt sig för att tvärt sluta med droger. Han har tagit alla möjliga droger, allt utom heroin, sedan han var 15-16 år gammal, framförallt har han de senaste fyra åren regelbundet stoppat i sig bensodiaziper, benso i folkmun. Han har inte haft någon respekt för droger, tänkt att han lika bra kan dö och nu är han på god väg. Hans musik kommer säkert ändå då bli ännu mer populär. Benso sliter på kroppen och vid avtändning kan hjärtat stanna. Han ligger där i fyra-fem dagar, han har hög feber, kräks, äter ingenting. På fjärde dagen känner han att döden inte bara är nära, utan han är död. Han ser sig själv utanför sin egen kropp. Det är nu, när han väl känner han är död, som han kommer på att han inte alls vill dö. Från att ha varit känslokall väller sorg, ångest och framförallt rädsla fram. Han ropar och skriker förtvivlat på Gud, som han som barn varit väldigt nära men inte har brytt sig om sedan dess; ”ISA! Jag vill inte dö! Jag har en son!”. Tillslut kommer han tillbaka till sin kropp. För första gången i sitt liv inser han att han faktiskt har en själ, en själ det är värt att leva i.

Det blev början på en längre process för Allyawans personliga utveckling, en process som också får sitt uttryck i musiken han gör. Det har lett fram till att rapparen Allyawan har gjort en reggaeskiva, ”ONE”, som kommer släppas i slutet av november, och är producerad av svenska reggaegiganterna Lars ”Lance-A-Lot” Thörnblom och Patrik ”Partillo” Alexandersson.
– Jag känner en spirituell koppling till reggae. Reggae är min kanal just nu för det jag vill förmedla. Jag vill göra musik med substans, spiritualitet och motstånd mot det som händer i världen. Reggae känns som den sista kanalen för att kunna ventilera det. Det är första gången jag gör musik där jag verkligen tycker om musiken jag gör, berättar Allyawan på ett café i Stockholm och tar en klunk svart kaffe. Han pratar mycket och ursäktar sig för det, säger att han ska försöka vara tydlig.

Allyawan skrev sin första raptext julafton 1997, han var tio år, den hette ”Westside” och innehöll ”motherfucker” ca 30 gånger. När han var sexton år, med ett mycket större ordförråd, började andra upptäcka honom via Whoa-forumet, hans kontaktnät växte och han började resa till Malmö och Göteborg för att jobba med likasinnade. 2005 släppte Allyawan sitt första mixtape ”Blu Duk Tales Mixtape Volume 1” och 2008 kom volym 2 och året därpå nästa. Han signade med Redline Recordings 2014 och släppte EP:n ”Dümma mig”. Strax därpå fick han en folklig hit genom TV4-programmet ”Lyckliga gatan” där han gjorde Ann- Louise Hansons ”Jag hade en gång en båt” och han var med i Melodifestivalen 2017, samma år som hans album ”Lofe” (Universal) släpptes. Han har under åren också på sitt egna bolag Blue Duk Music släppt flera andra mixtapealbum och singlar och gjort sig känd på battle- scenen, särskilt genom en omtalad battle mot Sebbe Staxx.

Förra året gjorde Allyawan ”Min ganja (Remix)” med skånska reggaeveteranen General Knas, och kom i kontakt med Rudeboy Records, som är hemvisten för Allyawans kommande album. Rudeboy drivs av Dennis Marko och fungerar som ett familjärt management, skivbolag och agentur. Förutom General Knas och Allyawan har de samarbeten med Syster Sol, Etzia och Ivory. Allyawan har dessutom bott i Göteborg, som sedan många år genom Partillo, Kapten Röd, Axxionpack, Serengeti och andra omkring varit centrum för den svenska reggaescenen. Allyawan berättar att reggae- och hiphopscenen i Göteborg alltid har supportat varandra och gjort samarbeten och Allyawan och Lance-A- Lot gjorde en låt tillsammans redan 2013, en version av Eek-A-Mouse ”Ganja smuggling”.
– Reggae och hiphop har alltid gått hand i hand, även om jag inte har lyssnat jättemycket på reggae utanför det mest kända, men den har inte förlorat det spirituella som jag tycker att hiphop har. Det handlar inte om att använda bibliska termer, det går att göra även inom hiphop. Men mycket hiphop numera är enbart underhållning. Privat kan jag vara en kul kille, men i min musik tenderar jag att vara mer seriös.
– Rap kan vara rolig utan att bara vara underhållning. Labyrint klarar av perfekt att vara seriösa men med en komisk lättnad, Public Enemy vore inte Public Enemy utan Flavor Flav.

När Allyawan gjorde denna skiva letade de fram remaken av ”Ganja smuggling”, vävde även in inslag från John Holts klassiker ”Police in Helicopter”, och spelade den live i ett avsnitt av YouTube-podcasten ”Osläppt”. Eek-A-Mouse management hörde den och tog kontakt för att diskutera rättigheter. Som ofta med jamaicanska artister och deras team kan det vara knepigt att förhandla och det drog ut på tiden. Allyawan sprang in i en vän, Daniel Svensson (”det behövs alltid en Daniel Svensson för att få saker gjort”), och lyfte att han väntade på ett godkännande. Några dagar senare ringde Daniel Svensson och berättade han fått tag i självaste Eek-A-Mouse, han befann sig i Dalen, en söderförort i Stockholm. Eek-A-Mouse hade fastnat där på grund av COVID-19 när han hälsat på sin flickvän. Eek-A- Mouse gillade låten och inte bara godkände användandet, utan kom till Rudeboys studio utanför Malmö och spelade in vad som nu döpts om till ”Smugglaren”.
– Jag älskar Eek-A-Mouse. Han är så skön och jordnära. Han är två meter lång, hans fötter får inte plats i vanliga skor och hans historier om Jamaica och när han hängde med Bob Marley är för honom helt normala men för oss så mäktiga.

När Eek-A-Mouse växte upp i Kingston var det en speciell tid. Förutom den musikaliska aspekten att den lilla ön kom att skapa ska, roots och senare dancehall var det en omvälvande samhällsperiod. 1962 blev Jamaica självständigt från Storbritannien. Men oroliga tider följde då USA och CIA befarade att Jamaica skulle gå åt ett kommunistiskt håll och söka sig mot sitt närmsta grannland Kuba. Tiden före och efter frigörelsen hade även ett starkt afrocentriskt perspektiv, särskilt bland rastas. Rastas ansågs som ett farligt inslag på grund av deras motstånd mot kapitalism och den västerländska vita kolonisationen, även av de jamaicanska myndigheterna och jamaicaner i allmänhet, vilket bland annat ledde till ”the Coral Gardens incident” den 11-13:e april 1963; där ca 150 rastafaris dödades, torterades, fängslades och tvångsrakades. Fortfa- rande idag ser många ner på rastas och människor i locks. Inte förrän 2017 gav jamaicanska staten en officiell ursäkt och skadestånd till överlevande.

Rastafari har för många blivit ett mode eller något exotiskt, hur tänker du att du kommer in som en vit, utomstående, ”bald head” och använder delar av dess uttryck?
– Jag gör inte rootsmusik eller använder rastafari för att det ska gynna mig. Jag vill hedra den och visa en ärobild, på samma sätt som med hiphopen och de svartas kamp i USA. Motståndet mot samhället som rastas har kan jag förstå. Jag är väldigt intresserad av historia och trotänk generellt och studerar det mycket. Jag är inte en rastaman, men jag försöker leva som en genom att leva efter Toran (Rastafari och judendom har samma grund reds. anm), jag kan se värdet av Etiopien och migrationen av det judiska folket. Jag hade innan en inbyggd skepticism gentemot judar, att jude är samma sak som att vara falsk, snål, visste inte vilka de judiska folken faktiskt är. Det är en av alla processer jag genomgått. Jag lärde mig bland annat om olika ”tribes” av judar och då började jag även förstå rastafari. Rastafari bidrar till att ytterligare öppna upp mig själv. Jag kommer från ett muslimskt land, vuxit upp inom kyrkan och båda mina föräldrars efternamn tyder på att jag troligen härstammar från sefardiska judar. För mig är det inte viktigt att ”claima” det ena eller det andra, för mig är det inte stora skillnader, men jag kan inte heller stå för allt inom en religion.

Allyawan växte upp i Jönköping och är nu boende i Tranås, ca sex mil från sin födelseort. Hans mamma var kristen konvertit. Även om Jönköping tillhör det område som ofta benämns som Bibelbältet tittade hans jämnåriga skolkompisar snett på honom. Den populära TV-serien ”Tre Kronor” spädde på trakasserierna. Där fanns det en karaktär, Sten Frisk, som var en psykopatisk pastor som blev självmordsbombare.
– Jag fick höra ”Hej Jesus” hela tiden. Men det var i Pingstkyrkan jag kände mig accepterad och värd något. Innan det kände jag mig helt värdelös. Den var väldigt osvensk. Där utsattes jag inte för rasism, jag lyftes fram och fick bekräftelse.

Allyawan började sjunga gospel och hans talang uppmuntrades. I tonåren upplevde han dock att kyrkan inte var så tolerant som han trott, blev ateist och fann sin gud i hiphop istället.
– Den kunde förmedla det jag ville då. Jag kunde relatera med den svarta mannens kamp, även om jag inte har samma historia. I Sverige fanns det öppen nynazism och rasism vid köksborden. Jag gillade också att hiphop var folkets musik. Nu känner jag att hiphop till viss del har besudlats av system och agendor. Det är mycket individualism och handlar om jaget, knappt ens om sitt eget område. Vi har gått in i en tid av självdyrkan, som även jag varit en del av.
– Jag har varit våldsam, arg, impulsiv, varit vilsen och skyllt på andra. Nu är jag öppen för olika tankar och försöker ha en spirituell grund och gottgöra. Det finns en jobbig alkis i våra kvarter, innan hade jag örfilat honom, nu hjälper jag honom hem. Jag försöker förmedla att jag själv är ingenting. Kärlek är grunden till min musik nu.
Allyawan återkommer ständigt till ”motståndet” och ett ”spirituellt krig”. För mig som icke-troende som har svårt för att förklara världen och filosofiska frågor utifrån religion är det bitvis prövande. Han menar att världsläget har förutsetts i domedagsprofetior i bland annat Uppenbarelseboken, jag tolkar det som att det kan appliceras som att vi nu lever i ett individualistiskt, kapitalistiskt samhälle. Allyawan är samtidigt tydlig med att han kan ha fel och är öppen inför inte bara olika religioner utan även sekulära samhällen. Han ser det vetenskapliga även i teologiska skrifter och förklarar att han inte är motståndare till världen, utan till det onda i den.
– Min Gud är helt emot våld. De sanna troende får betala för att det finns människor som använder religion på det sättet. Det finns fundamentala extremistiska krafter som motsätter sig min tro och det finns en satanistisk rörelse, en global elit som också motarbetar det. Eliten är ekonomiskt framgångsrika människor som förbinds med andra med mycket pengar. Pengar är roten till all ondska. Det står i Bibeln. Människan går emot det. En församling ska inte heller vara en stor ekonomisk kraft. Det är i små sammanhang när jag har suttit i en källare med andra ex-kriminella, ex-missbrukare som jag har känt Gud. Men allt dåligt har ett slut och jag vill visa det positiva som kommer för den som inte säljer sin själ till systemet. Det är inte en fysisk plats, utan en andlig, det handlar låten ”Nya Jerusalem” om. Att vara med Gud är att vara ett med Skapelsen, inte med marknaden och kommersialism.

Genom musiken försöker Allyawan visa sitt motstånd och lyfta sina ståndpunkter. Men det är inte Allyawans religiösa ståndpunkter som främst har gett honom problem, det är hans åsikter kring marijuana. Han är för en legalisering och varit öppen med att han röker.
– Jag har fått offra mycket, får gigs inställda, hamnar hos socialtjänsten rörande mina barn. Nu visar jag det inte längre men även om jag bara pratar om cannabis blir jag lika stigmatiserad. Det är sjukt i ett land som ska vara så progressivt. Jag minns ett Sverige där man kunde säga ”jag håller inte med dig, men är beredd att dö för att du ska få säga det”.

Men ett samhälle kan inte acceptera allt och måste säga ifrån, till exempel mot rasism.
– Jag accepterar inte rasism, men jag har pratat med nynazister. Jag tror på en dialog, att sanningen tillslut segrar. Det som SD står för, till exempel minskad invandring och ökad vapenexport, är inte bara helt ologiskt utan satanistiskt. Men så som vi har behandlat SD har inte funkat, socialismen framstår som nedtryckande, jag måste bemöta det, det är demokrati. Låter vi dom prata gör dom bort sig själva.

Gällande legalisering, jag tycker Sverige har en felaktig narkotikapolitik som inte är baserad på vetenskap. Jag är för en avkriminalisering så att polisen och vårdens resurser kan användas bättre. Men jag har också svårt för romantiserandet av marijuana, en livsstil där det påstås att den bara har positiva egenskaper. Ett missbruk påverkar individen och närstående negativt, cannabis kan påverka unga människors hjärnutveckling. Och nu skjuts barn och ungdomar på grund av det. Är det värt det för att röka?
– Det visar på hur mycket efterfrågan styr. Den kommer inte försvinna. Vi kommer inte komma till en annan punkt förrän vi går från en moralisk debatt till en informativ. Som det är nu vet inte folk vad det är exakt de röker och kan inte fullt veta konsekvenserna. Personligen tycker jag att 24-25 år vore en bra åldersgräns, men jag vet att ungdomar kommer börja tidigare och då behöver vi bemöta det.
– Det finns också en djupare grund till att ta cannabis än att bara ha kul. Ibland gör den att jobbiga saker kommer till ytan och ger ångest, för andra kan den fungera lugnande. Då behöver man vara informerad och kunna använda just den cannabis som passar en själv bäst, som andra mediciner.
– Jag började beckna från tidig ålder och det var inte samma marknad. Nu är det mer pengar i omlopp, kokainet har skapat en hårdare och våldsammare miljö. Om vi skulle legalisera cannabis skulle den svarta marknaden inte försvinna men i alla fall minska. Men så länge cannabisdiskussionen är på en moralnivå och stigmatiserande kommer vi ingenstans.

På nya reggaeskivan finns inte helt oväntat mycket referenser till plantan. Men med åldern har han ändå blivit mer medveten kring vad han säger i sin musik.
– Ord har en stor påverkan. Innan hade jag inget filter. Vi säger dumma saker, det är en del av vår natur, vi lär oss och förändras hela tiden. Jag är lite mer restriktiv, på grund av barn ändrar jag och tar bort svordomar till exempel. Det kan i vissa låtar fortfarande finnas en hård ton, till exempel i refrängen på ”Smugglaren” sjunger vi ”rör inte vår ganja då bränner vi ner staten”. Sen förändras tiderna över vad som är okej att säga. Förut var våldsironi okej, Eminem kunde sälja miljontals skivor med låtar som beskriver att döda sin mamma och flickvän, det är svårt att säga idag. Jag tycker att vi kunde ta till oss av MeToo-rörelsen mer. Det finns mycket texter inom hiphop och reggae som bidrar till objektifieringen av kvinnor.

Partillo och Dennis Marko dyker upp. De är i Stockholm med Allyawan för att ta foton.
– Allyawan är en av de mest musikaliska artister som jag har jobbat med. Han har redan ett verk färdigt när han kliver in i sångbåset. Varje tagning eller vers leder vidare till nästa, han kan se helheten. Sedan är han tekniskt tight på sitt hantverk, hans rap, flow, sång, på alla plan. Han gör det väldigt enkelt för mig, ibland känns det som jag inte kan bidra med nåt, säger Partillo.
– Jag kan gå in i studion och vara tveksam, men så gör Partillo det bra, kontrar Allyawan och fortsätter:
– Jag måste få ur mig det jag har tänkt först, vill inte tappa den idén, men efter det är jag mottaglig och öppen för förslag, och Partillo möter mig i det. På ”Som en rastaman” är det mycket stämmor som jag inte förstod först. Men så fick Partillo mig att fatta varför.
– Mycket av rootsreggaen när den skapades var influerad av Motown-soul som hade mycket stämmor, det tillhör reggaen. Jag har lyssnat på mycket hiphop med åren, men haft sån respekt för det. Jag tycker det är vågat av Allyawan och han har varit väldigt öppen, andra kanske skulle tycka det låter konstigt med mycket effekter och reverbs. Samtidigt, om du som Allyawan kan flowa på ett trapbeat kan du göra det på en rootsriddim, det är samma bpm (beats per minute, reds. anm), förklarar Partillo.
– Det fanns egentligen inga planer på ett helt album med Allyawan. Men efter en session tänkte vi ”vad fan är det här?!”. Partillo släppte sin egna skiva och jag hade egentligen inte tid, men vi var tvungna att göra det, förklarar Dennis Marko som även passar på att berätta om bolagets kommande satsning ”Rudeboy Release Madness”.
– Vi har samlat alla våra artister, signat nya, satt upp produktion i Stockholm, Malmö och Göteborg och de senaste månaderna involverat säkert 20 personer i våra processer vilket har landat i fyra album med olika artister, EP:s och en massa singlar. Vårt fokus är inte nödvändigtvis att ta in fler som sysslar med reggae/dancehall utan att få betydligt fler att lyssna på reggae/ dancehall, göra scenen större och mer attraktiv. Det är vår mission.

Vi promenerar bort mot fotostudion. Allyawan har en liten rullväska med några få outfits, en streetstyle-kostym, en fluffig hoodie och tre par sneakers. Han är inget sneakerhead berättar han och äger i princip det som får plats i en resväska. Skorna han har med sig har han fått av Junkyard och är åt skatehållet.

Du har varit väldigt varierad under din karriär, vem är Allyawan musikaliskt?
– Allyawan betyder ”All you want”. Marknadsmässigt hade det kanske varit bättre med olika namn för olika projekt men jag vill att alla ska förstå mitt artistnamn och veta att allt är jag. Jag skulle kunna ”flip the script” mitt i en framgång, att byta mår jag bra av. Det behöver inte alltid vara hiphop, eller reggae. Jag älskar faktiskt metal också. Jag brydde mig mer innan vad andra tyckte, därför har jag varit kvar i hiphopen så länge, men nu bryr jag mig inte längre. Men det är svårt att släppa hiphopen, den är som en jobbig lillebror som alltid kommer vara kvar. Efter reggaeskivan kommer det faktiskt en uppföljare i Blue Duk Tapes-serien.

Berätta om Blue Duk Music och kommande projekt där.
– Blue Duk är väldigt independent och low key. Det har varit en lekplats med vänner där jag gjort grejer som inte varit större projekt med andra. En plats för mig att uttrycka mig på engelska. Jag hade större aspirationer ett tag men labelwork är jävligt jobbigt. Så nu är tanken mer att jag kan släppa andra mindre artister som jag vill ge en push, som kanske kan innebära att någon annan större får syn på dem. Jag är lite lokalpatriot och nästa mixtape är gjort med bara Jönköpingsproducenter.

Hur är din relation med Redline?
– Jag jobbar alltid med dom till och från. Vi gjorde vår första track tillsammans redan 2008. Vi är som en familj. Jag var hos Masse för några dagar sen och bara hängde. Deras släpp med Melina Leiva är ett samarbete mellan Redline och Blue Duk. Kanske det kommer flera Redline-släpp i mitt namn, kanske inte.

Föredrar du svenska eller engelska?
– Jag tycker att svenskan börjar ta slut. Lyssna på en skiva med MBMA, hur mycket mer svenska finns det? ”Som en rastaman” är hälften av texten på engelska. Jag tycker mina engelskspråkiga bars har utvecklats. Jag är också påverkad av persiska. Där finns det väldigt många olika nivåer, skillnader som hur man pratar på nyheter jämfört med folket, men det finns också en tradition att låtar skrivs av poeter. Vi iranier gillar poesi. Då får musiken ett helt annat språk, väldigt metaforiskt och säger aldrig något konkret.

Du har sagt att hiphop idag är substanslös, vad menar du?
– Den har substanser onekligen… svarar Allyawan i sann Göteborgsanda och skrattar, och fortsätter:
– Den visar upp var den är ur ett samhällsperspektiv, men den har inte en progressiv plan. Jag vill att hiphop ska ha en form av sensmoral, eller i alla fall ge mig aha-upplevelser. Men jag dömer inte. Det är inte hiphopen utan samhället som förändrats. Ungdomar har en annan input och output. Nya rapparna försöker också säga något. Hur vi visade motstånd mot samhället är alla trötta på. Dom säger vad dom känner på sitt sätt. Jag har levt som dom, jag har känt samma ilska och hopplöshet. Jag ser inte de tuffa killarna utan ser ett rop på hjälp, hade dom kunnat hade dom inte valt att bli droglangare.

Medan dagens framgångsrika rappare troligtvis främst har sina fans i tonåren och nedåt har Allyawan upptäckt att han har fler lyssnare som är över 65 år än under 18.
– Jag har blivit mindre krogen, mer Folkets Hus. Man måste nog vara lite mogen, gått igenom livet lite för att förstå mig. ”Lofe” var en form av rehabskiva, dom som förstår den är oftast dom som gått igenom liknande. Jag kan få höra ”de andra snackar skit, du har nånting”. Jag behöver inte ha alla unga lyssnare. Hade jag brytt mig om framgång hade jag varit frustrerad, men jag gör inte musik för att lyckas längre. Jag kan förlora, jag är inte rädd. Jag är mycket mer produktiv nu än förut och jag kommer alltid göra musik. Jag vill leva varje dag som att jag kan dö.

Intervju: Marimba Roney
Foto: Erik by Erik

Rapparen och producenten Dafne Andas bjöd på EP:n ”Pärlor” tidigare i år, bland annat med uppmärksammade singeln ”Corona”. Nu är hon aktuell med albumet ”Crush” – det första inom svensk hiphop på temat lesbisk kärlek och relationer. Bakom projektet står endast kvinnor och samtidigt är Dafne även engagerad i Upfront Producer Network – nätverket för kvinnor och icke-binära som producerar egen musik. Lyssna på albumet nedan och läs intervju från senaste numret av Kingsize Magazine.

I unga år fick Dafne upp ögonen för hiphop genom Petter, vilket fick henne att rappa en låt på skolavslutningen med en kompis. Därefter flödande inspirationen efter att hon hört Thomas Rusiaks ”Magic Villa” och Timbuktus ”T2: Kontrakultur”.

– Det var i samband med det jag började experimentera mer med rap och kopierade i början Timbuktus flow rakt av. Det är nog ganska talande för min stil att just Rusiak och Timbuk var så stora influenser från början, för att de alltid vågat experimentera och gå utanför stilarna som var ”norm”.

Att plocka upp kunskap från olika håll blev tidigt viktigt för den rap-intresserade Dafne, som satt klistrad framför P3 Hiphop och P3 Soul:

– Egentligen var det ganska otippat för mig: den vita flickan i skogen med frikyrkobakgrund som började relatera till hiphop. Jag hade en väldigt problematisk uppväxt på många sätt, bland annat som enda invandrarfamiljen i en liten håla i Dalarna och jag blev mobbad från tidig ålder, så hiphop blev för mig ett fönster till en annan värld, där texterna ofta handlade om utanförskap – även om ett helt annat utanförskap än det jag själv upplevde. Jag älskade det självklara och kaxiga i texterna, det att våga ta plats oavsett vad samhället i övrigt tyckte. Hiphop-kultur i stort delar den attityden och den självklarheten, oavsett om det är genom dans, musik eller graff.

Du har artistnamnet Dafne Andas av en anledning – berätta!
– Korta svaret: för att rappen ger mig kraft och en plats att andas! Långa svaret: jag var väldigt deprimerad under flera år från ca 2012 till 2015, till den grad att jag tog uppehåll från mina studier. Jag klarade inte av att koncentrera mig på något och skärmade av mig från allt. Varje dag gick jag långa skogspromenader och lyssnade på musik. Jag skaffade ett Instagram-konto där jag bara följde några få vänner och artister jag såg upp till, det var från början bara fyllt med bilder på träd. Användarnamnet var ”dafneandas” och en kollega på gymmet jag jobbade på då pekade ut att det var ett ”grymt bra artistnamn!” – vilket han ju hade helt rätt i. Så det fungerar också som en påminnelse från den tiden: musik och natur var det som tog mig ur depressionen.

Du ger även workshops i skrivande av raptexter. Vad är viktigast ur din synvinkel?
– Att ha en förståelse för och kunna analysera ”regler” i skrivande: först då kan du medvetet bryta mot dem! Det spelar ingen roll vilken stil du tänkt köra eller om du aldrig vill skriva ett rim i resten av ditt liv men om du lär dig reglerna kan du sedan behärska vilken stil som helst. I slutändan är det HUR texten levereras till musiken som är viktigast: jag lyssnar hellre på ett bra flow och delivery än en överkomplicerad text som ligger off eller ännu värre: alltid landar på samma taktslag utan någon som helst variation. Där har vi väldigt mycket att lära av USA:s scen, till exempel Kendrick Lamar, Jean Grae och Andre 3000 är fenomenala på bl.a. synkopering).

Ditt nya album har temat lesbisk kärlek och relationer – berätta hur projektet formats.
– Många av låtarna från albumet var egentligen tänkta att hamna på samma EP som ”Växer” men jag insåg i våras att jag hade två helt olika sounds och lite för många låtar för att det skulle vara en enhetlig EP, så jag gjorde klar ”Pärlor” och bestämde mig att satsa på en tema-EP som sen blev albumet ”Crush”. Jag hade också inlett samarbeten med flera kvinnliga artister och låtskapare och insåg att det kunde vara en grej: ett album gjort till 100% av tjejer, om tjejer. Jag har varit öppen om min läggning länge men det finns alltid ett spöke i bakhuvudet som talar om vad som är ”norm” och det här är mitt sätt att be det spöket hålla käften. Jag vill vara öppen till 100% och gör det här albumet som ett stort långfinger till alla som har en idé om hur och vad jag borde vara. Som ett plus är det också, vad jag vet, första lesbiska albumet i svensk hiphop-historia.

Foto: William Backlund

Aktuell med debutalbum.

