Omslagsintervjun från Kingsize Magazine #1 2022.

Ett gäng getter i sin egen bok – ett gäng svarta får i andras. Oavsett vad så har ODZ, Ivory och Simon Superti på egna håll uppnått framgångar över lång tid, samtidigt som man kritiserats av vissa och dyrkats av många. Men handlar det verkligen bara om fest och knark? I ett samtal med både humor och allvar berättar de om sin syn på droger, att ratas av etablissemanget, sina djupt rotade rötter i rap-Sverige och inspelningsprocessen som lett fram till albumet ”Ett gäng getter”.

Det “svarta fåret” är ett begrepp som de flesta säkert känner till. Faktum är att det är ett gemensamt begrepp i alla delar av världen. I den svenska folktron var svarta djur av flera slag, även tuppar eller getter, en praktisk olägenhet. Pälsen kunde inte bli färgad vit igen när djuret väl blivit fött svart. I fårets fall innebar det att ullen blev mindre värd. Olikhe- terna var redan för tusen år sedan, ungefär samtidigt som vikingarna levde, något som ledde till diskriminering. Detta har sedan levt kvar i delar av det “moderna” världssamhället.

Genom åren har det funnits många exempel på hiphop-artister som fått ställa sig i utkanten av industrin och klara sig på egen hand. Många har lyckats väl ändå, andra inte. Vissa har använt frustrationen som drivkraft eller fått uttryck för den i sin musik. Sen finns det vissa som bara kört på och skapat en helt egen värld vid sidan av etablisse- manget, med sina fans som stöttepelare. Hit hör framför allt ODZ, men också Ivory och Simon Superti.

Dyrkade av sina fans, förkastade av branschen. En sits som de funnit sig i.
– Det har varit superlugnt för oss eftersom vi haft dom människorna som följer oss och lyssnar på oss ändå. Även om den breda massan inte lyssnat på oss så har vi haft dom och det är samma sak med alla oss, säger en av de tre rapparna i ODZ som alla kallar sig Edward Smith.
– Det är också en evig grej, det kommer alltid finnas musiker som är kontroversiella. Det har varit så förut och det kommer fortsätta vara så. Det råkar bara vara vi just nu.

Men utanförskap skapar paradoxalt nog ofta gemenskap. Förutom den gemen- skap som legat till grund för albumet ”Ett gäng getter”, har man också skapat utrymmen för folk som av olika anledningar känt igen sig själva i deras musik. På många sätt, den ädlaste formen av konst.
– Vissa artister som är på listor och sånt har flera som lyssnat på vissa låtar, men dom har inte fångat en grupp människor på samma sätt. Folk tycker att låten är bra, eller att det är dagens sound, men dom relaterar inte till artisten på samma sätt. Jag har folk som dör för mig och dom betyder jävligt mycket, menar Ivory.

Och kärleken går inte obemärkt förbi, för någon av dem.
– När man har hållit på så här länge och får bekräftelse från folk – då blir man fett tacksam. För att man har lagt så mycket tid. Då vill man visa kärlek för dom som ger en kärlek, det är så man bygger upp en fanbase. För dom fattar att det är på riktigt, säger Edward Smith och förklarar också att man själva inser att vissa rum fortsatt kommer vara stängda.
– Men sen förstår jag också, i alla fall när det gäller oss, att när det kommer till etablissemanget finns det en anledning till att vi inte är med på SVT, haha. Jag fattar det, förstår du?
– Det här är inte till för barn, inget av det här är för barn. Men är du vuxen så finns det här överallt, konstaterar Simon Superti.

”Det här” är ett ämne som vi ska återkomma till ofta under intervjun och som av naturliga orsaker är svårt att undvika. Men det är inte heller tanken. Droger är en stor del av ODZ’s musik, droger är anledningen till att man förpassats av branschen och droger är en stor del av deras liv. Men droger är inte orsaken till att de började rappa. Det var helt enkelt så deras liv såg ut.
– Det är inte heller varför vi gör det här, att lära folk hur man tar droger säkert. Det blev bara en grej efteråt, haha. Vi rappade om när vi på riktigt missbrukade på den nivån att vi nästan dog varje dag, typ. Under en lång tid. Det rappade vi om och nu råkar vi sitta här, vadå, 12 år senare och folk säger att vi har ett ansvar att utbilda folk kring droger. Okej, kanske, men kom ihåg att det är inte därför vi är här! Det är en viktig grej som folk glömmer bort.
– Vi försöker inte utbilda folk men om vi ska snacka om att utbilda folk så kanske vi borde ha drogkunskap på samma sätt som vi har sexualkunskap. För det första; vi säljer inga droger. Vi tar bara droger. Men det finns, det är tillgängligt. Så dom som vill ta droger kommer göra det. Knark finns, punkt.

Men med tiden har också musiken förändrats. Där man till en början sökte aktivt efter reaktioner och fick drivkraft av kritiken, har man nu en annan infallsvinkel.
– Man märker det på musiken också. Det är inte lika mörkt längre. Nu är det här ett jobb för oss. Det är mer organiserat nu.

Oavsett vad man tycker om ODZ och deras musik råder det inga tvivel om att man jobbat, och fortsätter jobba, hårt. Där resan å ena sidan kan ha låtit som ett bananskal där man kapitaliserat på sitt destruktiva leverne, har man precis som alla andra som lyckats med något också fått offra mycket.
– Vi porträtterar det kanske som att vi lallar lite och att det ser enkelt ut. Men det är det inte.
– Katy Perry sa det en gång till Max Martin i studion ”men gud, hur kan du bara göra det där på 15 minuter?” och han svarar ”det tog mig 20 år att göra det på 15 minuter”. Lite så har det varit för oss.

Ja, på låten ”Annan modell” rappar ni ”dom vet ingenting om att offra allt för att ta sig dit man vill vara”…
– Jag tror att alla människor som gör någonting eller jagar någonting som dom verkligen vill göra offrar mycket. Alla här har offrat vänner, familj, förhållanden… allt, för att göra den här skiten. Det är ingen räkmacka liksom, man jobbar hårt och offrar fett mycket.

Simon Superti, som ända sedan hann tog hem Årets producent på Grammisgalan 2019 jobbat med ett brett klientel och rört sig i kretsar långt utanför vilka han formats av, påpekar också skillnaden mellan just independentmusiker och de som backas upp av etablissemanget.
– Vi är musiker, men också från hiphop och en subkultur. Vi tänker att något är vanligt, ”aha vi får göra det själva”, medan dom andra har tio personer runt sig. Nu, när jag varit på andra sidan, inser jag att många jobbar bra men vi som är hiphopfolk jobbar tusen gånger hårdare.
– Det är sant, fyller Edward Smith i. Du vet, vi pratar mycket om droger i vår musik och där får man också offra väldigt mycket utåt, förstår du vad jag menar? Bilden av oss som vissa människor har. Den kan vara på ett sätt som inte stämmer, men som också stämmer ibland. Men man offrar också någonting där. Om jag skulle ta av mina solglasögon nu och säga att jag knarkar varje dag så skulle jag knappt få jobb på ICA.
– Och vi är liksom inte anonyma för våra familjer. Min farsa har hört någon vers där jag säger att jag är bättre än Charlie Sheen på att ta kokain, du vet bokstavli- gen talat säger det, och så kommer man hem och ska förklara att det är konstnärligt. Ibland är det knepigt att försvara sig, skrattar en annan Edward.

Även Ivory känner igen känslan av att offra saker.
– Det är så, man offrar något utåt. Folk såg ner på mig när jag kom in 2013 med första albumet och sa att jag rökte weed i varje låt. Jag tror att jag var en av dom första som rökte weed i en video. Vissa såg det som att det var ladd då, du vet. – Asså bara rap egentligen! utbrister Edward Smith efter att ha funderat en stund. Bara att rappa för 15 år sedan, folk bara ”mannen, vad gör du?!”.

Alla utbrister i höga skratt till följd av en uppenbar igenkänningsfaktor. Och det krävs att man varit med ett tag för att kunna relatera. För rappare har inte alltid varit en viral TikTok-låt bort från berömmelse.
Simon Superti frågar ut alla hur länge de har rappat. ”15. 15 plus. 20…”, blir några av svaren.
– Vi har 80 år experience bara här. 80 år! Helt ärligt, det är en grej.

ODZ började sina första trevande försök att göra musik i en studio i Sundbyberg. Där skapades de allra första demoversionerna av trions låtar. På den tiden hade de fortfarande vanliga jobb, vilket innebar en seg och frustrerande resa från söder till norr i rusningstrafik.
– När man går på tjack, då tar det där stört lång tid, säger en av de tre rapparna och skrattar.

Men det var på ungdomsgården och studion Tuben i Farsta, som de alla tre träffades för första gången. En plats som även en 16-årig Ivory besökte frekvent. Men deras vägar skulle inte korsas förrän senare. Efter en lite tung period som mestadels bestod av droger, fick man blodad tand när deras första släppta låt ”BABAM” plockades upp av Kingsize.
– Det var värsta grejen för oss! Vi hade haft låten i kanske 2-3 år och spelat den på fester. Men när vi såg morgonen efter att Kingsize lagt upp den var det bara ”bror, we made it now!”, berättar dem.

Och trots att det gick trögt i början slutade de aldrig att göra musik, något som blev användbart när det väl brakade loss.
– Även om man är musiker och det inte går bra, vilket gäller för majoriteten av människor, så tror jag inte riktigt folk förstår att man gör musik ändå. Varje gång vi drog på en hemmafest så spelade vi in en låt eller en cypher. Så vi gjorde musik lite hela tiden, vi spelade in ”Dunderzubbi”… ”Styr skeppet” har egentligen ett annat beat från början, jag hittade den för några dagar sen. Den är monster asså! Så vi gjorde hela tiden musik men de låtarna som släpptes först var gamla grejer, även om det sågs som nytt.

I en tidsperiod som i retrospektiv brukar beskrivas som ”Whoa-eran”, där obskyra och aspirerande rappare samsades med flera av de som senare skulle bli etablerade artister, skapade de tidiga influenserna en målbild som främst kännetecknades av teknisk skicklighet och betydligt mer humor än vad vi ser i dagens popkulturella rapmusik. Afasi, Organism 12, MBMA, Shazaam och Snook är några av akterna som ODZ själva lyssnade på och såg upp till. Ivory kommer från samma grogrund, även om han också nämner lite äldre ikoner.
– Jag har lyssnat på allt svenskt också. Ken Ring gillade jag mycket när jag var i tonåren. Jag lät lite som honom när jag rappade och det finns säkert några låtar på typ Frizon och Whoa från den tiden… Jag fuckade mycket med Ayo, hela den grejen med Blues och dom.

Ganska vanliga influenser att ha för en rappare i Ivorys ålder, men sedan kommer han med ett mer obskyrt exempel som bara de mest inbitna svenska rapfansen känner igen. Och som hela rummet reagerar på.
– Men också Fronda, eller inte just Fronda, men han hade en klick som hette De 6 Apornas Armé… säger han och av ropen att döma håller de flesta med.
– Ebola var fire! Jag hörde faktiskt av mig till honom häromåret, jag fick något infall. Men det blev aldrig av att vi gjorde något.
– ”Det var inte jag det var den där horan Fronda!”, citerar en av Edward Smith med kusligt likartat tonläge. Alla skrattar högt. Ivory fortsätter:
– Min brorsa hade kassetter med MBMA, det måste varit i slutet av 90-talet. Så på det sättet fick jag höra dom. Men jag lyssnade på allt och har tagit inspiration från allt möjligt faktiskt.

Men Ivorys musikaliska bana skulle ta andra riktningar. För hiphopfans är han mest känd för är att vara en av de första att på riktigt göra genrer som cloudrap och trap på svenska, där han av många ses som en av pionjärerna. Och självklart kom hiphopen från den amerikanska södern även in tidigt i hans liv.
– Sen hittade jag södern-hiphop på riktigt typ 2004, 2005. Förutom det man hade sett på ZTV och Yo! MTV Raps du vet, Crossfade och sånt där några år innan. Men 2004 hittade jag hela Three 6 Mafias katalog med typ 40 album. Då var det över asså! Haha.

På sitt första album ”Molnfällan” (2013), där han även producerade flera låtar själv, blandade han sina influenser och skapade en mix av boom bap, trap-takter, Mem- phis-beats och tvåstaviga rim. Gruppens karaktäristiska skräcktema gjorde dock inte något större avtryck, men för ODZ skulle våldsironin som MBMA utövade sätta sin prägel. Även om man själva bytte ut våldet mot droger.
– Ja fan, nu när du säger det. Men det var väl en rörelse som redan fanns, men som vi varit ett språkrör för typ. För jag tror det är många som är knarkare, någon gång…

Och statistiken talar för det Edward Smith säger. Enligt CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning), ökade narkotikaanvändandet i Sverige nämnvärt mellan åren 2013-2017 – en ökning som sedan dess har fortsatt enligt Folkhälso- myndighetens rapporter. Och för att förstå musik måste man också förstå det samhälle i vilken den skapas. Det är förstås ingen tillfällighet att ODZ blivit en av de största akterna i landet genom att göra musik som bäst kan liknas vid motsvarigheten till den populära bloggen och sociala medie-kontot ”kritaen5a”. En typ av humor och livsåskådning som för många i Generation Y, eller millenniegenerationen, passat som handen i handsken. Det är någonstans här som ODZ och deras musik hittar hem, samtidigt som man också manifesterar en gemenskap i utanförskapet. Det är ingen slump att deras andra EP, ”Dom kallar oss odz” (2016), flirtar med den kultförklarade dokumentärfilmen ”Dom kallar oss mods” (1968) där man fick följa ett gäng stockholmskillar och deras tillvaro i utkanten av samhället. Även om deras egna liv inte varit fullt så dramatiska som för huvudpersonerna Kenta och Stoffe, säger det något om musikens kontext. De ODZ representerar är inte bara tonåringar som gillar att festa, utan alla som någon gång känt sig utanför samhället.
– Droger har funnits runt oss alla på olika sätt, det är bara att lyssna på min och Ivorys musik också. Men det är det här livet vi kommer ifrån, den här världen! säger Simon passionerat till sina kollegor och fortsätter:
– Ni snackar om livet och är rappers, ni kommer från den gamla skolan, ni snackar om det ni gör och det råkar vara så att det är mycket festande, mycket dekadens och mycket mörker. That’s what it is. Dom här grabbarna är öppna med exakt vilka dom är, hela tiden. Jag tror också det är det som knyter ihop oss. Jag har alltid känt mig ensam och det har dom här killarna också. Folk pekar på knarket, men det är bara för att dom erkänner knarket. Alla andra smyger med det dom gör.

En poäng som en av ODZ-grabbarna exemplifierar med eftertryck.
– Vi har approachat alla våra idoler från den tiden. Men vissa har varit riktiga fittor, asså. Ingen vill göra någonting med oss för att vi är ”knarkare”, säger Edward Smith med tillgjord röst.
– Men det är lugnt! Du vet, jag har träffat alla dom här sköna branschmänniskorna på Lollapalooza och då vill dom ha ladd. Ni hatar oss tills det är gähda!

Trots detta har man kommit långt. Efter en omfattande och utsåld turné med albumet ”Zubbkultur”, som streamades en miljon gånger det första dygnet, fick man 2019 uppfylla sin dröm och avsluta på Annexet i Stockholm. Och allt har man gjort helt independent.
– Vi pundar och grejer men vi säljer kläder i tusental. Det tar slut på 17 minuter. Det är ingen som säljer så mycket merch som vi gör. Vi är inte dumma, fattar du? Och det tar tid att organisera, styra med logistik och spelningar. Vi gör allting själva, shoutout till Sista Bossen (trions manager/högra hand, reds anm), och 90% av gångerna har vi både arrangerat spelningen och sålt biljetterna. Vi går till jobbet! Fast vi är… höga, haha.

Även Simon Superti, som redan under början av 00-talet började rappade under namnet Simon Sez, minns tillbaka på hur han har jobbat för att komma dit han är idag.
– Jag relaterar till allt det här. Jag släppte innan det fanns YouTube. Folk garvade när jag brände skivor och becknade dom tillsammans med folk. Vi sålde 3000 skivor när jag var typ 18 år. Jag har gjort allt det där. Folk garvade men dom kunde hela refrängen.

Alla skrattar. När sorlet avtar minns Simon plötsligt något som han vill dela med sig av.
– Vi måste fan droppa en fun fact, säger Simon till en av Edward Smith-grabbarna.
– Ah juste fan!

De båda berättar om hur både ODZ och Simon brukade arrangera rap-battles för flera år sedan. Ett av dom gick av stapeln på Grand i Uppsala, där Simon är uppväxt. Efter en tvådagarsfest häromåret började de prata gamla minnen och battlet på Grand kommer på tal. Simon tycks minnas att han var en av domarna och för att verifiera varandras historia ställer Edward frågan om vad en av ODZ-grabbarna, som vann hela battlet, hade för jacka på sig. Simon blundar och utbrister: ”Ljusgrå!”. ”Och röd!”, fyller Edward i och de båda skrattar högt.
– Det här är alltså ett halvår, ett år efter att vi börjat jobba med varandra, säger Simon och pekar på sin kollega. Och nu sitter vi här och gör Kingsize-cover!
– Och vi har gjort värsta EP:n, asså. Vi har gjort världens mest psykosade musik ni kan tänka er.
– Men det är ett album dock, eller hur? – Det är en spellista, haha, flikar en av Edward Smith in.
– Det är projekt, projekt, förtydligar Simon Superti snabbt och fortsätter:
– Jag gillar ordet projekt, för det är vad det är. Det är en hel grej. Det är ett experiment. Det här är musik som ingen av oss har gjort på det sättet. Det är samma som det vi gör, men det låter…
– Det låter inte som nån av oss, menar Ivory.

”Vem var det som la den? Var det du?” Vilda diskussioner uppstår under en minut innan Edward Smith minns händelseförloppet kring hur titeln ”Ett gäng getter”, en uppenbar referens till den väletablerade sport- och hiphopakronymen ”G.O.A.T” (Greatest of all Time), uppstod.
– Jag tror det var Ivo som bara slängde ur sig ”ett gäng getter” och alla bara dog.
– Alla visste direkt att det var albumtiteln, flikar Ivory in.
– Sen ringde vi allihop halv fyra på morgonen, när folk låg och sov, haha.
– Mitt i allt det här kom ”Svarte get”-låten också, så det var helt perfekt, minns Simon.

Skratt och minnen utbyts när man pratar om den rave-lokal som stora delar av plattan spelades in i och vilka planer man haft under processens gång. Där spelades bland annat en musikvideo in till ”Vet att du hör” (”den kommer nog ingen någonsin att få se”) och man skissade på planer om en turné med titeln ”Folk som stirrar på getter” – en referens till filmen ”Men Who Stare At Goats” med George Clooney.
– Vi pratade också om att köpa getter, säger en av Edward Smith.
– Jag tror vi har swishat för dom, svarar en annan lite osäkert och skrattar.

Men under skapandets gång har man också hyrt in sig i hus, både ute i skärgården på Värmdö och i Spanien och Italien (”shoutout Airbnb!”). För Simon Superti, ett välkommet avbrott från en tumultartad period i hans liv.
– För mig när jag träffade dom här grabbarna, det var en omställningsperiod. Det var ett bra tag efter Grammis och allt det där, jag hade levt igenom den världen. Det hade hänt mycket, Stockholm förändrades jävligt mycket under den tiden… if you know, you know, berättar Simon med en allvarligare ton i rösten och gör sannolikt en referens till det ökade gängvåldet som i vissa fall sipprat in i hiphop-Sverige. Han fortsätter:
– Vi blev verkligen vänner och vi gjorde musik på ett sätt som kändes som förr i tiden.