Det har runnit mycket vatten under många broar sedan Noah Sebnat, även känd som Nomad, var en av de tongivande figurerna inom den då omåttligt populära svenska battle-scenen och rörde om i grytan med konstellationen Som Fan. Det introverta och råa uttryck som sedan utforskades på EP:n ”Allt på rött” (2016) har nu lagt grunden till det självutlämnande debutalbumet ”Blåser på stormen”. För Kingsize berättar han om sitt livs största rädsla, låten som fick inkorgen att svämma över och vad ålder gör med ens rap-ego.

Det är dagen innan Nomad släpper sitt efterlängtade debutalbum ”Blåser på stormen” när jag träffar honom på det enda rimliga sätt man kan göra detta märkliga och på många sätt olustiga pandemiår; via ett digitalt mötesrum. Trots ett par, på pappret, mer lämpliga år att färdigställa en skiva har han dock lyckats.
– Det känns lite overkligt, faktiskt. Jag har så mycket praktiska grejer kvar så jag har inte riktigt gått in i några känslor ännu, haha. Så imorgon kommer det nog landa på ett annat sätt kan jag tänka mig. Men det känns lite nervöst om jag ska vara ärlig. Men också otroligt skönt att få ut det. Jag har jobbat på det länge och jag känner mig jävligt redo att bli av med det.

Mycket har hänt under de fyra år som gått sedan Nomad släppte EP:n ”Allt på rött” 2016. Han har blivit pappa, tagit en paus från musiken, hanterat familjetrauman och flyttat till ett nytt hem.
– Efter förra släppet var det mycket som fanns klart som bara skulle ut, men av olika anledningar fick vi inte ihop det. Jag hade faktiskt för första gången bestämt mig för att ta en paus. Det var så mycket som hände i mitt liv just då; jag släppte ”Allt på rött” i februari, fick nytt jobb i mars, min dotter föddes i mars och sen flyttade vi. Så jag kände att ”jag kommer behöva ett break efter detta”. Och sen blev det längre än jag hade tänkt.

Skapandet av skivan har varit både ensamt och turbulent – en dålig kombination för många mänskliga psyken, men som för Nomad har varit absolut nödvändig. Det har också haft sin påverkan på tiden som den nya musiken har fått ta och kanske framförallt hur den också har blivit. ”Blåser på stormen” är ett känslosvallande album med urstarkt textförfattande och en likväl uppfriskande som gripande ärlighet.
– Det tog tid att hitta vad jag ville göra. Jag gjorde låtar, absolut, men jag hade inget sammanhängande. Det kändes inte tillräckligt för att börja slänga ut. Så jag lät det ta tid. Sen har det med saken att göra att jag har inte så jävla mycket tid, haha. Jag jobbar mer än heltid, jag har familj, jag har ganska mycket annat på gång. Därför tog det också tid, för jag hade kanske en session i veckan. Men egentligen började allting med ”Väskan”. När den var på plats började någonting formas.

”Blåser på stormen” kan beskrivas som en resa i Nomads liv, där han täcker allt ifrån uppväxten på Klostergården i Lund på 90-talet till dagens vuxenliv som förälder och partner. På låten ”Inga regrets” blickar han tillbaka, bland annat på tiden med konstellationen Som Fan, som skapade svallvågor inom branschen i mitten av 10-talet – inte bara på grund av Nomad och Sexfemmans lekfulla och sylvassa rap och Ezzo Freshs banbrytande produktioner, utan också för deras våghalsiga och utmanade releasekoncept där medieaktörer fick köpa annonsytor på skivans omslag. Albumet fick dessutom titeln ”Sellout”, ett bespottat begrepp inom hiphop-genren. Jag påpekar att det är lite komiskt att han idag jobbar som Creative Manager på skivbolag vid sidan av sin rapkarriär.
– ”Sellout” blev en performance-konst för jag lever det nu, haha. Nä, men… det är många omständigheter som har gjort att jag kommit tillbaka till Sony. Jag hade ju en naturlig kontakt efter att vi hade varit signade där, men i samma veva som jag behövde kamma mig och skaffa ett jobb, haha, det vill säga jag hade ett barn på väg… så dök det upp en tjänst som lät jävligt intressant. Det var en väldigt rigorös anställningsprocess som även var anonymiserad, så det var ingen nepotism inblandad, haha.

Hur påverkar det dig som artist att samtidigt jobba i den rollen?
– Jag är nog lite mer ödmjuk och har lärt mig mer om branschen. Det är jävligt kul, att få jobba med artister från olika genrer och generationer. Men det är nog mest positivt för min del, eftersom jag gör mycket visuella paketeringar vilket jag kan använda till mig eget uttryck. Jag gör alla mina egna grejer, bortsett från att hålla i kameran. Där har jag fått mycket hjälp av min vän Teo Johansson Beascoechea.

Och tiden med Som Fan minns han tillbaka på med värme.
– Vi körde rätt intensivt i tre-fyra år och det var extremt kul. Vi fick ju väldigt bra respons och giggade rätt mycket och samarbetade med många feta artister. Vi gick från klarhet till klarhet, liksom. Det enda var väl att det aldrig blev något större break och det är väl det jag snackar om på ”Inga regrets”. Det tog lite stopp efter albumet och av olika anledningar var det väldigt svårt att få ihop någonting efter det. Vi började flytta runt och lite ”livet började hända”. Så det blev ett utdraget avslut. Men samtidigt så har jag bara bra minnen från den perioden, vi gjorde massa dumheter och hade skitkul tillsammans.
– Det var också en helt annan skapandeprocess än det jag gör nu. Då var det jävligt lekfullt och lite som sparring mellan mig och Sexfem, vi skulle alltid toppa varandra. Klassisk tävlingsinstinkt typ av rap, liksom. Så vi fick mycket energi från varandra alla tre, det blir en mer lättsam process på ett sätt.

Det var nästan lite som en förlängning av din karriär inom battle-rap?
– Ja, det var ju mycket den typen av wordplays och punchlines som kan kopplas till battle-rap, absolut. Men jag vet inte om jag skulle kalla det en förlängning av det, för battle-rap gjorde jag alltid vid sidan av. Det var musiken som var viktig. Jag gjorde ganska mycket battle-rap ett tag, men jag såg det aldrig som något långvarigt. När jag inte tyckte det var kul längre så la jag ner det. Så det var mer ett sidospår…

Som Fan var mer en rejäl satsning?
– Ja, exakt. Där satsade vi ändå rätt hårt. Vi la ner mycket tid och satt i Safehouse-studion mycket. Vi giggade mycket, vi sålde merch… det var en helt annan satsning och ett försök att göra det till en karriär. Men som jag också säger i ”Inga regrets”, det blir ofta att folk som följde en på den tiden ser det lite som ett… inte ett misslyckade, men att ”dom skulle blivit större”. Men jag vet inte… jag känner ändå att vi fick ut så sjukt mycket av det och så sjukt många bra minnen vi skapade är värt så jävla mycket och det gör att det inte är något jag ångrar eller hade gjort annorlunda.

Det här albumet, precis som du sa, skiljer sig ganska mycket från den musiken. Det känns nästan som en hyllning till dina nära och kära. Hur skulle du beskriva det?
– Ja, absolut. Jag har ju tillåtit mig själv att vara mycket mer nostalgisk än vad jag nog har varit tidigare, musikmässigt. Och det är väl något som kommer med åldern, jag är 33 nu och har varit med ganska länge. Så absolut.

Men mycket är också sprunget ur de senaste årens motgångar, en kamp som visualiseras i titeln.
– Själva titeln ”Blåser på stormen” kommer ur att livet kan kännas så ibland, att man står mitt i en storm som aldrig tar slut och man ser liksom inte två meter framför sig. Det bara fortsätter att blåsa och man inser hur liten man är. Det här är inte i mina händer, liksom. Men man står där och försöker blåsa tillbaka på en storm. Vilket kanske där och då inte genererar någonting, men man försöker i alla fall och man ger inte upp. Det är samma med mitt musikskapande, det har inte varit så lätt. Jag har inte haft det sammanhanget jag hade innan som när jag var i en grupp, hade en producent och folk omkring mig som pushade mig. Jag hade väldigt tydliga steg att ta.
– Mitt liv ser inte ut så längre. När man bara sitter på egen kammare och gör musik och pushar sig själv, offrar tid med familj och sömn och massa grejer kan man ofta tänka ”varför gör jag ens det här?”, haha. Då blir det också en del av att blåsa på stormen genom att härda ut, göra klart. Orka.
– Det är det övergripande temat, sen har det ju blivit att mina medresenärer också blir med i historien liksom. Min fästmö, min dotter, mina närmaste vänner. Så då har dom blivit, om än ofrivilligt, naturliga delar av det eftersom det är så självutlämnande och nära. Då är dom oundvikliga delar av den historien.

Du nämnde nostalgi, men albumet innehåller också en hel del melankoli. Du nämner vid flera tillfällen motgångar, men också att inte bli den man trodde att man skulle bli.
– Mycket av det har att göra dels med ego. När man är i den här branschen, när man är artist och när man är rappare, så växer ju ens ego. Det är det man gör, bygger på det, haha. Det kan vara en jobbig insikt att man inte tog över världen, om man säger så. Men det är också en viktig insikt och en väldigt humbling upplevelse. Dels tycker jag att det här albumet har landat i någon slags acceptans kring det, att jag kanske inte är den personen jag trodde att jag skulle bli, men jag accepterar den personen. Och jag accepterar verkligheten. Sen försöker jag ta steg för att förändra mig själv och min situation, men jag har accepterat vad det är.

Mest specifik blir Nomad på låten ”Lilla hjärtat”, som skapades efter en situation förra året då hans dotter fick symtom som indikerade att hon hade ett hjärtfel – och allting som hände efter.
– Den rädslan, att någonting ska hända eller håller på att hända ens barn… det är det absolut värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Det är en rädsla som knappt går att beskriva med ord, även om jag har försökt göra det med dom här låtarna, haha. Jag kommer ihåg att det var en specifik stund som var livsförändrande i det. Det var ganska nära inpå efter att det hade hänt första gången, som också blev låten ”Lilla hjärtat”, när vi skyndade oss in till akuten. Då hade jag en jobbresa till London och jag velade väldigt länge kring om jag skulle åka eller inte. Men till slut åkte jag och sista kvällen där satt jag på en föreläsning och då började mobilen buzza med samtal och sms. Då skulle dom åka in igen och jag bokstavligen talat sprang ut därifrån och bara gick runt på gatorna i London och var helt desorienterad. Jag kunde inte tänka, jag kunde inte fatta att det här hände igen. Men jag tog mig tillbaka till hotellet efter ett tag och där hade jag ett moment som var… ah, men jag bad, liksom. Jag vet inte till vem eller vad, men jag bad. Det var bara ren desperation. Det fanns inget annat kvar, jag kunde inte göra något mer. Jag insåg att jag inte skulle hinna med sista flyget utan att jag skulle bli kvar. Och i det så insåg jag också att det inte fanns något jag kunde göra och att jag måste acceptera situationen. I den stunden bara grät och skrek jag och där och då förstod jag vad en bön är. Det sista ropet på hjälp, eller vad man ska säga.

Utöver detta har även andra incidenter satt honom på prov, och inte minst hans förhållande.
– En del av det har varit turerna kring henne och jag vill också understryka att hon mår bra idag och vi har fått hjälp av en hjärtspecialist och sånt. Det är det enda som betyder något. Jag är så jävla glad och tacksam för det. Men samtidigt som det har pågått har vi också haft annat som jag också nämner i ”Efterklok”, speciellt missfall, där man tror att man ser en person framför sig och format den personen i sitt huvud och sen får man aldrig ens träffa den. Det är en helt surrealistisk upplevelse. Det blir ett sånt tomrum, liksom. Alla dom här grejerna har pågått lite samtidigt, så jag tror att därför var det också oundvikligt att det kom in på plattan. Eftersom jag skriver på ett sånt sätt nuförtiden, där jag inte nödvändigtvis tänker att ”idag ska jag göra en låt”, utan snarare ”vad känner jag?”.

Men efter mörker kommer ofta ljus och idag är Nomad tacksam för allt. Bitarna börjar falla på plats.
– Jag tycker också det finns en känsla av acceptans och hopp, på låtar där jag också pratar om alla såna här slitiga och jobbiga situationer och vad det gör med ett förhållande. Där man försöker kämpa och gå stärkta igenom det. Det handlar mycket om att komma vidare och att orka jobba vidare och komma framåt. Jag är inte religiös av mig så, men nu när albumet äntligen blev klart och alla bitar började falla på plats så föll samtidigt också andra saker i livet på plats. För en liten tid sen fick vi reda på att vi ska få ett till barn och det kom liksom i samma veva som albumet blev klart. Den delen är liksom över nu. Den ska vara över. Det är en ljusare framtid där vår dotter är frisk och en ny är på väg. Det är klart man har påverkats av den här jävla krisen men vi lever och andas och har tak över huvudet. Så jag känner mig jävligt tacksam.

Hur mycket har din familj betytt för dig under den här perioden?
– Dom är allt, det är mitt stöd. Barn är allt, dom hjälper en på så jävla många sätt utan att dom vet om det. Bara att vakna till det största leendet i världen, när man mår dåligt, av någon som bara helt genuint kan gå vidare från vad som helst… det är inspirerande och man blir så… positivt påverkad av det. Min dotter har varit otroligt viktig i det, att påminna mig själv om att jag har den här fantastiska människan och jag måste göra allt jag kan för att se till att hon har det bra. Man kan inte vara på dåligt humör med en sån liten glädjespridare. Det är omöjligt.
– Min fästmö också såklart. Det finns ju ingen annan som riktigt vet om våra erfarenheter, det är vi som har varit i det. Därför har vi också kunnat stötta varandra och hjälpa varandra när det behövts. Jag tror vi har blivit starkare av det som familj och att vi tar vara på goda stunder mer efter allt som hänt. Så deras stöd har varit allt. Det är dom och själva processen av musikskapandet som har gjort det.

Och det sistnämnda ska inte underskattas. Nomad beskriver skapandet som absolut nödvändigt för att ha kunnat ta sig igenom motgångarna. Och det har också hjälpt andra.
– Att göra musik på det här sättet och göra låtar av väldigt jobbiga situationer, det är också att göra något vackert av något fruktansvärt. När man väl går igenom det är det jävligt jobbigt, det hörs på albumet. Jag lät några såna tagningar vara kvar där rösten spricker och jag har suttit där i ensamhet och behövt gråta klart innan jag kan göra färdigt låten. Så själva processen är ju smärtsam, men det tvingar en också att deala med smärtan. När det väl är gjort och man har lyckats transformera detta till något vackert, den känslan är också sjukt helande och så sjukt viktig för att komma vidare. Om du dessutom släpper ut det kan någon annan få stöd av den och relatera.
– Som med ”Lilla hjärtat”, jag har nog aldrig varit med om något liknande. Min telefon var helt full av DM:s och annat från föräldrar som hörde av sig. Dels folk jag känner men också totala främlingar som inte ens följer mig som skrev spaltmeter om vad låten betydde för dom och hur mycket dom grät. Till och med ett par föräldrar som tragiskt nog förlorat barn som också fick ut något av låten. För mig finns det typ inget större. Om man ska leta efter en anledning att göra musik så finns det ingen bättre än det.

Det är en otrolig verkshöjd på det här albumet, som säkerligen också hjälper låtarna att bli så pass starka som dom är. Ibland kanske man som artist måste tumma på något för att få fram känslor, men du har verkligen lyckats behålla båda. Jag antar att det är något som du inte kan stänga av, i och med att du alltid varit en rappare som fokuserar mycket på texter?
– Tack, för det första, för fina ord. Men ja, jag har ju alltid varit jävligt textdriven. Kanske lite väl mycket, haha, som på ”Alfabetisk slakt” – ett idiotprojekt där jag satt och läste ordboken varje dag i tre månader och försökte hitta grejer som rimmade. Alltså LÄSTE ordboken, bokstav för bokstav. Det har alltid varit texten och det språkliga och röstläge som har varit grejen. Så ja, den grejen går nog igång av sig själv skulle jag säga. Däremot har jag på detta album försökt se till att verkligen fokusera på helheten också. Att göra låtar som är intressanta och som håller, inte bara i verserna. Därför bestämde jag ganska tidigt att jag inte skulle ha några features, just för att det var en ganska ensam och personlig process.

Många av låtarna är skapade i en session, ensam i studion. Där låtar fått ta form, hitta sin plats och sitt uttryck. Men under året har han också släppt låtar tillsammans med albumaktuella kollegan och vännen Simon Emanuel och producenten More 10. Ett samarbete som kanske kan utmynna i ett projekt inom en snar framtid.
– Det finns absolut ett gäng låtar som vi inte har släppt och som vi jobbar på. Nu har vi lite fått lägga det åt sidan eftersom vi båda har varsitt soloalbum och vi båda gör allting själva liksom. Men vi har rätt mycket i valvet som vi nog kommer fortsätta jobba på så fort den här skiten är över, haha. Nu har det tagit längre tid än vi planerade, som vanligt, men vi har alltid vetat att våra album kommer komma väldigt nära varandra.

Och att han har stor respekt för både Simon och sin forne gruppkollega Sexfemman är tydligt.
– Jag tycker han är Sveriges bästa rappare och jag har alltid haft sjukt mycket respekt för honom och sett upp till honom. Vi har haft en vänskap via Sexfem som också har växt till en egen grej där jag nu räknar honom till en av mina närmsta. Han är en sån som är sjukt viktig också att kunna bolla med. Vi skickar grejer till varandra och därför blev det också naturligt att vi började göra låtar med varandra, för vi har snackat om det så jävla länge. Så det känns jävligt kul att ha det utbytet, samtidigt som man har vänskapen. Med Sexfem har det blivit att vi hörs ofta, men det blir inte lika mycket i studion eftersom han bor i Malmö nu och också har familj. Så när vi ses är det ofta med familjerna och då är det inte riktigt läge att knäcka en bärs och lägga rader liksom, haha. Men han är fortfarande en av mina bästa vänner och vem vet, längre fram kanske vi kan göra mer grejer igen.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Amelia Drake

Omslagsintervjun från Kingsize Magazine nr 5 2020.

Förutom att gå till historien som ett av de mer turbulenta och omskakande åren i modern historia markerar 2020 också fem år sedan hyllade artisten Robin ”Mwuana” Nyström slog igenom med sin nyskapande EP-trilogi och cementerade sin plats på den svenska musikscenen. I omslagsintervjun för årets sista nummer satte vi oss ner med den hetlevrade och passionerade stjärnan för att prata om uppväxt, trender och hans nya musikaliska riktning.

Mwuana har sällan eller aldrig pratat om sin uppväxt. Just idag, en tämligen mild men behaglig höstdag i oktober, är heller ingen bra dag då han enligt egen utsago inte sovit på ”flera månader”, vilket han snabbt för till protokollet när vi ses i hans kombinerade ateljé och studio. Anledningen är relationsproblem. Jag gör ändå ett försök att få honom att öppna upp. Han vrider och vänder på sig men delar med sig av det han kan. Utan att gå för djupt.

Mwuana har två bröder, en som är fyra år yngre och en som har en annan pappa och snart ska fylla 17. Tillsammans med den förstnämnda växte de upp med sina föräldrar i ett radhusområde beläget mellan Bromsten, Rissne och Sundby. Mwuanas pappa, som han själv beskriver som en ”free spirit”, bor numera i Portugal.
– Min pappa var ändå en fadersgestalt som min yngsta bror inte har haft. Han har haft två storebröder som är 15+ år äldre och ibland har jag önskat att jag var så pass förnuftig att jag fanns där mer för honom när han var barn. Men jag var tonåring och försökte väl hitta min väg och klara mig själv.

Det märks att det finns saker som skaver och dynamiker som är för känsliga för att riskera att rubbas. Relationen med sin mamma har enligt egen utsago aldrig varit bättre och underförstått har den således varit mycket sämre. Något som säkerligen förstärkts av att ha tre söner med ADHD, som Mwuana rappar om på låten ”D går bra nu”.
– Det perspektivet nämner jag sällan, haha. Att vi har varit jobbiga barn också. Vi har varit barn som har trotsat i all mån vi kan. Det är inte alla som sitter hemma och kickar spliff framför sin morsa. Men idag har jag en väldigt, väldigt bra relation med mina föräldrar. Jag tror att jag pratar med dom mer än vad många gör med sina föräldrar. Det har både sitt positiva och negativa, det här med hur långt man har testat varandra…

”D går bra nu”, som återfinns på Mwuanas andra EP (och första med Collén & Chords), är en uppenbar referens till Petter – veteranen som vid flera tillfällen pratat om sin egen ADHD som en ”gåva”. Jag frågar Mwuana om han har samma syn på saken.
– Självklart finns det en drivkraft i att vara överenergisk. Sen hur du fokuserar den kraften, det är där jag tror ADHD spelar dig ett spratt för att om man har ADHD har man också svårt att koncentrera sig. Sen ska jag vara ärlig: det finns fan hundratals kombinationer man kan ha idag. Jag vet inte vem som får bära den fanan högst. Det känns som varenda jävla unge har ADHD idag, eller växer upp och blir bipolär.

Han själv hävdar dock att han blivit bättre på att hantera sin diagnos.
– Det har jag börjat känna lite mer nu, att jag kan kontrollera den. Jag har sjukt mycket idéer, men jag kanske har svårt att ta tag i dom. Men det har också mycket med stress och välmående att göra. Vad är det som är viktigt i livet egentligen? Ibland får man såna käftsmällar där man måste stanna upp och tänka varför man gör det här. I början av det här året kände jag att jag hade börjat slajda iväg i mitt skapande och allting och frågade mig själv: ”varför gör jag det här egentligen?”. Det var då ”LOVERMAN” kom.

Och det är egentligen här historien om artisten Mwuana tar avstamp, både i nutid och dåtid. Att frodas i friktionen mellan eskapism och en hård verklighet. Som för de flesta, en verklighet som bottnar i just barndomen. Att familjesituationen varit komplex hintades det också om på en av raderna från öppningsspåret ”Menar det jag säger” från debutalbumet ”Triller”, där han rappar:

”Jag ber en bön till min faster, jag älskar dig Sara / Hon va strippa men djupt kristen, inte så enkelt att förklara”

Även om det hade varit dramaturgiskt fördelaktigt är det förmodligen en överdrift att påstå att religion och tro var en stor del av Mwuanas uppväxt. Men det fanns ändå där. Hans farfar var präst i en församling i Värmland och både fastern och Mwuana själv sjöng i kyrkokör när de var barn. En detalj från barndomen som han minns med glädje.
– Jag kommer ihåg att jag tyckte det var skitkul. Vi sjöng massa gospel på svenska. Jag var aldrig med i någon församling, jag är döpt men inte konfirmerad… Men min farfar prackade aldrig på oss Gud, han gillade att gå på auktioner och grejer så man pratade mer om det. Men han var verkligen frälst, främst från att ha levt ett ”tvärtom”-liv. Han gav mig i alla fall en fin bild av relationen till Gud, som handlade mindre om församlingen och det kollektiva tänkandet. ”Tvivlar man på Gud, då vill Gud att man går till honom och tvivlar. Kom med allt till honom”. Du vet, det var mer så. Han kunde berätta ett kapitel ur Bibeln som en godnattsaga från huvudet och den är ju ganska äventyrsfylld så det var alltid kul. Jag har bara bra minnen från det.
– Sen ifrågasätter man ju Gud ganska ofta och jag steppade ifrån det här en del. Det är först nu på senare tid som jag försökt börja be lite grann igen. Det har gett mig styrka och stabilitet det här året.

Just stabilitet, ska det visa sig, är något som Mwuana flera gånger i sitt liv har saknat och även om han inte valde religionens betryggande famn har det behövts ett par räddande änglar på vägen. I synnerhet inom en så nyckfull bransch som musikbranschen. Och starten blev tuff. Tillsammans med sin fyra år yngre bror tog Mwuana sina första vinglande steg mot en musikkarriär i början av 10-talet som duon Leo Brothers. Runt 2013 fick de till och med ett skivkontrakt och satsade stort tillsammans med numera Redline-kopplade sångerskan Blen. Men satsningen blev inte riktigt vad man hade önskat. Efter endast tre låtar fick de ge upp drömmen och fortsätta med sina dagliga sysslor.
– Vi klippte aldrig av den viben, den är mer ”on hold”. Kevin proddar mycket och vi håller fortfarande diskussionen uppe om att göra något. Han är också en fly MC asså, han skriver fly shit. Men det är klurigt… jag har så mycket på mitt eget bord att det är svårt att hitta tiden och inte ta med sig allt det jag gör i det vi gjorde.

Visionen var att skapa ”soulfull dansmusik” där Blen skulle fronta duons produktioner som ledsångerska. Bakgrunden var att Mwuana ville göra något helt annat än att rappa, vilket han redan hade gjort i några år tillsammans med vännen och kollegan Karim Alger – då under namnet Cakeboy. Deras tidiga rapdrömmar formades tydligt av framstående skivbolaget Swishahouse och amerikanska södern-rappare som Slim Thug och Mike Jones. Men Mwuana kände att han redan då började stagnera.
– Det (Leo Brothers-satsningen, reds anm) baserades på att jag hade lessnat totalt på att rappa. Mina ambitioner fanns inte där och det kändes som att alla hade sprungit om mig och börjat etablera sig. Det kändes som att tiden hade runnit ut.
– Men jag älskade att göra musik och det var då vi började göra det här. Blen hade precis kommit hem från New York och vi hade gått i samma gymnasium. Så jag sa att jag ville skriva åt henne och hon sa ”vi gör det tillsammans”. Vi hade fett kul med det, men tyvärr så fick vi inte den hjälpen vi behövde för att upprätthålla det. Folk behöver betala hyran och på den tiden var det verkligen knapert. Så till sist var alla tvungna att gå tillbaka till sitt. Jag hade inget jobb att gå tillbaka till så det var då jag började rappa igen. Det var då jag verkligen började skriva på svenska.

I retrospekt är det intressant för den kontext som agerade canvas åt låtar som ”Parranoia” och ”Du vet att jag säljer”. För ur desperation kan mycket gott också frodas. Och det som då frodades var artisten vi idag känner som Mwuana.
– Där var jag så jävla hungrig också. Det hör man ju. Jag hade ingenting att förlora och jag var sjukt orädd. Det blev också som ett helt nytt sätt för mig att skriva. Jag hade inte skrivit så mycket på svenska innan och varit ganska fast i det här amerikanska tänket… Det var mycket det som skapade min style. Jag sket i om jag formulerade mig korrekt och det var helt ofiltrerat, på det sättet. Jag kände mig sjukt utsatt, jag hade ingen utbildning och inget jobb förutom side hustles som var sjukt ostabila. Det var en helt annan tid i mitt liv och det är klart som fan att du inte kommer vara kvar i den grejen om du får chansen att move on.

Och chansen skulle dyka upp. Efter ett och ett halv års slit lyckas Mwuana få ihop en egenproducerad EP som väcker intresse hos Peter Swartling – den rutinerade producenten och skivbolagsprofilen som bland annat upptäckt och lanserat tidigare nämnda Petter drygt två decennier tidigare. Swartling, tillsammans med dåvarande managern Daniel Rehn, såg potentialen i Mwuana och gjorde honom till första prioritet på det då nystartade independent-bolaget ART:ERY Music Group.
– Här var någon som kom in och bekräftade hela min existens, typ. Framförallt Peter asså… dom styrde upp mig som fan, berättar han medan rösten krackelerar och ögonen fylls av tårar.
– Jag var inte i ett bra skick när dom kom till mig. Jag hade inte varit hos tandläkaren sen jag var typ 14… dom hjälpte mig med så mycket grejer. Bara hur dom skräddarsydde min deal, det finns ingen deal i dagens läge som ser ut så. Den var helt baserad på massa tillit och förtroende. Det var ingen fantasi-deal, men jag kunde betala min hyra, käka min mat, köpa mina kläder, må bra varje månad och göra min musik. Och det fick löpa på tills det vände. Dessutom hade jag procent på mina royalties, trots recoupment.

I skivbolagstermer kallas ”recoupment” den summa pengar som artister oftast får som ett förskott, men som man sedan måste generera och betala tillbaka innan man kan få en del av kakan själv. Men i detta fall fick Mwuana ett slags underhåll allt medan pengarna, och kanske framförallt förtroendet, betalades tillbaka. En livlina som då var absolut nödvändig, Inte bara ekonomiskt, men också mentalt. Det skapade en grund som gödde tillit, trygghet och stabilitet. Något han i flera år saknat.
– Jag kommer ihåg att Peter sa: ”Du kommer vända upp och ner på det här gamet, så jag kommer vända upp och ner på den här dealen”, haha. Så dom gav mig verkligen en stabil grund som jag inte hade haft på väldigt länge. Jag har ändå trampat snett flera gånger i den här branschen, men hade jag inte haft dom bakom mig i den uppsättningen så tror jag inte att jag hade…

Förtroendet från Peter Swartling och managern Daniel Rehn gav Mwuana en chans att andas ut och fokusera på att göra musik. Privata skulder som staplats på hög kunde betalas av och incidenter, som delvis orsakats av just dessa (som Mwuana nämner på låten ”Ride”) kunde läggas till historien. Nu fanns bitarna på plats för att göra det han var ämnad för.

2015 blir Peter Swartlings profetia verklighet när Mwuana med tre EP-släpp under året blir namnet på allas läppar och lyckas på bara några månader måla upp en musikalisk värld som få ens kommer i närheten av under en hel karriär. Den råa och ofiltrerade rapen på EP nummet ett, modiga uppföljaren med Collén & Chords samt den atmosfäriska och självsäkra avslutningen med Nibla cementerar honom som en av landets mest intressanta artister. Ett artisteri som är mångsidigt, träffsäkert, lekfullt, sexigt, allvarligt och intressant på samma gång. Men det skulle krävas ännu en viktig person för att ta honom till nästa nivå efter det.

Det är snirkliga trappor och förvirrande dörrpartier som till slut leder ner till den lägenhetslokal i centrala Stockholm som vi befinner oss i. Lokalen, som Mwuana använder som studio och ateljé, är utrustad med säng, kök och badrum. När han inte är uppe i Sundsvall hos producenten Collén eller i Bad Taste-studion där Chords huserar, är det här Mwuana skapar musik och målar. I hallen hänger ett par guldplaketter vid sidan om ett foto från hans utsålda spelning på Dramaten 2018. Kring väggarna i allrummet hänger ett par imponerande målningar, däribland en av tennisstjärnan Serena Williams. Bredvid mig i en stor divansoffa sitter också Duffy, mångårig vän och numera kollega till Mwuana. En person som uppenbarligen betytt mycket.
– Han var lite som nästa räddaren i nöden. För då hade det gått ett tag och jag kände väl att det inte var samma struktur på ART:ERY längre. Vissa jobbade inte kvar… även om jag hade kvar dom privat, så var dom inte där när det var dags för ”crunch time”. Jag kände att jag måste ha någon som hjälper mig att, från mitt håll, veta vad det är vi går med på och vad det är vi gör. Jag behövde inte en manager eller A&R, jag behövde – igen – någon som tror på mig och det vi ska uträtta, konstaterar Mwuana och tar en paus som för att samla känslorna som snabbt svämmar över igen.
– Han är så otroligt unik den här killen, asså. Jag behövde Duffy, kan jag säga. Jag behövde ingen annan, säger han med gråten i halsen.

I en bransch där inget kommer gratis och det aldrig finns en garanti för att lyckas, har tiden och arbetet som Duffy lagt ner varit nödvändig för Mwuanas karriär.
– Han har stått emot mycket tvivel från mig också. Ibland har jag tänkt ”hur fan kan en människa ställa upp så här mycket”, förstår du? Det var också en sjukt, sjukt, sjukt stökig period i allt det här. Duffy har varit min vän sen långt innan och jag trodde aldrig att han skulle pumpa min musik privat, eller bli touchad av den. Att motivera honom, som den gör för många andra. Men jag visste alltid att han hade koll, han pumpade alltid någon skön playlist på YouTube och visste när något kom från en genuin plats. Vi har alltid haft en mer lättsamt och vänskaplig relation tills han blev mer involverad.

Den vänskapliga relationen började utvecklas till en arbetsmässig när Duffy började erbjuda sig att hjälpa till med saker som behövde göras – ofta tidiga morgnar och trots att han dessutom hade ett ”vanligt” jobb att sköta.
– Han hade ett jobb där han körde mycket bil, så han började fråga mig varje dag: ”vad ska du göra imorgon? Jag är här halv åtta”. Och jag var såhär ”fan, det kommer du inte klara, du har ett jobb!”. Och så var han där halv åtta och vi åkte runt och gjorde allt som jag behövde göra, stort som smått. Så höll det på i typ ett halvår eller ett år, utan några premisser alls. Det kom till en nivå där jag kände att nu måste vi våga göra någonting på riktigt av det här. Det var då vi startade bolag ihop och hela den biten. Sen har vi kört sedan dess.

Duffy, vars riktiga namn är Victor Dufva, är ingen person som tar plats. Man förstår snabbt hur perfekt han har varit i rollen bakom kulisserna; en arbetsmyra med ett strategiskt tänk och sällsynt lugn. Men att bli en stor del av rapparens karriär var långt ifrån självklart. Faktum är att det inte ens var hans mål. Men när den sammansvetsade uppsättningen på ART:ERY började luckras upp skapades också ett hål för Duffy att fylla.
– Det är inte lätt att vara ett indie-bolag och ART:ERY kanske inte längre kunde ställa upp på det sättet som Robin behövde. Han behövde någon som petade lite på honom då och då, i stort sett. För det fanns inget som han inte kunde. Så för mig handlade det nog mycket om att ens våga lägga sig i, till en början. Sen tror jag inte ens Robin fattade hur grym han var då också, egentligen. Det finns så många låtar som folk inte ens har hört som är… det är snuskigt hur duktig han är. Man vill bara fortsätta stärka det på något sätt. Sen blir man typ beroende själv, av den här Mwuana-personan. Den hjälper en, berättar Duffy.
– Jag kommer ihåg så väl när han sa det, att ”jag gör inte det här för dig, jag gör det här för alla som behöver Mwuana i sitt liv”, flikar Robin in och fortsätter:
– Jag vet att han sa det med en viss sarkasm, men det fanns en sanning i det. För ibland är inte jag heller den lättaste personen att deala med. Duffy är en mer organiserad person, han skapar struktur i mitt liv. Vilket jag behöver, i allt jag håller på med.

Att Mwuana är en passionerad person märks egentligen i allt han gör. Det märks när man pratar med honom, det hörs i hans musik och det syns i hans målningar. I kombination med diagnosen ADHD kan det också lätt spilla över till ett hett temperament. De som var på plats under hans spelning på Dramaten, där han utöver att bjuda in folk till sin djupa låtkatalog också erbjöd en inblick i hans liv med hjälp av dramaturgiska filmklipp, minns säkert klippet när Mwuana är satt under extrem press inför en spelning och tar ut sin aggression i en taxibil. Självklart med Duffy vid sin sida. Jag frågar honom hur det är att jobba med en person som har ett så hett temperament.
– Det är fullt fart asså. Men som sagt, karln kan branschen och han vet vad han gör. Det är egentligen bara att kötta, det är det enda som behövs läggas till egentligen. Men det är kul, det säger alla som jobbar med oss, vare sig det är fotografer eller något annat… det är alltid kul.

Och Duffy själv har aldrig haft några som helst tvivel på att all tid, svett och tårar skulle ge resultat. Tvärtom berättar han att han fick tjata på Mwuana för att ge honom osläppta låtar och ibland köpte han till och med loss dom för en femhundring.
– Det var på den nivån alltså, det var som crack!, utbrister Duffy.

Tillsammans med Duffy vid sin sida var Mwuana nu redo att följa upp succén med EP-trilogin med ett debutalbum. På ”Triller” fick Mwuana bland annat utlopp för mycket saker som hände i hans stormiga förhållande. Men det var också ett projekt där han fick testa nya saker och förverkliga idéer, såväl kreativa som känslomässiga.
– Det handlade också mycket om att testa grejer som man hade velat göra sen man var barn. Jag ville sjunga som Michael Jackson eller göra ett beat som Hi-Tek, du vet. ”Triller” handlade mycket om dom här homagerna, vilket jag än gör idag! Jag gillar att pay homage to vad som har varit. För utan det hade vi inte varit här idag. Just nu låter musiken bättre bakåt än vad den gör framåt.

Det är också just den känslan som formar den musik som Mwuana nu släpper lös. Musik som, precis som alltid, lyfter hans artisteri till nya nivåer och håller hans lyssnare på tårna. Tillsammans med Chords & Collén och något oväntade samarbetspartnern Ruben East, har man på den nya EP:n ”H5” tagit inspiration av 80-talets musikskatt, som bland annat hörs på singeln ”LOVERMAN”. Tillsammans med ”C3” ska ”H5” kompletteras av ytterligare en EP med titeln ”N3” innan vi får ett nytt album, helt enkelt betitlat ”C3H5N3O9”. För ovanlighetens skull finns en långsiktig plan i releaseschemat. En plan som förändrades kort efter EP nummer ett.
– Det var för att jag hittade ett ”call” med det här, ”LOVERMAN” och hela den grejen. Jag behövde få ur mig det. Jag måste dokumentera det här. Nu kommer jag dela upp dom här genremässigt och det här var mer organiskt, mer gitarr… På ”C3” försökte jag göra något som var ganska mycket US, det var mycket den rytmen och det tempot. Man skulle kunna twerka till det. Jag gör det nice, men jag kände det inte. Jag är på en mycket finare plats nu med mitt skapande och det är det viktigaste. Det känns bäst när det verkligen kommer från någonting starkt i en. När det verkligen känns är också ofta då det blir autentiskt. För då släpper man allt det här med ”är flowet bra?”. För det känns.

Och känts har det gjort, på både gått och ont. Perioden under vilken den nya musiken har skapats har precis som tidigare påverkats av hur hans privatliv sett ut. Och som tidigare nämnt har han några tuffa månader bakom sig.
– Jag vet ju var allting kommer ifrån. Folk dansar och har kul till ”LOVERMAN” men den är gjord under a whole lotta pain asså. Det finns en liten gnutta ”ryck upp dig” där, men annars är det jävligt mycket pain. Det var inte alls säkert att något ens skulle göras under den perioden, snarare tvärtom, med tanke på hur jag mådde då. Det var då vi åkte ut till landet och allt det här kom ut.

Precis som tidigare har det också varit resultatet av att gå sin egen väg och låta resten följa fotspåren.
– Det var ingen som visste att ”LOVERMAN” skulle bli en så uppskattad låt. Det kunde lika gärna ha blivit tvärtom. Det var verkligen vi som gick tillbaka till vad vi lyssnade på som unga, det fanns ingen strategi bakom den. Det fanns ingen strategi med ”Craftmanship” heller, när jag tänker tillbaka. Och det är väl där jag vill försöka hålla det så länge jag kan. Det är när man börjar tänka på vad man måste få till som man har gått vilse, känner jag.

När man hör Mwuana berätta om sin karriär, både i backspegeln och i nutid, blir det också uppenbart att det är precis så han alltid har jobbat. Det har också hörts i hans musik – den direkta framtoningen som ofta legat till grund för att hans omistliga förmåga att vara ”on point” med sin konst. Att identifiera undernärda fläckar av musikspektrat som ofta resonerar med folk när de väl har fått liv. För Mwuana har aldrig följt trenderna – han har skapat dem. När han berättar mer om den nya musikens stoff, utkristalliserar sig ännu ett bevismaterial.
– Det här ger folk en större inblick i vad jag kan lyssna på. Jag tar in folk i ett annat fönster. Jag gör kanske inte dom här låtarna lika bra som mästarna back in the days, och det är inte det jag försöker göra heller, men det kommer från så mycket bra och fina grejer. Det är timeless stuff! Du kan inte deny legender som typ Fleetwood Mac…

I ett naivt antagande att Mwuana självklart har sett det Tik Tok-klipp som katapulterat just Fleetwood Macs låt ”Dreams” upp på topplistorna 2020, mer än två decennier efter att den först släpptes, skapas ett lika komiskt som talande ögonblick när Mwuana förvånat svarar: ”Har dom gjort en Tik Tok på ’Dreams’?”.
– Fan, du ser vad rätt i tiden det är ändå!, skrattar han när jag förklarar premisserna för videon.

Om inte termen ett ”musikaliskt sjätte sinne” ännu har myntats så passar jag på att göra det nu. Mwuana själv beskriver det som något universellt.

I vår första intervju (från 2015) sa du att ”trendkänslighet inte är något man ska skämmas över”. Samtidigt känns det som att du alltid, omedvetet eller medvetet, har gjort tvärtom?
– Precis, samtidigt som jag känner att ”det här är the wave”. Jag litar väl på att om jag tycker det här är så fresh, då vet jag att det finns i alla fall någon som kommer tycka likadant. Men det är jävligt ofta jag gör grejer precis innan det börjar poppa upp. Det känns fett universellt. Det är inte att jag har kommit på det, utan att det poppar upp samtidigt. Det var som med ”Craftmanship”! Det var så sjukt efter det, för då började ordet ”craftmanship” dyka upp sjukt mycket inom många olika områden. Chimi var ju en start på det också (det samarbete Mwuana gjorde med märket Chimi Eyewear 2019, reds anm) för helt plötsligt kom Dolce & Gabbana med en stickad tröja som det stod ”craftmanship” på. Lite pinsamt, men nyss kom Lager 157 också med ”craftmanship” på någon jeanslogga med exakt samma typsnitt som jag har på glasögonen. Det är min felstavning också, för det heter egentligen ”craftsmanship”. Trender är ju oftast en kedjegrej och den sker oftast väldigt snabbt, men jag känner så fortfarande. Vem vet? Jag tycker redan att jag hör grejer som påminner om ”LOVERMAN”.

Och resultatet är han stolt över.
– Jag är fett stolt över den här EP:n. Det har varit sjukt jävla frigörande att göra dom här låtarna. Det är som att födas på nytt. Självklart är jag nervös och det finns en rädsla för att dom inte vill höra det jag har gjort, utan dom vill bara höra hur olikt det är från något dom gärna vill förknippa mig med. Det är det som jag tycker är både kul och jobbigt. Men kan jag få en ung jävel att tänka ”fan, det här påminner lite om den där Mwuana-låten” när dom lyssnar på en gammal Mauro Scocco-låt eller Fleetwood Mac, så är det sjukt kul. Det behövs bättre källor till musik idag.

Låten som sticker ut allra mest här är ändå ”Stanna kvar”. Kan du berätta om när du skrev den och vilket mindset du var i då?
– Den är gjord precis så som man tror att en sån låt ska göras. Den är gjord ute på en jävligt liten ö i skärgården, i en polares pappas gamla fiskestuga. Jag skulle beskriva det som en skärgårdsromantisk miljö. Det var som baksidan i den här ”Pripps Blå”-reklamen, när det blivit för många bärs och någon har börjat snea lite, du vet. Det är där och då den görs.
– Sen måste jag ge en big up till Ruben (Ruben East, reds anm), för han har varit med mig hela vägen. Det är han och jag som har skissat ihop alla låtar på den här EP:n. Jag har inte hittat någon som Ruben sen jag började jobba med Chords & Collén. Ingenting är samplat utan all gitarr och all sång är inspelad med den här micken i en setup som vi tog med dit.

För i Mwuanas fall får det aldrig vara för enkelt.
– Och det där har jag saknat! Att det måste vara en utmaning när du gör någonting. Det kan inte vara så enkelt hela tiden. Det blir helt hjärndött. När jag skriver texter måste jag tänka och känna som fan, så när jag ser en producent som bara pillar på något och säger ”beatet är klart”, då är det liksom ”nä, jag kan inte komma med mig på det här. Vi måste ha krigat mer, även om det låter fett bra”. Nu vet jag hur det är gjort, så för mig är det helt dött. Du måste också investera i dig själv som producent, det är fett viktigt. Jag har inte lagt märke till det förrän på senare tid, att jag verkligen uppskattar när det sker. För det är inte fan inte svårt att göra beats idag.

Det där är ganska intressant med dig och går i linje med allt vi har pratat om. Det måste liksom vara lite svårt hela tiden? Vissa människor fungerar ju så.
– Ja och självklart vill jag ju inte att det ska vara så. Om det nu är så att jag går och framkallar det undermedvetet för att röra om i grytan så är det inte bra. Samtidigt som jag vet om att det faktiskt är friktionen som gör att du växer. Det är så jävla sant. Lika mycket som man utforskar andra saker hos sig själv så är den känslan så outforskad hos mig; att prata om det här med att ha motstånd, samtidigt som man hela tiden jobbar mot att inte ha motstånd… skrockar han lite uppgivet.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Erik by Erik

Från Kingsize Magazine #5 2020.

Efter genombrottet med ”Snabba Cash” har skådespelaren Matias Varelas karriär kantats av enorma framgångar – men även karaktärsdanande bakslag. Nu är skådespelaren, med basen i Stockholm, åter aktuell i rollen som Lucius i demonregissören Ridley Scotts nya storsatsning, ”Raised By Wolves”, med premiär på HBO Nordic i december.

Det har varit en speciell tid för oss alla under 2020. Hur har det senaste halvåret sett ut för dig personligen?
– Det har varit annorlunda såklart. Man har märkt att allt har varit ur balans och att folk varit nojiga. Men förutom det negativa har det varit en ganska lycklig tid för min familj och mig. Vi har skaffat ett lantställe och parallellt med att vi har renoverat det har jag fått mitt första jobb i Spanien, i en TV-serie som var fjolårets största hit i den spanskta- lande världen. Jag fick en stor roll i andra säsongen, vilket var kul eftersom jag nästan hade tappat hoppet om att spanjorerna skulle upptäcka att jag faktiskt har spanska rötter. Så jag pendlade mellan lantstället i Norrland och en liten ö utanför Marocko, som heter Hierro, under större delen av pandemin, och det var självklart väldigt speciellt.

Jag såg om ”Stockholm Boogie” nyligen, där du hade en liten roll. Och jag funderade lite på vilket skede i livet du befann dig på när den spelades in?
– Jag var arbetslös skådis. Jag fick inte förtroendet att fortsätta med ”Nya Tider”, serien på TV4 där jag hade en roll. I ”Stockholm Boogie” hade jag bara en inspelningsdag, där jag skulle spela en pastisch på en Södermalmare. En hipster innan begreppet ens fanns. Så de var tidiga, tvillingarna Lindgren (John & Karl-Uno, reds anm), med den filmen måste man ändå säga. Jag hade liksom inget att förlora. Jag hade ställt in mig på att aldrig kunna leva på att spela teater eller jobba med film. Det var en enorm glädje att få filma, bara för en dag, för att sen återgå till mitt vanliga liv dagen efter. Jag tror jag hade kommit in i byggsvängen då, efter en tid inom hemtjänsten.

Men några år senare vände allt med rollen som Jorge i ”Snabba Cash”. Hur gick det egentligen till när du landade den rollen?
– Det var en process, verkligen. Daniel (Espinosa, reds anm) var långt från säker på mig i början. Det var viktigt att rollen som Jorge blev rätt, och vi hade ett antal olika provfilmningar och samtal. Vid någon tidpunkt märkte jag att han var redo att sätta igång att jobba med mig, att han hade givit sitt tysta godkännande. Det blev ju verkligen en vändning på alla sätt.
– En rolig grej, som inte riktigt kommit fram, är hur filmen hamnade på Holly- woods radar. Den kanske viktigaste detaljen, som gjorde att vi alla som var med i filmen nu jobbar internationellt, var att när den kom ut på bio så låg ”Avatar” etta i hela världen. Förutom i ett land, och det var i Sverige. Här hade ”Snabba Cash” petat ner den från förstaplatsen. Så någon studioanalytiker i Hollywood måste ha uppmärksammat det, vilket gjorde att Martin Scorsese tog den till USA och satte sitt namn på den. Det gjorde att (Kinna- man, reds anm), Daniel (Espinosa, reds anm), Fares (Fares, reds anm) och jag kunde ta oss in på den amerikanska filmmarknaden. Lite kul är det ju, med tanke på att ”Snabba Cash” hade en lika stor budget som en enda bildruta i ”Avatar”.

Efter ”Snabba Cash” följde en ström av snabba framgångar och karriärskurvan pekade spikrakt uppåt. Men plötsligt stannade allting av. Hur var den upplevelsen?
– Allt flöt på efter genombrottet. Min sambo och jag väntade vårt första barn och jag befann mig i London för att spela in ”Assassin’s Creed”. Den väntades göra stor succé, men efter det tystnade precis allting. Det blev så tyst att jag hann bli rädd på riktigt. Jag kommer inte från en bakgrund med pengar, så jag insåg att jag behöver göra något så att vi inte skulle behöva sälja vår bostadsrätt som det var tänkt att vårt barn skulle växa upp i. Jag tog ett jobb som flyttgubbe och minns att jag lyssnade på mitt sommar- prat i flyttbilen på väg till något jobb. Jag kände mig inte speciellt framgångsrik i det ögonblicket. I efterhand har jag ju förstått att ett uppehåll på fyra, fem månader är en helt normal period av tystnad för en skådespelare. Men det förstod jag inte där och då.

Så här i efterhand, hur viktig anser du den perioden ha varit för din utveckling?
– Den var A och O. Många i min närhet uttrycker ofta att det var det bästa som kunde hänt mig. Att få den smällen på
hakan vid en ålder av trettiofem gör att jag idag är mycket mer mån om mitt yrke. Jag tar det på mycket större allvar. Att det inte blev en tvåa av ”Assassin’s Creed” direkt efter den första, det var avgörande för mig. Det är i kölvattnet av motgångar som man förstår vem man verkligen är.

Sen 2010 har du annars jobbat oerhört mycket och konsekvent. Hur gör du för att varva ner mellan dina olika filminspelningar?
– Jag har två små barn och en sambo som, hur krämigt det än må låta, är min bästa vän. Det jag gör är för dem. Många av mina kollegor på den internationella scenen har en helt annan livsstil än jag. När jag inte jobbar har jag ett ganska normativt liv. Jag hämtar och lämnar på förskolan och har lyxen att bestämma vad vi ska äta till middag. Sen tränar jag för att hålla mig frisk och i form för kommande jobb och träffar vänner, såna som jag växt upp med. Utöver det har jag mina ”kontorstimmar” där jag läser manus två, tre timmar om dagen. Där är jag noggrann och försöker verkligen fokusera för att se vad det kan bli och om det kan passa mig.

Innan pandemin slog till spelade du in Ridley Scotts nya TV-serie, ”Raised By Wolves”, i Sydafrika. Hur var det att jobba med en så pass mytomspunnen regissör?
– Det finns ju en kategori regissörer som börjar bli lite till åren nu. Spielberg, Lucas, Coppola, Scorsese, Cameron med flera. I den skaran ingår Ridley Scott. När Scorsese tog ”Snabba Cash” till USA, och man förstod att han sett mig arbeta, infann sig en stark känsla av ödmjukhet. När jag nu aktivt skulle jobba under Ridley Scott blev den känslan än starkare.

Du nämnde att den här generationen regissörer kommit till åren, hur upplevde du honom som yrkesman och människa?
– Han var oerhört vital. Boxades på morgnarna och höll på. Jag kan bara önska att jag är i hans form när jag blir åttiotvå år gammal. Med det sagt är han otroligt bestämd. Han har ju tagit ett knä inför drottningen av det engelska imperiet, Sir Ridley Scott. Anledningen att jag nämner det är att det finns en aura av övermänniska runt honom. Han är mycket väl medveten om att han är just Ridley Scott.

På stora produktioner kan det ju gå månader utan att de största regissörerna ens pratar med sina skådespelare. Fick ni något ”moment” under inspelningen?
– Han sa någon gång till mig personligen: ”keep up the good work. You’re doing good.” Det var fint. Men det handlar i slutändan om ett jobb. Han är ju inte där för att berätta för mig hur jävla gullig jag är. Jag får bra betalt för att göra det han vill att jag ska göra. Världen har förändrats. De stora filmstjärnornas era är likt dinosauri- ernas. Kommer du inte i tid, har massa åsikter eller inte kan texten, så kan du räkna med att bli bortskriven från de kommande avsnitten. Oavsett vad du heter. Branschen har gått igenom en sån stor metamorfos att enskilda medarbe- tare inte har den makt de brukade ha. Tycker Netflix att en skådespelare är jobbig, då jobbar inte han på Netflix något mer. Det är helt enkelt högre krav på hur man beter sig idag. Och den utvecklingen har gått snabbt sen jag började jobba för elva år sen.