Tack vare deras unika ställning inom hiphopscenen och den bredd som samtliga visat upp genom sina karriärer har de haft utrymme att ta ut svängarna. Något de definitivt har tagit tillvara på. Baile funk och two step blandas här med ”4:44”-osande ”Två tjugor” och svävande melankoli i höjdpunkten ”Mannen på månen”. Simon bekräftar tesen:
– Det här är lekstugan där man kan göra vad fan man vill. Utan att behöva tänka på respektive sounds. Som producent har det varit fett mycket in the moment. Men som på ”Mannen på månen”… det har varit så fett att höra Ivo och ODZ på en sån låt, med en sångrefräng. Där har ni också baksidan, det är ingen som sitter och säger att det är guld och gröna skogar att leva så här.
– Det har varit fett kul för vi har inte collabat så mycket med folk heller. Och alla vi har olika musikstilar, så alla har kommit med sin egen flavor på nåt sätt, säger Edward Smith.
– Har ni tänkt på att man aldrig sett den andra sidan av månen? Man har bara sett en, säger en annan plötsligt.
– Ja, den är alltid vänd mot oss!
– Jag har tänkt på det, säger Edward Smith och passar vidare en lustgastub medan skratten ekar högt i studion.

Både Ivory och en av Edward Smith har nyss blivit pappor. För Ivory är det andra gången han får en pojke, då hans förstfödde son Cédric tragiskt gick bort i den sällsynta sjukdomen Alpers syndrom blott sju år gammal. Jag känner mig manad att fråga om föräldraskap på något sätt påverkat musiken och texterna.
– Jag fick barn när jag var 19 så jag har varit pappa hela tiden. Men jag vet inte om det ändrade mig så mycket, jag var barn själv då. Självklart påverkade det mig som människa, men inte så mycket som artist. Jag tycker det är svårt, för det är konst och jag vill känna mig fri att göra min konst. Det är inte för att inspirera någon eller få någon att härma mig. Men det är svårt att förhålla sig till ibland. Man kan väl tänka på det, men jag vill inte att det ska färga av sig på mina låtar. Jag vill vara fri att göra det jag gör och samtidigt ge mina lyssnare det dom vill ha. Sen släpper jag mycket musik och jag pratar mycket om baksidan av det i många låtar också, menar han och tillägger:
– Jag är gärna en förebild utanför musiken. Utanför Ivory-projekten är jag gärna en förebild för mina syskonbarn och dom har också behövt stöd och jag har varit där för dom. Som en farbror eller en morbror. Utan att dom ska ta efter det jag säger i min musik eller göra som jag gör. Jag tycker inte man ska blanda ihop dom sakerna. Jag är gärna en person som föregår med gott exempel och ger folk bra råd, men jag vill att dom ska låta mitt artisteri vara ifred.

Simon Superti tar ett exempel från sin egen uppfostran.
– Jag har inga barn men jag tror att ens barn respekterar en om man är sig själv. Min pappa uppfostrade mig med orden ”gör inte som jag gör, gör som jag säger”. Det är det bästa.

Men ni har ju gjort en egen version av barnvisan ”Bä, bä, vita lamm”, så det betyder väl att ni är for the kids?
– Haha, nä den är x-rated like a mother- fucker. Det handlar om det här svarta får-komplexet lite, att vi står ut från mängden. Jag har alltid känt så själv i allt jag har gjort och det gäller grabbarna också, det var egentligen så vi klickade, säger Simon.

Det är tydligt att man är nöjda med vad man har åstadkommit – och att man har haft roligt på vägen. ”Det har varit one hell of a lifestyle”, säger Superti och skrockar innan han gör ytterligare en utläggning med sin övertygande karisma. En karisma som gör att allt han säger känns högtidligt.
– Jag ser det som hiphophistoria. Jag gillar att säga att allt det vi gör är historia, för det är ju det. Om vi skulle se 2Pac och DMX rappa här nu, då skulle vi alla bara ”what the fuck?!”, förstår du? Att se den här kombinationen är för vissa samma grej och jag gillar att catcha that type of moment. Det är en del av hiphophistorien. Det här formades av livet och dom typen av projekten lever vidare. Shoutout till alla som hamnar på topplistan men det här är ett konstprojekt. Om tio år kommer det fortfarande vara en grej som vi gjorde.

Det märks på Simon Superti att han inte bara ser albumet och konstellationen som ett roligt projekt, utan också som ett statement.
– Ju äldre jag blir, desto gubbigare blir jag. Men shoutout till Kingsize, speciellt efter dom här två åren… Det har varit mycket om svensk hiphop i media, där det blir mycket skit om och mot varandra. Jag tror vi är back to att stick together. Hiphop är en subkultur i grund och botten och vi håller ihop, gör musik och tjänar pengar.

Ja, det är väl det som det här projektet får symbolisera någonstans? Gemenskap och kärlek till musiken?
– Ja! Låt musiken vara i fokus. Det har varit för mycket skitsnack om hiphop. Det är det enda som har gjort att vi sitter här. Jag står för mycket av den här gangster- skiten, men blanda inte in det i musiken.
– Vissa av dom här gangsterrapparna tycker om att göra musik, men jag har träffat många av dom och dom är bara gangsters! Hälften av dom säljer ingenting, jag har försökt köpa saker av alla av dom! Hahaha! skrattar Edward Smith.

Innan vi avslutar intervjun avslöjar både Ivory och Simon Superti att nya soloalbum också är på gång. Ivory, som sedan ett tag tillbaka hintat om ett soloalbum med titeln ”BABA IVO”, förbereder inte bara det utan även ytterligare ett släpp som fans säkerligen kommer uppskatta. För Simon handlar det om uppföljaren till debutalbumet ”Prodotto”, som han producerade och framförde i princip helt själv.
– Jag lägger den nu, ”Prodotto 2” kommer komma. Det är något helt annat.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Erik by Erik

Från Kingsize Magazine #1 2022.

Två och ett halvt år efter Labyrints avskedsturné återförenas Aki, Sai och Dajanko i kulturens finrum – teatersalongen. Aki skriver manus och barndomsvännen Affe Ashkar regisserar en ny föreställning som kombinerar teater med hiphop. ”Bra där! En hiphop-historia” har urpremiär i hemstaden på Uppsala Stadsteater i början av april 2022. I intervjun, inför premiären, reflekterar Aki också över 10-årsjubileumet av Labyrints debutalbum samt nya EP-trilogin ”Gänget & Jag”.

– Det är lättare att skriva manus än att skriva bars. Du behöver inte ens rimma, säger Aki.

Hans leende lyser genom telefonen. Tillsammans med två andra gruppmedlemmar från Labyrint, Dajanko och Sai, har han skrivit musikteaterföreställningen ”Bra där! En hiphop-historia” som sätts upp på Uppsala stadsteater från och med april i år. Jag har precis frågat om det var svårt att ställa om från att skriva låttexter till att skriva ett helt teaternarrativ.
– Det har varit annorlunda men det har varit roligt. Det är klart att det har funnits stunder när vi har undrat vad fan vi håller på med, men i stort tycker jag inte att det har varit några problem.

Har det till och med varit en fördel att inte komma från en klassisk teaterbakgrund?
– Hundra procent! Vi kommer från ett håll där man inte behöver följa några regler. Vi skriver det vi tycker är bra bara. Men samtidigt så har vi ju lite erfarenhet av teatern – Affe har dragit med oss i en del grejer genom åren.

Affe Ashkar är regissören bakom föreställningen. Han är också Akis barndomsvän. Hans hiphopbakgrund är lika gedigen som resten av Labyrintgängets – ”han brukade breaka i Gottsunda centrum”, minns Aki – även om hans utgångspunkt är teater och film snarare än rap. Jag når honom på telefon kvällen innan intervjun med Aki.
– Innan ”Bra där!” brukade jag alltid tänka: hur smugglar jag in hiphop i den här föreställningen, i stället för att tänka att föreställningen helt kunde utgå från hiphopen, säger Affe Ashkar.

Varför tänkte du att man inte kunde göra en hundraprocentig hiphopföreställning?
– Det finns fortfarande ett visst motstånd mot hiphop i de här finrummen. Jag har all respekt för Strindberg och Fröken Julie, men jag tycker att man ska fundera på vad teatern ska vara och vilka berättelser som saknas.
– Musik och teater är släkt. Ta en rappare som Aki. Han är den tyngsta vi har. Han rappar i bilder och berättelser. Han är vår tids Strindberg, lägger han till.

”Vår tids Strindberg”, jag antecknar det i marginalen, bollar det vidare till Aki när jag når honom på telefon dagen efter.
– Haha han får lugna ner sig, skrattar Aki när han hör jämförelsen.

Idén till ”Bra där!” har Aki haft i bakhuvudet länge, men det var först när Uppsala stadsteater kontaktade honom, Sai och Dajanko om att göra en Labyrint-pjäs som det verkligen började ta form.
– Affe hade snackat med teatern som hade en idé om att göra en föreställning om Labyrint som grupp, men vi kände oss inte så taggade på den grejen. Det kändes mer aktuellt att skriva en egen berättelse – så då gjorde vi det, säger Aki.

I stället för en nostalgitripp down Labyrint lane ville Aki skriva en berättelse som handlade om livet omkring dem. Personerna, platserna och händelserna. Inspirationen hämtades från egna upplevelser men berättelsen, om en ung kille som vill lyckas inom rap, är fiktiv.
– Jag tror att det hade varit bra för kulturen i allmänhet om våra berättelser fick ta lite mer plats på den här typen av scener. Jag tänker på alla i Sverige som har massa potential att göra sånt här, men som aldrig har förstått att teatern finns för dem också, säger han.

Affe Ashkar skriver under på den tanken. Det krävdes slump, övertalning och ett felplacerat telefonsamtal för att han skulle hitta till teatern för mer än 20 år sedan. Det var året då Lauryn Hill solodebuterade och P.Diddy startade klädkollektion och samtalet var egentligen riktat till Affes storebror, som hade sysslat med drama tidigare. Just den här gången var han dock på väg till Spanien så han sa åt sin lillebror att gå i hans ställe. Affe tvekade, men några väl valda ord från hans storebror övertygande honom.
– Han sa ”vad brukar vi bröder säga? Om vi inte gillar något så försöker vi göra något åt saken. Så gå dit och försök bygga upp något eget.” Det räckte. Jag gick dit, säger han.

Vad hade det betytt för dig att få se den här föreställningen när du var ung?
– Hur mycket som helst. Jag tycker att teatern kan vara dumförklarande mot publiken i hur man pratar och artikulerar. Den här föreställningen hade visat att man kan berätta på ett annat sätt. Jag hade säkert gått och sett den hundra gånger och letat mig till teatervärlden ännu tidigare.

Du hade kanske inte behövt bli indragen av din storebror?
– Precis! Det hade nog fått mig att känna att det här ”huset” – teatern – tillhör mig också. På samma sätt som musiken.

Tror du att den här föreställningen kan nå ut till en ny publik?
– Hundra procent. Det har redan varit folk som har kommit till mig och sagt ”den här pjäsen låter fet, men hur ska man klä sig när man går på teater?”. Jag svarar bara: klä dig som att du skulle gå på bio eller konsert. Det behöver inte vara ett stort steg.

Affe Ashkar säger att han aldrig har sett en föreställning som så tydligt tar avstamp i hiphopen. Men det är kanske inte så konstigt att nya saker händer när man tar in nytt folk, från nya sammanhang. För Aki är hiphopen trots allt allt han kan, som han säger, så det är klart att musikteatern kommer att spegla det.

Trots att Aki har veterantyngd i hiphop-pennan är han fortfarande relativt ny på teaterscenen. Något han har gemensamt med hela genren. Men när jag frågar om ”Bra där!” känns som en slutlig bekräftelse på att hiphopen börjar tas som en seriös konstform, tvekar han lite.
– Helt ärligt så väntar jag nog fortfarande på den känslan. Samtidigt som det tas mer och mer seriöst så förlöjligas det också hela tiden. Man måste akta sig för dom som bara vill kapitalisera på att hiphopen blivit stor och just därför är det så skönt att göra den här föreställningen på vårt sätt. Det känns viktigt när man ska in i de här ”finrummen” att man inte kompromissar med sig själv och sin berättelse. Att man kan vara äkta mot sig själv och vart man kommer från, säger Aki.

Som föregångare inom den här musikal-teater möter hiphop-grejen, känner du ett ansvar för att ”representera kulturen” på ett visst sätt?
– Man vill ju så klart inte att det ska bli corny, men det är nog ingen risk med tanke på vilka som är inblandade.
Just musikal har ju ett rykte om sig att vara både corny och inte så autentiskt.

Har det varit svårt att kombinera det med hiphop, som lägger väldigt mycket vikt vid äkthet i historieberättandet?
– Nej vi är trygga i vilka vi är och hur vi skriver. Jag tror att folk som ser föreställningen kommer känna det också. Det här är inte “West Side Story” liksom. Jag ser det som en blandning mellan teater och en hiphopshow, säger han.

”Bra där!” är en återförening för Labyrint i ett helt nytt medium – även om Jacco inte är med på just det här projektet. Men Aki vill inte kalla uppbrottet 2019 för en splittring. ”Det var mer som en paus”, säger han. Synergin är fortfarande där när de ses, oavsett om det är en teaterföreställning eller albumturné.
– Vi är som Wu-Tang! Vi fortsätter hoppa på varandras grejer och samarbeta. Vi kan varandras dynamik vid det här laget.

Under hösten hade debutalbumet ”Labababa” 10-årsjubileum (något som de enligt Aki firade med fina sms till varandra), men Labyrintmedlemmarna har gjort musik längre än så. Aki har hunnit se den svenska hiphopen gå från en underground- rörelse till en kulturell mittpunkt. Jag frågar hur han ser på Labyrints musikaliska arv så här i efterhand.
– Man hinner inte tänka på sitt legacy när man är inne i det. De tankarna har kommit nu på senare tid. Jag är jävligt stolt över vår del i hiphophistorien. Jag har alltid velat sätta spår och velat att man inte ska kunna prata om svensk hiphop utan att prata om mig eller Labyrint. Och det känner jag att vi lyckades med. Det känns fortfarande overkligt när folk kommer fram och berättar hur mycket ens musik har betytt för dem.

Hur vill du att man ska sammanfatta ert arv och avtryck på hiphopsverige?
– Att även om vi berättade om en dyster verklighet så fanns det alltid en stolthet och en känsla av ”vi kan bättre” mellan raderna. Jag vill att man ska känna att vi försökte ena folk genom vår musik.

Det är lätt att fastna i nostalgi när man pratar med Aki. Han har musik, hiphophistoria och anekdoter i kvadrat. Men Aki själv blickar helst framåt, mot nästa grej.
– Det är farligt att fastna för mycket i nostalgi, men det har aldrig varit något problem för mig. Det känns inte som att jag är klar än och det finns fortfarande nya grejer att testa.

Som teater?
– Precis!

I samma veva som musikteaterföreställningen har urpremiär, så släpper Aki också den tredje och sista delen i sin EP-triologi ”Gänget & Jag”. Den senaste delen släpptes i november 2021 och har gästinhopp från Nigma, Simeon, Vic Vem och Lil Ghettostar. Det är lätt att göra kopplingar mellan framför allt den sista låten på EP:n, ”På min tid”, och Akis musikteaterprojekt. Låten har ett historieberättande i realtid med två karaktärer som rappar mot varandra. Det påminner lite om en musikal i strukturen. Det påminner också mig om Prince Paul-plattan ”A Prince Among Thieves”, så jag droppar den referensen i förbifarten.
– Just den plattan har faktiskt inspirerat vår hiphopteater, avbryter Aki.

På riktigt?
– Jag hörde den när den kom ut och tänkte: det här vill jag göra, fast med rappare i Sverige. Det var en tanke för tusen år sedan, men det var där någonstans som idén med att göra en hiphop-musikal kom till.

”Gänget & Jag”-EP:n innehåller också tankar kring att bli gammal i en ung kultur. I refrängen på den New York- skitiga ”Allt jag kan” rappar han ”Rappa om något annat bre, jag svär du är för gammal bre / Det är alltid samma skit, men det här är allt jag kan”.
– Hiphop är ju fortfarande en ungdomlig kultur där det är lätt att glömma sin plats. Men jag har insett att jag har min egen grej och så länge jag tycker att det är bra, så är det bra. Att tänka ”hur mycket kommer den här streama” blockar bara min kreativitet. Man måste göra det för att det är roligt. Det är där allt måste börja.

Med Labyrint var Aki en underdog – i refrängen på ”Ortens Favoriter” passade han på medias recensioner och priser
– och på sin senaste EP jämför han sig med hiphopsluggern Sean P (”the brokest rapper you now”). Jag undrar om han fortfarande känner sig som en underdog i hiphopsverige.
– Jag chillar och lever på musiken nu för tiden. Det är inte samma struggle som det var i början. Men ibland kan jag känna mig som Sean P, du vet, snubben som skriver musik trots att ingen lyssnar, men skiter i för att han trivs så bra med sina egna bars. Jag försöker bara överträffa mig själv nu, jag försöker inte imponera på någon annan.

Intervju: Axel Almström
Foto: Maria Lilja

Läs omslagsintervjun från Kingsize Magazine #6 2021.

Efter hits, oförglömliga uppträdanden och en stark närvaro på musikscenen har det äntligen blivit dags för Imenella att släppa sitt debutalbum “Gemini”. Ett album som formats av de senaste årens erfarenheter, bakslag och framgångar. I en öppenhjärtig omslagsintervju berättar Imenella om de krigsdrabbade uppväxtåren, hur dansen lagt grunden för hennes karriär, att bryta sig ur ”Chagga”-bubblan, samarbeta med Yasin och skapa sin ärligaste musik i karriären.

En rosa overall. Snö och kallt. Vita människor överallt. Det är ingen dikt av Johannes Anyuru som reciteras, utan Imen Mohammeds första minnesbilder av Sverige. Ett Sverige som ligger en bra bit från det område hon i vuxen ålder har varit – och fortfarande är – starkt förknippad med. Men som sexåring landade hon först i Gävle, efter att ha gått igenom ”ett helvete på jorden”.

Samma år som Imenella föds, 1988, startar det än idag pågående inbördeskriget i Somalia mot bakgrund av en komplex maktdynamik och en försvagad statsapparat. Fyra år senare bestämmer sig FN för att blanda sig i konflikten och ”Slaget om Mogadishu” – som ur ett västerländskt perspektiv filmatiserats i Ridley Scotts ”Black Hawk Down” (2001) – sker i oktober 1993. Någonstans här bestämmer sig familjen för att fly och Imenella skickas till Kenya, drygt 170 mil sydväst om Somalia. Här ska hon komma att tillbringa drygt ett och halvt år utan sina föräldrar.
– Jag minns att vi blev upphämtade av ett militärfordon och helt plötsligt var vi i Kenya. Mina syskon blev kvar i Somalia den första perioden, men kom senare med min moster. Sen åkte min mamma till Sverige och då stannade ju vi kvar i Kenya. Det var verkligen traumatiserande, för jag minns att jag gick och flätade mig och när jag kom tillbaka var mamma borta.

Tids nog skulle familjen återförenas i Sverige och Gävle. Ett helt nytt land, ett helt nytt språk och ett helt nytt klimat.
– Jag hade nog PTSD. Jag tror inte jag pratade med min mamma den första månaden, jag var verkligen så arg på henne. För jag fattade ju inte varför hon lämnade mig, nu gör jag ju det.

De tre åren i Gävle, en tid som hon själv beskriver som ”ett helt liv”, minns hon dock med glädje och värme. Det är också en plats hon än idag kallar sitt hem.
– Jag kommer ihåg att när jag skulle börja förskolan så vaknade jag typ fyra på natten och var så excited! For some reason, haha. Jag hade ju gått i förskola i Kenya men allting är på en mycket högre nivå där. Jag vet inte om jag minns saker från astidigt och därför känns livet så mycket längre… men jag minns saker där jag har känt mig som ett stort barn, men min mamma berättat att jag var typ ett år när det hände. Det är jättekonstigt för mig.

Ett senare av dessa av minnen som hon berättar om är hennes första kontakt med snö.
– Jag minns min första kontakt med snö och jag fattade ju inte att den skulle smälta. Så jag gick med en sandlådebox och fyllde den med snö och tog med hem. Jag trodde att det skulle hålla och min mamma var så gullig och sa ”ja men vi ställer den här”, sen kom jag tillbaka efter en timme och allt var vatten och jag blev skitledsen och arg, haha. Så jag har väldigt fina minnen från Gävle. Barnsliga minnen. Jag fick ändå vara ett barn, vilket jag är väldigt tacksam för.

Men flyttlasset skulle gå vidare till Stockholm – mycket, kanske – eftersom Imenellas mamma var och är en mycket känd sångerska. 1998 kom familjen till Stockholm och Tensta, där det mesta kändes familjärt direkt. I Gävle hade de bott i förorten Sätra, så förutom lite mindre snö och träd var det inget större miljöombyte, berättar hon. Imenella började i Bussenhusskolan, en skola hon älskade.
– Varje gång någon frågar mig vilken tid i livet jag hade velat återvända till så är det femman. När man gick i femman, det hade jag velat gå tillbaka till. För att inget spelade någon roll, man typ sprang hem för att titta på ”Sunset Beach”, haha. Det var det viktigaste för mig.

Imenella var populär i klassen. Varje fredag fick hon 20 kronor av sin mamma om hon klarade fredagsprovet i gånger- tabellen, vilket hon alltid gjorde, varpå hon med sin storasyster tog bussen till skivbutiken i Kista Galleria och köpte singlar med Britney Spears och Christina Aguilera. Hon fick spela fotboll med killarna och uppträdde varje fredag. Vi pratar en stund om skoltidens gruppdynamik och mobbning, som hon adresserat på låten ”S/O” från debut-EP:n ”TRO”.
– Jag var typ micro-mobbad, om man säger så. Jag var populär och mobbad samtidigt. Men jag kommer inte ihåg mig som att jag la mig ner och tillät det, för jag var frispråkig redan då. Men också att jag alltid skulle skydda dom som blev jättemobbade och det kanske också var en grej som gjorde en till måltavla ibland.

Och att bry sig om och lyfta andra är något vi ska återkomma till. För det är mycket det som kännetecknar Imen Mohammed som person. En person som ger och ger, oavsett om hon får något tillbaka. En person som hon dock fått mycket tillbaka av är hennes mamma, Xabiba Wanaag, som självklart betytt extra mycket för henne. Även om det först är på senare år som hon kanske insett exakt hur mycket.
– Mycket mer än vad jag gav henne cred för. Hon var enda kvinnan i sitt band och när hon spelade in hemma i vardagsrummet med inspelare så styrde hon dom totalt, haha. Hon visste vad hon ville göra och hon hade böcker överallt med låtar som hon skrev. Så jag var mycket mer inspirerad av henne än jag gav henne cred för.

Likt kusinen Cherrie har Imenella sedan starten representerat ”kvinnlig egenmakt”, den något taffliga översättningen av det betydligt mer vidspridda begreppet ”female empowerment”. Det hörs i hennes texter, syns i hennes musikvideos och representeras i egentligen allt hon gör på – och utanför – scenen. En ambition och ett egenvärde som ofta verkar förstärkas hos framför allt kvinnor, men även vissa män, som haft en stark mamma och en frånvarande pappa.
– Jag har ju haft en plastpappa, mina kusiners pappa, som tog hand om mig. Min biologiska pappa var inte i bilden, så på det sättet 100%. Jag har haft en ensamstående mamma så mycket av min styrka kommer ju från det, men jag skulle nog inte säga att jag inte hade en pappa. Han gick bort för några år sen, men han lärde mig också jättemycket.

Något som också lärt henne mycket, för att inte säga allt, är dansen. För det var med dansen som Imenellas resa ut i den kreativa världen startade – och gav henne den stabila grunden som hennes artisteri nu vilar på.
– Jag sjöng alltid hemma och jag brukade spela in mig själv med kassettspelare när jag gjorde covers. Jag tyckte verkligen att jag kunde sjunga som Mariah Carey, säger hon och ler.
– Men allting kräver ju träning och jag tror att om jag hade börjat på sångskola hade jag nog blivit jättebra på det då, men det blev så med dansen i stället. Jag har alltid haft bilden av att man måste kunna göra båda, för mina idoler gjorde båda. Så för mig var det en självklarhet att bli bra på att dansa. Janet Jackson gör ju det och Britney Spears gör ju det… Christina gör ju det. I mitt huvud var man inte en fulländad artist om man inte kunde dansa. Så jag ville verkligen bli bra på det och sen fastnade jag för det.

På många sätt är dansen inte en bisyssla eller ett sidospår för henne, utan ena halvan av det som utgör hennes artisteri. Hennes utbildning och grund, både då och nu.
– Dansen betyder sjukt mycket för mig. Mitt artisteri är inte fullständigt utan dansen. Allting som jag gör inom musiken gjorde jag först inom dansen. Det är därför folk ibland kan påpeka att jag är mediatränad, men jag satt hos TV4 fyra, fem gånger som dansare och gjorde dansföreställningar och koreografier för Dansens Hus – vilket är typ det största man kan göra inom dans – långt innan musiken. Utan dansen hade jag inte varit så orädd som jag är inför att vara i vissa rum. Jag känner att jag kan gå in i vilket rum som helst. Hade det inte varit för dansen hade jag inte klarat artisteriet alls.

Sedan 2012 har Imenella ingått i danskollektivet Unruly Gang, som hon startade tillsammans med kollegan och vännen Rut Roos. En grupp kvinnliga dansare från Stockholms olika förorter som hade samma principer och såg på dansen på samma sätt. Utöver den sistnämnde består gruppen främst av hennes tidigare elever som specialiserat sig på dancehall. Namnet kom till när man skulle delta i en tävling, där Imenella bestämde sig för att samla alla sina elevgrupper till en. Och även om namnet inspirerades av Popcaans frekventa användande av uttrycket är hon noga med att påpeka att det kom till innan han själv startade sin variant av Unruly Gang. Faktum är att man fått en co-sign av Popcaan själv.

Men Imenella har också gjort en hel del på egen hand. Redan som 13-åring började hon uppträda på den årliga ”Ung08”-festivalen (sedan 2014 under namnet ”We Are Sthlm”) och som dansare har hon uppträtt på de flesta stora scenerna. Det många kanske inte vet är hur pass framgångsrik hon varit både som dansare och som danslärare. Halva livet har Imenella battlat i dans, där hon har en drös titlar. Hon har bland annat vunnit SM och EM i dancehall samt World Mastership i Jamaica. Men hon har också rest världen runt som koreograf och instruktör.
– Asså jag var skitkänd i dansvärlden innan musiken, konstaterar hon till slut bestämt och tydligt, när jag inte kan sluta förvånas över bedrifterna hon rabblar upp.
– Nä, men jag hade slutsålda dansklasser där det kom 3-400 personer till en håla i Ryssland. Sen vidare till Sankt Petersburg, Moskva och sen Italien och sen Frankrike och sen Spanien och sen Polen. Jag har undervisat i Kenya. Jag och en annan kille från Spanien som heter Rafa är dom enda utomstående som någonsin fått undervisa dancehall i Jamaica. Och att bli bokad till ett dance camp i Jamaica, av jamaicaner, för att undervisa dancehall – det har aldrig någonsin hänt, varken innan eller efter oss. Och det finns kanske en anledning.

Imenella påpekar hur många stora internationella artister som besöker dansskolor världen över och tar från kulturen. Hon menar att det kulturella inflytandet som dansen har är mycket större än det får erkännande för.
– Kolla på TikTok idag, du får inte en viral låt utan en dance challenge. Dansare får verkligen så lite när egentligen, vi är the culture. Det finns ingenting utan oss, punkt och slut. Men vi är också the most disrespected within the culture. Vi och make up-artister och hair stylists.

Som en av få etablerade artister i Sverige som både dansar, rappar och sjunger på scenen är det kanske inte svårt att förstå att Imenella varit en populär live-akt de senaste åren. De få som går att nämna i samma andetag är popstjärnan Zara Larsson och, möjligtvis, Linda Pira. Det var också i rollen som koreograf till just Linda som skulle förändra hennes kreativa bana.
– Jag har aldrig blivit inspirerad av män. Jag kan tycka en manlig artist är cool och skitduktig på det han gör, men jag har aldrig sett upp till en man på det sättet. Inte ens Michael Jackson – och då älskar jag Michael Jackson mest av alla. Jag vet att det är en unpopular opinion men så är det. Men att se Linda… börjar hon med en ton så full av kärlek att det nästan låter som att hon ska börja gråta.
– Hon tog med mig till Gran Canaria för att spela in hennes reklamfilm för Pantamera. Asså bruden hade typ 39 graders feber och ändå slaktade hon den där reklamfilmen. Det syns inte ens på henne. Så att ha hand om hennes shower, vara hennes koreograf och se henne göra sin grej – oavsett vilka motgångar hon hade i livet – var verkligen jätteinspirerande. Det tror jag gjorde att jag vågade.

Bakom kulisserna började en dröm om en artistkarriär att formas allt tydligare och Imenella började så smått spela in texter som hon skrivit. Till slut spelade hon in en cover på en fransk låt som hon spelade upp för Linda, men också Cherrie och sångaren Aleks. Imenella hade nyss koreograferat musikvideon till den senares låt ”Blodröd sol” och han skulle också bidra med upplyftande ord som fick henne att fortsätta.

Efter att ha frågat runt bland etablerade producenter utan resultat skulle hon till slut komma i kontakt med Savvas Kontzolokis, mannen som tillsammans med framförallt Hasti B lagt grunden för rappare som Yasin, Jaffar, Dree Low och Z.E – alla medlemmar i det forna kollektivet Ghetto Superstars. Tillsammans skulle de skapa Imenellas första låt ”Chagga”, i samma veva som Stor fick upp ögonen för rapparen och sångerskan.
– Då hade jag redan börjat skriva ”Chagga”. Så han fick höra första orden på låten och tyckte det var skitfett. Refrängen lät inte som den gör idag, det var en helt annan refräng och mycket mer upprepande. För när jag skriver låtar så skriver jag mycket mer direkt, mycket rakare och det är därför jag har behövt hjälp. På den här skivan så är det många verser som jag skriver helt själv, för då behövdes den här direkta auran från mig. Och idag tycker jag det är fett att jag är sådär rak. Men då var jag så här ”det här är inte bra” och var obviously inte bekväm i rollen som musiker. Hon funderar ett tag och säger:
– Det var inte många som trodde på ”Chagga”. Vilket är lite komiskt… Jag satt faktiskt precis i det här rummet och sa ”antingen släpper vi ’Chagga’ eller så läcker vi ’Chagga’”.

Rummet vi sitter i är ett rymligt men gemytligt mötesrum på Sony Musics huvudkontor i Stockholm. På väggarna hänger guldskivor av några av bolagets största popstjärnor. I början av intervjun reser sig Imenella och rättar till en av tavlorna bakom mig. ”Jag har stört mig på den här sen jag kom”, säger hon och sätter sig igen med ett leende.

Det finns ett lugn och en självsäkerhet som omger henne. En känsla som endast starka kvinnor kan utstråla och som kommer från en plats som formats av det livet tagit och gett. Det är varken arrogant eller påklistrat – men för många säkert aningen hotfullt. Det slår mig att det var detta som Cherrie menade med sin senaste albumtitel ”Naag nool” – ett somaliskt uttryck för en kvinna som har fullständig kontroll över sitt öde. Som lever på sina egna villkor. Och trots att Imen Mohammed inte längre är purung, talar både hennes berättelse och hennes utstrålning för att hon hunnit ta sig igenom mycket mer än gemene kvinna i hennes ålder.

Frukterna av det ska hon kanske först nu skörda, när debutalbumet ”Gemini” släpps i januari. För även om Imenella varit långt ifrån ytlig i sin musik är det inte bara hennes första fullängdare utan den innehåller också några av hennes mest ärliga låtar i karriären hittills. Det är också ytterligare ett steg att bryta sig ur ”’Chagga’-bubblan”, något som varit lättare sagt än gjort.
– Savvas mer än någon vet, det var dagar jag grät i studion för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Att ha en sån stor hit så tidigt är farligt, för det blir det enda du är. Och det har tagit mig fett lång tid att bryta mig ur ”Chagga”-bubblan.

För även om låten på många sätt representerar Imenellas musikaliska influenser, med Britney Spears som mångårig förebild, är den heller inte representativ för hela hennes artisteri. Soundet på ”Gemini” är varierat och rikt, med inslag av allt ifrån drömmig r&b, kraftfulla basgångar och dansant baktakt. Även här har hon tagit hjälp av sin familj, närmare bestämt kusinen Yasin. Den omåttligt populära rapparen har tidigare agerat exekutiv producent för låtarna ”Nordvästra” och ”Passion”, som båda kom i början av sommaren. Men på albumet i sig har han mer agerat vägledare och tastemaker, av förklarliga skäl.
– Grejen med Yasin och den här skivan är att jag tycker han har format soundet. Sen så åkte han ju obviously in, så jag har anpassat det ännu mer till mig och hittat en blandning av ”Passion” och ”Louvren” med mina pop-rötter. Där jag är nu är där jag vill vara, men han peppade och inspirerade mig under en period där jag inte ville göra musik. Så utan honom hade det inte funnits ett album att släppa.

Men även rapparen Keya har, lite överraskande, varit viktig för henne.
– Jag vill också ge en stor shoutout till Keya. När Yasin åkte in var han den som sa ”syrran det ordnar sig och jag finns här”. För jag var så deprimerad. Jag kände verkligen ”vad vill universum mig?!”. För vi hade sånt flyt då, vi hade varit i London, vi hade gjort ”Passion” och ”Louvren”, vi hade precis hittat Lukas och gjort ”Selfmade”. Sen hände allting och Keya, som vanligt, kom in och var den bästa brodern man kan tänka sig.

Utöver albumspåret ”Techno”, som just Yasin gästar och som producerats av Amr Badr, är det annars den meriterade producenten Lukas Nathanson som ligger bakom Imenellas första album.
– Att jobba med Lukas har varit en välsignelse, verkligen. Asså den här mannen – som har jobbat med Chris Brown, Wizkid, Boyz II Men och Monica – att han har låtit mig prova mig fram så mycket som jag har gjort, det har gjort att jag lärt mig producera under den här processen. Jag fick bara vara och det har varit jättehälsosamt för mig. Jag kommer ju typ stå med som co-producer på vissa låtar, han har verkligen inget sånt ego.

I vanliga fall drar jag mig för att fråga andra artister hur de ser på en rätt uttjatad och ofta oinitierad debatt kring etik och moral kontra konst. Men i egenskap av just familjemedlem frågar jag henne ändå hur hon ser på debatten som uppstått kring Yasin och huruvida personer som dömts för brott ska prisas på galor.
– Jag tycker att musik är musik och konst är konst. Jag tycker inte det ska blandas ihop med något annat. Hans priser för musiken är för att han är en av landets största och bästa artister. Punkt slut. Jag vet inte varför det är en konversation om något annat, i ett land där vi månar så mycket om yttrandefrihet! Det är en så konstig konversation.
Ibland kan jag nästan tycka att det kanske inte hade varit en konversation om det inte var en Yasin från Rinkeby med somalisk bakgrund. Vi kan inte bara pick and choose när vi ska ha dom här diskussionerna. Om någon annan hade fått dom där priserna, så tror jag inte ens dom personerna hade känt sig förtjänta av dom. Det är jag hundra på.

Imenella har alltid varit ärlig kring vad hon tycker och tänker. Detta har hon nu i än högre grad tagit tillvara på i musiken. Albumet i sig fungerar mycket som ett flugpapper; där upplevelser, trauman och negativa känslor som hon redan lämnat bakom sig tillåts ta plats och släppas ut i universum. För en död blomma i en krukväxt kommer fortfarande få växten att se ful ut tills man rycker bort den. Även om den inte gör någon skada.

Ett uppenbart exempel är singeln ”Vidare”, som gästas av popstjärnskottet Myra Granberg. En låt som, till skillnad från vad många trott, inte handlar om hennes nuvarande situation i kärlekslivet.
– Jag har ett jättelyckligt förhållande, så jag har liksom inte gjort slut med min kille och skrivit ”Vidare”. Det är inte vad det är. Det är tvärtom, jag har gått vidare från en gammal relation som bröt ner mig på alla nivåer, som ”Chagga” handlade om, det är den relationen jag kan prata om på det viset idag. Jag har gått vidare till något bättre och till någon som inte heller blir hotad av att jag sitter och skriver såna här låtar. Så ”Vidare” kommer ju nu för att jag har gått vidare.

Att hon tagit ytterligare kliv i sitt låtskrivande och personliga utveckling blir dock som tydligast på låten ”För alltid” tillsammans med Cherrie. En låt som behandlar våld i nära relationer.
– Många använder musik som terapi och skriver om situationer när dom är i dom, men jag har aldrig kunnat göra det. För att det är för nära. Jag hade inte klarat det. Men jag kan prata om saker när jag gått vidare från det och inte har någon koppling alls till det. En låt som ”För alltid” med Cherrie – som ändå handlar om en kontrollerande och våldsam partner – jag hade aldrig kunnat prata om det om jag hade varit i det. Men jag klarar att göra det idag för att jag har en distans till det.
– Om man lyssnar på ”För alltid” så fattar man att det hade inte ens varit safe för mig att göra det. Vem vet vad det hade lett till om jag hade sjungit och rappat om dom sakerna då? Det hade kanske slutat illa för mig. Idag kan den personen inte göra ett skit, så om jag ändå har gått igenom det kan jag lika gärna tjäna pengar på dig, haha.

Ja, både Miriam Bryant och Adele har ju gjort hela album om det nu, haha.
– 100%! Jag tycker det är helt rätt! Om vi ändå ska vi gå igenom det kan vi lika gärna tjäna pengar på det.

Att vara kvinna 2021 är alltjämt att vara utsatt, oavsett var i världen man befinner sig. Att vara svart kvinna kommer med ännu fler utmaningar. Detta manifesterade Imenella 2017, när hon gjorde den kritikerhyllade dans- och teaterföreställningen ”Svaret”, om att vara just en svart kvinna i Sverige. Men precis som hon rappar på albumspåret ”Go Shawty”, som fungerar som en peppningslåt både till sig själv och de unga tjejer som lyssnar på hennes musik, är det inte alltid ett val att vara politisk:

”Dom vill jag ska va tyst, kan inte låta bli / ända sen jag föddes hela jag vart politik / e från orten jag är svart, kvinna och muslim / i en industri bland vita män klädda i kostym”

– Jag hade inte haft en karriär utan systerskapet. Så jag är jättetacksam för dom, men det är också en ”Go Shawty” till mig själv för att jag går in i alla vita rum utan att vara rädd. Jag vet vem jag är. Men också att min systers barn är dom som peppar mig i slutet av låten. Så det är verkligen en karriärspepp och en hyllning till den jag har blivit.

Jag påpekar att det känns som att det ofta är kvinnor som axlar rollen som kollektivt ansvarig för andras välmående och välbefinnande. Eller att ha representation i åtanke, utan att för den sakens skull vara ”politisk”.
– Allting jag gör är för Tensta. Alltid. Det tror jag Tensta vet. Men Tensta ser inte på mig som politik. Jag är en vanlig medborgare, jag är inte en politisk person för dom.
– Det är precis som Cherrie säger, det förväntas av oss. Varje gång det händer något i världen har jag 100 pers i min DM som säger ”varför pratar du inte om det här?!”. Man bara ”gå och säg det till din favoritrappare”. Men många gånger är det faktiskt kvinnor som har dom här kraven och som skriver sånt till mig. Och det är något vi pratar alldeles för lite om. Det är mycket systerskap men det kan också bli väldigt mörkt ibland.