Om du får bestämma över de kommande tio åren, hur ser din framtid ut då?
– Kan de närmaste tio åren se ut som de två senaste gjort så är jag mer än nöjd. Att få varva stora produktioner, hemma och internationellt, med att spendera tid med mina barn och min sambo. Den balansen känns optimal. Men också förmågan att fokusera på det som ligger framför dig för stunden, utan att sväva iväg och tänka på nästa projekt. Det har nog med ålder att göra, förmågan att vara i nuet. Det enda du kan göra är att göra så bra ifrån dig du kan. För man måste komma ihåg, att dagen kan komma, då telefonen slutar ringa, och man blir flyttgubbe.

Intervju: Nicholas Bonde
Foto: HBO Max

“Chafic är anledningen varför jag startade med musiken.”

I unga år förlorade Malmö-artisten Jos-F sin storebror, tillika Advance Patrol-medlemmen, Chafic. Det kom att påverka hans liv under uppväxtåren och framåt, när en förebild och familjemedlem rycktes bort. Men musiken hade funnits där sedan barnsben och med årens lopp började han skapa själv. När hans mor sedan oväntat gick bort 2018 fanns tankar på att lägga ner musiken helt och hållet. Istället satsade han återigen och vill nu göra sin mamma stolt, med sitt debutalbum där Mwuana och Frej Larsson finns bland gästerna.

26-årige Josef ”Jos-F” Mourtada har under flera års tid gjort sig ett namn på hiphopscenen i Malmö, med ett flertal samarbeten och singlar. Introduktionen till att skapa egen musik kom först som 18-åring då han ville hylla sin storebror Chafic Mourtada, som gick bort 2002 och var medlem i gruppen Advance Patrol.

– Chafic skulle fylla år så ville jag dedikera en låt till honom, sen inget mer än det. Jag skrev och sjöng på engelska. Jag hade inte riktigt taktkänslan förstod inte riktigt hur man räknade bars eller hur man strukturerade låtar. Så jag skrev låten och spelade in den hos Juan Havana. Jag älskade upplevelsen även om låten inte blev speciellt bra, haha. Efter det introducerades jag och började jag göra låtar med producenten Shaano Beats, av min nära vän Kurdo. Jag och Shaano höll på ett tag med musiken och fortsatte släppa på engelska. Efter några månader började jag på svenska och min första officiella singel släppte jag med Lilleman…sen har det bara fortsatt efter det.

När Jos-F blickar bakåt så var inspirationskällorna främst inom amerikansk rap såsom Nas, Mobb Deep och 50 Cent samt föregångarna på Malmöscenen; Advance Patrol och Lilleman.

– Jag har alltid haft musiken i mitt liv på ett eller annat sätt. Jag kan minnas att jag kunde sitta med AP när dom skrev på sina texter, när dom freestylade och hypade upp varandra.

Jos-F återkommer flera gånger under intervjun till betydelsen av familjen. Han var bara nio år när storebrodern Chafic Mourtada gick bort i april 2002. Jos-F minns tillbaka:

– Jag har många goda minnen av Chafic han var alltid i centrum och kunde ta plats utan att anstränga sig. Jag kunde minnas när vi kunde promenera och prata om allt möjligt, han lärde mig knyta skorna och hem telefonnumret som jag än idag kan minnas även om vi inte använder hemtelefoner haha.

Men det var långt ifrån självklart att Jos-F skulle hamna på en bana av kreativitet och skapande. I samband med Chafics bortgång upplevde han sig tidigt missförstådd i skolan, och kände sällan eller aldrig glädje i unga år. Det resulterade det i upprepade bråk med skolkamrater och som tolvåring blev han knivhuggen, varpå ”vänner” vittnade emot honom i efterspelet till händelsen.

– Jag kände mycket hat och ilska för världen och som tonåring började jag med skit, hänga på gatan och områden, tjäna snabba pengar. Men efter några år efter så började jag ta tag i mitt liv. Började plugga, blev klar med min utbildning, skaffade egen bostad och umgicks mer med familjen.

Bara för ett par år sedan kom ännu en stor motgång för familjen, när hans mor lämnade jordelivet.
– 2018 dog min mor, då hon fick plötsligt hjärtstopp. Detta tog på mig och hela familjen. Jag ville lägga av med musiken. Men två år efter så fick jag ryck och jag kände att jag vill fortsätta med musiken, och göra min mor stolt. Chafic är anledningen varför jag startade med musiken. Det finns inte en enda dag jag inte tänker på honom och min mor.

Nu är det dags för debutprojekt. Berätta om processen att spela in skivan.

– Det känns bara rätt nu! jag har aldrig varit lika nöjd med min musik som jag är nu, jag känner bara att det är dags för mig att släppa något officiellt. Det har verkligen tagit en lång väg men det har varit värt varenda sekund. Jag har många olika vibes på EP:n, både mörka och glada låtar.

Du har samarbetat med Mwuana för ”Drömmer Om”. Berätta!
– Jag känner Mwuana sen flera år tillbaka. Alltid när han varit i Malmö så har vi träffats och snackat. Vi hade alltid pratat om att jobba ihop och så en dag ringde jag honom och berättade min idé om en låt. Han gillade låten som producerades av en god vän, Mario Dri. Sen åkte jag upp till Stockholm vi gjorde videon. Mwuana är en riktig broder, inte ofta man träffar på en så god människa.

Du har släppt musik i ungefär fem år nu. Var ser du dig själv om ytterligare fem år?
– Förhoppningsvis har jag startat något stabilt där jag kan erbjuda andra förutsättningar jag inte fick själv. Att göra det lättare för andra upcoming artister. Jag har förlorat många bröder på gatan och hoppas en dag kunna bygga upp något för att ta ut unga killar från gatan och vägleda till något bättre.

Intervju av Tobias Carlsson

Foto: Press

Från Kingsize Magazine #5 2020.

20-åriga sångerskan och texförfattaren Mona Masrour, från Stockholm, är inom kort aktuell med debutalbumet ”Scener”. Redan förra året kom debutsingeln ”Med tiden” och tidigare i höst gästade hon Yasins album ”More To Life”. Hennes musik beskrivs gränsa mellan r&b och soul – med hyllningar av artister som Imenella och Sabina Ddumba. Vi träffade Mona och Nisj i studion för ett samtal om skapande, processen och integritet.

På ett långsamt bastungt beat glider Mona Masrours sång in. Hon ömsom viskar och sjunger fram ”Försöker hitta frid, allting som händer jag ser förbi, du kan ta min tid, om du behöver du borde säga till, de ingen, ingen som kan göra nåt för mig, jag har mina, som har min rygg”. I studion sitter Mona Masrour, iklädd ett par jeans och en hoodie, hopkrupen i en soffa medan Nisj spelar upp de första fyra låtarna som är färdiginspelade. ”Om jag nånsin behöver, jag har bröder, dom är en bil bort, och mina tjejer är down också, jag vet försökte, va rak me dig, men du vill inte lyssna, nu de försent för det, jag drog mig undan, fokusera mig igenom, en låt i taget”.

Hon fingrar på mobilen med sina långa, spetsiga naglar. Det har gått tre år sedan hon träffade producenten Nils ”Nisj” Svennem Lundberg (producent bakom bland andra Silvana Imam, Adam Tensta, Jelassi) som har lett fram till ”Scener”, ett debutalbum som släpps i början av december.

Nisj och jag växte upp med album och att man fick vänta och aktivt leta efter musik, gjorde upptäckter på nattklubbar, festivaler, genom musiktidningar och radio. Intresse och att utöva musik krävde tid och pengar. Mona Masrour har fått det mesta direkt genom telefonen. Att ha tåla- mod har varit en utmaning för 20-åriga Mona Masrour.
– Jag tror i min generation har vi i oss att allt ska gå fort. Det är lättare idag att göra musik. Det är bra på många sätt, men det gör också att värdet dras ner. Jag behöver att det ska gå långsamt men var ivrig och ville ha det snabbt. Jag hade varit i studion med Nils några veckor och sa ’ska vi inte släppa nu?’. Jag kände mig stressad och ville visa att jag gör någonting i studion, hade höga förväntningar på mig själv och vad jag förväntades prestera. Många i min närhet kunde inte heller greppa och frågade hela tiden ’vad händer, när kommer låten?’.

Nisj fyller i:
– Vi pratade mycket om att medvetande- göra var musiken kommer ifrån, hur en process kan vara, att fråga sig själv ’är det här rotat i mig?’. Det är viktigt att veta vad det är man gör för att kunna stå för det. Och vi jobbade mycket med Monas syn på prestation. Det handlar inte bara om att skriva en text, sjunga in och så är man klar. Att man bara är i studion och pratar och får insikter är också att prestera och en del i processen.

Mona fortsätter:
– Jag var stressad och för nyfiken för mitt eget bästa. Jag kom i kontakt med annat folk än Nils och sprang iväg på möten med stora bolag. Jag försökte göra musik på andra sätt med andra, men det klickade inte. Det fanns möjligheter riktigt tidigt att kasta mig in i något där jag inte hade varit redo och de inte förstått min kreativitet. Jag utesluter inte annat längre fram, men jag hade inte fått ur mig de låtarna jag har gjort nu, säger Mona Masrour och det känns som att hon nu ser tillbaka på den tiden som om det var i ett annat sekel, som om det var en annan Mona, som nu trots ett fåtal dubbelsinglar, några gästinhopp och ett kommande debutalbum besitter en helt annan erfarenhet.

När Mona Masrour gick på gymnasiet började hon lägga ut klipp på Instagram. Hon gick på en musikskola och när hon tröttnade på skolarbetet smet hon iväg till ett reprum för att sjunga covers på gamla låtar hon gillade. Hon visade inte sitt ansikte och kontot var länge låst. Hon hade inga planer på att det skulle leda till att hon skulle släppa musik. Det mesta var på engelska men så gjorde hon och hennes tjejkompisars anthem, ”Mina” av Jëlly. Genom en väns fasters barndomsvän letade sig videon fram till Nisj som beskriver hur han uppfattade Monas talang.
– Oftast med såna klipp är det sångare som är ganska duktiga tekniskt, svenska ”Idol”-tekniskt bra, inte ”American Idol”-tekniskt bra. Mona är inte i något av de facken. Mona var mer än en röst. Hon sjunger inifrån, från hjärtat och själen och har en egen identitet. Folk blir berörda. Hon var bara 17 år då men jag såg en jättefärdig själ. Hon sjöng och skrev soul på ett så intuitivt sätt.
– Jag utgår alltid från vem det är som sitter framför mig. Försöker hitta intention, identitet, innan jag kommer med idéer. Jag vill inte vara för aktiv, det är lätt att säga ’du borde göra ett sånt här album’, att föreslå något som den inte vill, särskilt mot en 17-årig tjej. Jag kände ett ansvar att sätta tonen. Det har varit en utmaning att jobba med en person som inte har någon erfarenhet, men som samtidigt var färdig där det betyder något.
– Jag hatade det, säger Mona Masrour och skrattar. Jag gick på gymnasiet, var skitosäker. ’Hjälp mig!’ tänkte jag. Det enda jag visste var att jag inte var klar. Han bara ’du är klar’. Jag skriver och har fastnat, och är säker på att jag har fastnat. Han bara ’nej, du har det, sättet du skriver är unikt’. Det är den processen som gjort att det tagit lång tid. I början var jag osäker på om det jag gjorde var bra. Vi experimenterade och testade olika saker för att jag skulle hitta min röst och tro på mitt uttryck. ”Stanna i stunden” var första låten som kom i ett flow där jag kände mig nöjd, jag var närvarande från början till slut. Då började jag tro på att det kunde bli något.

Rappare skryter med att skriva texter på några minuter, musiken knappt mixas och mastras innan det släpps. Men inom popvärlden anlitas ett gäng olika låtskrivare för varje låt för att så effektivt som möjligt maxa hitpotential, Spotify går ut med att artister borde släppa mycket musik ofta – då tar Mona Masrour en annan väg. Det har fått ta tid, hon har gått på djupet av sitt konstnärskap, har inte haft en färdig mall.
– Det är som ett pussel, jag har massor av känslor jag testar. När jag är i det fattar jag inte själv vad jag vill säga, vet inte vad jag skriver om. Jag kan bli chockad första gången jag hör låten. Efteråt kan jag koppla det till en viss händelse eller person. Först hatade jag skrivprocessen, det var intressant men så utmanande. I början var jag skitlack när jag inte fattade vad jag skrev om. Jag kunde inte ta hjälp av andra, jag kan ju inte ens förklara till en annan vad jag vill få sagt. Med tiden lärde jag mig att förstå mig själv och mitt skrivande bättre och det handlar om tålamod. Det är mycket jag behöver få sagt och mina känslor ryms inte i en låt. Idag litar jag på att tar jag min tid så kommer jag få allt sagt tillslut, inshallah.

Mona Masrour är noga med att skriva mycket metaforer och inte för detaljerat.
– Jag har svårt att uttrycka mig för tydligt om saker jag gått eller går igenom. I min musik finns trauman men jag känner på dem bara. Jag har börjat ventilera lite, berätta om det som händer omkring mig, relationer jag har i mitt liv, mina tankar. Men det finns mycket som jag ännu inte pratat ut om med den eller dem det berör. Vissa saker måste jag säga i livet innan jag säger det på mitt album, för att det ska vara äkta.
– Jag tycker det kan vara en bra grej också för låtarna blir mer öppna att tolka för den som lyssnar. Jag vet att det jag sjunger om inte är okända saker, det är många som kan relatera till det. Plus svenska språket och svensk musik är fett övertydlig. Musiken jag älskar att lyssna på lämnar utrymme för mina känslor att ta plats och det är så jag vill att min musik ska kännas också. Jag gillar att göra musik som känns nära, känslosam musik. Så som musiken jag lyssnat på varit en trygghet för mig hoppas jag vara den tryggheten för andra.

Även för Nisj har det varit lärorikt och ett annat sätt att arbeta på.
– Det har varit en väldigt öppen process och mycket improvisation. Inte ett traditio- nellt låtskrivande ’nu sätter vi oss ner och skriver en låt om det här temat’. Jag tror att det är en mer manlig grej, killar går ofta in i studion och letar efter ett koncept eller ett tema att gömma sig bakom för vi är tränade att klä ut våra känslor. Mona har ingen mask när hon skriver. Hon vet aldrig vad hon skriver förrän hon skrivit en stund, hon går bara på känsla i början. Under ”Stanna i stunden” började hon plötsligt gråta men hon visste inte varför. Det har öppnat upp mig att skapa mer utifrån rena känslor.

Namn som flyger i studion är Jhené Aiko, SZA, Summer Walker, FKA Twigs, Rosalía. Cherrie. Mona Masrour växte upp med all möjlig musik, hennes pappa brukade spela Oum Kalthoum, blues och country. När hon var 14-15 hittade hon till modern r&b och kände sig hemma. Det är lätt 2020 i en storstad i Sverige att glömma att Sverige traditionellt är ett väldigt vitt rock- och popland. Vi är fortfarande väldigt långt från den amerikanska musikhistorien, där rhythm’n’blues och jazz gifte sig och blev soul. Där Motown, Stax, Kent och andra bolag kom att producera hits efter hits som letade sig upp på topplistor och blev en del av den tidens popmusik. Soul rönte framgångar hos såväl den svarta och vita publiken, i stad och på landsbygd. I Sverige fick r&b en viss framgång på 90-talet och början av detta millennium med artister som Titiyo, Jennifer Brown, Stephen Simmonds, Fre, Masayah och Awa Manneh. Cherrie banade vägen för den nya generationen nu. Fast r&b figurerar fortfarande i skymundan. Trots amerikanska storstjärnor och uppgången i England på senare tid med Jorja Smith, Mahalia, Raye, Tyson och genrens påverkan på mainstreampop och hiphop. Mona Masrour är medveten om att den musik hon gör troligtvis inte kommer spelas på kommersiella radiostationer eller slå på en bredare front.
– Framgång är viktigt. Jag vill bli rik, men inte till vilket pris som helst. Jag vill nå ut, men större prioritering är att nå ut rätt. Min mamma har knegat sönder sig hela mitt liv. Det vore själviskt av mig att vara ansvarslös i min process. Jag har jobbat stenhårt med det här. Jag vill hellre ha ett kvitto att det är välförtjänt. Och jag vet att mina tjejer kommer älska det, det är det bästa och räcker för mig.

Mona Masrour och Nisj diskuterar övergångarna, de ska jobba ännu mer med dem påpekar de. Inspelningen är gjord med en enligt Nisj ”drömmikrofon”. En som Drake brukar använda och som varit långt ifrån Nisj budget men önskan i många år. Nisj använde den första gången i en session med 070 Shake och Silvana Imam och fastnade på det detaljerade och luftiga soundet. Det är svårt att peka ut en specifik låt på ”Scener” jag tycker bäst om, och Mona Masrour förklarar att hon aldrig gått in i studion med tanken att spela in ”en stor låt, en banger” som ska sticka ut.
– Jag gillar när album har en röd tråd och hur en låt leder in i nästa och hur helheten rör sig framåt. Det är vad jag velat göra med ”Scener”. Det behöver inte vara övertydligt men det ska vara samma värld, som en film har scener. Som när du sett en riktigt bra film och du sitter kvar genom eftertexterna. Ibland vill man stanna i känslan en stund. Det är därför jag släppt dubbelsinglar. Jag gillar att låtar inte bara slutar utan du får något extra innan det är över.

Du har tagit in Guleed, Mazzo och L1NA i din värld. De låter verkligen som att de följer med dig in där.
– Jag har alltid sett upp till folk i Malmö. De är kreativa, gör sin egen grej och följer inte ramarna för svensk hiphop. De är bortkopplade från Stockholm och hur det mesta låter här. På samma sätt som identitet är viktigt för mig är det också viktigt i den musik jag beundrar och jag tänkte mycket på vem jag ville ha med. Om någon gästar min skiva betyder det att jag ser upp till vad den vågat skapa och att jag känner igen mig i deras musik.
– L1NA är en jag sett upp till extra mycket. Hon har pushat mig att flowa på nya sätt. Hon varken sjunger eller rappar, hon suddar ut gränsen och det är så inspirerande. Hon är före sin tid och jag tror vi kommer se fler artister som följer hennes fotspår, för om du tittar hur det ser ut i världen så är det fullt av artister som är melodiösa främst men som också kommer med punchlines.
– Det är viktigt för mig att bakk tjejer. Tjejer har det tuffare att ta sig in i branschen. De som tar emot oss, producenter, A&R:s, managers, är alltid män. Män har en skev föreställning om tjejers kapacitet och vi får kriga för respekten vi förtjänar. Många blir vingklippta tidigt. Många ger upp på vägen. Men jag hittade en väg och jag hoppas skapa ett exempel för andra. Det finns vägar och platser där du respekteras från start. Kasta allt annat.

Intervju: Marimba Roney
Foto: Christopher Cardenas

Från Kingsize Magazine #5 2020.

Den brittiske rapparen vill visa världen vem han verkligen är. På sitt andra album ”Tyron” blickar Slowthai inåt och släpper för första gången fram sina känslor.

Slowthai, eller Tyron Frampton som han egentligen heter, fick ingen höjdarstart på sitt 2020. Det var då lite mindre än ett år sedan rapparen hade släppt sin hyllade debut ”Nothing Great About Britain”. Han skulle uppträda på musikmagasinet NME:s gala. Men det gick inte som han hade tänkt sig. Med lite för mycket alkohol i blodet drog Slowthai ett snuskigt skämt om galans programledare Katherine Ryan uppe på scenen. Skämtet gick inte hem hos
publiken. Utbuad och skriken på fick rapparen panik, tappade humöret och slängde ett glas mot sina åskådare.
Händelsen förändrade Slowthai. Corona kom och tillät rapparen att stanna upp, reflektera över sitt senaste år av ständigt turnerande och hårt festande. Slowthai hittade Tyron Frampton. Han hittade sig själv. Och snart växte också behovet av att dela med sig. Nu är rapparen tillbaka och den här gången för att visa världen vem den verkliga Tyron Frampton är.
– På grund av omständigheterna i livet, var jag är just nu så känns det rätt. Att jag är i rätt sinnesstämning för att kunna prata ut. Jag gick vidare. Vilket är svårt. Jag har varit mer fokuserad på att blicka inåt för att visa vem jag är, och vem jag inte är.

Slowthais andra album är betitlat ”Tyron” och är uppdelad i två olika sidor, sidorna representerar rapparens två personligheter. Den första kanaliserar den arga och frustrerade Slowthai och den andra rapparens snälla sida. Den som bara gillar att vara hemma med sin familj och ta det lugnt.

Hur kom du på idén med de olika sidorna?
– Genom att göra musik. Det fanns så många lager av mig som kom fram. Jag testade olika grejer, olika röster. Både på en aggressivt röst, där det inte fanns så mycket problemlösning. Och sedan en mjukare sida av mig. Där jag visar det jag lärt mig över tid, lärt mig om livet. I början försökte jag blanda låtarna, men det funkade inte. Det blev för mycket upp och ner. Så då gjorde vi om det till två sidor, två olika sidor av min personlighet.

Skulle du säga att den nya musiken är en reflektion över ditt år ute på turné och händelsen på NME-galan?
– Jag tror att det handlade om att ta sig igenom det. Fuck det där, liksom. Det är så här det är. Det handlar om att komma tillbaka till verkligheten. Att inte vara Slowthai utan Tyron.

Vad menar du med det? Hur skiljer sig Tyron och Slowthai åt?
– Tyron – det är personen som är med sina vänner och är chill. En happy go lucky-kille som blir frustrerad över grejer. Slowthai är bara en arg liten motherfucker. Jag tror att vi alla har den personen inom oss. I alla fall om man har växt upp där jag har växt upp. Men nu har jag kommit till en ålder där jag känner att det där bara är idiotiskt.

Att berätta om sig själv innebär också att man måste vara mer personlig. På så sätt skiljer sig ”Tyron” åt från Slowthais debut där rapparen snarare använde musiken för att kritisera samhället.

Hur känns det att dela med sig av sig själv och sitt inre liv med alla dina fans?
– Det är svårt att känna sig bekväm och självsäker när man är så ärlig och sårbar. Men jag känner att jag gör det här för att hjälpa människor på deras resa, genom att använda min egen upplevelse för att kanske kunna hjälpa någon annan. Det är svårt, men samtidigt är det bra. Att lätta på hjärtat helt enkelt. Det är mitt sätt att gå i terapi. Så får andra tolka det som de vill.

Intervju: Morgan Storesund Skarin
Foto: Crowns & Owls

Aktuell med solo-debut.

2021 markerar 20 år sedan Ison Glasgow debuterade tillsammans med Fille Danza som den numera folkkära duon Ison & Fille. Men man sysslar inte med rap utan att ha ett ego – och nu är det dags för 40-åringen att ta sin egen plats på tronen. För Kingsize berättar han om solo-debuten, tvivel, inspirationen från bortgångna Nipsey Hussle och varför han ville sluta med musiken.

Det är lätt att måla upp en superhjältebild kring framstående personer – vare sig det är en idol, förälder eller rapikon. Men i slutändan är alla människor. Det gäller även Ison Glasgow, som själv är ett fan av superhjältar sprungna ur serietidningar.

För trots att han i över två decennier varit en framstående del av Sveriges numera största genre, kan den mänskliga hjärnan fortfarande framkalla tvivel. Ett tvivel som sannerligen inte hörs i musiken, men av allt att döma funnits där. Det framkommer snabbt när vi sätter oss ner för att prata om hans första släpp som soloartist. Precis som för många andra som kan kalla sig veteraner, grundas mycket i att åldras inom rap.
– Jag var inte säker själv vad jag hade att säga innan jag började. Vad fanns det att säga? Jag har hållit på så länge, jag kanske har dragit varje story och varje rim. Det kanske är tråkigt nu? Men låt mig försöka åldras som vin istället för mjölk. För det är många – jag pekar inte någonstans, för det är många i min ålder som gör bra musik – som åldras som mjölk. Så jag försökte bara hitta mig själv, hitta viben och hitta frekvensen. Det är en kul känsla att släppa solo, men det har inte riktigt landat hos mig.

En del handlar, förstås, om något så simpelt som vanans makt. Och kraften man kan få av bryta densamma.
– Jag trodde inte att det skulle kännas annorlunda för man har hållit på med musiken så länge, jag och Fille. Men jag märker nu att när man släpper solo när man har varit i musikbranschen i över 20 år, det är skönt att ha den här känslan när man är lite nervös och lite ängslig över vad folk ska tycka. Den sista tiden när vi gjorde musik – och nu pratar jag bara utifrån mig själv – det kändes som man jagade draken. Man jagade luftslott.

Efter duons senaste album ”Vackra liv” (2019) slutade Ison att göra musik.
– Jag tror jag bara tappade mig själv. Jag visste inte riktigt vem jag var utan Ison & Fille, även fast vi inte splittrades. Jag är så van att ha det som min krycka. Så jag tror att jag slutade med musiken för att jag inte hade kul med det. Det fanns ingen glädje i det och att fortsätta solo var inte min plan.

Och även här framkommer en del tvivel, men också fåfänga – som Ison själv uttrycker det.
– Det känns som att när vi kom så var vi väldigt mycket ansiktet utåt för en viss typ av människor som kom från en viss typ av område och som levde på ett visst sätt. Nu finns det en miljard! Man blir lite fåfäng och känner sig inte lika viktig. Så för att svara på din fråga så handlade det lite om fåfänga, om att hitta mig själv och att jag var osäker om människor såg på mig som tillräckligt bra. Det är såna tankar man får när man sitter hemma för länge, man måste ut och träffa människor, haha.

Men samtidigt blir ”Tronen” nästan som förut, då mycket av arbetet har skett som en duo. Denna gång med vännen, kollegan och producenten Miki Asante. En person som också varit en av de som pushat Ison att faktiskt fortsätta släppa musik. De båda återupptog en kontakt när Ison gästade Lilla Namos senaste EP ”QUEENS”.
– Jag är inte den bästa studioråttan och det var ingen lätt grej att dra ur mig ur grottan, men han ringde mig varje dag och vi har bollat hela tiden. Miki är en person som vet hur man sätter igång en. Han sa ”om du inte har kvar the magic, det är lugnt!”, haha. I mitt huvud är jag the greatest rapper of all time, du kan inte säga sådär till mig! Det var verkligen hans vision och hans vibe, tillsammans med mina texter och hur jag kände. Så det var verkligen en 50/50 joint venture, om man säger så.