Jag minns när du vann Årets Nykomling på Grammisgalan och att du i ditt tacktal sa ”Tensta, den här är för er”. Det kändes att det var ett stort ögonblick för dig.
– 100%. I dom sammanhangen, när det är självvalt. Allt jag gör, gör jag för min ort. Jag kände bara att jag verkligen ville säga det på Grammisgalan, för mig var det verkligen fett.

Det känns verkligen som att i allting du gör så gör du det för andra…
– Vet du, asså jag utgår verkligen bara från hur jag mådde i dom åldrarna. Det är verkligen inte svårare än så. Det är inget som jag vill ha ett tack för och det är också därför det inte ens är allmän information att mina dansklasser är gratis. Det är ingen som behöver veta det, men jag vet hur det är att vara i den åldern.

…men ibland måste man ju göra saker för sig själv. Det känns som att det här albumet verkligen är för dig? Att du har fått ur dig mycket som behövt komma ut?
– Oh my god, ja! 100%. Från att ha gått in i det här helt förvirrad, till att Yasin kom in i bilden och jag hittade mitt sound till att han försvinner och jag blir arg igen, till att hitta styrkan igen… det har varit en journey. Men det har varit en hälsosam journey för mig. Jag har hittat tillbaka till dansen och idag gör jag saker som gör mig glad. Jag har växt mer som människa och jag säger ju ”rest in peace till gamla Imenella” på en av låtarna och jag låter henne göra det. Inte som att hon har dött, men hon får bara vila, förklarar Imenella och försäkrar:
– Och jag är inte ledsen, det vill jag verkligen ska framgå. Jag mår inte såhär som det här albumet låter. Dom här känslorna har jag gått vidare ifrån och därav den här skivan. Om jag känner att jag har mer att ge så kommer ”Gemini 2” kanske, men jag har lovat mig själv att vara ärligare i min musik och inte vara rädd för att prata om mig själv i jag-perspektiv, för jag har gjort alldeles för mycket musik som handlar om andra. Allt jag har gjort fram tills nu har handlat om andra. Det var lite där jag hamnade, jag blev bara trött på att ge.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Paul Edwards

Från Kingsize Magazine #1 2022.

Det finns ett gammalt ordspråk som uppmanar till att vara ”sin egen lyckas smed”. Det vill säga att skapa sin egen lycka. Det är precis vad rapparen, låtskrivaren och sångaren Lamix just nu gör, efter att ha lämnat sitt skivbolag i fjol. 2022 är han aktuell med en ny EP och ambitiösa planer för sitt bolag 7 Tears Entertainment.

”Bra, eller helt okej”, hostar Lamix fram över FaceTime när jag frågar hur läget är och hur den senaste tiden har sett ut för honom. Han har precis lämnat ett positivt covid-test, men är vid gott mod ändå. Han sitter i sitt nya, egna studiorum som han lyckats skaffa sig trots en långvarig pandemi.
– Coronarestriktionerna har fuckat mig ordentligt, men samtidigt har jag sett till så att jag inte blivit helt fuckad. Så det har typ gått bättre för mig sen coronan kom. Jag lyckades köpa två lägenheter… Jag har precis skaffat mitt egna studiorum, så processen för mig att jobba med musik går snabbare, berättar han.

Att vara mer delaktig i processen att skapa musik har också blivit allt viktigare för Lamix, som i början av 2021 valde att lämna skivbolaget Sony Music och gå independent. Något som förstås inte varit helt lätt med tanke på hur branschen påverkats de senaste två åren.
– När det kommer till musiken, det har gått bra men inte som jag har velat. Det har varit svårt att följa vågen, för du måste ju streama ordentligt för att kunna fullfölja den visionen du har. Om jag vill göra en fet musikvideo så måste jag streama lite för att kunna jämna ut pengarna. Men på något sätt har jag lyckats lösa det ändå.

Att lämna sitt skivbolag var ett beslut som handlade om honom själv mer än något annat.
– Det var inte någon biggie, så. Det var mer att ingen kommer kämpa mer för mig än vad jag själv kommer göra. Det var mest det jag kom fram till. Om jag vill släppa varje månad så kan jag inte göra det hos ett bolag. Dom har andra människor att hålla koll på också, vilket är fullt förståeligt. Så jag kände att det var bättre att köra själv.

En annan anledning var också att hans bästa vän och kusin gick bort för ett år sedan.
– Det var han jag bollade allt med. Min karriär har varit baserad på två hjärnor: min och min kusins. När han försvann, då märkte jag verkligen att jag är själv. Det var då jag bestämde mig för att köra.

Efter att ha fått rejält med uppmärksamhet sedan debutsingeln ”Hey Baby” – där han året efter utsågs till Framtidens artist på P3 Guld och hade sitt oförglömliga moment med vännen och kollegan Jireel – har den 24-åriga rapparen och sångaren hunnit släppa två album: ”A.D.H.D” (2019) och ”Kapitel 2”, som kom dagen innan nyårsafton 2020. Ett projekt som blev kulmen på uppbrottet med sitt bolag och enligt egen utsago stressades fram.
– Det var lite tjafsigt där, vilket gjorde att ingen lade så mycket energi på det. Även jag. Det var väldigt mycket stress och folk var redo att gå vidare.

2021 startade han i stället med Molly Hammar-gästade singeln ”Vi två” och nu står han på helt egna ben och har all makt i sin hand. Både på gott och ont.
– Jag kommer släppa en EP nu som är betald helt själv, trots att man inte är ute och spelar. Jag kommer droppa fem låtar, jag betalar mix och master. Mitt mål är att göra fyra videos till den här EP:n så att den verkligen får en push 2022. Men det är dyrt. Så för mig att kunna göra musik, så måste jag göra pengar utanför musiken. Inte på något kriminellt sätt, utan genom att vara smart.

Ett sätt är genom den egenstartade verksamheten 7 Tears Entertainment, som Lamix nu släpper musik genom. En verksamhet som mycket väl kan bli mer än en distributionskanal för hans musik.
– Jag vet inte 100 hundra procent vad det är. Men det är ett bolag, skulle jag vilja säga. Som jag själv är signad till och kommer kunna variera andra plattformar med. Det handlar inte bara om musik, utan att man ska göra saker i stora skalor med hög kvalitet. Lite gameshows och såna grejer kommer sändas på 7 Tears. Jag tänker mycket på kvalitet och därför har jag investerat i egna kameror, som en Black Magic, för att det ändå ska se proffsigt ut.

Nu står han i alla fall redo med den nya EP:n ”Bakom kulisserna”, som skapats på drygt tre-fyra månader och som – precis som det låter – handlar om arbetet artister lägger ner som ingen lägger märke till.
– Den första låten jag gjorde var ”Bakom kulisserna”, som handlar om att folk inte ser allt man gör bakom all framgång. Sen handlar låtarna om lite olika sektioner, men fortfarande bakom kulisserna. Som ”Tsunami” som handlar om privatliv och kärlek.

Men EP:n behandlar också mycket lojalitet, kanske framför allt på låten ”Trasiga fönster”. Ett ämne som han dock ogärna pratar om.
– Självklart, men jag försöker lägga det bakom mig och inte tänka på det. Alla negativa tankar om folk och vad folk har gjort, jag pallar inte ta upp det för att det skapar bara mer negativitet som gör att jag jobbar sämre. Allt som har hänt har hänt och jag försöker bara börja om från noll nu.

Näst ut är singeln ”Området”, som kommer innan EP:n släpps i sin helhet, och som handlar om att inte behöva ta fel väg för att bli rik.
– ”Området” är en låt som handlar om att skapa möjligheter och att man ska bli rik. Bli rik på nåt sätt! Man behöver inte bara ta fel väg för att bli rik. Jag har mitt egna sätt att tolka låtar, vilket också kommer synas i videon. ”Jag är från området med mål om att lyckas utan att behöva göra keffa saker”, typ så.

Och på sätt och vis är det precis vad Lamix redan har gjort. 2022 markerar femårsjubileum för hans karriär, som startade med ”Hey Baby” och den efterföljande remixen av hitsingeln 2017. Och även om hans största lärdom hittills låter tragisk, är han alltjämt positiv.
– Att ingen bryr sig. Det är den värsta lärdomen jag har lärt mig sen jag började. Ingen bryr sig på riktigt om hur man mår. Alltså ingen. Oavsett om du får streams eller om din morsa åker in i fängelse – ingen bryr sig. Men det är också den vetskapen som gjort att jag klarat mig hela vägen hit.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Yoye Lapogian

Från Kingsize Magazine #3 2021.

Linda Bugatti är producenten och låtskrivaren från utkanterna av Stockholm som skapar en säregen blandning av jazzig lo-fi pop och alternativ r&b. Bland inspirationskällorna finns Anderson .Paak och Tyler, The Creator och under våren är hon aktuell med debutmixtapet “driving with my windows down”. Låtarna hon skapat är, enligt henne själv, “menade att spelas på högsta volym i bilen medan dina bekymmer blåser i väg med vinden på en varm sommarkväll.” Till hösten följer mer musik, i form av ett nytt samarbete.

När Linda Bugatti var blott tre år gammal upptäckte hon att det fanns ett inneboende teknikintresse. Hon listade bland annat ut, på egen hand, hur videospelaren skulle kopplas för att kolla på Disney-filmer. Det dröjde dock många år innan teknikintresset tog sig uttryck i att skapa och producera musik på egen hand. Efter att hon 2018 gått en kurs på Fryshuset, som riktade sig till kvinnor och icke-binära, tog det egna musikskapandet fart. När pandemin slog till passade Linda på att börja spendera timtal i studion, inspirerad av Lo-Fi och dess romantisering av vardagen.

Hennes debutsingel ”strawberry kisses” har följts av fyra singlar som lett fram till debutmixtapet som släpptes i mitten av maj 2021.
– Mixtapet formades efter att jag lagt upp beats på TikTok och Instagram och fick fler och fler förfrågningar om att släppa låtarna officiellt. Jag ville skapa ett mixtape som kändes som att köra på en landsväg med fönsterna nere på en varm sommarkväll med sina vänner och inga problem i världen kan nå en. Som ett hål i tiden.

Hur ser din kreativa process och arbete ut i studion?
– Det skulle jag säga beror på var jag hittar inspiration, ibland har jag en vision redan innan jag börjar medan ibland är jag tom på idéer och då letar jag efter ljud som inspirerar mig. Val av ljud är definitivt det viktigaste för mig i min process. Jag tycker om att experimentera med olika lager av syntar och skapa helt nya ljud med flera oscillatorer.

Och vilka artister och producenter var dina tidiga influenser…?
– FKJ har jag nog följt sen 2013 och hans musik inspirerar mig fortfarande. Andra artisters musik som inspirerat mig och format mitt uttryck är artister som Tyler, The Creator, Anderson .Paak, Sarcastic Sound med flera. Men olika stilar influerar och framkommer mer i vissa låtar än andra.

Det har diskuterats mycket om att det finns för få kvinnor som producerar musik. Har du någon reflektion kring det?
– Jo, det stämmer ju och det är något jag märker av. Jag vet ju att jag måste jobba dubbelt så hårt och ha stenkoll på min grej, för jag har inte råd att göra misstag utan att det påverkar min trovärdighet som producent. Men jag tror snarare vi går mot att, tack vare olika initiativ som riktar sig till kvinnor och icke-binära, så är inte problemet längre att det finns för få. Utan det är mer vilka som blir inbjudna till rummen där besluten tas och vilka som får de stora möjligheterna är skevt fördelat.

Vilka artister och producenter sneglar du på idag, om någon…?
– Jag ser allt fler grymma kvinnliga producenter och låtskrivare få ljus på sig som Nija Charles, Chloe Bailey, Lolo Zouaï och Sarah the instrumentalist. De är definitivt kvinnor som jag ser upp till och inspireras av.

Vad kan lyssnare förvänta sig framöver från Linda Bugatti?
– Jag har ett spännande samarbete upline:at som planeras släppas efter sommaren. Som också kommer följas av releaser jag har skrivit för andra artister som jag är spänd på att dela med världen. Så en höst fylld med musik att vibe till.

Intervju: Tobias Carlsson
Foto: Pressbild

2010 var Nikki “Awandee” Tsappos en del av den första kvinnliga duon i världen att vinna världens största streetdance-tävling Juste Debout i Paris – något som fångades upp i dokumentären “Martha & Niki” som bland annat prisades med två Guldbaggar. Nu gör Niki “Awandee” Tsappos sitt första renodlade scenverk, “Head Peace”, där musiken är skriven av Ayesha Quraishi. Föreställningen produceras av Riksteatern i samarbete med Cipha64 och landar i totalt 24 städer under våren och sommaren.

Nikki “Awandee” Tsappos har tillsammans med dansaren Andreas Sanchez grundat danskollektivet Cipha 64, som representerar några av de främsta inom streedance-stilarna hiphop och house i Sverige. Nu är hon och kollektivet aktuella med sitt första renodlade scenverk, “Head Peace”, där hon fördjupar hon sig i konstformen dans. På scen i föreställningen syns även Kelly Bigirindavyi och Claudio “Comics” Fernandes, två internationellt etablerade freestyledansare med ett starkt personligt uttryck. Musiken till föreställningen är skriven av kompositören Ayesha Quraishi.

Vart kommer idén till ”Head Peace” ifrån? Vad har inspirerat er att skapa den?

Niki: Vi sitter alltid och tänkte “vore det inte fett att…”. Det är den. Vi är alltid in that space. Och vi, framför allt du Ayesha, har ju försökt skapa space, för att vi och andra som håller på med olika konstnärliga uttryck ska kunna gå ihop för att skapa. Så det känns som att det alltid finns med i våra samtal eller in the back of our minds. “Vore det inte fett att? Vi åker till den här residenten i Senegal. Det finns en sån anda här, lite hela tiden. Det känns som att den har vuxit väldigt mycket nu senaste tiden. Inte minst genom ”Head Peace”, just för att vi har jobbat direkt med varandra, där vi gått in i en kreativ process tillsammans. Vi har verkligen drömt mycket genom ”Head Peace”.

– Själva idén kom för ett tag sen. Jag brukar nämligen sitta på min balkong och kolla på stjärnorna om kvällarna.

Tittar du på stjärnhimlen ofta alltså?

N: Ja, nästan varje kväll. Och det märks i den här föreställningen, kan jag säga! Det är så namnet kom till. Från namnet kom mer och mer idéer. Sen så fick vi förfrågan av Riksteatern att göra föreställning. De hörde av sig till mitt crew, Cipha 64. De var nyfikna på oss, undrade vad vi gör och om vi var sugna att göra en föreställning. Vi alla tyckte det verkade intressant. Efter lite samtal började de flesta i crewet säga “Vi ska nog inte stå på scen. Det känns som att vi ridear på ditt namn.” Jag är ju också typ tio år äldre än nästan alla i crewet. De kände att det inte var rätt för de att göra det här projektet nu, baserat på vart de är i deras resa. Jag hade ”Head Peace”-idén i mitt huvud, och ville gärna koreografera. För jag har gjort många turnéer med Riksteatern. Varje år mellan 2006 och 2010. Efter det tog jag en paus från Riksteatern och sa “yalla, nu går jag ut i världen”. Att komma tillbaka till Riksteatern, och ta ett nytt steg, i koreografrollen denna gång, är ju mer än att dansa på scen. Det är mer ansvar, en översiktlig vision. Så det blev ganska naturligt att jag ville gå ett steg djupare. Då tänkte resten av crewet “om Niki inte är med på scen, så är vi nästan bara vita på scen som ska åka runt med Riksteatern och representera hiphop. Det går inte, vi tänker inte göra det”. Det var ett stort moment. Jag var jättestolt över dem, om jag ska vara ärlig. Över deras tankar. Samtidigt som det kändes synd att inte göra det tillsammans. Men alla i crewet är ändå med på olika sätt. Så det är ändå vi, Cipha 64 tillsammans. Nils håller också ställningarna på streetdance-utbildningen på Åsa folkhögskola medan jag är här. När de rollerna etablerades så kunde jag börja ta in ett team, då ringde jag Ayesha.

Var det där som ”Head Peace” började formas till vad det faktiskt blev? Eller var det redan när Niki ringde Ayesha?

Ayesha: Ja det var där. Men det är ganska specifikt. Niki är ju konstnärlig ledare. Min del är bara musiken. Hon har hand om allt från koreografin, till ljuset, till kostymen. Alltså helheten. Så det är verkligen hennes vision, medan jag stått för musiken. Sen har vi en bra collaboration när det kommer till musiken. Man kan också säga att vi är del av ett kollektiv. Jag tror det är dags att vi börjar säga det.  Vi är några stycken som har arbetat tillsammans nu. Inklusive Ellen ”EllenX” Elias och Doreen Ndagire. Och vi märker att i alla våra projekt så tar vi in varandra.

I beskrivningen av ”Head Peace” nämns ”afrofuturism”. Har det varit uppenbart att kombinera det med hiphop?

N: Det här är intressant för jag kom på mig själv med just det här ordet. Jag insåg att jag har använt det ordet för ”Head Peace” för att beskriva för andra vad vi gör. Inte tvärtom. Inte för att beskriva för mig själv. Eller för att jag grundat min idé i afrofuturism. Det har jag inte gjort på något sätt, medvetet. Det känns nästan som att jag har använt det uttrycket fel. Men afrofuturism är det närmsta ordet som beskriver det vi gör. För egentligen är ”Head Peace” både framtid såväl och dåtid, men allra främst är det här och nu. Särskilt är det direkt inspirerat av stjärnorna. Det handlar om kontakt med högre världar. Kontakt med högre dimensioner, som är inspirerade av stjärnor, av månen.

N: Vilket inte nödvändigtvis behöver betyda afrofuturism. Samtidigt är det inte heller till exempel astrologi. Så för att skapa en så bra beskrivning som möjligt har vi använt afrofuturism, i brist på andra ord. Men för de som inte har någon koppling till afrofuturism eller kanske något afrikanskt överhuvudtaget så kan termen afrofuturism ge en aning om vad det handlar om.

A: För oss är det hela ett naturligt tillstånd. Svårt att sätta namn på. Vi har ju inte satt något namn på vårt kollektiv. Men något vi tagit inspiration ifrån är Dogon-stammen i norra Afrika. Det är en stam vars filosofi bygger på Sirius stjärnan.Den stjärnan kan man typ inte se med sina vanliga ögon, bara med teleskop. Men den här stammen har utvecklat hela sin filosofi kring den här stjärnan. Det finns en klocka i den här musiken vi gjort, också med inspiration från den här stammen.

N: Just det sättet att connecta. De har så mycket information. Den här stjärnan är Sirius. Det finns Sirius A, Sirius B, Sirius C. Dogon-stammen har vetat om alla dem. Hur de roterar, vad de gör. Långt innan västvärlden hade tekniken för att kunna se dem, eller ens visste något om dem. Dogon-stammen har haft den här informationen hela tiden. Det är där, i det mötet som stjärnorna och rymden kommer in.

A: Precis. Så där är vi i det förflutna, men samtidigt är det ju väldigt futuristiskt. För att de höll på med en slags astrologi, och har hållit på med det sen långt tillbaka i historien. I vår kontext har ju inte vi möjligheten att se det de kan se.

N: Du har tagit mycket inspiration i musiken från Doga-stammen.

A: Ja genom olika metalliska ljud, vilket har att göra med trans. Ofta är mycket av den musiken som jag och vi dras till grundad på att hamna i trans, i ett meditativt stadie. Att röra sig till ljud, för att uppnå något. Så när du suttit på balkongen Niki, då har du inte bara fått idéer tack vare stjärnorna. Utan idén är verkligen stjärnorna?

Så vad ni har skapat är för abstrakt för att ens kunna sätta ord på?

A: Jag skulle säga att det är så naturligt. För oss handlar det om att kunna befinna sig i den här helheten. Att kunna referera till stjärnor, att kunna sätta det i en koreografi, att kunna skapa musik utifrån det. Det är vår verklighet! Att leva så brett. Därför kan vi inte, i alla kontexter, förminska det. Det är vårt naturliga stadie. Det är vår livsstil.

N: Då hamnar vi i afrofuturism, säger Niki och skrattar.

Jag vet ju att du Niki sätter högt värde på vad du och alla kan ge till (hiphop)communityt. Även med Headpeace så ger ni minst sagt. Men hur känns det att skapa något där ni får utrymme, och communityt nu ger sin uppmärksamhet till er?

N: Jag tycker det känns jättebra! För mig som dansare här i Sverige har jag saknat det. Jag har saknat att se fler folk som kör hiphop på scen till exempel. Jag har saknat att se folk som ser ut som mig på scen. Jag har saknat i princip allt jag är intresserad av. Musik och konserter kunde och kan man ju se mer av såklart. Men när det kommer till dans på scen känns det som att det antingen har varit cokt kommersiellt eller cokt modernt där man inte förstått någonting för det har varit för abstrakt. Ingenting däremellan. Av den anledningen känns det jättefint att kunna fylla det tomrummet. Vilket jag hoppas kan ge ringar på vattnet. Kanske fler från dans- eller hiphop-communityt gör fler grejer på scen. Vågar satsa och ta sin plats som de förtjänar. Och att platser och institutioner som Riksteatern fattar hur de kan jobba med hela Sveriges befolkning, inte bara en viss del av den. Att ha jobbat med Riksteatern har verkligen för mig varit speciellt. Att medvetet försöka jobba på ett nya sätt än man har gjort tidigare på Riksteatern. För institutioner, har fortfarande svårt med mångfalds arbetet. De försöker men det  spelar ingen roll hur många år det går, det är fortfarande en kamp.

N: Så jag hoppas att ”Head Peace” ska inspirera folk individuellt, men också att det kan inspirera fler att skapa på och bakom scenen. Och att institutioner inte säger ”då har vi täckt det här området, check” för att gå vidare. Men att det får växa.

A: Niki har varit otrolig i den delen. Hon har ju utvecklat en ny metod parallellt med allt det kreativa. Vi vill bredda och bana upp vägen. Och Niki har gjort det på ett så briljant sätt i den här processen. Jag tror också att institutionerna vinner väldigt mycket på ett sånt här samarbete.

Jag måste få säga att jag älskar att se hur ni stöttar varandra, och värmen ert band har!

Ayesha och Niki skrattar och håller varandras hand. Den ”touch n flow”-tekniken de pratar om sker nog precis framför mig.

N: Bara för att gå in på det som Ayesha sa förut! Att ha det här kollektivet, få jobba ihop, få ha sina peers, och höra sina peers säga ”wow, du gör så bra jobb!” – det finns inget liknande. Det är inte samma som när ens kompis eller ens mamma säger ”bra jobbat”. De tycker säkert det, men det är en helt annan nivå med den typen av kommunikation vi har bland våra peers. Det kommer från en sån sann plats, en sån ärlighet till konsten. Så jag vet att när Ayesha säger det till mig, hon kommer inte krydda, krydda, krydda. Hon menar det. Hon kommer också säga till mig när det är off. Den kommunikationen, både vänskapen och konsten – det blir så upplyftande.

A: Det är inte ens samma sak att höra det från någon i branschen. I samma community är det närmre, men inte ens då. Men det här är en nivå extra. Det är så många delar.

Till alla som inspireras av, ser upp till er, och drömmer om att skapa i samma anda. Har ni något tips?

– Kom, säger Ayesha med djup röst, och brister ut i skratt. Kom låt oss!

Så ni är inte en sluten cirkel som uppmuntrar andra att skapa egna?

A: Oh nej nej nej. Det är det som det handlar om. Det är nog en grundpelare i vårt arbete. Communityt. Det är för oss, på alla möjliga sätt. Vårt community behöver växa. Det är det som gör att kan etablera sig, och bli en del av allting. Det är grundpelare.

N: Och tänkte jag säga ”skaffa dig ett team av skönt folk”!

Hitta sina peers?

A: Ja exakt! Det är inte lätt. Jag känner mig blessed för det. Jag är kanske äldst i vårt crew. Tänk att jag har gått igenom många konstellationer, och arbetat i många år. Du också Niki. Men att hitta de som har liknande referensramar, det är… Speciellt.

N: Det kanske också är kopplat till hur man hittar sig själv i sin konst. Hur det skapar trygghet runtomkring en. Vi kommer alltid tillbaka till crewet alltså! För mig har det också varit skola. Om jag tittar tillbaka på danscrews jag har haft tidigare. Vi bestämde oss för att Sverige skulle få se danchehall. Så vi gick loss på det. Det blev som en skola. Då fanns inga dancehall-klasser att ta i Sverige. Jag lärde mig, vi lärde varandra. Massa saker om dancehall-livet. När vi är tillsammans – jag, Ayesha och vårt kollektiv – vi lär oss.

A: Det är som när Niki kommer in i institution nu. Hon kommer in med ett community-tänk. Hon kom in med hela den idén, livsstilen, processen. In och skapar workshops, skapar publikengagemang.

Du sa att tiden går men ingenting förändras. Om ni jämför kulturvärlden idag med 10, kanske 20 år sen. Möjligheten för människor, och särskilt kvinnor, av färg att få skapa och organisera. Är det en stor skillnad?

A: Det här är en jätteintressant fråga. Jag ser främst att det kommer och går. Och det är det som är problemet. Att det kommer små möjligheter, fönster, som öppnar sig. För att debatten tar plats under en tid. Och oftast personer, individer som gör det möjligt. De ska vi verkligen se.  De kämpade. Så i alla de här åren har det hänt grejer, här och där. Men som helhet tror jag inte att vi känner det. Fast jag kan säga att bara de senaste dagarna bara har jag tänkt ”jag känner nåt litet skift, ett pyttelitet skifte”. Jag känner det minimalt. Jag tror att det är öppenheten för ledande positioner, det börjar öppnas lite, lite grann. När det har blivit långsiktigt, då tror jag vi kommer kunna prata om en förändring. Men nu är den så ”duttig, duttig, dutt”. Och den har så mycket friktion. Den har en kamp i sig hela tiden, som gör den ohållbar. Vilket är varför den inte blir långsiktig. Lite inställningen från institutioner: ”okej nu har vi gjort det här, men det där orkar vi inte hålla på med!”. Så när ledningarna blir representativa för samhället, när det befäster sig…

N: …så finns det långsiktig förändring, så sant. Det jag ser är att för några år sen så upplevde jag att institutioner och liknande, eller gemene man, inte var medveten om att det fanns problem. ”Nej men vadå. Alla lika, alla olika. Fastän vi alla ser likadana ut här inne”. Att den där naiviteten och självbilden var ännu mer delusional. Institutioner och en stor del av samhället vet idag att det kan finnas ett problem. Men hur de ska bemöta det, hur de ska navigera, det är inte tydligt än. Men det känns som att de vet ”ja vi borde kanske öppna upp för fler”. Det finns fortfarande friktion. Folk i institutioner de säger antingen inte hej alls, eller så säger de hej extra mycket [de båda brister ut i skratt]. Det är fortfarande ansträngt och stressat på nåt sätt. Nu vet de om att de gör en grej. De vet inte alltid om när de gör det, men de vet att det händer

A: Och nu är verkligen medvetenheten på en annan nivå. Shoutout till alla aktivister där ute. För nu kan du inte gömma dig för den här informationen. Du kan inte säga ”oj, jag visste inte”. Det är mitt i ditt ansikte nu. Tack vare blod, svett och tårar av våra aktivister. Informationen om jämställdhet, jämlikhet, allt vad det innebär – den finns där nu.

Hur har ni påverkats under skapandeprocessen av ”Head Peace”?

Wow, säger både Ayesha och Niki nästan unisont.

A: Jag är på en annan plats. Headpeace känns som en slags katalysator. Det känns som att allting har funnits, allting finns. När vi kommer ihop händer nånting, det kommer ut. Nikis processer har fått mig att grunda mig mer i mig själv. Tro på mig själv, vara närvarande i min förmåga. Älska min process, älska allt runtomkring. Headpeace har varit så universell och grundande. För det har varit så vackert flow. Livsförändrande för mig.

N: Det var det jag var mest nervös inför med det här äventyret. Hur kommer processen bli för alla inblandande? Det blir så lätt stress, press, prestation. Men för mig har den här processen fått vara magisk. Och det du sa nu Ayesha var drömmen! Eller nej, det var mer faktiskt mer än jag kunde drömma om! Men det är minst lika viktigt att vi får med oss något i processen som resultatet. Superviktigt. Jag har velat skapa utrymme för intuition – ”Låt oss prata och skapa genom den. Låt den vara guiden”. Det krävs så mycket tillit för det. Jag har inte ens börjat processa vad Headpeace har gett mig. Jag är inte ens redo att samla de orden. Men tacksamheten är så stor!

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Niki Awandee (@nikiawandee)

Intervju av Amandus Pereira Kraftling

Foto: Damien Pillard / Senay Berhe

Med sin karaktäristiska sång-rap firade Jacco under 2010-talet framgångar med Labyrint och medverkade på hitlåtar med bland andra Kartellen och Dani M. Efter att Uppsala-gruppen splittrades försvann Jaques ”Jacco” Mattar från rampljuset. Nu är han tillbaka, drygt två år senare, med en nyfunnen kärlek till musiken och sitt första soloalbum som bevis.

En rundtur runt Redline Studios går fort. Rum ett: ett rektangulärt rum med vita väggar, en svart lädersoffa, ett IKEA- bord, en skål med ballerinakakor och bananer och en vägg med topplistesinglar. Rum två: studion. Jacco slår ut med armarna i en mäklargest.
– Välkommen! Det är inte min studio men känn dig som hemma, säger han.

Jacco har en energi som i brist på bättre ord känns ungdomlig. Det är inte den typen av energi man förväntar sig från en tvåbarnsförälder som har gjort musik och turnerat sedan 00-talet. Han går fram och tillbaka mellan det rektangulära rummet och studion och sjunger på korta låtfragment. Under tiden det tar att hänga av sig ytterkläderna och tvätta händerna hinner han packa upp en tracksuit han köpt på nätet och prova passformen. När jag kommer ut från badrummet rockar han plötsligt en beige hoodie- och mjukisbyxkombo.
– Fan, jag borde ha köpt en storlek större. Du vet de här kommer krympa i tvätten direkt, det är så det blir när man inte köper de här Nike- och Adidasgrejerna.

Jag tar en blick runt rummet och frågar Jacco var han vill sitta och prata.
– Välj du, säger han.

Det finns bara ett ställe att välja. “Där kanske”, säger jag och pekar på det enda bordet i rummet.
– Bra val, säger Jacco med ett leende.

Jag hörde dig säga någonstans att du inte gillar intervjuer, varför inte?
– Jag har alltid trott att jag inte gillar intervjuer. När vi gjorde dem med Labyrint satt jag mest med, tyst bredvid. Det kom alltid så naturligt för Aki att snacka, men inte för mig.

Har du ändrat dig nu?
– Ja, jag har börjat lära mig det här nu tror jag. Inför min första intervju så snackade jag med en vän som tipsade om hur man kan förbereda sig och testade att ställa massa frågor. Jag tror att det hjälpte.

Att bli intervjuad och vara med i radio- och poddprogram är en nygammal verklighet för Labyrints mest skönsjungande medlem. När vi pratar har det gått drygt två och ett halvt år sedan Gottsundagruppen annonserade att de går skilda vägar men bara en vecka sedan Jacco släppte sin första solosingel – någonsin.

Om man scrollar igenom hans Instagram blir glappet tydligt. Ett avskedsbrev till Labyrint 18 augusti 2019, sedan helt tyst på musikfronten och så en teaser för singeln ”Hörnet”, 25 februari 2022.

Vad kände du när du postade det där avskedsinlägget 2019?
– Jag tänkte att det var över för min del. Jag som alltid har lovat att släppa solomusik utan att göra det. Jag har känt mig som en svikare. Och det har blivit ännu mer påtagligt för att våra fans är så lojala. De vägrar liksom glömma bort en.

Varför blev det aldrig något av de där löftena om solosläpp?
– Jag inbillade mig att jag inte kunde göra det för att jag hade massa andra grejer att ta tag i. Turné med Labyrint, sen föddes mina barn, jag blev ensamstående förälder, nya saker hela tiden. Men jag använde det nog mest som ursäkter för att jag inte vågade.

Vad var du rädd för?
– Jag har alltid tvivlat på mig själv och på min förmåga. Aki brukar säga att han aldrig har sett en person med min talang vara så osäker. Enda stället jag verkligen är säker på mig själv är när jag står på scen.

Att försvinna i två år utan något tecken på när, eller om, man ska släppa ny musik igen är kanske inte ett move som får det att pirra till hos ett PR-team. Men för Jacco spelade det ingen roll. För honom var det nödvändigt att få
lite distans till musiken. Dessutom tror han att det finns ett värde i att släppa musik i ett vakuum ibland, utan att rida på någon hypevåg.
– Folk har sagt till mig att jag måste passa på att släppa nytt medan min gamla musik fortfarande är het, men vad är poängen med det? Då vet jag ju inte om folk lyssnar för att min musik är tung eller för att det finns en hype just nu.

Jacco gör en kort tankepaus och hoppar sedan in på intervjuns mest otippade sidospår.

– Vad heter han sångaren i Maroon 5?

Va? I Maroon 5? Adam…
– Adam Levine! Jag läste någon gång att han pausar från musiken och lever upp pengarna då och då. Han vet att folk kommer lyssna på hans musik när han släpper nytt ändå – för att den är tung. Jag gillar idén om att göra musik under en period och sedan försvinna under några år. Vem vet, jag kanske gör det igen.

Vad har du gjort under den här pausen från musiken?
– Jag har bara varit hemma med mina barn och chillat. Jag läste något om att ett barns personlighet formas när de är mellan ett och tre år och blev fett stressad. Jag ville inte vara ute och turnera hela tiden när de var små. Så jag har varit med dem så mycket jag kan. Också för att på något sätt visa att jag är en pappa som alltid kommer vara där. Jag tror att jag behövde det.

Så det har varit som en lång pappaledighet?
– Precis! Men samtidigt var ju varje dag av min ”pappaledighet” en dag när jag knappt drog in några pengar. Vi tjänade inga stora pengar under Labyrintåren men jag är van vid att leva på existensminimum, så då kunde jag i alla fall spara undan lite.

Att gå från ett turnéliv med en av Sveriges största hiphopgrupper till pappaliv på heltid var en stor omställning, men helt nödvändig för att hitta tillbaka till glädjen i musiken, tror Jacco.
– Jag har inte ens lyssnat på musik under den här tiden hemma. Det stressade mig att bara sätta på en låt. Det fick mig att tänka på att jag måste göra musik själv. Det var som att jag glömde bort den där känslan som jag brukade ha när jag lyssnade på musik. Jag behövde kliva tillbaka för att hitta kärleken till musiken igen.

Det sipprar ut musik genom den stängda studiodörren. Masse sitter och mixar en ny låt. Jaccos röst hörs om och om igen, som i en oändlig refräng. ”Snälla börja om”, sjunger han. Det loopas som ett mantra i bakgrunden – tystnar en stund, finjusteras lite och börjar sedan om från början igen. Vid ett tillfälle kommer Jacco på att han lämnade mobilen på inne hos Masse. Han går in i studion för att hämta telefonen och börjar sjunga med i låten. När beatet fortsätter adlibbar han in några hejaklacksmässiga ”Ma-sse! Ma-sse!”. Han kommer tillbaka med ett leende.
– Det är magiskt att jobba med Masse. Jag kan liksom ge honom några idéer som jag har nynnat in i min mobil och så gör han musik av det.

Jag frågar Jacco om han minns första gången han kände den där okomplicerade kärleken till musiken igen efter att han tagit sin paus.
– Efter vår första session ihop, svarar han.
– Jag kom inte dit med en känsla av att det kommer lösa sig, men jag gick därifrån med två färdiga låtar. Det måste ha varit i april, maj någon gång. Vill du att jag ska fråga?

Jacco springer tillbaka och kollar med Masse och Salla (som har gjort Masse sällskap i studion). 16 april 2021 landar de på. Sedan dess har Jacco hunnit spela in ett helt album – och snart nog med låtar för en uppföljare.
– Jag har tänkt en hel del under tiden jag har varit hemma. Vad är jag för förebild för mina barn om jag ger upp på det här som jag velat göra hela livet? Hur kan jag sluta jaga den här drömmen? Till slut kunde jag inte fortsätta inbilla mig om att det kanske var slut med musiken för min del.

Vad var det som hände, som gjorde att du fick självförtroende att ta tag i dina sologrejer till slut?
– Jag tror att jag började värdera mig högre som person efter att jag blev pappa. Jag var så duktig på det. Det är en grej som jag alltid varit orolig över – att det ska bli mellan mig och mina barn som det blev mellan mig och mina föräldrar. Så det betydde mycket för mig när jag upptäckte att ”shit, jag är tung på det här”.

Har du hittat tillbaka till en känsla som du brukade ha kring musiken eller är det här något nytt?
– Det här är en helt ny känsla. Masse och Salla har ju suttit här under hela tiden och gjort musik så för dem är det väl inte lika spännande, men jag flyger runt i hela studion när vi gör låtar ihop. Det känns som att jag gör musik för första gången.

Den nya känslan har smittat av sig på musiken. Musiken låter ny, men framför allt känns texterna nya. Jacco säger att det har varit terapeutiskt att skriva den här gången. Han skriver inte lika många uttalat politiska texter längre. I stället utgår nästan alla låtar från personliga berättelser och iakttagelser.
– Hela livet har jag varit den här ”arg på samhället”-killen. Jag har varit lack på allt och alla och det har inte funkat för mig. Så nu försöker jag blicka mot mig själv i stället. Jag försöker vara den förändringen jag vill se hos andra, eller hur går ordspråket?

Han tycker fortfarande att ”arg på systemet”-musiken har sin plats. Men efter flera år av att skrika sig hes utan se någon riktig förändring var det dags att testa något nytt på solodebuten. Man ska akta sig för att bli gammal och bitter, som han själv säger.
– Jag har tvingat mig själv att försöka skriva mycket mer personligt på den här skivan. Den första låten som vi gjorde är inspirerad av ett samtal jag hade med en barndomsvän – en vän som jag har umgåtts med sen jag var typ fyra. Vi var hemma och jag pratade med min mamma om en kontaktfamilj jag bodde hos när jag var liten. De vanvårdade oss ordentligt och det var en tuff tid för mig. Men min vän hade aldrig hört talas om det här. Du vet, jag var ju hemma alla skoldagar som vanligt. Det var bara på helger och lov som de körde iväg mig.
– Jag tänkte att om den här personen som jag har känt i hela mitt liv inte ens visste det här om mig, vad går andra runt och bär på utan att berätta?

Var det en svår låt att skriva?
– Ja det var det. Det var första gången jag grät när jag skrev en text. Jag ringde upp min mamma och pratade minnen med henne. Grät med henne också. Det var nyttigt. Det jag ville att låten skulle göra med andra – det gjorde den med mig.

Att bana vägen för att våga vara personlig är soloartisten Jaccos nya modus operandi. Men han hoppas också att hans musik kan inspirera nästa generations musiker att tänka på sin musik på nya sätt.
– Jag vill visa att man kan göra gott och ändå vara tung, för jag vet att så fort man börjar göra gott så vill man fortsätta. Det är en bra känsla.