Men det är fler personer som sporrat Ison att fortsätta med rap. Han nämner David Druid, som han jobbat med på Morgonpasset, och kanske framförallt rapparen REZ som han spelat in en kommande låt med.
– Han har en så ung och mäktig energi, han vill bara outrap the fuck out of everybody! Varje gång vi sågs kollade han på mig och sa: ”jaha, när ska du och jag in i ringen och sparras?” och jag svarar du vet ”du vill inte ha något av det här, du vill inte ha något av det här”, haha. Men han svarar ”jo, jo, jag vill ha lite av det där”. Sen skickade han en beat till mig, vi sågs i studion och man fick the mean face, du vet. Det är därför jag nämner honom i introt för om jag inte hade fått den där sparrningen och han inte hade fått in mig i ringen igen genom att få mig att känna ”ey, den här motherfuckern tror att han är bättre än mig”… det kändes viktigt att skicka ut hälsningar till människor som betytt mycket för mig i den här processen. Jag behövde utmaningar, jag behövde en challenge.

I år markerar ju faktiskt också 20 år sedan du debuterade. Var det viktigt för dig att sätta ett eget avtryck på genren?
– Absolut. Superbra fråga. Men det blev viktigt för mig för kanske bara 1-2 år sen. Henok Achido är min guy, jag älskar honom och han är en av dom bästa artisterna som Sverige har. Han brukar alltid kommit förbi mig och visa upp sina grejer och sen frågat mig, men jag har bara haft en gästvers eller något. Och du vet han är så rak på sak, det finns inget filter. Jag bara ”vad tycker du?” och han svarar ”det är nice, det är skitfett. Du ger bort verser gratis asså?”. Jag har tänkt på det här och nu när du säger det, det finns bara en Ison & Fille-legacy. Jag har ingenting att stå på. Fille har gjort fantastiska låtar, han har Al-Fadji, skådespeleriet och kommer med mer musik kan jag tänka mig… Han har tre eller fyra saker att landa på, jag kände bara ”fan, låt mig försöka göra någonting”.

Och det har han gjort. Soundet på EP:n ”Tronen” har en tidlös vibe som delvis är bombastisk och hård, men samtidigt graciös. Ett sound som för tankarna till producenter som Just Blaze, Kanye West och rappare som Jay-Z under sina glansdagar med Roc-A-Fella. Ett talande exempel är titelspåret, som också var den första låten som gjordes till ”Tronen”.
– Efter Namo-låten kom Miki och frågade mig vad jag lyssnade på och då lyssnade jag mycket på Pusha T, Jay-Z’s ”Reasonable Doubt” och precis kommit in på Benny The Butcher och Griselda-viben. Jag ville göra något simplifierat, något ruffigt där man kan höra att det är 100% jag. Jag försöker alltid tänka att rap antingen är krig eller boxning och när det kom till EP:n och musiken var det 100% krigsföring. Det var ”hur låter alla just nu?”, för jag kan inte utmana folk på det sättet men i min egna lane så behöver jag inte utmana den eller den. Ingen annan gör det här just nu. Jag vill helst vara unik, det känns kefft att vara en dålig klon av alla andra.

Första singeln är döpt efter Nipsey Hussle. Vad har han betytt för dig och vad symboliserar han för dig?
– Han symboliserar utveckling. Growth. Den här visionen av att tänka så mycket större om sig själv och verkligen se den här kungligheten i sig själv. Det finns folk som kan varje Nipsey-låt ord för ord, jag är inte en av dom, jag graviterade mer mot hans styrka. Det var som att höra Tupac prata. Varje gång han pratade – och inte var arg och ville skjuta folk, haha – så träffade det mig. Innan jag ens spelade in ”Nipsey” och den här EP:n så hade jag i mitt huvud att den här människan sporrar mig, han får mig att vilja prestera mer.

Ison tatuerade till och med Nipsey på sin hand, men poängterar att den inte bara är till honom.
– Låten är till honom, men samtidigt till oss som människor: mina systrar, mina bröder. Man ser ofta människor som inte når sin fulla potential, för att dom hela tiden tänker ”tänk om”. Fuck you! Gör det bara, sluta med det där snacket. Det är det ”Nipsey” handlar om, att nu sitter vi runt det här runda bordet och nu ska vi tänka som kungar och drottningar.

Han minns dagen han nåddes av beskedet om att Nipsey Hussle skjutits till döds.
– Jag var hemma. Jag var helt knäckt. När Tupac dog, då grät jag. Biggie, då satt jag bara i mitt rum och höll i hans skiva. Nipsey… det var så förvirrat för han var så ung och han var verkligen på väg till nästa nivå. Jag tror jag kände en viss besvikelse på världen, att han blev klippt i sitt egna område precis utanför sin affär… man blev så arg och besviken. Hur kände du?

Vi pratar ett tag om Nipsey Hussle och hans arv. En rappare som var på god väg att transcendera, att bli ett med världen och sin plats på den. Det var också vad Ison på sätt och vis ville göra med låten ”Milk & Cookies”. På låten gästas han av Leslie Tay, en artist som själv blivit beskjuten (om än inte i Sverige) och kommer från den problemdrabbade staden Malmö.
– Det har alltid varit hetsigt, under hela ens liv känns det som. Vare sig det varit i Stockholm eller någon annanstans. Men just nu, det är väldigt hetsigt. Det är väldigt mycket grejer som händer… det är inte dom bästa eller säkraste tiderna. Jag kände bara att om jag kan göra så att människor hamnar i den här lilla bubblan i en sekund och säga ”okej, lyssna. Jag säger inte ’lägg ner ditt vapen’, jag säger inte att du ska chilla helt och hållet från allt det där”, men om man bara kan hitta en gemensam stämning där vi är på en grillfest och softar för en sekund… det var den känslan jag ville få fram.
– I den låten ville jag också gå tillbaka till tiderna med Ison & Fille, HighWon och all storhet som vi har gjort. Det här är den perfekta spotlighten att belysa att vi har gjort någonting från hjärtat – Aleks, Hoosam, Pablo… alla de här människorna. Det är få gånger man stannar upp och klappar sig själv på axeln, eller sin broder eller syster på axeln. Jag är inte säker på om jag kommer släppa mer musik efter det här och det kändes viktigt att ta chansen att säga ”tack, jag uppskattar det. Vi är inte bortglömda, även om det kommer många nya ansikten nu och tar över så har vi lagt några av byggstenarna”.

Utöver Leslie Tay och Simeon gästar även Timbuktu på ett samarbete som är deras första sedan 2015, då de tillsammans med Finess kunde höras på låten ”Svart guld” – producerad av just Miki Asante. Men på många sätt är det här deras första ”riktiga” samarbete.
– Timbuk… Timbuk är inte från den här planeten ju. Han är en demi-god. Jag har alltid sett upp till honom, både som rappare och människa. Det är person som är så mäktig och man vill vara anknuten till greatness. Som jag nämnt tidigare är rap för mig boxning eller krig och jag har alltid velat gå in i ringen med the greatest. Petter… jag har gjort det. Ken… man har gjort det. Man har en lista på människor och med Timbuk ville jag verkligen se om han var så bra som alla sa att han var. Han var det! Jag ville dra in honom en gång till och på en låt som ”Faith”, som var lite knepig att skriva till, kände jag att jag behövde en till legendarisk människa. För när han säger saker – alla lyssnar. Det finns ingen som kollar bort.

Efter att ha nämnt att hans låga återigen är tänd men att det samtidigt kan bli det sista han släpper, försöker jag ändå få ur Ison ett definitivt svar kring hans framtid som artist. Efter att ha funderat några sekunder svarar han:
– Jag har i alla fall lust att fortsätta skriva. Innan ”Tronen” var jag i ett läge att ”fuck ord, fuck rim, fuck musik. Låt andra människor göra den här grejen”. Men nu känner jag att det finns lite mer att säga. Att jag inte är helt färdig. Jag trodde jag var helt klar men nu tänker jag att jag kanske ska säga some more slick shit, haha.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Andy Prhat

Från Kingsize Magazine #1 2021.

En gömd juvel i landets södra delar – så skulle man kunna beskriva RAHIMIC. Hon har redan prisats för sitt textförfattande och skiftar till synes smärtfritt mellan sång och rap, men trots det är vägen framåt inte glasklar. Vi tog ett snack med artisten som just nu är aktuell med musik till SVT:s succéserie ”Tunna blå linjen”.

Sångerskan och rapparen Sanna Rahimic har släppt musik sporadiskt sedan 2016, då hon debuterade på engelska med låten ”Bigger Picture”. Sedan dess har musiken dock varit på svenska, med tydliga inslag av hemstaden Malmö – vare sig det varit genom sång eller rap. Kärleken till staden – som delvis beskrivs som en hatkärlek – får hon också utlopp på i nya låten ”Drömmer om det”, skapad för SVT:s succéserie ”Tunna blå linjen”.

2019 kom debut-EP:n ”SANNA MINA ORD”, tätt följd av studsiga ”23” och känslan var att Rahimic verkligen var på gång. Men 2020 släpptes ingen musik alls. Trots detta skulle hon själv inte beskriva sig som perfektionist. Eller skulle hon?
– Nja, inte riktigt. När processerna för släppen blir för utdragna så tappar jag tålamodet och känner att jag bara vill släppa de direkt som de är. Det har jag gjort med tidigare släpp och därför har jag väldigt enkelt att ångra en del grejer i efterhand. Med det sagt så lägger jag även väldigt lång tid på att överanalysera varje steg jag tar, vare sig det gäller artwork, låttitel eller en rad i en låt. Därför försvinner mitt tålamod enkelt, för jag blir trött på mig själv. Så jag kanske är en perfektionist då? Haha.

Känslan är att det finns många sociala barriärer som hindrar dig, som du nämner på ”Intro”, bland annat. Att du lägger stor vikt vid att saker blir rätt och av rätt anledningar?
– Barriärerna är inget som jag upplever hindrar mig. Barriärerna är något man hanterar längs vägen. Jag personligen har väldigt höga krav på mig själv och är formad på ett visst sätt som gör att den enda som hindrar mig, är jag själv. Jag vill säga att jag skiter i vad folk tycker om mig, men jag är tyvärr inte där. Därför lägger jag mycket vikt vid att försöka göra alla som lyssnar på mig nöjda och jag försöker leva upp till den bilden som jag tror att de har av mig.

På samma låt nämner du även att du väntar på din respekt och kommenterar ojämlikheten mellan män och kvinnor som är artister, är det något som du känner har förändrats alls?
– Jag vill en dag bli respekterad av min hemstad, för jag har själv haft respekt för den sedan jag kom hit. Ojämlikheten mellan män och kvinnor tycker jag blir väldigt tydlig när det kommer till hur du är som artist. Självklart generaliserar jag nu, då det är omöjligt att prata om varje enskild artist, men det känns som att en kvinna kan bli sågad på fler punkter än bara det musikaliska uttrycket. Det handlar om hur hon pratar i intervjuer, hur hon klär sig och huruvida bra förebild hon är. När frågan om förebild kommer till män säger de enkelt ”jag har aldrig velat vara någons förebild” och jag tror egentligen det gäller samma för kvinnor. Men om en kvinna väljer att visa sin kropp, att prata om sexuella grejer eller röra sig på ett visst sätt säger man ”åh herregud kolla vad hon lär unga tjejer”. Det känns som att en kvinna väldigt sällan bara kan få lov att endast göra musik.

Du har belönats för ditt textförfattande, som är väldigt nära, direkt och personligt. Gör det det ”svårare” att skapa? Att du måste ha något att säga för att kunna göra en låt?
– Hehe, tack… Ja, det suger ibland faktiskt. Jag kämpar ofta med att bara lägga enkla rim för att det passar melodin. Jag kämpar med att kunna skriva feta bars utan att ha en röd tråd men det är fett svårt. Att hela tiden ha låtar med ”djupa” budskap eller en sensmoral är draining, ska ej ljuga asså. Ibland vill man bara snacka skit och göra en låt som man kan vibea med. Har sån stor respekt för alla som bara gör nice låtar utan och tänka på vad som sägs, allt måste inte alltid vara så seriöst.

2019 släppte du din debut-EP ”SANNA MINA ORD”, hur var responsen?
– Nu i efterhand kan jag inse att responsen var underbar. Jag är glad och stolt över att projektet togs emot med så fina händer. När jag släppte EP:n var jag dock inte lika nöjd. Jag lider av att aldrig vara nöjd dessvärre och någonstans i mitt huvud så hade jag fått för mig att jag skulle få en större push av den. Men jag lärde mig mycket av hela processen och hela mottagandet, den gjorde verkligen så att jag behöll båda fötterna på jorden. Jag är så tacksam för alla människorna som var involverade under den processen, EP:n hade aldrig kunnat bli till utan dem.

Du har varvat en del mellan sång och rap, är det något trivs med att kunna göra?
– Jaaa, jag älskar det! Det är skitkul. För att koppla tillbaka till mitt tålamod så blir jag lätt trött på att göra samma sak för länge. Det finns vissa delar i de två elementen som inte går att göra i den andra och därför är det skönt att kunna få utlopp för både den melodiska delen, men även den lyriska. Jag upplever att när det är rap så ska det vara mer tydligt och direkt medan i sången får man bara vila på beatet.

Känner du att du har hittat ditt uttryck och sound, eller är det något du fortfarande känner att du jobbar med?
– Nej, absolut inte! Jag blir så imponerad av folk som bara ”detta är mitt sound!” Vad är ens sound? Jag kan ibland känna att jag är all over the place… För varje låt jag gör, desto mer förvirrad blir jag över vad det är jag håller på med. Jag själv lyssnar på olika typer av låtar och så länge jag gör det kommer det dessvärre komma ut olika typer av låtar från mig. Däremot tycker kanske folk som lyssnar på min musik att jag har gjort samma låt 20 gånger, det är mycket möjligt. Men ja, det är så jag känner i alla fall, haha.

Just nu är du aktuell med låten ”Drömmer om det” från SVT-serien ”Tunna blå linjen”, hur kom det till?
– Det började med att min mamma såg en annons i tidningen om att Gipo skulle ha auditions för att starta igång ett nytt projekt där det skulle göras låtar som eventuellt skulle få vara med i en SVT-serie. Jag såg ordet ”SVT” och sökte direkt. Efter audition fick jag besked om att jag kom med och innan projektet drog igång på riktigt frågade Irya Gmeyner (filmkompositör och producent, reds anm) mig om jag ville testa göra en låt på en instrumental som hon hade. Vi gjorde ”Drömmer om det” sommaren 2019 och ja, den kom med i serien!

Du hyllar där din hemstad, vad betyder Malmö för dig?
– Asså det är ju stället som har gjort mig till den jag är, om jag ska snacka som en klyscha. Det har funnits perioder i livet där jag hatat allt som har med staden att göra och ibland älskar jag det. Det är en sorts hatkärlek. Vi har våra positiva sidor och våra negativa, men i slutet av dagen så finns det bara ett Malmö.

Känner du att fler börjar få upp ögonen för artister från Malmö och södra delarna av Sverige?
– Jag hoppas det. Men jag vet inte helt ärligt? Jag kan bara hoppas. Så att när nästa generation vill göra detta, så behöver de inte gå igenom samma dimma som resten gjorde för att komma någonstans. Den dimman har jag fortfarande inte lyckats tränga igenom, men jag hoppas att jag en dag gör det.

Vad kan vi förvänta oss av dig framöver?
– Förhoppningsvis mer släpp! Haha. Jag håller på med lite låtar nu, men jag vill verkligen försöka göra saker på andra sätt nu. Jag har innan bara släppt en grej och sen bara ”vad ska jag göra nu?” vilket har resulterat i att det inte har existerat någon som helst kontinuitet. Kontinuitet är dessvärre A och O och den är svår att bibehålla när man gör andra grejer på 100% men det är fan ingen ursäkt. Så jag vill försöka släppa grejer först när jag har en relativt säkrad plan på mina nästa steg. Med det sagt så hoppas jag att det släpps grejer under mitt namn i år!

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Gloriya Talebi

Aktuell med sitt första album på fem år.

Med viktiga och banbrytande skivan ”Cool” cementerade Broder John en speciell plats på den svenska hiphopscenen. En skiva som skulle ta drygt fem år att följa upp, där vägen dit kantats av både tvivel och sökande, men också en välbehövlig självrannsakan. Nu berättar han om tiden efter ”Cool”, varför nya albumet ”Drift” var tänkt att bli hans sista och hur han hittade tillbaka till glädjen.

Att kreativitet och skapande kan vara en plågsam och svår process är ingen nyhet. Men för somliga är det svårare än för andra. Mycket ligger i den tankekraft som ligger bakom varje låt och varje rad. Varje detalj, från det visuella till det konceptuella. Någon som blivit ett ansikte för detta är Broder John, som nu – fem år senare – ska följa upp sin viktiga och hyllade debutplatta ”Cool”. Och det har uppenbarligen inte varit något lätt uppgift för den 30-åriga nyblivna pappan. Men till slut hittade han rätt.

I framförallt sjöfarten har man historiskt använt sig av kompassnavigering, en metod vars användning sträcker sig hela vägen tillbaka till förra millenniets början. Det vill säga en effektiv och pålitlig sådan. Men för att få rätt kurs behöver man justera för vissa avvikelser. En av dessa kallas deviation, som innebär kompassen magnetiska nordriktning påverkas av magnetiska föremål ombord – och på så sätt stör den rätta riktningen. Liknelsen går att applicera på de första två åren som följde efter ”Cool” när Johan Bäckström, som Broder John egentligen heter, skulle följa upp lovorden efter debuten och färdigställa det som ofta brukar kallas ”det svåra andra albumet”. För svårt skulle det bli, både kreativt och personligt.
– Det var jävligt mycket spelningar efter det, då jag samtidigt försökte göra ny musik. Men det var av fel anledningar jag gjorde musik. Det var att ”nu tror jag att jag måste upprätthålla det här, jag måste höras för att det ska hållas uppe ett intresse… jag måste göra den här typen av musik, jag måste göra musik som låter som ’Cool’ för att det verkar ju funka”. Och jag gjorde jävligt mycket musik då. Det blev liksom en till platta egentligen, under processen av två år. Men när jag hade utkastet på den plattan så lyssnade jag igenom den och kände att ”jag gillar inte det här, jag går inte igång på det”. Jag fattade rent rationellt att det var något som mina fans skulle gilla, men jag själv gick inte igång på det känslomässigt. Det var inget som var nytt, inget som var progressivt eller kreativt med det. Det är bara jag när jag är bekväm.

Det gick så långt att han ifrågasatte en fortsatt artistkarriär.
– Så insikten som kom på vägen var att jag inte visste hur länge jag skulle vilja vara artist, för jag tyckte inte att det var så jävla kul. Just den här artistdelen. Det kommer ju med massa grejer som jag nog inte var förberedd på, egentligen. Eller så var det inte lika fett som jag trodde att det var, kanske.

Vad för grejer, typ?
– Dels uppmärksamhetsgrejen. När jag gjorde ”Cool” var jag på en plats där jag inte hade några förväntningar på mig själv, men inte heller utifrån. Så även om det var en jävligt jobbig process så var den skivan baserad på min egna vision av vad skivan skulle bli. Och jag märkte att när jag gjorde ”Cool 2” så hade jag gått ifrån kärnan till varför jag gör musik och bara försökte återskapa någonting som i mina ögon blev ett väldigt lyckat projekt. När jag insåg att jag hade tappat kärnan till varför jag gör det här, då försvann all glädje från det också. Det här är mitt jobb, jag måste få ha kul på mitt jobb. Jag har alltid älskat att göra musik, varför tycker jag inte om det här längre?

Det var också här det riktigt hårda jobbet skulle börja. Att, på sätt och vis, hitta sina egna magnetiska nordpol. Receptet blev att gå in i sig själv – och börja gräva.
– Det är en lite deppig insikt, men det jag kom fram till då var att ”okej, jag kommer lägga av efter det här”. Jag kommer göra ett till projekt, för jag känner att jag har någonting och då hade börjat plantera fröet till vad ”Drift” skulle handla om. Det här vill jag prata om för det känns viktigt för mig. Och så får det bli det sista jag gör.

En del av inspirationen skulle han hämta från August-prisade romanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru – en dystopi om terror och fascism i dagens Europa och om ett Sverige som tagits över av högerpopulism.
– Jag tycker att han har skapat ett narrativ som är typ oändligt. Jag blev så inspirerad av det och kände att jag ville göra något liknande i musikväg. Vad innebär det? Då kanske det innebär att jag lämnar Broder John i ”Drift”. Det var det som gav mig inspirationen och modet att göra skivan som den är idag, beslutet att jag inte skulle göra mer musik som Broder John. Det var då någonting klickade i mig. Och jag minns att jag kände att ”om det här blir det sista jag gör, då måste det få vara exakt på mitt sätt”. När jag gick in i studion efter det hade jag en helt annan approach till vad jag gjorde. Jag frågade mig aldrig om saker var bra eller dåliga, utan om det var rätt. Det har varit min kompass genom hela processen. Och nu är jag tillbaka på en plats där det är så jävla roligt att göra musik igen. Jag älskar att hålla på med musik. Så jag hoppas att det inte blir det sista jag gör.

Och tur för oss är väl det. I en genre som de senaste åren ökat explosionsartat både vad gäller utövare och kommersiella framgångar har den också till viss grad utarmats. Vägen till succé är kortare än någonsin och det finns endast ett fåtal som väljer att ta kreativa avstickare med andra slutmål än sina kollegor. Där motivationen har en annorlunda utformning. Där ”driften” sker på en annan frekvens.

Broder John är en av få albumartister inom svensk hiphop och där ”Cool” var ett helt eget ekosystem kan uppföljaren ”Drift” bäst beskrivas som ett helt eget universum. En noggrant uppbyggd värld, eller för all del film, där allting bidrar till en sammanhängande helhet.
– Jag värnar om helheten mer än jag värnar om de enskilda låtarna. Jag fattar att vissa delar inte kommer streama miljontals gånger, men jag skiter i sånt. Jag bryr mig verkligen inte. Det är ”Drift” som projekt som är viktigt för mig, inte låtarna som är i ”Drift”. Även om låtarna såklart betyder jättemycket.

Vi börjar prata om albumets öppningsspår ”Sidor”, där Broder John ömsom finstämt och ömsom energiskt uttrycker jakten på känsla, sinnesfrid, kärlek och symmetri. Ett spår som manifesterar en viljestark kamp som också är ödesmättad och präglas, precis som den gjort på vägen hit, av tvivel. Det är också tvivel som snabbt kryper fram när vi pratar mer ingående om låten.
– Hela konceptet är skrivet metaromantiskt, som att jag vet om att jag är med i en skiva. För att kunna skriva på det sättet så insåg jag att jag måste gräva jävligt mycket där jag står och ta reda på vart jag är i livet. ”Sidor” är ju skriven från en punkt i livet där mattan drogs under fötterna på mig… får han fram innan han hejdar sig. Vi båda inser ganska snart att ”Drift” inte är gjord för att dissekera och analysera. Precis som sann konst i grunden är albumet, likt en vacker tavla, öppen för tolkning där varje lyssnare kan skapa egna associationer. Johan erbjuder istället ett perfekt exempel.
– Det jag märkte efter ”Cool” var styrkan i att lyssnarens tolkning är lika vital som min egen. Så jag är rädd att säga att vissa låtar betyder vissa saker. För ”Sidor” är skriven från en punkt i mitt liv, men när jag tog in Paul (Adamah, reds anm) för att knyta ihop det sista så spelade jag upp ”Sidor” och kollade på honom… då satt han och grät extremt mycket. Då stängde jag av och frågade vad som pågick. Då sa han hur mycket den texten resonerade med honom och hans uppväxt i Örebro, som svart och homosexuell. Vilket är liksom så långt ifrån mig det bara går, som vit och heterosexuell från Umeå. Det var någonstans där jag också märkte att varje person som lyssnar på det här kommer applicera det på deras erfarenheter. Jag har ju en supertydlig bild av varenda ord på skivan och vad dom betyder för mig, men dom orden kommer betyda något helt annat beroende på vem som lyssnar.

På avstånd kan Johans sätt att prata om sitt album kännas pretentiöst, men på många sätt är det snarare ett väldigt ödmjukt verk. Inom rap brukar texterna sitta i förarsätet, men på ”Drift” har balansen mellan ljud och ord utjämnats. En anmärkningsvärd detalj, inte minst för en skarp textförfattare som Broder John.
– Det är fortfarande så att text är det jag tycker är kul primärt och det är det jag intresserar mig för mest. ”Cool” var ju jävligt informativ och köttig, det har jag ju fått höra. Men jag insåg en sak när jag spelade på South by Southwest-festivalen i Austin 2019, då körde jag hiphop på svenska framför 200 amerikaner i en halvtimme och det var extrem fin respons. Varje person som kom fram sa ”I didn’t understand a word you said, but I felt it!”. Då landade också något i mig. Även om det primärt är viktigast för mig med text, så kommer musiken att kännas oberoende om man förstår eller hör vad man säger. Så då började jag tänka på att jag kanske kan säga saker på andra sätt, jag kanske kan få det att kännas via musiken. En lång paus kan också kännas jävligt mycket. Och att se styrkan i det istället för att bli stressad över att man inte sagt saker på rätt sätt.

Det känns också som att du har skalat av ännu ett lager av ditt rap-ego här? Att du har satt dig själv i baksätet för helhetens skull, på ett sätt?
– Det har nog inte varit medvetet, utan kanske mer som en del av den här ”känns det rätt?”-kompassen. Men det var också en del av dom här två åren när jag spelade in massa musik… jag blev lite less på mig själv. Fan, det är så jävla mycket sextons hela tiden. Nu är jag på en helt annan plats i livet. ”Cool” kom ut när jag var 25 och nu är jag 30. Även Broder John & Friman-grejen, då var jag 19. Det märker jag ju nu, att jag hade ett stort hävdelsebehov. Att visa att jag kan rappa och skriva jävligt avancerade rimscheman. Jag har inte det behovet längre.