Jacco ställer sig upp och går en runda runt bordet. Fastnar med blicken på studiodörren längst in till höger.
– De här youthsen som rappar nu är riktigt tunga. Det är många som har feta sounds och feta flows, men jag önskar att de kunde testa att skriva andra typer av texter också. Jag vill visa att det är okej att vara snäll och öppen ibland.

Är det pappa-Jacco som pratar nu?
– Exakt! Pappa-Jacco är on a mission. Jag kommer må skitdåligt om jag dör utan att känna att jag dragit mitt strå till stacken för att göra miljön lite bättre för mina barn att växa upp i.

Salla kommer ut i rummet och sätter på en kanna kaffe. Musiken pumpar fortfarande ut genom springorna i dörren. Masse har inte lämnat studiostolen sedan vi började. Vi packar ihop. Jag har en sista fråga kvar på pappret framför mig.

Vad händer nu då?
– Det blir direkt in i studion igen. Jag ska göra mer musik.

Är det ett löfte?
– Hundra procent, det är ett löfte!

Intervju: Axel Almström
Foto: Art by Esse

”Bushido Code berättar om mitt liv och hur dedikerad jag är musiken.”

Med basen i Dalarna har Prop Dylan under två decennier tålmodigt byggt sitt artisteri, grundat i en orubblig tro på boombap-hantverket och ambitionen att kontinuerligt förfina sina kunskaper vad gäller rap och produktion. Nu har Borlänge-MC:n färdigställt nya albumet ”Bushido Code”, till största del skapad med beats av Detroit-producenten Apollo Brown. Utöver detta finns även flera andra albumprojekt i process att färdigställas under 2022, samt en stundande turné för nya skivan i Europa med omnejd.

Att vara konsekvent och principfast i sitt skapande över tid, är något som blir alltmer ovanligt på en hiphopscen där genreupplösningen blivit allt mer påtaglig senaste åren. Per ”Prop Dylan” Norén har trots olika trender och svängningar, inom både svensk och internationell hiphop, blivit trogen den hiphop-tradition som fostrat honom – och samtidigt tagit honom långt utanför Sveriges gränser från hemtrakterna i Borlänge. Det har gått tre år sedan senaste albumet, ”To Whom It May Concern Pt.1” och sedan dess har arbetet med nya projekt fortgått hemma i Borlänge, till största del under coronapandemin. Det nya albumet ”Bushido Code”, som släpps i början av maj månad, har till största del baserats på beats som tillhandahållits av Detroit-producenten Apollo Brown.

– Planen var att åka till Detroit under 2020 och spela in några låtar på plats med honom men pandemin rammade givetvis den planen helt. Och när jag ändå var i Detroit skulle jag även spela in med forna Slum Village-medlemmen Elzhi och några andra. Jag tror jag haffade Apollo mellan produktionerna av Che Noirs och hans album ”As God Intended” och hans och Stalleys album ”Blacklight” så det var där nånstans vi började surra om att det fanns ett fönster för samarbete.

– Jag är väldigt picky med produktioner och försöker se ett albums helhet innan det är färdigt. Det kan ställa till en del då jag lätt låser mig vid den visionen men jag tycker i fallet med ”Bushido Code” så har jag lyckats. Apollo fick nog känna på det lite då jag ratade en hel del av hans beats. Det gick till den grad att han skällde ut mig och sa att han inte tänkte skicka några mer produktioner och att han aldrig tidigare skickat så många beats till en rappare. Då var vi uppe i 45-50 beats, haha. Sen är jag inte rädd för att rata beats oavsett producent, jag ratade tom 2 av DJ Premiers.

– Beatsen var inte dåliga, dom passade inte den visionen eller de färdiga teman jag hade för delar av plattan. Till exempel har jag en låt (Dedicated/October 5th) om min pappa som gick bort i bukspottkörtelcancer 2009. Jag har haft svårt att skriva om det och heller inte hittat rätt produktion men tillslut skickade Apollo det perfekta beatet till just den låten. Jag har en rad som går ”I still have your number on the phone, sometimes I call you and wonder if you’re home, but recipient’s unknown” och hook-samplingen sjunger ”I call, I call”. Jag hade skrivit hela låttexten långt innan jag hörde beatet. För att låta klyschig så kändes det som att det var lite ”meant to be” när temat landade över hans matchande produktion.

Även om merparten av arbetet med albumet har skötts på distans så länkade Prop och Apollo upp strax innan pandemin. Prop Dylan förklarar att de båda, något otippat, fick möjligheten att ses på svenska breddgrader.

– Vi hookade upp i 2019 i Borlänge när han var här och spelade på Broken Dreams med Pharoahe Monch och Rapper Big Pooh. Tanken var att vi skulle spela in några scener till musikvideon till låten ”Bushido Code” som han producerat. Men det hanns inte med då flygbolaget hade lyckats slarvat bort allt Pharoahe Monchs bagage. Jag var även på Pharoahe om att lägga hooken till ”Bushido Code” och han var så oerhört nära att gå med på det men han blev rejält nedstämd när hans bagage hade försvunnit med allt han behövde för att få ihop sitt live-gig.

Apollo Brown har en karaktäristisk boombap-ljudbild. Vad är det du gillar med hans beats? Först och främst ur perspektivet som MC och vad gäller skrivandet till hans produktioner.

– Hans val av sound och stämningsläge gör det enkelt att skriva till hans beats. Apollo och DJ Premier har det där lilla extra som gör att man vill greppa pennan direkt när man hör deras produktioner. Ju fler album jag släppt så har jag successivt gått emot ett sound som jag tror undermedvetet låtit definiera min stil och val av beats. Masse och Salla nämnde det i en Kingsize-intervju för några år sedan, att jag och Looptroop hade, separat då, utvecklat egna sound. Sound som kanske blivit unika för oss som artister. Medans andra följt strömmen och branschtrender och inte varit lika unika i sina stilar. Min stil har graviterat mer åt den souliga boombap som också definierat Apollos musikaliska katalog. Så ”Bushido Code” kanske är en naturlig sammanstrålning av två liknande stilar.

– Sedan jag hörde produktionerna på The Lefts platta “Gas Mask” så har jag varit en sucker för hans beats. I synnerhet ”The Melody”. Även fast han gör sample-baserade produktioner så håller han beatsen nya och fräscha. Jag tycker inte han hamnar i något trött old school-fack där alla beats måste låta som dom gjorde 1993. Det är tröttsamt att använda uttrycket, old school rap för idag görs den typen av hiphop fast med en helt ny twist på det som bär och utvecklar den subgenren framåt. Sen jobbar han oftast med samma typ av rappare även fast han börjat producera mer renodlad soul vid sidan av hiphop. Den typen av rap och rappare är nog den ”bag” jag förmodligen kan placeras i. Dom och jag kanske går åt det lite mer rap-tekniska hållet. Apollo är några år äldre än mig men vi har förmodligen vuxit upp och lyssnat på samma typ av östkust-hiphop som vi senare anammat och gjort själva. Även då på Bushido Code.

Men även ur ett producentperspektiv, hur ser du på Apollos produktioner som producenten Gravy Sparks?

– Han håller oftast sina produktioner ganska enkla och inte på något sätt överdådiga. Något jag många gånger kan uppskatta. Några av produktionerna som landade på min platta var lite så och ganska sparsmakade, i positiv bemärkelse, men fick ett lyft när jag adderade små detaljer till beatsen. Exempelvis som på min fjärde singel ”Golden Handshakes” där röstsamplingen sjunger ”Come on down” som gör en stor skillnad till skillnad från det rena beat han först skickade till mig. Andra beats på plattan har varit självklara i sin enkelhet.

– Apollo går givetvis i fotspåren av J-Dilla, vilket kanske inte så konstigt då dom kommer från samma stad, Detroit. Så hans tuggande beats låter delvis inspirerade av Dilla. Men det är som att Apollo har hittat en del av Dillas palett och hållit sig vid det. Som givetvis blivit ett framgångskoncept. Han är som den perfekta blandningen mellan DJ Premier och J-Dilla. Han tillhör även den relativt lilla skara producenter som man kan höra, enbart på produktionen vem det är, utan att i förväg veta vem som producerat låten. Lite som DJ Premier, Pete Rock, Embee, och Dilla. Producentmässigt hyser jag stor respekt för honom så all heder till Apollo. Sen att vi båda kommer från en industriort adderar givetvis lite soul to the flavor rent inspirationsmässigt. Två städer som både har ett stort musik och industriarv. Samma med Dilla. Lite working class hero vibb med underdog-mentaliteten, hehe.

Berätta mer om albumet i sig. Hur har dina tankegångar varit när det gäller skrivandet och koncept på nya albumet?

– Förutom att Apollo Brown har satt sin prägel på albumet så har jag tagit ner tempot en hel del i jämförelse med mina tidigare album. Det var även tanken med att blanda in honom då han som oftast har ett längre bpm i sina produktioner. Jag är inte heller lika hård i min framtoning. Jag har förstått att jag står i gränslandet mellan battle-rap och concious-rap om man ska tro olika fans på internet, hehe. “Bushido Code” är nog en blandning av dom två stilarna med min egna soul-bap:iga touch. Jag håller mig till mitt rap-mässiga hantverk men sätter även pannan i djupa veck utan att bli för pretentiös. I och med tempoväxlingen så vågar jag nog påstå att mina texter står mer i fokus än tidigare. Även fast jag alltid lagt stor vikt vid hur och vad jag säger så har har det nog försvunnit i låtarnas helhet.

– Titeln i sig, Bushido Code, berättar väl om mitt liv och hur dedikerad jag är musiken. Jag lever efter en kod där musiken har en enormt central roll. Där jag kommer ifrån är kanske musik och turnéliv inte det främsta karriärsvalet (trots Borlänge som musikstad) men det har präglat hela mitt unga och vuxna liv och kommer förhoppningvis vara så, så länge det är möjligt. Jag antar att jag är sån som person att när jag brinner för något så är det en nästan en outtömlig källa. Personer runt mig kanske skulle kalla det ADHD, ha ha. Det är även mycket reflektioner kring mitt val av levnadssätt som på låten ”Stuck” med Fashawn där jag skriver ”It’s like I’m stuck inside a thinking pattern, stuck in this rap game but really I could split an atom, follow the steps that my mother took, but instead of reading science books I wished I’d spit it live on Jimmy Fallon” där jag refererar till min morsas karriärsval som jobbar vetenskapligt som biomedicinsk analytiker. Att jag hade kunnat välja den akademiska vägen som hon gjorde men jag valde den musikaliska inriktingen i stället. Låter givetvis lättare än vad det är, hehe. Jag är nog även för rastlös som person för att gräva ner mig i akademisk litteratur.

– Även på ”Day Ones” som är en renodlad storytelling-låt går jag igenom hur mitt och en utav mina närmsta vänners liv gick isär efter en utekväll som slutade på värsta tänkbara sätt. På ”Day Ones” har jag nog, textmässigt aldrig varit så kronologiskt detaljerad och mån om att allt ska förhålla sig till sanningen. Nu när jag tänker på det så är det lite ”One Love”-vibb på den med Nas. Men ”Day Ones” är en utav dom låtar som jag är enormt stolt och mest nöjd med på plattan. Den är helt och hållet skriven för min egen del till en polare som det gått rejält snett för.

– ”Bushido Code” är ett mer samlat och kontrollerat album än de skivor jag tidigare släppt. Det känns som jag haft koll på alla små detaljer än vid tidigare album då fler än en producent varit inblandad.

Berätta om samarbetet med Elzhi från Slum Village!

– Elzhi ja. Husguden numero uno. En ära att få collaba med honom på nya skivan. Som sagt var det meningen att jag skulle åka till Detroit för att spela in låtar med Apollo och även Elzhi i samma veva. Låten som vi gör tillsammans heter ”No Rain, No Flowers” och handlar delvis om det klyschiga att hårt jobb lönar sig i slutändan. En annan aspekt är att hårt jobb kan vara ett sätt att försöka bryta sig loss från bilden som underdog i musikbranschen. Både jag och Elzhi får ofta höra av fans och musikkritiker att vi är underskattade och förtjänar mer tid i rampljuset i stället för andra artister. Oftast är det på grund utav våran valda rapstil och att man vill bevara ett hantverk som kanske inte är det mest lukrativa att fästa sig vid. Men ändå ärofyllt och det är mer värt att vara fanbärare för något kulturellt bevarande kontra en snabb trendig karriär. Jag menar, titta på Big L och den legacy han lämnade efter sig. Han släppte 2 solo album innan han blev ihjälskjuten och hans banbrytande stil nämns fortfarande idag. Jag har svårt att se att dagens major label artisters stilar kommer blir ihågkomna som något banbrytande eller att dom för den delen ens kommer ha någon historiskt betydelse. Klart dagens artister kommer bli ihågkomna men just i det här avseendet när det handlar om ett hantverk som inspirerat hela generationer rappare på samma vis som Dilla för beatmakers så är det en annan deal.

– En sak jag nämnde i våran förra intervju var att jag har en förmåga att se musik i färg, som jag senare förstått ha en eget namn kallat: Synestesi. Av en slump kom vi in på att både jag och Elzhi har synestesi och såg just det beatet vi använde i samma färgspektrum, rött med inslag av guld haha. Det är ändå lite fett att vi har något annat personligt gemensamt än bara rap-stil och flerstaviga rimscheman.

– Förutom Apollo Browns och min egna produktion så producerar DJ Connect från Elite Fleet spåret ”The Recap” och lägger cuts på ”Friends or Strangers”. Cosmic från Looptroop Rockers gästar tillsammans med soulsångaren Erik Runeson på låten ”Travelers” som är en annan take av turnélivet. Statik Selektahs ständiga vapendragare Termanology från Boston från Boston gästar på låten ”Win Lose or Draw” där även producenten S.Raw lägger cuts. Jag och S.Raw går way back och han var under några år medlem i min forna grupp Ragin Goblins men jag tror han till slut tyckte våran stil var för hård och var mer inne på Dilla-viben. Vi gled isär då han flyttade till Malmö för att studera på konstskola. Så det var fett att vi kunde få till ett mindre samarbete på Bushido Code.

Det är nästan omöjligt att intervjua någon utan att nämna pandemins påverkan. Hur har dessa två åren varit för din del?

– Jag bestämde mig ganska snabbt för att göra något positivt av pandemin. Jag såg ett tillfälle att låsa in mig i studion och jobba på nytt material i lugn och ro. Många gånger kan jag känna mig kreativt stressad när fokus läggs på att vara aktuell dygnet runt på sociala medier och av artister som är ständigt aktuella på Spotify. Här blev det som att alla musiker hade samma förutsättningar så jag kunde landa i det på något vis. Det blev till ett stiltje i musikbranschen och till en början satt alla i en och samma båt. Som independent-artist kan det vara ganska skönt att veta att alla har samma förutsättningar.

–Sen ville jag ville göra något konkret, som ett till album. Real work som kan manifesteras på en platta. Jag tror stor del i det beslutet också var att jag turnerat under hela 2019 med albumet ”To whom it may concern” i stora delar av Europa, och var ganska leds på det flängande turnélivet. Jag hade en rejält grym avslutning av turnén på ett utsålt hak i Schweiziska alperna. Det var beckmörkt när jag och min Dj kom med shuttle-bussen till spelstället. Vi visste givetvis att det var i alpmiljö men vi såg ingenting av bergen. Dagen efter när jag vaknade på hotellet som var i samma lokal som gig-stället så såg jag alptopparna utanför. Hela den avslutande upplevelsen fick mig att känna mig ganska nöjd och det satte punkt för turnén, promotion av plattan och året i sig. Hade jag däremot inte turnerat under 2019 så hade nog pandemin påverkat mig värre både ekonomiskt och psykiskt.

– Under 2021 började gig-suget komma tillbaka och jag fick in några bokningar med The Alchemist i Frankrike i November. Det blev en annorlunda upplevelse med coronapass och munskydd vart än man vände sig. Vi var ju vana att vara lite slapphänta här i Sverige men i Frankrike var dom stenhårda.
Jag gjorde även några utsålda gigs i Schweiz i November och December 2021 vilket var enormt välkommet. Man vet aldrig vilket vakuum det kan bli efter ett längre uppehåll. Men publiken verkar vara väldigt hungriga på nytt material och gigs. Men att stå på scenen med Alan The Chemist och festa efter giggen gav en redig mersmak för turnerandet igen, haha.

– Förutom allt jobb med mitt album så kontaktade Supersci-producenten Erik L mig för ett år sedan om att skriva låtar med han och hans team. Jag har sen länge hyst enorm respekt för hela Supersci-klicken och Flyphonic så det var fett att Erik hörde av sig. Vi har jobbat lite smått under åren men aldrig så konkret som nu. Under året som gått har vi fått ihop två album där han producerar och jag lägger och skriver rap. Vi har landat syncar i nationell amerikansk tv och synts med Lebron James, bilmärket Lexus etc och samarbetar med bla förlaget BMG och andra major skivbolag. Samarbetet med Erik L har lett till några andra låtskrivarsamarbeten i Europa. Utöver låtskrivandet så jobbar jag med en musiker från Gävle som heter Rasmus Diamant. Han spelade en hel del instrument på ”The Cardinal Sin”-plattan. Vi producerar instrumental-beats och har snart färdigställt ett album som är tänkt att släppas någon gång under 2022. Så nej, jag har inte legat på latsidan under pandemin precis..

Till våren och sommaren ska du ge dig ut på turné runt om i Europa igen. Vad betyder det för dig att få komma ut “on the road”?

– Turnerandet har mer eller mindre definierat större delen av mitt vuxna liv och jag skulle ha svårt att se ett liv utan det. Jag har lagt oerhört stort fokus på att spela live ända sedan mina första fysiska släpp i början av 2000-talet med Sub Phenomena som var den första grupp jag hade. Även min andra grupp Ragin Goblins som jag hade tillsammans med Soul Saga aka K-Element, S.Raw och några till, spelade en hel del live. Så att turnera är mer än väl inpräntat.

– Till dags dato har jag gjort upp emot 600 livespelningar i stora delar av Europa, några vändor i Central och Nordamerika, Asien och faktiskt även i Mellanöstern. Att komma ut och spela efter man färdigställt ett album blir liksom frukten av alla timmar och slit i studion. Typ en Svensson-semester efter 10 månaders kneg, hehe. Och det är där och då jag har möjlighet att connecta med fans och supporters. Så det betyder givetvis mycket. Sen som independent-artist är det, nästan uteslutande bästa tillfället att nå ut och sälja sina plattor och merchandise till båda gamla och nya fans. Men det är givetvis så mycket mer än bara själva giggandet. Exempelvis spelade jag i Palestina och Israel för några år sedan. Två vitt skilda världar i en aktiv konflikt dessutom. Det var en upplevelse för livet att befinna sig där och få en liten inblick i båda länderna och kanske få en närmare förståelse kring konflikten. Samma år spelade jag på Peace & Love-festivalens Kuba-edition i Havanna. Själva festivalområdet var på El Morro, Che Guevaras fort och fästning. Det kom typ 10,000 pers. Vi spelade där med Timbuktu, Chords, Veronica DiMaggio, Maskinen mfl. Hela den sedvanliga ”artist-hierakin” ruckades på och sattes ur spel där då Kubanerna inte hade en aning om vilka nån utav oss var. Så musiken fick spela roll i stället för vem som var mest känd eller hade mest hype vid tillfället. Det var ett sjukt drag och stämningen var grym. Sista dagen klev alla artister upp på scenen och avslutade med Kubas egna storstjärna X-Alfonso. Sen hela vistelsen på Kuba var något utöver det vanliga.

– Normalt sett hinner jag knappt se något på turné förutom genom fönstret på en turnébuss eller på vägen till och från flygplatsen. Något jag delar med många andra musiker och bland annat tar upp på plattan på låten ”Travelers” med Cosmic från Looptroop Rockers. Turnerandet leder även till att jag träffar och har träffat artister som jag normalt sett inte skulle gjort. Många av mina features på mina album har blivit av på grund utav att jag turnerat eller öppnat för dessa artister. Jag turnerade med Talib Kweli på hans skandinaviska sväng för några år sedan och vi körde även våran låt ”Brooklyn Brawl” tillsammans på bland annat Nalen i Stockholm. Även Evidence och Raaka har jag turnerat med en hel del med i Europa vilket senare ledde till att dom gästade på låten ”Keep on Moving” på mitt album ”The Cardinal Sin”.

Vilka andra projekt är under färdigställande i studion? Jag har sett i sociala medier att du arbetar med Mr. Noun från Supersci ganska intensivt i studion…

– Ja, det stämmer. Främst Noun men också Supersci har gästat mina tidigare släpp och så har vi spelat live tillsammans. Det är även några jag rapmässigt känt släktskap med i Hiphop-Sverige. Vi har väl på något sätt, tillsammans med andra grupper som Looptroop Rockers mfl. representerat hip-hop utanför storstäderna. Så det har varit ett naturligt samarbete. Det började med att Noun ville ha beats av mig och att jag skulle göra en remix av låten ”Do Without Who” som han gjorde med Ungerska beatmakern Execute. Vi snackade lite löst om att jag skulle gästa ett utav beatsen han valde men diskussionen hamnade snabbt i att vi hellre skulle göra typ två låtar stället. Efter lite dividerande och några inställda sessions (pga av Covid) kom Noun ner från Sundsvall till min musikstudio i Borlänge en helg under 2021 för att spela in de två låtar vi sen tidigare hade skrivit. Efter helgens slut hade vi fem låtar inspelade. Det gick av bara farten när vi båda var på plats i studion. Noun tog med sig sitt workflow som dom har i Supersci vilket var jävligt inspirerande då jag som oftast är van att jobba själv i studion. Nu blev det en ”joint effort” när vi båda var på plats. Vi fick låna DJ Maleeks studiobås och bara nötte verser från Torsdag till Söndag. Där någonstans satt vi standarden för hur vi skulle jobba fram en hel platta.

– I samma veva kläckte Noun idéen om att duon skulle kallas för The Gemini Twins då vi båda är födda i tvillingarnas tecken. Jag tyckte det lät jävligt fett. The Gemini Twins som duo och plattan fick döpas till The Gemini Project. Med på plattan som gäster har vi både min och Mr Nouns textmässiga husgud: Elzhi. Även amerikanen Awon från North Carolina gästar, Rapper KC från Sundsvall och Frew Taha aka Blackfist gästar på varsitt track. På producentsidan så är Jr Switftz med och proddar ett spår. Han är en amerikansk up and coming producent som har producerat bla. Westside Gunn, Conway The Machine och Benny The Butcher från Griselda-clicken. En rolig grej var att vi, under produktionen av skivan fick reda på att Jr Swiftz och Awon är riktiga kusiner. Vi hade ingen aning om det men när vi nämnde för Awon att JR var med så brast han ut ”Eyoo that’s my first cousin bro” vilket Awon även nämner i sin vers på plattan. Jag producerar ungefär halva plattan under producent-pseudonymen, Gravy Sparks. Det var tänkt att jag skulle producera hela skivan men det skadar aldrig att med nån annan producents flavour. Beatmakern Homage från staterna bidrar med ett beat. Även Execute från Ungern producerar låten med Awon. Stockholms-beatmakern Scientific producerar låten med Elzhi som handlar om Sundsvall, Detroit och Borlänge. En riktig instant classic om du frågar mig.

– Så under 2021 och 2022 har Noun rest ner från Sundsvall till min studio vid ungefär 4-5 tillfället för att skriva och spela in. Sista tillfället var i mitten av Mars i år då sista verserna lades och skivan skickades på mixning och mastring. Vi siktar på att släppa plattan i höst eller slutet av 2022. Skivan kommer tryckas fysiskt och väntetiderna på vinyltryckerierna är nästan årslånga. Givetvis vill vi time:a digitala släppet med det fysiska så det är lite osäkert när skiva släpps. Vi har dock fått ett första festivalgig i Frankrike i November tillsammans med mina andra grupp Dishonest Few. Så förhoppningen är att släppa skivan i samband med den spelningen. Ett som är säkert är att vi i alla fall kommer släppa någon eller några singlar innan skivan släpps i sin helhet.

Om du blickar framåt, vad håller framtiden för dig vad gäller musik och samarbeten?

– Jag har definitivt fått mersmak för att släppa fler låtar på svenska. Singlarna ”Fyra Stripes & Alkemi”, som är mina två första officiella släpp på svenska, har absolut gett mersmak. Dock tycker jag låtarna hamnade lite i skymundan. Det är utan tvekan ett speciellt klimat inom svenska hiphop idag. Gangster-rappen har höjt chockvärdet rejält så det är svårt att nå ut i bruset. Något som har flyttat fokus från musiken till att alla rappare ska ha en kriminell livstil parallellt med musikkarriären.

– Om jag ska vara helt ärlig trodde jag faktiskt att jag skulle få mer ”shine” med mina släpp på svenska. Första singeln ”Alkemi” gick lite mer åt det modernare hållet rent produktionsmässigt medans andra singeln ”Fyra Stripes” var mer traditionell hiphop och rap. Men jag är medveten om att min fanbase är inne på den engelska spåret när det kommer till min katalog. Jag har dock en hel del nytt material på svenska, några demos som väntar på att färdigställas och jag letar efter passande producent/beatmaker för att sy ihop ett fullängdsalbum. Ambitionen är i alla fall att släppa en platta helt på svenska. Min grupp Dishonest Few jobbar även på några nya låtar som ska släppas i slutet av året. Vi har några spelningar i Europa som det är tänkt att synkas med ett mindre släpp.

– Utöver dom svenska låtarna har jag påbörjat arbetet med ”To Whom It May Concern Pt.2”. Jag har en hel del färdigt material till den plattan också så det känns som jag ligger bra till rent tidsmässigt. Sedan några år tillbaka har jag befunnit mig i ett kreativt stim efter ett uppehåll med writers block. Så nu känns det bara så jävla fett att sitta i studion och jobba fram nytt material. Det i sig gör att jag inte är lika stressad över att få ut material som jag varit tidigare och jag tror även att det hörs i mina låtar.

Intervju av Tobias Carlsson
Foto: Richard Aronsson

Omslagsintervjun från Kingsize Magazine #5 2021.

I över 20 års tid har Fille Danza varit en av hiphop-Sveriges mest respekterade rappare, med otaliga klassiker i diskografin. Efter att han officiellt solodebuterade förra året är det dags för det första soloalbumet ”FELIPE”, en skiva som präglas av identitet, kamp, familj och kärlek. I den öppenhjärtiga omslagsintervjun berättar han även om karaktären Lilla Al-Fadji, Mack Beats, DJ Taro, Highwon, brodern Pablo Leiva Wenger och den stundande teaterföreställningen ”För evigt med Ison & Fille”.

Felipe Leiva Wenger sitter redo med en mikrofon framför sig. Det är en solig oktoberdag och vi träffas i Gamla stan, för att prata på tu man hand om vad som komma skall. Jag och Fille har träffats vid många tillfällen genom årens lopp, i olika sammanhang. Det är nästan exakt fyra år sedan vi senast sågs för intervju, då med Ison på den dåvarande redaktionen i ”Kingsizekällaren” i samband med 15-årsjubileumet för Ison & Filles ikoniska debut och klassikeralbum ”Vår Sida Av Stan”. En skiva som följdes av flera andra hyllade projekt och som definitivt cementerat både Fille och Ison i den svenska hiphophistorien för evigt. Men nu är det dags för Fille att göra det han haft tankar på under egentligen hela sin karriär: ett soloalbum. Att det har dröjt så pass länge innan det blev verklighet finns det flera orsaker till, förklarar Fille inledningsvis.
– Grejen är att vi alltid har gjort sololåtar. Redan när vi startade Ison & Fille var tanken att vi släpper ett album, sen gör sologrejer och sen gör vi nästa album. Men det blev aldrig av. Vi fortsatte köra, vår karriär blev större, och vi hade mer att göra och det var aldrig någon gång som vi kände att läget var inne. Men nu efter alla de här åren hade vi en lucka mellan våra släpp. Och en grej med mig – jag spelar alltid in. Jag har haft break och så, men jag har alltid varit i studion. När jag går till jobbet så går jag till studion. Även om jag skriver till mig eller till någon annan. Det är det jag gör. Så jag har samlat på mig så mycket musik under alla år och tänkt att ”det här kanske blir till min sologrej” eller ”det här blir till Ison & Fille eller Grillat & Grändy”, eller någon annan man jobbar med. Nu kände jag så här: jag har många låtar, det ligger i tiden. Jag kände att jag vill säga något, att jag hittade ett nytt narrativ – för mig känns det nytt – och ett nytt sätt att prata och hur jag skriver och det sound jag ville ha. Så det kändes bara att det var rätt i tiden, lite sent påkommet kanske men det känns fett, haha.

Det var under vårkanten 2021 som soloalbumet ”FELIPE” började ta form på allvar. Fille hade dessförinnan släppt ett par singlar med Mack Beats, lite som ett test för att se hur responsen skulle bli.
– Jag tänkte bara att ”okej, men låt mig ta steget”. Det var inte som att jag tänkte ”det här ska göra det här och det här för mig”. Det var inte så genomtänkt, det var mer bara känslan av att ”jag har musik och vi driver en label. Jag släpper det”. Du vet kanske mer det tänket som fanns innan med mixtapes, du vet att man slänger ut det. Det var mer så. Låt mig liksom slänga ut det här och samtidigt hitta vad jag vill göra…

När albumet började ta form så var det mer genomtänkt och med ett sound som håller ihop hela projektet. På albumet är det tydligt att Fille fortfarande har mycket att reflektera, ventilera och skriva om. Han menar att skivan i mångt och mycket handlar om den plats han är på i livet – ett liv som både varit upp och ner. Han skriver om att hitta sig själv, att ta sin plats, att känna sig utanför, att inte ha så mycket och att växa upp där han och vänner har växt upp – och att den känslan inte försvinner. Men Fille skattar sig ändå lycklig att ha gjort karriärsresan inom musiken.
– ”Tack och lov” handlar om att jag har fått göra den här resan, att jag har fått jobba med mina bästa vänner och resa Sverige runt. Men livet är annat också, så jag tror att jag bara väver in mycket i det. Och också, en rapkarriär, att vara het eller inte vara het. Den känslan som jag och Ison… Vi har alltid känt att vi kämpar i motvind. Och den känslan släpper inte, du vet. Även om du har en bra tid du tror att du kan sola dig i för alltid – imorgon kommer någon ny. I slutet av dagen har inte det varit primärt, det har handlat om glädjen att kunna skapa och njuta med vänner. Och kunna livnära sig på det, att komma in i andra rum.

Med på resan för det nya albumet återfinns Andreas ”Taro” Tanisawa, som varit ett bollplank genom hela processen med ”FELIPE”, förklarar Fille. Taro drev under många år labeln Hemmalaget och har varit med från början när Fille (och Ison) slog igenom på den svenska hiphopscenen.
– Taro spelar en skitstor roll i det här albumet. Mack har gjort ljudbilden, han har gjort beatsen, vi har suttit i studion och tyckt till. Men Taro har varit med och guidat, gett mig sina tankar och snackat om riktning. För jag är en sån som gör musik i många olika riktningar. Jag kan göra musik som låter helt olika. Och Taro var med och hjälpte mig att hitta riktning. Vi hade många samtal om riktning och om vad han hörde i det jag la på texterna, i tonen. Så han har liksom varit lite av en kompass och hjälpt till med sina tankar. Han är ju en person som har varit med under hela vår karriär. Det är det som är fett också att på den här plattan hitta ett nytt sätt att prata om grejer som känns givande. Att inte bara ”nu gör vi den här grejen som vi alltid har gjort”. Visst, det är samma personer, men det har ändå känts på ett annat sätt.

Samarbetet med producenten Marko ”Mack Beats” Saez har också varit en viktig faktor för albumets tillblivelse. De båda driver även den gemensamma labeln La Vie Music, där bland annat rapparen L1NA har släppt musik. Fille förklarar att samarbetet med Mack är grundat i en bra personkemi och en arbetsprocess båda är bekväma med.
– Med Mack när vi jobbar, det är sällan som han bara presenterar ett färdigt beat. Det är mer att vi har en session och pratar om vad vi ska göra. När jag väl startade hade jag typ 10 låtar som var lite överallt och så valde vi några från dom och valde vilken väg vi skulle gå. Sen har vi också brutit av det och tagit in lite annat. Vi har pratat, skapat och så har vi pfft, pfft – modifierat lite. Vi båda gillar lite mer mörkare, känslosammare grejer. Sen har vi med… Vi lyssnade på en spanjor som heter C. Tangana som är en gammal rappare som sjunger nu. Jag kan inte säga att det är med på plattan nu, men det är vad vi har lyssnat på när vi gjorde den här plattan.

När jag hör dina sololåtar tänker jag att du har utvecklat det här med rap och sång, att kombinera det. Den gamla Fille finns kvar med straight rap liksom men även att du gör mycket bryggor och refränger. Hur har det växt fram?
– Fan vad tung du är. Fan vad fett att du tänker så, för jag tänker själv så. Grejen är att jag alltid har sjungit. Om du lyssnar på vår första platta du vet – jag sjunger där. Det kanske var mer 50 Cent-grejen då. Autotune-grejen var inte lika utbredd, eller om den ens fanns, då. Men du vet, jag har alltid gjort melodier och alltid nynnat och fulsjungit. Så för mig är det inget konstigt, jag har alltid gjort det. Det är bara att jag har fortsatt sjunga och kanske låtit det ta mer plats ibland. Men samtidigt – och det var också det jag hittade i det här projektet – innan har jag också skrivit låtar som bara är sång. Vissa till mig och vissa till andra. Men jag är rappare, jag dör för rap. Att uttrycka mig i rim, ordlekar och hur man uttrycker sina tankar och känslor. Jag älskar att göra melodier, så det är med, och jag älskar att rappa så det är där också.

Hur skiljer sig skrivandet numera? Jag menar, förut satt man och rimmade och skrev en fet sexton…
– Grejen för mig, du vet – jag är 41 bast idag. Jag är en gammal shuno. Jag har varit med länge och gjort mycket. Du vet, rappat på olika sätt. Du vet, mer skrytsamma texter, känslosamma texter… Och när jag skulle göra det här projektet då var det också ”vad ska jag göra där jag är nu?”. Och jag tycker också att jag har hittat något som jag har gjort tidigare på samma sätt… Det är ju lite nörderi du vet, hur man skriver texter och vad man vill förmedla. Jag tänker att jag har ingen att vara cool för. Visst jag kan spela cool och skryta, men det är inte det jag vill. Jag vill uttrycka mina känslor men inte på ett enkelt sätt. Så när jag skriver texter nu, jag tycker att de är lite mer poetiska. Och det är typ det som har drivit mig. Jag har hittat ett sätt att skriva texter på som jag inte tycker låter som någon annan – också med flit. Jag vill inte tävla med någon. Jag kan inte tävla med någon. Det handlar mer om att se på sig själv, sitt liv och sitt arv, se på vad man lämnar efter sig. Så det är en skiva som är lite mer poetiskt skriven skulle jag säga.

Jag gillade verkligen albumspåret ”Charader” och fick gåshud när jag lyssnade. Du pratar om fasader, att folk målar upp en bild eller att människor gömmer sig bakom en image…?
– Ja, exakt. Jag tänker att den låten handlar mycket om att växa upp. På de platserna vi har växt upp på, med allt det som ingår. Också att vara man, mannen. Att vara man, du vet normerna man har om män. Att man ska vara stark. Du vet, vad är en man? Jag är uppväxt utan en farsa och jag tänker också på ungdomen, alla är vilsna och letar efter sin plats. Och om man är uppväxt på en plats som är ganska ruff så kan man inte vara svag. Man tror att det är en svaghet att vara svag. Det är väl det att man har fasader, att man försöker låtsas utåt som att man mår bra och klarar allt – tills det rasar. Man har varit med om när det rasar, också för en själv… när det blir för mycket. Och jag tror också att den handlar om när man blir äldre och förstår att jag reagerade så här, men de här personerna gick också igenom grejer. Det är svårt att se förrän i efterhand. Polletten trillade ner ganska sent. Det är en sån låt. Jag är inte den bästa på att prata om mitt mående, men musiken har varit en sån plats där jag har kunnat göra det. Så det har varit lite som en terapi för mig själv. Medan man vet vänner runt omkring sig som har levt destruktiva liv utan att ha det utloppet. Så den handlar om det, att gömma sig bakom en tuff yta.

I dag är Fille som bekant ingen vilsen tonåring. Efter att ha passerat 40-strecket har familjelivet kommit att bli en
central punkt i hans tillvaro. Föräldraskapet och relationen till hans fru är något han värderar högt. Men han är också glad över att det dröjde innan livet skulle skifta fokus.
– Min fru, hon är värsta stöttepelaren. Jag lever inte något extravagant liv. Jag är familjefar och jag trivs med det. Och sen: det har varit pandemi så jag har inte varit ute och rushat. Jag är i studion under dagarna men sen, jag är hemma med familjen. Jag vill inte vara någon annanstans heller. Jag blev pappa ganska sent och jag är glad för det. Jag tror inte att jag hade varit lika närvarande om jag varit ute och jagat samma drömmar som jag gjorde för 10 år sen, du vet.

På det nya albumet finns även en låt som är tillägnad hans fru och mamman till hans barn.
– Jag älskar kärlekslåtar. Du vet, det är så här: de stora grejerna i livet är ganska enkla. Och kärleken, ibland det blir corny, men för mig är det det finaste. Det är klart jag gör en låt till en person som betyder så mycket för mig. Så den var ganska lättskriven faktiskt.

Fille är numera far till tre barn som är sex, fyra och ett år gamla. Trots alla göromål som kommer med papparollen tycker Fille själv att han blivit mer tidseffektiv. Nu är han medveten om de få timmar under dagen som finns för att skapa musik, vilket gjort att han blivit mer ”hands on” i sin inställning till musik och andra projekt. Under pandemin har det även underlättat med familjelivet som blivit mer strukturerat och utan stressen att vara på turné eller hålla koll på vad andra sysslar med.

Som pappa blir du också en förebild. Hur har det påverkat dina texter och musik?
– Jo fan. Det har förändrat mitt sätt att skriva och hur jag skriver. Jag tror alltid att jag har tänkt att det är andra som lyssnar, men nu är jag här och du vet… Mina barn spelar min musik på förskolan ibland och har lärt sig låtar utan att jag har spelat dom hemma. Som ”Länge leve vi” till exempel. Så kommer dom hem och sjunger ”fuck vad nån säger, bakk vi gör grejer”, haha. Och det är chill, det är oskyldigt, men det finns ju andra grejer som man har gjort som man inte vill att dom ska sjunga du vet, haha. Men det är klart att man tänker mer på vad man säger. Jag blir ju inte en annan människa – jag pratar fortfarande som jag gör, men med lite mer eftertanke.

Vad tycker barnen om pappa som rappare?
– Dom gillar honom. Ja, bägge två, den yngsta också. Dom är fett sköna. När jag precis har gjort klart en låt kan jag lyssna på den lite i bilen. Jag är inte den som lyssnar på min musik i vanliga fall, men demoversioner har jag spelat och det är vissa låtar som har fastnat hos mina barn. Framför allt den här låten till min fru, den här ”Oh baby”. Den sjunger dom med på. Och kanske ibland att dom säger ”pappa du gör bra låtar”, haha. Jag bara ”ey, sköna är ni!”.