Apropå Broder John & Friman så kommer ju faktiskt Broder John & Friman-Broder John in på ”WIKIFLOW”?!
– Haha, 100%! Precis som på Wikipedia, där alla kan skriva en rad om något eller någon, så är ”WIKIFLOW” en sammanställning av alla dom här sidorna som jag har i mig. Jag älskar att du säger det, för den lever ju som en fet hiphoplåt men om man vill grotta ner sig som fan så kommer man se nyanser av hela min väg fram tills idag. Det är en sammanställning av alla mina alter egon, typ. Så jag blir ju glad att du säger Broder John från Broder John & Friman, men för mig är det lika mycket Broder John från ”Cool” och även när jag gjorde mina engelska grejer som var riktigt dåliga, för det är konstiga grejer på den här låten också. Så det är… det är fett att du säger det, haha.

Jag kan känna igen mig i dig i att du verkar vara väldigt analytisk, eftertänksam och kanske lite cynisk – något som kan vara en ganska stor börda.
– Absolut. Sen tror jag att dom sidorna i mig i kombination med att jag också har ett bra tålamod, har varit viktigt. För nu när den här skivan är klar och jag lyssnade igenom den kan jag stå väldigt rak i ryggen kring dom beslut jag gjort baserat på min eftertänksamhet och cynism. Att jag i mina ögon inte har fallit i någon annans grop. Nu kan jag se belöningen för det, det är ju ”Drift” som den är idag.

Idag har Johan Bäckström hittat balansen och lugnet i både sig själv och sin musik. Delvis för att han för ett halvår sedan blev pappa.
– Det finns ett så solklart fokus kring vad som är viktigast i livet nu. No offense mot Kingsize eller någon, men jag hade dödat för en Kingsize-intervju när vi gjorde Broder John & Friman, jag kommer ihåg att det var det enda jag läste. Men nu har jag inte tid att bry mig om något annat än det här, haha. Det är jävligt skönt. Jag känner mig inte så ängslig längre. Samma sak med skivan, det känns så rätt bara. Och det räcker! Jag blir ju fruktansvärt glad av responsen på singlarna till exempel, men jag har inte känt mig ängslig alls när de har släppts. Den sista singeln kommer inatt och jag har inte ens funderat på det. Det är mer som en del av resan som jag kan njuta av. Det är en stor skillnad från när ”Cool” släpptes.

Men oftast krävs också en hjälpande hand. Avslutningsvis väljer Johan att lyfta fram tidigare nämnda Paul Adamah, som under artistnamnet Khan-Ji även gästar skivan tillsammans med Ikhana, JËLLY och Ayla. En person som haft en stor del i både skivans utformning och Johans personliga utveckling – eller kanske snarare tillbakagång, i positiv bemärkelse.
– Dom grejer han har bidragit med… han är så jävla unik. Vi satte ihop dom sista procenten tillsammans och jag har aldrig haft så kul med musik någonsin. Han öppnade gamla dörrar i mig som jag känner igen jättemycket från när vi satt på Tranbärsvägen, jag och Erik (Fricky, reds anm) och bara ”musik är så jävla fett och jag är fan bäst på det här!!”. Det här ”jag ska ta över världen”-tänket, typ. Det är ju kopplat till kreativitet också, att man vågar göra saker. Det inser jag ju nu att jag hade glömt bort att jag ens hade dom sidorna. Jag vet inte hur jag kan tacka honom för det han har gjort för mig, med skivan och sammansättningen av den, men också genom att få tillbaka delar av mig själv som jag saknat jättemycket.

Foto: Isak Lundberg

Syster Sol är ett av de största namnen på den svenska reggae/dancehall-scenen och har varit en av de drivande medlemmarna i projekt som Femtastic och FATTA. Hon debuterade som soloartist 2009 med skivan ”Dömd att bli bedömd” och har släppt ytterligare två album, två EP:s och mängder med singlar sedan dess. Nu är hon tillbaka efter ett tre år långt uppehåll och skivan ”ANITYA” väntar runt hörnet. För Kingsize berättar hon om den musikaliska resan fram till idag, kraschen och hur hon hittade tillbaka till musiken igen.

I vardagsrummet står en liten tre-årig flicka framför vinylspelaren. I hörlurarna spelas föräldrarnas Beatles-skiva. Hon lyssnar noga och sjunger med på påhittad engelska. Världen utanför är intensiv och hektisk men i musiken är det tryggt. Det är på något sätt en mer rimlig värld. En värld där hon trivs. Många år senare kommer hon vara känd som en av landets främsta reggae-artister och göra ett stort intryck på den svenska musikscenen.

Syster Sol, eller Isabel Sandblom som hon egentligen heter, föddes 1983 och växte upp i Sollentuna i Stockholm. Hon började skriva dikter redan som sju-åring och när hon var elva började hon sätta toner till orden. Världen runt omkring kändes stökig och det var stormigt hemma. Musiken blev ett sätt att gå in i en bubbla. Hon kunde skriva hur mörkt hon ville, utan att någon blev orolig. Samtidigt kändes det som att någon, eller någonting, lyssnade. Hon kändeدsig hörd. I hemmet fanns en gammal ostämd flygel. Där satt hon och skrev låtar inspirerade av favoriter som Nirvana och Smashing Pumpkins.
– Så jävla bra musik ändå. Där var det också tillåtet att känna sig deprimerad. Jag tror att det var skönt att det var tillåtet i musiken. Det var inte tillåtet någon annanstans att vara som jag var.

När det var dags att börja gymnasiet gick hennes föräldrar med på att hon skulle få gå en, ”i alla fall halvestetisk” linje. Och det var även där hon kom i kontakt med något som skulle komma att bli en stor del av hennes liv framöver: reggae. Läraren som höll i ensembleundervisningen var ett stort reggae-fan och lärde eleverna hur man spelar i baktakt. Syster Sol fastnade för det opretentiösa i genren. Att det var inte så krystat. Det fick vara allt ifrån jättedjupt till skämtsamt och allt däremellan. Hon började lyssna på band som The Gladiators och The Abyssinians och mycket av den gospel-influerade reggaen. Därefter kom hon i kontakt med artister som Sister Nancy, Marcia Griffiths och Althea and Donna som öppnade upp en värld av kvinnliga reggae-musiker.

Det visade sig att flera av eleverna i hennes klass, och även i klassen över, var inne på reggae och snart började de ses på helgerna för att jamma och dricka öl. De var ofta upp emot 12 personer som samlades i ett garage, kring reggaen. Därifrån föddes bandet Livelihood, där Syster Sol sjöng och skrev låtar. Under 2000-ta-lets början växte reggaescenen i Stockholm och communityn var stark. Helt under radarn och utan stöd från media och etablissemanget sålde de ut spelningar och byggde upp en publik.

Efter gymnasiet började Syster Sol studera på Kulturamas teaterlinje. En klasskompis berättade för henne att det gick en tjej i klassen över som rappade och sa att de borde prata med varandra. Den personen var Cleo.
– Jag kommer ihåg att jag såg henne i kafeterian och bara: ”shit va snygg hon är”, haha. Det var typ min första tanke, så jävla ytlig. Sen frågade Cleo vad jag skulle göra efter skolan och om jag ville åka hem till henne och göra en låt.

Syster Sol var politisk och medveten i sin musik. Hon lade stor vikt vid texterna och ville att de skulle ha ett budskap. Cleo hade en mycket punkigare approach och tyckte “Fuck budskap”. De möttes någonstans i mitten och kom att lära sig mycket av varandras förhållningssätt.
– Då var jag ju med i Livelihood. Det skulle vara budskap, det skulle vara roots och alla i bandet skulle vara med och bestämma. Medan jag hade dancehall-ådran i mig också och ville utforska den. Att våga ta steget ut och göra en solo-grej och ta för mig på scenen, det var verkligen mycket Cleos förtjänst. Att också hitta en syster i den här kampen som ofta uppstod i musiksammanhang. Kunna känna igen sig i frågor man får från journalister som är jobbiga, att bli mansplainad konstant både av publik och i studios. Bara hitta någon som fattade den grejen och kunde stötta en igenom det, det har varit allt för mig. Jag hade aldrig kunnat göra det här utan henne. Aldrig. Och där tror jag vi känner samma för varandra.

När de insett hur otroligt viktig deras relation var ville de ge det vidare till andra. De startade en workshop som hette ”Tell Dem” med fokus på tjejers självkänsla. Ur samma tanke startades även Femtastic som var ett kollektiv med kvinnliga artister, dj:s, musiker, dansare och konstnärer. De drev projekt, klubbar och skapade en gemensam plattform som fick en stor genomslagskraft.
– Idén kom ur det att vi såg hur det blev när vi, som lika gärna kunnat beefa med varandra för vi var två kvinnor i en urban plattform, istället samarbetade. Då blev det hur fett som helst. Men det kom inte enkelt heller. Det fick vi kämpa med att få till. Vi måste kriga om platsen här, insåg vi ju. Då skapade vi istället egna scener där vi inte behövde kriga. Och det vart ju fan jävligt mäktigt asså! Jag glömmer bort det ibland men jag är väldigt stolt över vad vi åstadkom allihop och det var verkligen en team-effort-grej. Det är ändå mäktigt att artister som Sabina Ddumba, Seinabo Sey och Silvana Imam började sina karriärer på våra scener. Det är större än alla streams i världen.
– Femtastic som idé och koncept finns nog kvar i oss alla. Man får verkligen tänka på det, vi bröt oss fram med machete i terräng som ingen någonsin hade gått på i Sverige. Och ibland gick vi helt vilse eller åt fel håll men ibland blev det jävligt rätt också. En stor anledning till att Femtastic inte längre finns i sin ursprungliga form är att vi inte ville bli en Ladies Night. Det var ju väldigt många som bokade oss som ett sånt koncept till olika grejer.

Femtastic kom även att utgöra en del av initiativet FATTA. En förening som skulle komma att ha en stor påverkan på samhället och till och med lyckas få igenom en lagändring.

2013 friades tre män som stått åtalade för våldtäkt på en kvinna under en lägenhetsfest i Umeå. Delar av händelsen filmades. En av männen förde in en glasflaska i kvinnans underliv så att hon började blöda. I domen resonerade tingsrätten kring olika motiv som kvinnan kunde ha haft när hon knep ihop sina ben. Ett av alternativen som framgick var att hon kunnat vara blyg. Detta väckte starka reaktioner och det blossade upp en debatt både i nyheterna och på sociala medier. Cleo hade läst nyheten och ringde upp Syster Sol.
– Vi pratade mycket om sånt och bara: ”Hur kan det här ske? Hur kan det inte göras mer åt de här problemen?”. Vi hade båda egna erfarenheter av att ha blivit våldtagna och utsatta på olika sätt. När vi pratade så var det verkligen en känsla av att nu räcker det. Vi måste göra någonting. Jag sa: ”vi gör en låt”. Det var väl det enda jag kunde komma på. Men Cleo sa: ”Vi gör det större”. Så hon ringde till fantastiska Ida Östensson, som då jobbade på Crossing Boarders. Sen kopplade vi på Femtastic och Vanessa Marko som var ordförande, så då blev det att det var vi fyra som drog igång det hela. Istället för att skriva en vanlig låt så valde vi att samla in berättelser från personer som blivit utsatta för sexuellt våld. Det var så jävla jobbigt. Fy fa-an va hemskt det var. Det måste vara topp tre värsta grejer jag gjort. Att sitta och läsa igenom 200 plus berättelser, och känna igen sig i varenda en. Och förstå hur jävla utbrett det är och hur sjukt det är med den här lagstiftningen och vilka frågor de hade fått i rättssalar. ”Vad hade du på dig? Hur full var du?”. Det var bara så jävla skevt.
– Vi skrev låten och tog in Kristin Amparo på refrängen. Det var också sjukt att skriva på det sättet för det handlade inte om att det skulle bli bra, utan det handlade om att det skulle bli sant. Nu i efterhand när jag lyssnar på den, det är inte det bästa jag har gjort, men det var inte det som var syftet. Jag var bara ett instrument för texterna. Det var våra gemensamma ord.

Låten ”Fatta” blev kampsången för rörelsen som skapade stora ringar på vattnet, både inom kulturen och samhället i stort.
– Det var som att öppna ett lock som hade behövts öppnas länge. Så det bara vällde ut. Det var politiker och kvinnliga jurister som hörde av sig till oss och ville vara med och tyckte det här var skitfett. Också kulturutövare som ville vara med och stötta upp det. Det gick jävligt snabbt. Jag är så glad att vi hade just Ida Östensson med på det här för hon är så jävla duktig på att organisera och få till den biten. För det är inte min och Cleos starkaste. Vi blev mer ambassadörer och förde ordet utåt. Det blev naturligt att sprida ordet om FATTA i första hand och sen sitt eget artisteri. Det var faktiskt väldigt skönt för mig, att ha ett annat syfte än bara mig själv och min drift. Jag kommer ihåg att jag körde in min gamla skruttiga Landrover på Mynttorget och vi hade polare som hade målat plakat. Lite gerilla-vibe, haha. Under demonstrationen lämnade vi över våldtäktsberättelserna till riksdagen. Sen blev det återigen det här att jag tyckte att jag som artist fick för mycket fokus från själva sakfrågan, och det kändes inte nice. Jag förstår ju varför det blir så men jag var inte bekväm i det. Så då drog jag mig undan lite. Jag kände att nu behöver andra ta över det här. Folk som verkligen jobbar aktivt med det. Vi fick ju till en lagförändring liksom, det var skitfett. Det är så jävla fett att inse att man ändå har makt om man går ihop. Det var ju helt sjukt. Jag har inte trott att det existerade. Det är också en sån grej jag är jättestolt över att vi gjorde.

Den 1 juli 2018 trädde samtyckeslagen i kraft. En lag som i korta drag innebär att allt annat än ett ja är ett nej. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (2020) har bland annat antalet fällande domar vid sexualbrott ökat med 75 procent. Och mycket är tack vare arbetet som FATTA gjort.

Samma år som FATTA startades släppte Syster Sol även sin tredje fullängdare ”Mellan raderna”. Ett album som också blev hennes stora genombrott. Hon fick ett förskott från Universal men hann bara spela in en musikvideo innan hon sen drog iväg till Indien. Skivbolaget undrade om hon inte skulle vara med på musikgalorna. Hon var ju nominerad. Men hon hade ingen lust.
– Då hängde jag i Indien och levde det livet. Det var jätteskönt och på många sätt kanske det räddade mig. Jag vet inte om jag hade klarat av den där snurren. Samtidigt kan jag tänka: ”fan va tråkigt att jag missade det”. Men det är som det är.

Sedan flera år tillbaka hade Syster Sol ingått i en buddhistisk sekt och bodde på en kursgård i Skåne. Till en början trivdes hon väldigt bra. Det var drömlivet. Det var en stark community med härliga människor och många musiker. Och hon älskade buddhismen. Men att få ihop livet som artist och livet som mer eller mindre en nunna, blev en kamp. Hon fick inte ihop de två världarna.
– Det var mycket ekonomisk press och väldigt mycket nedtryckande grejer som gjorde att jag tappade all självkänsla, också i musiken. Dom dissade mig väldigt mycket, mina texter och vad jag höll på med, hur jag såg ut. Det var väldigt hårt liksom.

Med tiden började sekten förändras och Syster Sol kände inte att det stämde överens med henne längre.
– Jag har väldigt svårt att sätta en människa på en ”gudaposition”. Det går liksom emot min natur. Jag har alltid varit ganska anti auktoriteter. Lite rebellisk, I guess. I början var hela grejen att det var en gräsrotsrörelse. Men sen började det där smyga sig på, att det blev hierarkier. Då var det väldigt mycket att man skulle ”show devotion to your root trainer”. Dom ville att jag skulle ändra mina texter så att de bara handlade om min devotion till henne, bland annat. Det mådde jag väldigt dåligt av. Det blev en sån inre konflikt. När man ändå känner att: ”det här är mitt livsverk. Ska jag ändra alla texter nu? Ta bort de från Spotify typ?”. Samtidigt som jag helt klart övervägde det, för att jag var så inne i det. Nu i efterhand låter det absurt men jag tänkte att det här är det sista steget till att bli helt fri. Det är möjligt att det var det också, men då väljer jag hellre att också vara delaktig
i det mänskliga dramat. Jag är inte gjord för att ha en guru på det sättet.
– Jag förstår ju också att det låter så himla skevt att jag har varit med i en sekt. Men det är ganska vanligt. Det är bara det att det är fett tabubelagt att prata om. Men om man tänker så här: det börjar med en helgkurs i typ mindfulness eller att man går på någon… det kan ju vara i kristna sammanhang, muslimska sammanhang. Det finns ju verkligen runt hörnet överallt. Man börjar gå till en yogastudio så bara: ”aha, gå på en kurs i Indien”, och så är man där liksom. Speciellt om man är en sån som jag, som är lite känslig. Jag gick ur sekten 2015. Sen var det en jättelång process att komma tillbaka. Egentligen skulle jag säga att det är först nu som jag är riktigt återhämtad för det var ganska tufft.
– Jag vill bara lägga till att det här är min upplevelse och för vissa kanske det funkar jättebra, det ska inte jag ta bort heller. För vissa kan det vara ett alternativ till självmord. Jag vill vara väldigt försiktig med att dissa. Men att det var en sekt, det var det hundra procent.

Efter att ha lämnat sekten släppte Syster Sol EP:n ”Baglady”. Men motivationen hade börjat dala. Det var inte lika kul att spela live längre och det kändes falskt, hon ville ju kunna ge något till publiken. 2016 föddes hennes son. 2017 släpptes EP:n ”Miss Diamant”. Nu blev det overload. Hon pausade musiken och startade upp sin label GAL:ANT och började signa nya talanger. Men energin var slut. Hon separerade från sitt barns pappa och allt blev bara för mycket. 2018 tog det tvärstopp.
– Jag kraschade helt. Det är en sån sjuk känsla. Det tar verkligen stopp. Ingenting gick. Det enda jag klarade av, och knappt det, var att se till att min son fick mat och alla de praktiska bitarna runt honom. Sen sov jag bara resten av tiden. Eller låg på soffan. Det var hemskt. Jag var helt utslagen i ett år egentligen. Då öppnade jag inte ens datorn och gjorde någon musik över huvud taget. Jag kunde inte lyssna på musik, jag kunde inte ha något med det spirituella att göra. Jag var bara i ett vakuum typ. Jag tycker fortfarande att jag har sviter från det, vissa dagar är jag helt väck. Det har varit en process att komma tillbaka. Ah, fan vilken hemsk plats att vara på men också ganska nyttig. Jag och Cleo brukar snacka om det att när man kommer ut därifrån är man ju typ så jävla vis, haha. Man har ju sett saker liksom. Förstått saker. Men det är ju inte kul, det är fett jobbigt att vara där såklart.

Efter kraschen så bestämde hon sig. Hon skulle aldrig mer göra Syster Sol. Det var över.
– Jag åkte iväg till stadsmissionen med all gammal merch. Asså jag var verkligen så här: ”nu dödar jag henne”. Jag kände att jag orkar inte kriga mer. Jag insåg att jag fixar inte musikbranschen. Jag gör inte det. Det är för känslokallt för mig. Jag känner inte att jag får vara den här känsliga personen jag är i den miljön. Och då istället för att tänka att det är jag som är för känslig så, nej, det är faktiskt den här branschen som är för okänslig för mig. Så började jag plugga psykologi istället och det trivdes jag med.

Isabel hade lämnat Syster Sol bakom sig när hon plötsligt fick ett samtal från en gammal vän. Det var producenten Partillo, en legend på den svenska reggae och dancehall-scenen. Han frågade om hon ville vara med på hans producentalbum ”Högre Standard Vol. 3-4”.
– Och jag bara: ”det är klart att jag vill”. För jag älskar Partillo. Jag dör för honom och frågar han mig något så säger jag alltid ja, typ. Han gjorde mitt första album och jag känner att han har gjort så jävla mycket för min och väldigt många andras karriärer. Just då kunde jag inte på grund av hur jag mådde.

Ett halvår gick. Sen ringde det igen. Den här gången var det Dennis på Rudeboy Records. Han jobbade med Partillo och frågade om hon inte skulle ge den där låten en chans. Hon bestämde sig för att testa. Och det gick. Plötsligt bara flöt det ut utan att hon riktigt förstod själv var det kom ifrån. Dennis fick Syster Sol att tro på att det faktiskt skulle kunna gå med musiken, om hon hade ett bra team runt sig.
– Han var typ en business-snubbe som ändå hade hjärta, upplevde jag. Det var så jävla nice. Han förstod musiken, han förstod mig och då vart det som att jag tänkte: ”fan, det kanske går ändå”. Sen har det bara flutit ut låtar. Och det här är egentligen bara sen i våras.

Kombinationen av terapi, yoga, hennes son, sitt nya team i Rudeboy och ett tätt samarbete med vänner som Cleo och Fricky gjorde det möjligt för gnistan att tändas igen. Hon hittade tillbaka till glädjen.
– Det är lite som en nykär känsla, typ. ”Just det, det här är ju jag igen”. Så blev jag lite kär i de delarna av mig själv. Det var som att hitta en gammal kärlek och bli nykär igen typ. Haha, åh va töntigt… Men det var typ så.

Sedan dess har Syster Sol jobbat tight med Partillo och Rudeboy Records. Men vägen tillbaka har inte varit helt lätt.
– Partillo och Dennis har verkligen fått smaka på en traumatiserad artist. För fy fan vad man har gått igenom. Det är ändå 15 plus år av kamp. Kvinna, som har krigat i motvind konstant. Också med egna problem med psykisk ohälsa. Jag har PTSD och allt det här liksom. Och ändå gjort allt själv och man är så här… ah, kapabel. Det har varit stunder när jag känt: ”Jag kan bara göra musik, jag kan inte göra något annat. Jag kan inte göra intervjuer. Jag vill inte göra pressbilder”. Och så har vi typ fått KBT:a massa såna grejer.

I september släpptes ”Make Sense” från Partillos album och i november gjorde Syster Sol officiell comeback med låten ”Vissa Cuts” efter tre års frånvaro. Nu, februari 2021, börjar den nya skivan ”ANITYA” närma sig att bli klar och är snart redo att möta publiken. Soundet sträcker sig från roots reggae till dancehall och modern R&B.
– Jag har inte gjort musik på tre år, jag har ingen aning om vad jag är nu. Jag gillar att blanda organiska element med det här nutida trumsoundet, för det gillar jag själv att lyssna på. Jag gillar också oväntade harmonier som ändå blir catchy. Jag försöker hitta melodier som är lite out. Sen tänker jag att det är ganska souligt ändå.

Titeln på skivan ”ANITYA” är ett ord som används inom buddhismen och som syftar till lagen om alltings förgänglighet.
– Det är en grej som återkommer i mitt liv. ”This too shall pass” är typ det bästa. Jag tänker på det varje dag. Allting bara uppstår och försvinner. Jag vill visa på att alla de här grejerna jag sjunger om sker men det är ingenting att fästa sig vid. Det handlar om att bearbeta saker jag varit med om. Jag har haft ganska tuffa år så jag kände att det hade varit konstigt för mig om jag inte skrev låtar om det. Det jag vill göra är just det här att tillåta det mänskliga dramat att utspela sig samtidigt som man har ett all-seeing-eye-perspektiv där en är medveten och mindful om det som händer. Att gå för mycket in i något av de perspektiven är inte bra, för mig i alla fall. Går jag för mycket in i det mänskliga dramat då blir det knas. Går jag för mycket in i det här att bara observera allting, då blir jag som utanför och det kan bli att jag inte accepterar vissa aspekter av att vara människa. I sekten var det ju verkligen bara den aspekten som det var fokus på och det fick mig att må ganska dåligt. Vissa grejar ju det och mår jättebra av det så jag har ingen universalsanning på någonting. Jag kan bara förmedla det som känns sant för mig. Jag känner att jag mår som bäst när jag har balans mellan dom. Ibland dricker jag Nocco fast jag vet att det inte är bra för min kropp. Ibland så sviker jag kanske mina ideal, men det är okej. Varje ögonblick är nytt, ANITYA. Det passerar och man får hela tiden en ny chans och man kan också vara åskådare och skådespelare på samma gång, det går. Och det är där jag trivs att vara.

Idag läser Syster Sol till psykolog och i framtiden hoppas hon kunna jobba med frågor kring psykisk hälsa i musikbranschen. Hon har hittat strategier för att kunna arbeta med musik på sina villkor, på ett sätt som funkar för henne och känslan inför det kommande albumet är mer avslappnat.
– Jag har inte så mycket att förlora den här gången. Så det känns skönt. Jag har inte lagt alla ägg i den här korgen. Samtidigt som jag har en stark passion för musiken och känner mig närmare mig själv än någonsin.

Intervju: Marcus Lindgren
Foto: Erik by Erik

Från Kingsize Magazine #3 2021.

18-årige stjärnskottet ADAAM släppte debutsingeln ”Trap$tar” 2018 och har därefter visat upp en hög produktivitet, vilket resulterade i debutalbumet ”TOPBOY” som släpptes i maj månad. För Kingsize berättar han om hur han vill sätta hemtrakterna på kartan och vad som inspirerat hans skapande fram till dags dato.

Att som tonåring slå igenom som rappare utan ett skivbolag, hade för bara tio år sedan varit helt otänkbart. Men tack vare musikindustrins teknologiska utveckling, gigantiska streamingtjänster och en efterföljande avveckling av de traditionella grindvakterna har en drös av unga svenskar kunnat ta till mikrofonen för att få utlopp för sin kreativitet – och i många fall fokusera sin tid på något konstruktivt.

En av dessa personer är Adam Jakobsson, mer känd under artistnamnet ADAAM. Som femåring flyttade han till Märsta, en tätort i Sigtuna kommun i Stockholms ytterkant belägen ett stenkast från Arlanda flygplats. En plats där han än idag bor kvar och som kommit att bli en viktig del av hans identitet.
– Märsta är mitt hem och jag har mycket kärlek till det. Det var här jag växte upp, så det har ju varit med och format mig till den är jag är idag.

Uppväxten präglades av ett stort musikintresse, där låtar av Stor formade hans uppfattning av svensk hiphop. Men intresset var bredare än rap och enligt egen utsago har han lyssnat på allt ifrån 2Pac till Justin Bieber, där han kan ta inspiration från båda på samma låt. Den trevande starten att göra egen musik präglades av YouTube-beats och en DIY-mentalitet som så småningom skulle bära frukt.
– Jag började ta musiken seriöst i 15-årsåldern, men jag har alltid hållit på med musik för det är något jag älskar. Men det var när jag såg att det fanns pengar i det som jag började ta det seriöst. Det var då jag la allt annat jag höll på med åt sidan och bara gjorde musik.

ADAAM har nyss blivit myndig, men redan som 12-åring började han rappa. Tre år senare släpptes debutsingeln ”Trap$tar”, som skulle sätta hans namn på den svenska hiphopkartan och verkligen få honom att förstå att det fanns en framtid för honom som artist. Även om han själv inte håller låten särskilt högt idag.
– Det var mitt första riktiga släpp. När jag spelade in den så tyckte jag det var värsta låten, så jag ville göra musikvideo till den direkt men idag tycker jag inte det är värsta låten musikaliskt… Men den betyder mycket för min karriär.

Sedan dess har det bara rullat på, kan man säga. Från 2018 till idag har han släppt två EP:s, ett mixtape tillsammans med kollegorna i egna klicken GRIND GANG MUSIC, ett gäng singlar och sitt purfärska debutalbum ”TOP BOY”. Tillsammans med framförallt superstjärnan Einár, ses han av många som ett av svensk hiphops stora framtidslöften.
– Vart jag har kommit, från ingenting till nånting… det är en av mina stora inspirationer idag. Att jag ordnade det här själv.

Den senaste EP:n, som fick just titeln ”Ordnade detta”, belönade bland annat ADAAM med ett omnämnande som en av årets bästa EP:s i Kingsizes årssummering av 2020. Men även om han gjort mycket själv och med all rätta tar stolthet i det, slår han en också som en extremt lojal person. Både vad gäller hemorten Märsta och hans musikkollegor som främst utgörs av GRIND GANG-medlemmarna D50 och VC Barre. Tillsammans växte de upp i Märsta där de delade drömmen om att göra något mer.
– Jag och Barre har varit vänner sen vi var små på gården, vi bodde på samma gata och sen dess har vi varit nära vänner. Nu på senare år har han börjat rappa, så det var självklart att vi skulle göra det tillsammans. Jag och D50 har också känt varandra sen typ 10-årsål- dern. Vi gick i samma skola i lågstadiet och vi har gjort musik med varandra och skrivit låtar sen vi var typ 13-14.

På debutalbumet ”TOP BOY” hörs dock inga gäster.
– Inga features, två top-producenter… Den äldsta låten är ett år gammal, ”Abow”, annars är resten av låtarna inte äldre än fyra månader. Jag måste säga att det är mitt fetaste projekt hittills.

Titeln har fått sitt namn efter den populära Netflix-serien med samma namn, men det är framförallt mentalite- ten som har en koppling till rapparen själv. ”En ung driftig kille from the mud”, som han själv uttrycker sig. Att göra en klassresa genom att skriva som sin verklighet. Och musiken behandlar välbekanta teman som vi kan höra i dagens svenska rapmusik. En vilja att göra någonting trots att man har alla odds emot sig och på så sätt vara en förebild för våra yngre. Något som många fortfarande har svårt att ta till sig.
– Att man berättar om sin verklighet är inte problemet. Det är verkligheten som är problemet. Så bara att en rappare från miljonprogrammen är en rappare och gör sin grej, det visar dom yngre i miljonprogrammen att det finns en annan väg. Oavsett vad han rappar om.

Och målet utöver detta är tydligt:
– Jag vill att Märsta ska fylla hela rapscenen.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Pressbild

Från Kingsize Magazine #4 2021.

Att dra ner på tempot i en tid då allting ska gå fort. Att bidra med värme i en värld som på många sätt är kall. Det har varit Nápoles framgångsrecept hittills. Ett recept med helt naturliga ingredienser för den gospelskolade sångerskan. Efter inställda spelningar, galanomineringar och oväntat snabb framgång blickar hon nu framåt mot nästa projekt och berättar om just gospelns betydelse, influenser från rötterna i Kuba och sina musikaliska ambitioner.

I vissa sammanhang brukar man prata om den gamla sportklyschan att saker är ett maraton och inte en sprint. Det vill säga; den långsiktiga ambitionen övervinner ofta den kortsiktiga. Men i Nápoles fall har framgången kommit på rekordtid, trots att hon själv är långt ifrån mållinjen. Som för så många andra musikskapare och kreatörer har coronapandemin satt ett avtryck och saker och ting har inte riktigt blivit som hon föreställt sig – på både gott och ont.
– Jag släppte ju min första låt i februari 2020, så det var precis innan allting. Jag har alltid tyckt om att stå på scen och gjort det på olika sätt, vare sig det varit som dj, bakgrundssångerska, artist eller dansare. Så det var något jag kände skulle bli en stor grej för mig men, men då blev det ju ingenting. Alltså verkligen ingenting. Så det har varit jättekonstigt. Första året kändes det okej, för då kändes det som att folk tog in mina låtar på ett annat sätt. Men det här året har det märkts ekonomiskt och man tänker på saker som hade kunnat hända i år…

Sommaren 2021 var tänkt att bli en uppbokad period för Nápoles. För även om de flesta festivalerna var tidiga med att ställa in och ställa om, hade hon säkerligen varit ett hett namn för livesatsningar som den i Hagaparken – och inte minst egna LadiesLoveHipHop-festivalen i slutet av augusti. Ett evenemang som tyvärr fick ställas in kort innan startskottet på grund av inreseförbud för flera akter från Storbritannien.

Nápoles, eller Linda Napoles Sokolova som hon egentligen heter, har rötter från både Kuba och Ryssland. Redan som åttaåring började hon besöka sin kubanska del av släkten och föll direkt för kulturen och människorna. Det levande, genuina och spontana.
– Vi var där varje sommar i två månader och jag blev helt mesmerized av min släkt och alla människor där. En kväll kunde det plötsligt bli ett block party i vårt kvarter och hela gatan stängdes ner. Så jag såg såna grejer hela tiden och det inspirerade mig så mycket. Jag ville vara som dom, snacka som dom, dansa som dom… allting. Det var då det började på riktigt tror jag. Så när jag kom hem till Sverige varje år så försökte jag hitta min plats med det i Sverige. Jag började med dans och sången kom jag igång med på riktigt i Joyful Noise.

Tensta Gospels ungdomskör leddes då av Dinah Yonas Manna, känd som en medlemmarna i trion The Mamas som vann Melodifestivalen 2020. Och just gospeln ligger till grund för mycket i Nápoles numera blomstrande karriär som artist.
– Hon var så duktig och det var så kul att få sjunga med andra ungdomar. Det var så på riktigt, för gospel är ju verkligen på riktigt. Jag kan ändå säga att jag fått det djupa från gospeln och körerna. Det är inte bara att sjunga utan man måste känna det också. Jag tror absolut inte att min musik hade låtit som den gör om det inte vore för gospeln.

De sena tonåren präglades av kreativa drömmar och umgänget med vänner bestod allt som oftast av dans, sång och experimenterande med musik. Mest på skoj, men ändå med en undermedveten önskan om något mer. Tillsammans med barndomsvännen Rebecca Tegegne började hon dj:a och kort efter anslöt även Nataša Marijana och saker började hända. 2014 startades LadiesLoveHipHop som ett dj-kollektiv och klubbkoncept för att fylla luckan de identifierade inom Stockholms klubbliv – både vad gäller musikaliskt innehåll och kvinnlig representation. En period hon minns tillbaka på med glädje och som också blev vägen tillbaka till det egna skapandet.
– Det var jättekul, för jag hade slutat med dans och sången. Jag hade lagt av med allting när jag var typ 19. Men jag visste inom mig att jag behövde göra något med musik och då blev det att ”okej, nu dj:ar jag då”. Så det var jättekul att göra och efter att Nataša kom in i bilden så började det hända grejer. Vi såg att det gick att göra saker och att det vi gjorde ledde till saker. Det var väldigt… empowering, eller vad man ska säga. Sen hittade jag tillbaka till musiken tack vare det.

Varför slutade du?
– Det var runt gymnasietiderna. Vi började gå ut och jag hade inte samma tid längre, haha. Det är ju ofta då det tar slut för många som idrottar och det var typ det som hände.

Nápoles berättar att hon fastnade i ett stadie där hon var bra på både dans och sång, men att det sista steget inte riktigt gick att nå – åtminstone inte än. Som en person som är både eftertänksam och medveten om sin omgivning är det inte alltid så lätt att släppa kontrollen, något som på många sätt krävdes inom favoritdansstilarna house och hiphop.
– Exakt, absolut. Jag har alltid varit en person som analyserar och tänker väldigt mycket. Så det var ju det som var det jag inte kunde. Jag kunde inte släppa allt och bara köra. När jag insåg att det var någonting som jag behövde, eller som jag ville, bli bättre på – det var då som dom här andra bitarna föll plats mer och mer. Det är därför det är så viktigt för mig och varför jag gillar att sjunga om det, för att det är en viktig påminnelse för mig hela tiden. Att varva ner, ta det lugnt, vara i nuet. Det är min grej, typ.

Men att hitta sin stil, sitt sound och det man vill få ut som artist är som bekant inget som händer över en natt. De första låtarna som Nápoles komponerade ihop var enligt henne själv ”vanliga, jättetråkiga r&b-låtar”. Det var först när hon började fråga sig själv vad hon gillade som hon hittade det som nu är den low fi-influerade, jazziga mixen av soul och r&b som nu kännetecknar Nápoles som artist. En stil som influerats av namn som Erykah Badu, Aaliyah, Jill Scott och UK-scenens grime och r&b. Och kören, förstås.
– När det kommer till musik har jag alltid varit ganska självsäker. Jag har känt mig trygg i det. Så när den personliga utvecklingen kunde falla ihop med musiken, då kände jag… ”Slowzy” är en låt jag skrev på en dag, till exempel. Jag kunde bara att nu är det rätt och nu kör jag bara. Jag har inte tänkt så mycket på vad andra ska tycka, jag har mer tänkt att ”nu vill jag göra det här” och jag vet att det finns folk någonstans i världen som kommer att gilla det. Därför är det också på engelska. Så jag har inte haft så mycket förväntningar utan tänkt att det här är en resa och så får det växa organiskt.

Och det är precis vad det har gjort. I februari 2020 släpptes som sagt debutsingeln ”Slowzy” som ett drygt halvår senare följdes upp av debut-EP:n ”Slowin It”. Något som hon bokstavligen talat gjort med musiken och som får ses som en anmärkningsvärd detalj i en värld där det mesta går på snabbspolning. Kanske som ett resultat av en perfekt timing med en långsammare vardag till följd av pandemin, karantän och restriktioner fick Nápoles nästan omedelbar respons. Projektet belönade henne med nomineringar till både Grammis och P3 Guld, utan någon som helst backning från större skivbolag.
– Det var så kul. Det var en chock när P3 Guld kom och ingenting jag hade räknat med. Jag ser också allting så långsiktigt så jag blev förvånad över att det hände så fort. Men… det var jättekul.

Skapandet började med Chapee, rapparen som tillsammans med Abidaz bildade den uppskattade engelskspråkiga duon Chapee ’N’ Chess under tidigt 90-tal. Genom hans arbete med artisten Joe Lefty fick de kontakt och på samma premisser linkade hon senare upp med producenten Wahib. Båda har utöver pojkvännen Simon och, förstås, tjejerna i LadiesLoveHipHop varit de viktigaste personerna i hennes resa hittills.
– Varje gång vi sågs hade vi bara kul och det var det jag behövde för att kunna gå vidare. Så det var också en jätteviktig del i allting. Det är samma med Wahib… För med Chapee så var det ”låt oss testa det här och ha kul” och det var exakt det vi gjorde. Med Wahib är det ”vad kan vi göra för att ta det till nästa steg?”. Vi både vill ha det och vi båda vill göra det nu. Så jag är väldigt glad för båda och dom har varit en stor del av allting.

EP:n har under 2021 följts upp av två singlar – ”Know My Place” och ”Give It Up” – där den senare erbjuder en lite annan svansföring och ett något snabbare tempo än innan. Kanske ett smakprov på vad som kommer härnäst. Och det som kommer härnäst är en ny EP betitlad ”Cloud 9”.
– Vi skulle egentligen ha släppt en låt som heter ”Four In The Morning” i juni… men när sommaren kom kände både jag och Wahib att ”nä, vi måste testa och göra en up tempo”. För det kändes ju som att den här sommaren skulle bli jätteöppen och då ville vi matcha det. Så det var så den kom till och det som gjorde att vi istället släppte ”Give It Up”.

Vad kan du mer berätta om EP:n i sin helhet?
– Jag känner typ att det är en mer utvecklad EP med mer tanke bakom och förhoppningsvis en uppgradering, eller vad man ska säga… Lite olika typer av sounds även om det finns en röd tråd. Man får se lite mer sidor av mig och höra mer av mig. Jag är jättehypad och ser så mycket fram emot att släppa den.

Jag antar att du inte hunnit tänka så mycket på vad som kommer efter det?
– Jo jo, ett album kommer, haha. Men först en till EP, vilket ska bli jättekul. För ”Slown It” var första, ”Cloud 9” blir andra där det finns en liten uppgradering och tredje kommer vara mer konceptuell och ännu mer ”på riktigt” typ. Så jag längtar redan nu!

Hur öppen är du för att experimentera med olika sounds och tempon? För du är ju ändå dj och en musikälskare som uppenbarligen lyssnar på många olika sorters musik själv.
– Jaaa, alltså min dröm är ju att göra låtar med hårda beats. Men det är som sagt en grej man måste lära sig bemästra. Så innan jag kan släppa det måste jag lära mig bemästra hur Nápoles låter på ett hårt beat. Det är något återkommande hela tiden som jag alltid efterfrågar och testar och spelar in en demo på. Så det kommer mer low fi-grejer och hårdare grejer… mer åt hiphophållet. Men å andra sidan älskar jag också house, haha.
– Jag tror verkligen att man som artist kan vara fri i att kunna, och våga, bredda sig.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Rebecca Tegegne

Efter att AZ medverkade på Nas-klassikern ”Illmatic” från 1994, på albumspåret ”Life´s A Bitch”, höjdes förväntningarna rejält inför solodebuten året efter. ”Doe Or Die” kom sedermera att bli en modern klassiker som följts av sju albumreleaser och otaliga samarbeten sedan dess. Under flera år har Brooklyn-rapparen arbetat på uppföljaren ”Doe Or Die II” – ett album som äntligen sett dagens ljus och gästas av Lil Wayne, Rick Ross, Conway The Machine och Dave East.

Sommaren 1995 var Anthony Cruz röst ett frekvent inslag på radiokanalerna, i New York City, där den tillbakalutade L.E.S-producerade singeln ”Sugar Hill” anslog tonen för tidsepoken i fråga. När debutalbumet ”Doe Or Die” slutligen gavs ut senare på hösten, var det en unison hyllningskör som lyfte AZ:s målande historieberättande och eleganta flow. På en knastrig telefonlinje från New York City berättar AZ för Kingsize om arbetet med att färdigställa uppföljaren till debutskivan, som 25-årsjubilerade förra hösten.

Nu är ditt nya album “Doe Or Die II” äntligen släppt. Beskriv din långsiktiga vision för projektet?

– Albumet har varit under arbete länge, och jag har spelat in sedan 2010-2011 någonting. Men det var inte rätt tid just då, så jag har fokuserat på att släppa en singel om året. Och sen har branschen förändrats så mycket. Soundet ändrades vid den här tiden och jag hamnade mellan skivbolag som gick samman och folk började köra independent. Jag hamnade i en märklig situation, och jag försökte hitta min plats i branschen igen. Det är lite som att man står i lunchkön och är hungrig, går på toaletten i några minuter, och när man kommer ut så är man sist i kön. När pandemin slog till under 2020 så började jag spela in musik mycket mer fokuserat än tidigare år. Du vet, det var en helt ny värld, folk var inlåsta hemma så det fanns mycket tid att vara kreativ. Det visade för mig hur viktigt tid och möjlighet är. Och nu blev tiden rätt för mig att bygga vidare på min ”legacy”.

På låten “Time To Answer” ventilerar du en del frustration på folks förväntningar…?

– Ja precis, folk förstår inte riktigt vad som krävs för att spela in ett album. Att komma till den platsen där det verkligen känns bra. Jag tar mitt uttryck och skapande väldigt seriöst. Många människor förstår inte det som försöker vara stöttande. Du vet, vänner och familj…folket som varit där sedan dag ett kan säga ”kom igen, se till att få klart albumet nu”… Men det är väl skiten som kommer med att vara artist. Jag är alltid i ”creative mode”, så negativ skit kan definitivt påverka min kreativa bubbla. Men det är också folk som inte själva släpper musik och förstår den processen. Det blir som att man ”normaliserar” deras tankar och snack…men det är liksom mitt liv och är jag på ”stand still”, så är jag det. Så den låten är ett svar på den känslan.

Jag har hört många gånger om artister som börjar spela in albumprojekt men skrotar materialet efter något år eller så. Så, med tanke på tidsperspektivet, hur många versioner av ”Doe Or Die 2” har du spelat in?

– Egentligen varje gång när jag har släppt en singel senaste tio åren, så har jag börjat om. Alla låtarna jag har släppt under årens lopp blir ju nästan ett helt album – och det är verkligen låtar jag gillar som ”We Movin” och ”Red Magic”. Även om albumet inte var klart så var det en ”blessing” att ge mina fans något. Det var inte mycket kanske, men ändå tillräckligt för att visa att jag fortfarande är relevant.

Min favoritlåt på albumet är “Get Money (Blow That Shit)” med Dave East och Buckwild. Hur ser du på den yngre generation MC:s i NYC? 

– Shiiit, jag är glad och ärad över att yngre rappare vill samarbeta med mig. Det är ju dem som är i nuet, och jag blir glad över att hiphop-lyssnare fortfarande vill höra mig. Men det är fantastiskt att det finns ömsesidig respekt från yngre rappare av idag. Jag gillar Westside Gunn och Griselda, och J. Cole och många andra. Det är så många idag som bär vidare en stolt tradition.

Jag intervjuade Kool G Rap för några år sedan, och han pratade om att vara i ett ”cinematic state of mind” när han skriver texter. Hur hamnar du i “the write mood”?

– Mitt skrivande kommer helt naturligt. Skrivandet är ett uttryck som kommer från mina fem sinnen, att liksom komma i kontakt med det undermedvetna hos mig själv och andra. Jag vill vara målande och beskrivande, så jag använder rätt ord och uttryck för att fånga det jag pratar om i texterna.

På albumet har du även Idris Elba på introt. Och Rick Ross och Lil Wayne. Hur kom dessa samarbeten till?

– När albumet var nästintill färdiginspelat så hade jag den där cinematiska känslan du pratade om tidigare. Så jag behövde verkligen någon som kunde öppna upp hela skivan med en speciell känsla. En vän till mig känner honom (red anm. Idris Elba) och vi kollade om han vill medverka. Svaret blev först att han inte gör den typen av grejer, men så fick han höra albumet och ändrade sig.

– Alla som är med har en passion för skrivandet och jag har känt dem i åratal. Alla var på att jobba med mig, utan att hålla på och fundera fram och tillbaka. Folk som älskar att vara kreativa och skriva texter.

Du har samarbetat med producenter som Pete Rock, Buckwild, Kaygee, Baby Paul, The Alchemist och Heatmakerz. Hur valde du ut produktion till skivan?

– Alla dessa producenter vet vilka beats AZ låter bäst på. Jag hade aldrig jobbat med Alchemist eller Heatmakerz, så det var fint att de hade den ljudbilden jag letade efter.

Om du blickar bakåt på din egen diskografi. Vilket är ditt favoritalbum?

– Alla album har sitt eget liv, så att säga. Det är alltid en tidsperiod som har fångats upp textmässigt liksom. Men jag tror nog att ”Aziatic” från 2002. Det albumet är allt för mig. Och det beror nog på att det är en av få skivor som inte kantats av skivbolagsstrul. Jag ville också ge allt på det projektet för att göra ett avtryck i historien, eftersom Stevie Wonder och alla legendarer släppt musik på det bolaget.

Jag måste säga att många förväntade sig att höra Nas på ditt nya album. Hur kommer det sig att han inte är med?

– Lyssna, han är min broder för alltid. Utanför musiken. Det är en respekt jag har för honom som person och artist. Vi har gjort så mycket tillsammans men den här gången var jag tvungen att hålla mina egna visioner och deadlines… Han var upptagen och jag var tvungen att gå vidare med mitt projekt. Kärleken och respekten finns alltid där. Förhoppningsvis kan vi hitta det där tillfället att göra musik ihop igen. Det var en ära att få vara med på den första ”King’s Disease”-plattan med ”Full Circle”.

Hur tänker du tillbaka på The Firm-eran idag?

– Det var en fantastisk tidsperiod. Alla hade sina egna karriärer på den tiden, och att vi fick möjlighet att arbeta ihop var stort. Det faktum att folk fortfarande pratar om The Firm, visar att vi gjorde någonting rätt. Jag minns speciellt från alla studio-sessions, att vi alltid var på plats i studion på en och samma gång. Vi har där från början till slut vid inspelningen av varje låt. Den där energin alltså… energi är allt…att kunna lära av varandra var något fantastiskt.

Intervju av Tobias Carlsson
Foto: Quiet Money Ent

Den legendariska producenten Tommy Tee, från grannlandet Norge, är åter aktuell med nytt albumprojekt under vintern. På den kommande skivan gästar flera svenskar på micken; Abidaz, Ken Ring och Timbuktu. I december fyllde Tommy Tee även 50 år och kan blicka bakåt på en imponerande karriär med otaliga albumprojekt och samarbeten. Samtidigt blickar han ständigt framåt och vill utvecklas, med bas i den nybyggda studion i Oslo.

Det har gått snart tre och ett halvt år sedan jag träffade Tommy Tee sist, för en intervju i Stockholm inför albumet “På tur i Stockholm”. Det albumet spelades till stor del in vid den norske producentens besök i Sverige, i tätt samarbete med Ken Ring och Viktor Ax. Vid det mötet uttryckte den norske hiphoplegendaren upp en fortsatt hunger och nyfikenhet på vad framtiden håller, en motivation och arbetsmoral han lyckats bibehålla genom pandemins utmaningar.

– Det har varit ett par konstiga år, men för mig kunde det här ha varit mycket värre. Eftersom jag har en egen studio har jag kunnat vara nästan lika aktiv som vanligt. Inspirationen har legat på hög nivå också – det känns lite som att pandemi-situationen har tvingat oss att tänka lite nytt och perspektivet på livet har förändrats lite. Man känner extra mycket för hur känslig världen egentligen är, och med covid har man sett hur snabbt världen kan förändras drastiskt. Detta ger mig också motivation och inte minst tacksamhet för att jag bor någonstans på planeten där man känner sig privilegierad. Det är dock en sak jag har saknat den här tiden och det är att resa; New York och Stockholm är två platser jag gärna hade besökt. Men snart öppnar sig möjligheterna verkar det som.

Berätta om ditt nya albumprojekt som kommer ut i januari 2022.

– Det kommande albumet heter “Overskudd” – och titeln är ganska beskrivande för vad skivan innehåller. Ingen av låtarna från albumet är gjorda speciellt för detta album men de har alla plockats upp efteråt från någon hårddisk i studion. Jag gör musik hela tiden oavsett om jag har ett projekt på gång eller inte. Vissa låtar släpps inte och får vila i någon av mina många hårddiskar. På “Overskudd” har jag varit medvetet arbetat och haft en idé om att det senaste man gör inte alltid är det bästa – även om det kan kännas så som producent och artist. I vissa fall kan det vara lite äldre och kan bara behöva en justering eller en ny vers för att bli en superbanger. Detta sätt att tänka kan naturligtvis överföras till andra aspekter av livet – möbler, kläder, mat etc – en tanke på återanvändning. Världen är full av saker, inklusive musik. Därför, innan jag producerar ny musik, frågar jag mig själv: behöver världen den här låten eller beatet nu? Med det ger jag mig själv ett krav på en viss kvalitet och inte minst en grad av originalitet. Tillbaka till frågan. Skivan är ett producentalbum med många gäster – de flesta från Norge men också med bidrag från tre legendariska (!) svenska artister; Abidaz, Timbuktu och Ken Ring.

Finns det mer osläppt material som är på gång…?

– Ah ja! Abidaz har varit mycket i Oslo och jag sitter på ett helt sjukt (!) album med Abi. Han är en av Europas allra bästa och jag ser verkligen fram emot att lite av vår musik kommer ut. Vi har något väldigt speciellt på gång. Ken är i färd med att runda av sin karriär som rappare, men det finns en bra hög med låtar där som borde kulminera i ett projekt, typ “2 legender utan pengar IGEN”.

Vi pratade om din nya studio senast. Hur ser din studio setup ut idag? 

– Jag byggde en ny studio för tre år sedan med en SSL-mixer och ett stort inspelningsrum och kompletterande studioutrustning. Trots detta håller jag mig mest i “boxen”. Det som däremot är viktigt för mig är att det som går in i “boxen” låter fett. På de flesta vokalerna använder jag en Microtech rörmikrofon – har lite olika förförstärkare men använder oftast alltid Tube Tech cl1b. Jag köpte den 1995 och har använt den på 90% av alla sånginspelningar sedan dess.

Beskriv din kreativa process när du producerar idag. 

– Min kreativa process förändras lite med tiden – jag försöker hitta nya sätt och göra saker och jobbar målmedvetet med andra DAW(digital audio work station, reds anm)  ibland för att få nya perspektiv. Men för det mesta jobbar jag i Cubase. Jag jobbar även då och då med feta musiker som jag gör samples med och/eller sätter på redan påbörjade produktioner. Och sen har jag en fin samling med slagverksinstrument, från hela världen, som hjälper till att ge mitt sound en unik flavor.

Hur tycker du produktion har utvecklats från 90-talet till nu – och hur tror du utvecklingen fortsätter under 2020-talet?

– Produktionen har revolutionerats totalt sedan 2000-talet. Framför allt har detta gjort det mycket lättare att bli beatmaker idag. Du behöver bara en bärbar dator och sen är du en god bit på väg.. Trumljud är för det mesta gratis och tillgängligt överallt och du kan prenumerera på Splice och få loopar och melodier där allt är klippt och klistrat och väldigt enkelt. Detta gör att produktionsprocessen kan vara mycket instinktiv och snabb idag. Nackdelen med detta är att 250 000 andra beatmakare har samma ljud och det krävs mycket för att det ska låta originellt och fräscht 2022. Det är utmaningen.

– Men i slutet av dagen handlar det äntligen om låten du gör och inte bara beatet. Produktion handlar om att arbeta med artisten på låten och guida artisten i inspelningen. Sedan kommer arrangemanget, vars betydelse är underskattad. Och till sist mixningen som också är otroligt viktig. Jag känner aldrig att jag är färdigutbildad, och det kan vara det som gör musiken så spännande. Facit finns inte och man utvecklas hela tiden.

Du fyllde 50 år i december. Vilka är dina bästa minnen från alla år inom musiken?

– Det är omöjligt att svara på när jag haft så otroligt tur att uppleva så många fantastiska stunder. Tror jag kommer att minnas en period i livet speciellt mycket; 1995-2002 i New York på legendariska D&D Studios. Här lärde jag mig otroligt mycket om både produktion och mix – och livet. S/o Kieran Walsh. Här jobbade jag parallellt med artister som Gang Starr, Boot Camp Click, M.O.P., Nas, DITC, KRS ONE och många fler. Det här var en dröm som gick i uppfyllelse för ett hiphop-kid från Oslo, och gav mig ett nytt perspektiv och inspiration samtidigt som jag fick jag lov att “steppa upp mitt game”.

Intervju av Tobias Carlsson

Foto: Tarjei Krogh

Tillsammans har de framgångsrikt verkat inom musikbranschen i decennier, men aldrig i denna konstellation och på sättet man gör som trion MOR. För hur låter det när en triphop-fantast som arbetat nära Robyn, en ljusskygg hiphop-punkare och en oförutsägbar multitalang får skapa med helt fria tyglar? Svaret finns på det kommande albumet ”Babydolls”.

Om ledtrådarna ovan mot all förmodan inte räckte består trion MOR av Fredrik Okazaki, Thomas Rusiak och Jacqueline ”Mapei” Cummings. De tre musikveteranerna har varit bekanta ansikten för varandra i åratal, men aldrig på det här sättet. Nu fungerar de som en liten lycklig familj utan krav och oändlig kreativitet – helt friställd från branschens kugghjul och pråpåer.

Fredrik och Thomas fyller i varandras meningar när vi börjar småprata om skivan och processen. De berättar att samtliga låtar fortfarande är i mp3-format och inte har efterproducerats.
Fredrik: Jag har aldrig varit med om det, nånsin. Det är typ med Jonte (Yung Lean, reds anm), då är det också mp3-skisser som kan få vara kvar.
Thomas: Det är en så stor del av huvudbry som jag plockar bort på en gång och att det bara får handla om det kreativa. Så fort det dyker upp en idé som alla tre får asgarv av, då spikar vi det. För det är så det ska kännas, det måste vara kul annars behöver man inte grotta i det.

Och kul har man. Thomas börjar berätta att man spelat in en musikvideo som han ”tror kommer innan jul” och tittar på Fredrik.
F: Ja, jag antar det. Men det är ju jul nästa vecka, så… haha.

Fredrik har en ganska sömning ton i sin röst, men ögonen lyser av entusiasm. De båda skrattar. Videon de pratar om är den som var tilltänkt till gruppens första singel ”Spitfire” som släpptes i slutet av oktober, men som två dagar innan inspelning ändrades till andra singeln ”Cool It”.

Det är lätt att tolka deras inställning som loj, men ju mer vi pratar förstår jag att allting bygger på att det ska vara kul. MOR har inga måsten. Vi pratar om hur albumet formats ur konceptet ”conversation turns into art”, som Mapei uttryckt det.
F: Jag tror man kan säga det, vi har ju jobbat en kvart åt gången när har vi setts och sen har vi gaggat i två timmar. Sen har vi dragit hem. Det är verkligen inget nötande. Det är mer ”ska vi göra något nu då?”.

Trions samarbete startade när man skulle sätta sig ner och jobba på en uppföljare till Mapeis senaste album ”Sensory Overload”, men man märkte snabbt att musiken ville något annat. Och det är lätt att förstå varför. Glädjen i deras gemensamma, kreativa bubbla är nästan lika njutbar att åskåda från sidan som den måste vara att vara inuti. Då har inte ens ”Jackie”, Jaqueline ”Mapei” Cummings, dykt upp än.

Fredrik Okazaki och Thomas Rusiak jobbade tillsammans på den senares album ”Ride” (2016). Sedan dess har Fredrik ägnat det mesta av tiden att jobba nära Robyn på både album och turnéer, samt producerat åt svenska exportjuvelen Yung Lean.

Thomas Rusiak, som kanske är den mest ljusskygga av dem alla, tog i mitten av 10-talet en paus från musiken och ägnade ett par år åt att jobba med krogen Fröken Vandal som drevs tillsammans med Natural Bond-kollegorna Petter och Pee Wee.

Nu bildar de en lika oväntad som självklar trio tillsammans med den oefterhärmlige Mapei, som på många sätt transcenderat musikaliskt i den nya konstellationen. När hon väl är på plats når den gemytliga stämningen en ny nivå och man märker att gänget är samlat på riktigt. Den sista pusselbiten är på plats. De pratar om hur omslaget kom till och skratt och detaljerade diskussioner uppstår. Nya idéer kläcks efterhand under vårt samtal och när jag frågar hur de alla träffades så utbyts en rad minnen och ännu fler skratt.

En sak som tidigt stack ut med MOR, förutom den oidentifierbara och ständigt skiftande musiken, var Mapeis röst. En röst som leviterat och blivit mer av ett väsen än en sångerskas stämma. Inte minst på den storslagna singeln ”Spitfire”. Jag frågar om den rösten föddes på låten ”From Nana”, som vi pratade om i vår förra intervju i samband med sångerskans senaste album.
Mapei: Jag tror att den här gamla soulen alltid har funnits där, bara att jag inte kunnat göra den eller utveckla den. Men i mitt huvud och min uppväxt har det alltid funnits någon sorts soul/gospel-sida bara att jag inte har utövat den förrän ”Nana” och det här… säger hon samtidigt som hon funderar klart.
M: Men jag tror att det här är något helt annat, för den här musiken som dom har slängt på mig… Jag kommer ju alltid vara jag, men det är något helt annat. Jag har ju alltid varit lite schizofren inom musiken så det kommer alltid komma något nytt. Men kommer du ihåg att jag sa att jag ville göra en jazzplatta? Det här är typ det närmsta jag kommit det.

Att beskriva ”Babydolls” som en jazzplatta är helt klart en förenklad sanning. I själva verket är det musik som är omöjlig att kategorisera, något som upphovsmakarna inte har något emot.
M: Vår generation har växt upp med så mycket och alla som försöker blanda allt det, det blir alltid lite lökigt. ”Nu ska jag blanda hiphop och rock”… Det här är liksom bra på riktigt.
F: Och utan intention, framför allt. Det är många som blir rädda för ”hur ska det här definiera mig”.
T: Det blir också så tydligt, att man ofta delar upp genrer. Det här är hiphop och det här är rock. I stället för att låta allt blenda och bli en känsla.

Och MOR är i mångt och mycket mer en känsla än musik. Eller snarare, musiken är mediet för känslan som MOR skapar.
M: Det är därför vi inte har så mycket bilder och posar för mycket. Det är musiken som är konstverket.

Det är också en värld för de som fastnat i mallarna och inte ser en väg ut, de som vill göra något helt annat – oavsett om det inte riktigt går att sätta fingret på vad.
M: Jag tänkte på det när jag stod i duschen imorse, att fan vad fint att man skapat en värld för folk som vill vara i sin egna värld. För det här är så far från det poppiga och plastiga som finns ute nu, eller drill som är populärt. Det är bara bra musik. För dom som känner att dom måste vara samma som alla andra eller göra saker som förväntas av dom, vi har visat att man inte behöver det. Det är många som vill att jag ska vara en arg, svart kvinna som rappar – och det kan jag också vara och har varit och kommer säkert vara igen – men inte här.

Mapei, som själv är nybliven förälder, påpekar också det faktum att de alla tre har barn och att de kan visa för dom att man kan vara precis vad man vill.
M: Det blir fritt liksom, och jag tror det är bra att kunna visa det. Tänk vad skönt för dom att veta att dom kan göra vad dom vill och känner för!

För alla tre gruppmedlemmar fungerar också MOR som en egen liten familj. En familj där man känner sig välkommen, där det är högt i tak och kreativiteten får sprudla utan baktankar eller dömande. För Fredrik Okazaki, som visserligen fått utlopp för sin bakgrund i obskyra genrer genom egensinnig avant garde-musik med rapexporten Yung Lean, men kanske främst för Mapei och Thomas Rusiak.
T: Alla tre har hittat ”hem”… det låter så töntigt men lite så kanske. Man har alltid känt att man varit ganska missförstådd och har massa visioner och tankar och gamla produktioner som ingen riktigt förstår sig på. Det blir liksom ”kan någon fatta vad det är jag gör? För jag själv tycker det här är sjukt fett!”. Sen spelar man upp det för henne (Mapei, reds anm) och hon tycker det är skitfett. Så har hela processen varit, att så länge hon går igång så vet man att det blir något fett av det. Av allt vi spelat in har vi inte stekt en enda låt.

Den sistnämnda talaren slog som bekant – något motvilligt – igenom med låten ”Hiphopper” i början av 00-talet. Låten och det geniförklarade albumet ”Magic Villa”, nominerades året efter till fyra Grammis-stayetter och tog hem tre. Men rampljuset, pressen och förväntningarna var aldrig något för Rusiak.
T: Verkligen. Jag har aldrig lyckats förvalta karriären från början för att jag aldrig riktigt har kunnat anpassa mig och passa in. Jag har liksom hållit mitt spår hela tiden, även om man såklart utvecklas musikaliskt. Nu känns det helt plötsligt som att man har landat i att ”här är två personer som älskar det här spåret som jag har hållit, äntligen!”. Så vissa delar av det som finns på skivan är från låtar jag gjorde för 15 år sedan.

Thomas berättar att mycket av det som hindrade honom som musiker var prestationsångest och att möta andra människors krav på musiken. En sits som Mapei också känner igen. Men som hon skriver i en ambitiös och målande track by track-text till ledsingeln ”Spitfire”: ”I realised that there is a difference between being wanted, and welcomed. MOR is all about welcoming home.”
M: När jag fick ett amerikanskt kontrakt så gick det rykten om vad jag hade fått för kontrakt, ett jättebra kontrakt. Då var det många som ville utnyttja det och tjäna pengar på min karriär. Man brydde sig inte om musiken utan ville bara kapitalisera på Mapei, liksom. Jag blev lite galen av det och så har det varit lite hela tiden, jag känner ju av det. Här kände man sig mer välkommen och inte ”vad kan jag få ut av dig”.

Fram tills nyligen skulle nästa singel ha varit låten ”Babydolls” och skivan skulle heta ”Superficial Intelligence”. Nu har de bytt plats med varandra.
F: Den är lite annorlunda från resten av skivan då den är från min EP och är den enda låten på den här skivan som har en digital hi-hat. Det intressanta är att den är nästan sex minuter lång, men oavsett om det är vår überkommersiella PR-byrå i USA eller om det är mörka personer så har reaktionen varit: ”Det där är singeln för albumet!”. Vilket är helt sinnessjukt att ens gå förbi det faktumet att den är sex minuter lång. Men vi har ju inga radioambitioner ändå, på det sättet.
M: Jag fick lite ”Bedtime Stories”-vibb av den. ”Bedtime Stories” av Madonna alltså. Hade ring i näsan, Q-Tip och A Tribe Called Quest-samplingar, lite trip hop…
F: Ja den är väldigt trip hoppig! Jag kommer ju från Tricky Massive (Trick från Massive Attack, reds anm) från början, så det hörs ju.
M: Den är väldigt stor. När jag gjorde melodin var enda gången jag faktiskt hade en referens och det var att jag ville att det skulle låta som en KRS One-refräng, fortsätter Mapei och nynnar på refrängen i ”Step Into A World”.
M: Sen blev det vad det blev, haha. Jag tänkte att det här skulle jag vilja höra om jag var vuxen på 80-talet i Hell’s Kitchen när New Wave och hiphop möttes och folk breakade och hade The Cure-frillor.

En av låtarna som tidigare huserat på Rusiaks hårddisk är andra singeln ”Cool It” – en feel good-låt som målar upp bilden av rednecks som dansar kring en midsommarstång.
T: Det var bara ett beat från början. Basgång, stråk och klarinetten kom senare. Jag har försökt så många gånger att göra något med den, men det har inte gått. Jag var klar med den. Sen sjöng du, Jackie, in den bara på beatet och Fredrik la till några grejer och det blev värsta låten.
M: Jag tror det var mitt försök att göra afro beat när jag kom hit, haha.

Det fortsätter att bli ett intressant samtal när trion diskuterar sinsemellan vad de gör för associationer till låtarna och vilka genrer som tolkas in. Mapei säger att låten får henne att tänka på ”Red Bull och vodka på någon sunkig krog” samt ”gammal arkitektur i Sverige med beige hus och gamla jazzmusiker som hängde på Berns” medan Rusiak gör referenser till one hit wonders från 60-talet, som Patti Pages ”Tennessee Waltz” och ”My Boy Lollipop” med Millie Small och Millie Corretjer. Ingen av dem nämner rednecks kring en midsommarstång.

Men Thomas Rusiak, och för all del Mapei, har som bekant mycket rap i blodet också. På albumspåret ”Perfume” får vi höra ett samarbete mellan de båda, där den förstnämnda levererar sin första rapvers på engelska sedan EP:n ”Wrenches” (2015).
T: Fan, det har du rätt i. Det har jag inte ens tänkt på. Jag skriver ju inga raptexter om det inte är Petter som ber mig, det är inte så att jag har en ”pad” med klara texter. Men låten kom till ganska tidigt i processen, dom hade varit här utan mig och Mapei hade lagt en freestyle. När jag hörde den var det kört, för mig var det känslan av DJ Premier och ”Step In The Arena”. Så jag tog fram telefonen och sa ”jag måste bara”. Så testade vi line för line och jag försökte följa hennes koncept. Jag tror aldrig jag har skrivit en rhyme så snabbt.
M: Gud vad den låter som någons liv! Den är så bra.
F: Men jag har alltid sett den som att det är ditt liv?
T: Ja, när du sa det häromdagen så tänkte jag ”ja, det är ju sant, vad konstigt”… det blev som en uppenbarelse.

Här får jag återigen bevis på deras gemensamma respekt och beundran för varandra, när både Fredrik och Mapei återger rader för rader från Thomas vers och hypar den.
T: Nä, men jag tycker fortfarande det är så otroligt kul att rappa… så det är därför man åker på det lite då och då i olika sammanhang. Men ja sa att ”även om ni steker min vers, låt mig spela in den”. Den är kul för att den låten är det sista man förväntar sig när man lyssnar på skivan.

Det vi alla kan komma överens om är att det är bra, vilket det oftast blir när man gör vad man vill. Även om det inte alltid är lätt.
M: Jag tycker det känns svårt att göra det man vill, för ingen vågar det. Jag känner jättemånga rika människor som inte vågar göra det. Men samtidigt, när man gör det man vill så faller allt på plats.

Föga förvånande har bandet redan ytterligare ett album i princip färdigställt och känslan är att vi kommer se och höra mycket av dem i framtiden. Hittills har bandet bara uppträtt två gånger: en på begäran av Pernilla August för Michael Nyqvist Foundation och en för Moëts räkning ute i ett slott i Mariefred. Men 2022 åker man ut på turné, om virusvarianterna tillåter. Och även då lär de överraska.
F: Vi har precis skakat hand på Skandinavien och Europa med bokare och dom jobbar redan på USA-ingångar, så det är i full swing. Så det blir det definitivt. Det blir jättekul. Jag har spånat på det här ganska mycket i sömnen och vi kan ju göra det här i väldigt många olika format. Den här live-setupen. Vi kan göra mer sobra och andaktsfulla gig till punkklubbar och ”lukta öl över hela kroppen”-gig, i och med att… dels att det i musiken finns många olika vägar att gå. Man kan välja ett mindre klubbigt set eller göra det svinstökigt om man vill. Min bild är verkligen att vi ska göra en levande organism av live-världen av det här. Vi ska inte försöka återskapa skivan hela tiden.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Fredrik Laihonen/Camilla Cherry/Sandra Myhrberg

Från Kingsize Magazine #1 2022.

Maxida Märak har fört samma politiska kamp sedan hon började göra musik. Efter medverkan i ”Så Mycket Bättre” i höstas är hon nu tillbaka med nya EP:n ”Arvet”, där hon släppt ilskan och hittat tålamodet. I mars och april 2022 ger hon sig ut på en turné med spelningar över hela landet.

Våren 2020 står Maxida Märak på en fjälltopp utanför Jokkmokk och funderar över sina livsval. Omkring henne står världen i lågor, men just här är allt som vanligt. Om allt skiter sig finns gott om ved i hennes nyköpta hus, och utbredd natur att leva av.

Nästan två år senare möts vi upp på en intervju i centrala Stockholm, 100 mil söder om Jokkmokk, i ett trendigt kontor med reception och ett selfie-rum. De väldiga fönstren överblickar ett ovanligt grått och folktomt Sergels torg. Om man hade betongröntgensyn hade man kunnat se de 600 meterna till Rosenbad, där regeringen är i full färd med att besluta om gruvan i Kallak (Gállok på samiska), utanför Märaks hemstad. Ett beslut som hon säger kommer avgöra hennes och hennes dotters framtid i Jokkmokk.

Frågan om gruvans vara eller icke vara debuterade på scenen ungefär samtidigt som Maxida Märak – och den har löpt som röd tråd genom hela hennes musikliv. 2014 släppte hon musik med ett bluegrassband där hon sjöng om Kallak på låtar som ”Next Step”. I februari i år släpper hon sin nya EP ”Arvet”, samma månad som regeringen ska komma med ett slutgiltigt beslut om gruvbrytningen.
– Kampen om Gállok är en fråga som påverkar mig direkt och som har tvingat mig att sätta mig in i politiken på ett nytt sätt. Man måste liksom kunna förstå frågan, förstå varför och hur vissa beslut fattas. Det är inte en sådan fråga som ligger utanpå och som jag kan ta tag i när jag känner för det. Den finns alltid där, som ett gift. Så det är klart att den genomsyrar min musik också, säger Märak.

Hur frustrerande är det att fortfarande skriva låtar om det, mer än åtta år senare?
– Det är en fruktansvärd känsla. Det känns som att det ligger på mina axlar att rädda allt. Och om jag inte kan fixa det så sviker jag alla. Det hänger över mig konstant.

I din första intervju med Kingsize, 2016, så fick du frågan om varifrån ditt mod kommer och du svarade ”ilska”. Är du fortfarande arg?
– Vet du, det går nästan inte att få mig arg längre. Det är något som har kommit med åldern. Jag har fått ett otroligt tålamod. Jag har lärt mig att om man verkligen vill nå fram med sitt budskap så får man vara beredd på att ta hundra sparkar i magen, för efter den hundrade sparken så kanske man når fram, säger hon och avbryter sedan sig själv.
– Samtidigt kan jag nästan bli spyfärdig på det här ”modet” som folk pratar om att jag har hela tiden. Det är inte mod när jag höjer rösten mot orättvisor, det är en självklarhet. I vintras delade jag ut ett pris på en gala som heter ”Right Livelihood”. Jag stod på scenen bredvid en kvinna som blivit kidnappad av IS och suttit i fångenskap i två år innan hon lyckades fly, bara för att trampa på en mina som gjorde henne brännskadad och halvt förlamad. Hon står fortfarande upp och slåss för mänskliga rättigheter. Det är mod på riktigt. När människor i det här landet ger sig guldstjärnor för att de har höjt rösten och tagit politisk ställning… Det är inte mod, det är en mänsklig jävla skyldighet, säger hon.

Hon pausar en stund och blickar tomt bort i rummet med glansiga ögon.
– Jag menar, jag har mina problem, men jag sitter också här i en lokal i centrala Stockholm i ganska dyra kläder och gör en intervju. Jag har en scen och jag kan ta ställning utan att riskera att bli skjuten. Så när artister sitter i intervjuer och är neutrala i viktiga frågor – och sedan höjer rösten om småsaker? Det tycker jag är skamligt.

Det känns som ett tema på din nya EP – att ta ställning.
– Absolut. Om ”Utopi” (Märaks senaste album, reds. anm.) var djupt nere i tankar om mig själv, som ”vem är jag? Vad vill jag?”, så är ”Arvet” mer av ett konstaterande av vad jag ser omkring mig. Det var viktigt att få skriva om mig själv på det sättet, men nu har jag gjort det. Jag har kommit bort från mitt ego. Det har varit skönt att kunna släppa det som bara påverkar mig privat och börja skriva om sådant som påverkar folk omkring mig. Det känns som att jag ser allt så klart nu.

När skedde den förändringen för dig?
– 2020. Man är ju less på att prata om pandemin, men för min del var det en käftsmäll och en uppenbarelse. Jag har ett yrke och en livsstil som är beroende av att hela världen är i rörelse. Det är lätt att vara uppe i spelningarna, galorna och festivalerna när det funkar. Men när allt det där pausades så blev mina val i privatlivet plötsligt exponerade. Jag minns att jag satt med mitt barns pappa där i början, när det kändes som att hela världen höll på att brinna upp. Och jag minns att vi kollade på varandra och sa: om allt går åt helvete så har vi vår stuga med ved för flera år framåt och dragdjur och redskap. Det blev så tydligt för mig att mitt beslut att flytta hem igen var rätt. Det blev avgörande för mig. Jag känner folk som bodde i någon liten etta med kokvrå för att de älskade sitt jobb och sitt sammanhang, men när allt det där pausades så försvann också det roliga, ytliga.

Maxida Märak är en artist med många etiketter: skådespelare, jojkare, sångare och rappare. Kollar man upp hennes biografi på Wikipedia så kommer människorättsaktivisten Maxida före artisten och rapparen Maxida. I hennes egna ögon är hon alltid artist först, men sökandet efter balans mellan politisk kamp och ytliga nöjen återkommer både i vardagslivet och i musiken.
– Det är viktigt att komma ihåg de ljusa stunderna också. Man har förlorat den dagen man börjar tänka att allt är svart.

Hur balanserar du de lättsamma texterna med det tyngre, politiska innehållet?
– Det är en annan insikt jag har kommit till med åldern: att det tappar sin effekt om man bara är arg hela tiden. Vem fan orkar sitta och kolla tunga dokumentärer varje dag? Vissa kvällar måste man bara få sätta på ett avsnitt ”Sex and the City” och ta det lugnt.

Tänker du medvetet på att få in den typen av ”lätta” låtar i dina album?
– Absolut! Jag har inte valt att hålla på med musik för att få ut ett politiskt budskap, även om de två delarna gått hand i hand för mig. Jag är också bara en människa som vill hångla, festa och dansa.

Få saker förkroppsligar balansen mellan det lätta och luftiga, och det musikaliskt hårda som hennes medverkan i årets ”Så mycket bättre”. I ett av musiksveriges mest populära program gjorde Märak entré med en trumtung hiphopversion av en dansbandsklassiker. För en politisk rappare som skrikit sig hes på demonstrationer och protester var det ett stort steg.

Vad betydde det att vara med i ”Så mycket bättre”?
– Jättemycket! Det var sjukt kul. De är verkligen bra på att lägga fokus på musiken och inte bara grotta ner sig i smaskiga anekdoter och detaljer.

Var det extra utmanande för dig som rappare att gå in och tolka genrer som ligger så långt bort från din egen?
– Verkligen, och det finns inget utrymme att skämta bort det heller. Det är en kul utmaning. Man går i sina hjulspår, sina rutiner och sina sätt att skriva på och här tvingas man in i ett helt nytt sammanhang. Ibland kan det vara nyttigt att testa att göra något utifrån helt andra förutsättningar. För att se om man fortfarande håller. Jag har till exempel aldrig jobbat med någon annans texter. Jag skriver alltid min musik på egen hand. Så att plötsligt få en låt som ”Eloise” med Arvingarna i knät – och försöka behålla originalet men samtidigt göra något nytt och fett med den – det var inte lätt.

Och ”Eloise” blev din mest spelade låt från programmet?
– Precis!

Att tolka andra artisters texter är ju rätt främmande inom hiphopen. Var det speciellt att höra andra artister göra versioner på dina texter?
– Jag tycker inte att man ska vara så snål med sin musik. Jag tror inte att jag har listat ut allt, så det är fantastiskt att höra hur min musik låter i andras händer. Som med Daniel (Adams-Ray, reds. anm.) som gjorde en cover på en ordlös låt. Man brukar ju säga att jojken är en tonsatt känsla. Så han tog min tonsatta känsla och la till ett extra lager med texten ovanpå. Och det blev ju otroligt.

Känns det som en steg framåt i karriären?
– Ett sådant här program öppnar publikens ögon för nya artister, vilket är fantastiskt. Men jag tror inte att jag kommer definieras av min medverkan i ”Så mycket bättre” – jag är för trygg i mig själv som artist och person för att tro det. ”Eloise” kommer inte bli låten man minns mig för.

Vad vill du att folk ska minnas dig för?
– Jättesvår fråga. Det är svårt att sätta en etikett på sig själv så där. Men om jag ska säga någonting så skulle jag säga mina texter. Jag tror att mina texter utmärker sig från mycket annat inom hiphopen. Jag tror att man kan titta på mina texter och se att ”det där är en Maxida Märak-text”. Och det har jag min kultur att tacka för. Inte bara genom berättelserna jag skriver om, utan också för att jag har med mig ett eget tal- och skriftspråk som förs över till musiken.

Märak blickar ut genom fönstren, mot byggnaderna bakom Sergels torg, och ler snett.
– Men förhoppningsvis blir jag också känd som personen som krossade regeringen och räddade Gállok.

Intervju: Axel Almström
Foto: Lotta Axing