Jag tänker även på din bror Pablo. Ni har ju gått bredvid varandra i musiken och i livet. Vad betyder han för dig?
– Han betyder skitmycket. Han är min lillebror, men han är också min bästa vän. Han har ju också sin familj nu med döttrar och sin fru, så vi lever ganska lika liv. Nej, han betyder skitmycket för mig. Han har alltid varit med och alltid stöttat och gett konstruktiv kritik om det är något han inte tycker om. Även på den här plattan. Han har också varit med och tyckt till. Och också mina vänner, Adde och Amin, det är människor som har gett mig mycket feedback på den här musiken. Jag värderar verkligen deras åsikter. Jag vet att de har bra perspektiv och tankar. Jag är glad att kunna få den feedbacken.

Jag tänker även på Highwon som din ”familj”. Hur ser du tillbaka på den tiden nu?
– Du vet, det är så mäktigt att vi kunde vara tonåringar som höll på med musik och hade varandra så nära och var så bra på det vi gjorde. Hoosam kunde out-rap vem som helst, Aleks kunde sjunga ut vem som helst och Ison och brorsan och att vi liksom hade som ett brödraskap. Du vet, alla lever sina liv och gör sina grejer så vi umgås inte lika mycket men det är fortfarande några av mina närmaste vänner. Så när jag ser tillbaka på den tiden är jag såklart jävligt stolt. Det är klart att det finns dom innan oss som hade gjort det, du vet: Latin Kings, Ayo, Petter, alla. Men att vi ändå gjorde vår egen grej av det. Att vi hittade ett eget sätt att vara originella med det vi gjorde. Och att vi alltid tänkte kollektivt. Sen dag ett har vi alltid gjort det i kollektiv. Det är en mäktig grej att alltid ha inkluderat varandra i saker vi har gjort.

I ett porträtt av Felipe Leiva Wenger, blir det oundvikligt att också gå djupare in på den omåttligt populära humorkaraktären Lilla Al-Fadji. Rösten hördes för första gången när Fille spelade in ett intro-skit på debutalbumet ”Vår Sida Av Stan”, där karaktären ringde till en telefonsvarare och ville bli uppskriven på gästlistan till en klubb. Den korta sekvensen fick ett eget liv och började sprida sig bland folk som skickade klippet till varandra. Efter den positiva responsen fortsatte Fille göra karaktären på skivor och mixtapes, varpå den slutligen fick namnet Lilla Al-Fadji. Snart kom en förfrågan om att göra tv-program i Kanal 5, och senare även radioprogram i Sveriges Radio P3.
– Det blev det något jag aldrig hade kunnat ana. Att jag gör det än i dag, det är helt sjukt alltså. Men det är också det som är så kul. För Lilla Al-Fadji funkar verkligen i det här klimatet. För förut var han ju fett konstig. Jag menar det är han ju fortfarande, men just hur han pratar om sig själv, det låter inte så långt ifrån rapparna i dag, du vet. ”Jag är bäst”, ”kolla min grej”… Nu är hans självförtro- ende inte lika skämtsamt men ey, han är som alla andra. Men han är fortfarande en idiot så. Jag har haft mina perioder när jag inte uppskattade det lika mycket. Jag gjorde radio under många år och det blev rutin på det. Jag blev lite trött på mig själv och att vara karaktären.

Vad har Lilla Al-Fadji betytt för dig?
– Alltså skitmycket. Det är fett med flummigt att jag har kunnat göra så många olika grejer men ändå nått framgång inom båda grejerna och att de har kunnat samexistera. Rapparen Fille har tagits på allvar samtidigt som jag har fått Lilla Al-Fadji att vara som en motsats till det, du vet. Lilla Al-Fadji har också varit mitt levebröd under många år och vem fan trodde det? Att jag skulle kunna betala mina räkningar tack vara den här lilla rösten jag bara gjorde på skämt på första plattan. Det är bara de senaste åren som jag har kunnat vara glad för den här karaktären. Innan har jag varit tudelad. Jag har inte pallat med mig själv, du vet. Men nu känner jag inte så längre. Nu känner jag bara ”fan vad fett”. Att folk än i dag gillar det. Vi gjorde ”$TREAM$” förra året och nu håller vi på och gör uppföljaren.

SVT:s humorsatsning ”$TREAM$” hade premiär under hösten 2020 och fick snabbt mycket uppmärksamhet och uppskattning av framförallt den yngre publik som serien vände sig till. Utöver den redan välkända karaktären Lilla Al-Fadji, som här spelaren en riktig skojare till manager med hybris så det räcker och blir över, såg vi även Pontus Bjernekull Möller – som själv sysslat med karaktärer på Instagram och släppt låtar under alias som Mehmet och Lov1. Den senare spelar en aspirerande rappare i en lika desperat som ambivalent jakt på framgång. Utöver Fille och Möller syns även rappare som Linda Pira, Näääk och Blizzy framför kameran och namn som Saga Berlin och Tom Piha (Max Peezay, Max Perkele, Fjärde Världen) bakom densamma.
– Det kom till genom att Tom från Fjärde Världen hörde av sig till mig och sa att dom skulle starta en Youtube- kanal, så han hade en idé om att försöka få med Lilla Al-Fadji. Vi pratade om det några varv och sen frågade han om han kunde pitcha det till olika kanaler och jag sa ”kör kör”. Jag trodde inte att det skulle bli så mycket. Men sen kom han tillbaka och sa ”dom har nappat”. Och jag var fortfarande ”ja, men kör, kör”. Jag var mitt uppe i allt annat jag gjorde, tills det började närma sig och jag tänkte ”shit, vi ska göra det här på riktigt alltså”. Men han kopplade in Karaktärer och frågade vad jag tyckte om honom, jag tyckte han var skitrolig du vet. Jag hade sett han på Instagram och sånt och jag tyckte att det passade skitbra. Så sågs vi och skrev manus och skapade den här världen. Och Tom och Saga som jobbar på det här produktionsbolaget har så stort kontaktnät och vi alla drog i dom personerna vi tänkte kunde tillföra något till projektet. Det var fett roligt att jobba med det. Så jag är fett peppad på säsong två.

Skulle du kunna tänka dig skådespela i andra sammanhang än LAF?
– Ja, ja. Grejen är att jag har gjort lite sånt. Jag var med i någon serie förra året och gjorde någon mer seriös roll. Jag tycker skådespeleriet är skitroligt. Men jag har stor respekt för dom som verkligen kan skådespela på riktigt. Visst man kan bara hoppa in i grejen, men jag vet också mina gränser som skådis… Jag har inte gjort så mycket annat än att överspela som en karaktär jag själv har byggt. Men det är mycket svårare att skådespela i den riktiga världen.

Skulle Lilla Al-Fadji kunna släppa en skiva. Ett soloprojekt kanske?
– Det har funnits i tankarna men jag har inte kunnat göra det. Eftersom jag alltid har separerat dom, så då är det som att dom går in i samma universum. Som att jag skojar om rap. Det har varit min tvekan.

Du gjorde ju några freestyles på Instagram. Det blev extremt uppskattat. Men jag förstår ju vad du menar.
– Men det triggade i alla fall tanken. Att göra det, men att göra det i rätt tid. Nu när jag har gjort den här plattan. Det var en av grejerna jag sa till mig själv att jag ville göra när jag började. Så vem vet, det kanske händer. Det är också befriande ibland att bara kunna göra grejer för att det är kul. Men det är därför vi har haft Grillat & Grändy också.

Att sitta ner i en och en halv timme med Fille utan att prata Ison & Fille är snudd på omöjligt. Mot slutet av intervjun nämner jag att det snart är 20 år sedan jag var med och bokade in duon till Malmö-festivalen, för en tältspelning bortanför centralstationen där även Supersci stod på scen. En av Highwons första större festivalspelningar, som Fille tycker sig minnas trots hundratals gig sedan dess. Faktum är att Ison & Fille återigen beger sig ut i Sverige i början av 2022. Trots att båda haft fokus på soloprojekt sedan ”Vackra Liv”, så ger sig den hyllade duon ut på ett gemensamt turnéprojekt i regi av Riksteatern. Det handlar om teaterföreställningen ”För evigt med Ison & Fille”, en uppenbar referens till duons fjärde album som kom 2011. Tillsammans med DJ Taro och tre skådespelare åker duon i februari ut på en omfattande Sverigeturné där man utöver föreställningen vill ge lokala artister utrymme att skina och uppträda på scen med duon. För att aktivera lokalt engagemang har exempelvis TikTok- tävlingen #RiksteaternChallenge lanserats, som går ut på att spela in ett klipp till instrumentalen av deras låt ”Ny dag”. Fille ser fram emot att göra turnén och säger skämtsamt att han och Ison ska agera ”husband”.
– Det är bara soft. Fan vad fett att vi kan göra det här. Det är också fett att det är i ett annat format också. Det är som en pjäs som har skrivits utifrån vår musik, som är inspirerad av den. Den handlar inte om oss, det är inte vårt liv, det är fiktion. Men det känns skitfett att få göra det på ett annat sätt. Det är inspirerat av vår musik men det handlar om något annat.

På frågan hur framtiden ser ut för Ison & Fille blir svaret något kryptiskt men ändå hoppfullt för den som vill höra ny musik från en av Sveriges mest hyllade hiphopduos genom tiderna. För evigt, möjligtvis.
– Vi får se. Men det är det som är fett – att göra andra grejer också. Du vet, det är det som kanske gör att man gör mer grejer ihop. Men vi har alltid varit så mellan våra plattor, att vi lever lite för att ha något att prata om.

Intervju: Tobias Carlsson
Foto: Erik by Erik

Från Kingsize Magazine #1 2022.

Under 2021 debuterade musikkollektivet Fugitive Familia med ett flertal singlar där både ambition, talang och skarpsynt musikalisk vision tydligt kunnat urskönjas i deras skapelser. I olika konstellationer skapas hiphop och r&b som bör kunna gå på export långt utanför Norden och dess gränser. Till våren är kollektivet aktuella med ett debutalbum, uppdelat i två olika projekt.

Historien om Fugitive Familia tog sin början på ett låtskrivarcamp i Mellerud i början av 2020, precis när pandemin hade tagit sitt grepp om Sverige och världen. Flertalet av medlemmarna är från olika städer i Skåne men träffades där för allra första gången och kunde snart konstatera att alla klickade väldigt bra, snabbt dessutom.
– Vi klickade musikaliskt och personlighetsmässigt, vilket ledde till att det kändes väldigt naturligt att bilda ett kollektiv efteråt. Lite som att ”join forces”, berättar rapparen YiGZAW.

Kollektivets första gemensamma release kom i början av 2021, med dubbelsingeln ”Come My Way” / ”Way Bigger”, vilket blev startskottet på ett produktivt år med flera releaser i olika konstellationer. I dagsläget består gruppen av ett antal artister som står för rap/sång; ambessa, elemy, Jade, NAHOM, NANOU och YiGSAW. På produktionssidan återfinns Adam Lorentzi, Gabriel Drew, Mark Phase och Matteus Jording. Sångerskan elemy berättar vidare om bakgrunden till namnet Fugitive Familia:
– Jag skulle säga att en stor del handlar om att visa vad vårt namn “Fugitive Familia” anspelar på. Vi är starka tillsammans och vi kan göra allting själva, så att kunna inspirera andra unga kreatörer till att göra detsamma skulle jag säga är en stor del av vad vi vill utstråla som ett independent kollektiv. På så sätt försöker vi också skapa en community med våra lyssnare. Samtidigt vill vi samarbeta med andra kreativa människor som har samma vision som oss och kanske även, i framtiden, rekrytera nya medlemmar. Med andra ord vill vi bara vara ett fett gäng och att alla kan hänga med.

Merparten av den musik som skapats sedan starten, har kommit till i workshop-liknande sessions på låtskrivarcamps, där Fugitive Familia hyrt stugor och byggt upp små studios. Där har musiken spelats in under sena nätter och medlemmarna har kunnat gå runt fritt mellan olika ”stationer” och jobba på flera låtar samtidigt. Med hela fem producenter inom kollektivet så beskriver man hur inspelningsprocessen kan gå fort, vad gäller idéer och att färdigställa musiken. Till våren 2022 är det dags för Fugitive Familia att ta nästa steg med ett större gemensamt projekt. För att färdigställa skivan åkte alla iväg på ett nytt kreativt camp för att kunna fokusera på färdigställandet.
– Det är superhärligt att se alla i sin zone och verkligen blomma ut på deras egna vis inom sound, låtskrivning, sättet vi inspirerar varandra och hur man vill execute en låt. En eye-opener som vi ser som otroligt lärorik var att se folks tankeprocesser och perspektiv under skapandet av låtar. Vi hoppas på att kunna få åka iväg på camps varje år då man redan längtar efter nästa när man kommit hem från den senaste. Det är en vecka då vi får fly från verkligheten och rubbar våra sömnrutiner totalt. Det blir mycket korv som grillas, till både frukost, lunch och middag, säger elemy.

Under fjolåret fick lyssnare ta del av hela sex releaser där varje släpp konstituerades av två låtar, i princip ett helt albumprojekt om vi räknar ihop diskografin under 2021. Ofta har låtarna kommit med en bakomliggande tankegång som kommunicerats tydligt. Till releasen av ”Selfish” och ”HIWTHI” beskrev Fugitive Familia låtarna med följande ord:

“Selfish, som beskriver, som titeln antyder, vad de innebär att utföra själviska val för att prioritera sig själv – något många kan glömma. Vi lever allt för ofta för att tillfredsställa andras behov och ibland kan glömma bort våra egna behov och önskningar. HIWTHI tar över stafetten i denna tråd, som signalerar att oavsett hur självisk man känner sig, landar det någonstans i att man gör för sitt eget hjärta och där det känns rätt. Hjärtat hör hemma när det känns rätt. Soundet beskriver någon- stans i en salig blandning av olika influenser, allt från trap, cloud rnb, alternative rnb och Hip-Hop.”

Till våren 2022 är det dags för Fugitive Familia att samla sina krafter och ge ut sitt debutalbum i två delar, även nu med tydligt fokus på tankens kraft. På frågan vad lyssnare kan förvänta av sig av fullängdsprojektet berättar YiGZAW vidare.
– Att detta är ett projekt för folk som är öppna för att höra en bred mix av allt från r&b, hiphop och drill till pop, UK garage och EDM. Unika ljudbilder och nya perspektiv. Ett projekt att lyssna på i klubben, under bilresor eller när man ligger själv hemma i sängen och kollar upp i taket. “Music for thoughts” helt enkelt.
– Projektet är uppdelat i två delar som kommer släppas separat. Den första delen har ett lite mörkare sound och budskap och kommer släppas nu under senvintern medan den andra delen har en lite gladare och lättsam ton och kommer släppas när vädret inte längre är lika deprimerande, berättar Gabriel Drew vidare. Det kommer ha features från bl.a. GTFO Franky och XDiomari. Det har varit otroligt inspirerande att få jobba med dessa artister och vi har som mål att samarbeta mer i framtiden.

Vilka inspirationskällor har ni som grund för ert skapande?
– Individuellt drar vi mycket inspiration från Dave, J. Cole och Jay-Z (Yigz), Erykah Badu och Snoh Aalegra (elemy), Sam Gellaitry och Tyler, The Creator (Mark), J. Cole och 6LACK (ambessa), Brent Faiyaz och Lucky Daye (NANOU), Mac Miller och Frank Ocean (Gabriel Drew), Jay Dee, Madlib, Robert Glasper och Hiatus Kaiyote (Matteus & NAHOM) och Alex Isley (NAHOM). Men som grupp skulle vi säga att vi inspireras av Dreamville, Odd Future, BROCKHAMPTON, samt 90-talets r&b och neo-soul.

Jag skulle säga att ni har klar potential att nå ut internationellt över tid. Hur tänker ni kring det?
– Vi försöker ha ett internationellt sound, så med tiden hoppas vi även på att fanbasen kan växa till att bli internationell. Samtidigt så är vårt fokus i dagsläget på att expandera ramarna för hur hiphop och r&b kan låta i Sverige och mer specifikt, i Malmö. Vi tycker det är viktigt att våga försöka sätta nya trender och experimentera med lite ovanligare ljudbilder än vad vi hör i svensk musik idag.

Om ni skulle få drömma er bort och välja samarbeten med artister världen över. Vilka landar ni på gemensamt?
– Kanye West, Frank Ocean, Snoh Aalegra, J. Cole, Pharell Williams, Doja Cat.

Läs mer om samtliga medlemmar i Fugitive Familia i Kingsize Magazine #1 2022.

Intervju: Tobias Carlsson
Foto: Nils Sjöholm

Omslagsintervjun från Kingsize Magazine #2 2022.

Nathalie ”Cleo” Missaoui har varit en av svenska hiphopscenens viktigaste artister under senaste decenniet, med ett skapande som präglats av engagemang och glöd inom musik, Femtastic och FATTA under många år. Nu är Cleo aktuell med solodebutalbumet ”Missaoui” där hon tillåtit sig själv att hitta tillbaka till en kreativ lekfull sida i samarbete med Alexander ”Academics” Juneblad. I en öppenhjärtig intervju berättar Cleo för Kingsize om den personliga resan på vägen mot att dela med sig av musiken hon skapat fram till nu.

22 oktober, 2012. Xpressing Under- ground Club, C/Valencia 196, Barcelona.

Ingången är målad i den jamaicanska flaggan och på dörren sitter klistermärken av diverse ska- och reggaeband och antifascistiska budskap. Väggarna är svarta med en del graffiti och i slutet av den långsmala baren finns ett litet dansgolv. Den ensamma bartendern langar upp öl och en och annan romdrink till främst katalanska soundsystemboys och emigrerade män från den afrikanska kontinenten. Doften av söt marijuana ligger konstant i lokalen. Dj:n (underteck- nad), spelar dancehall, hiphop och diverse basmusik från England. Kvällen till ära har jag fått chansen att boka en livegäst som råkar befinna sig i staden inatt. Ut på golvet med en mikrofon i handen kliver svenska rapparen Nathalie
”Cleo” Missaoui. Snart har hon hela klubben med sig. Cleo rör sig över det lilla dansgolvet som att det är den största scenen hon utan problem kan fylla ensam. Hon börjar med några av hennes engelskspråkiga alster men slår över till svenska som hon då har börjat skriva på. Publiken visslar, skriker, lever med och ber henne fortsätta efter tredje låten, ytterligare encore efter fjärde. Efteråt frågar många: ”Vem är hon? Jag förstod ingenting men hon var grym.”

Nej, det är inte för intet Cleo vann Manifestgalans pris Årets Live 2016. I en tidigare intervju jag gjort förklarade Cleo att det är genom att uppträda som hon är fri, där kan hon anta en karaktär och kan ge hundra olika dimensioner i den. Det betyder inte att den karaktären inte är hon, tvärtom är att vara sann och genuin det viktigaste för henne, men ”när man väl har synat strukturerna är det viktigt att bryta ner dem”. 2014 gästade Cleo Linda Piras remix ”Knäpper mina fingrar”. Den blev ett anthem och ett bevis på att kvinnlig hiphop är kommersiellt gångbar. Och en förhoppning om att det var ett startskott för en större bredd av rappare. Kollektivet Femtastic som Cleo var med och grundade jobbade samtidigt aktivt med att boka och hitta nya kvinnliga stjärnskott, såväl artister som dj:s.
Det är nu 2022, och om vi ska vara ärliga, har inte mycket hänt. Manliga rockgrupper må ha fått retirera och det hörs fler solokvinnor generellt. Rappare som Cardi B, Megan Thee Stallion, Rapsody, Sa-Roc och Angel Haze får den respekt
och status de förtjänar. Men i jämförelse med manliga diton är de försvinnande få, så även i Sverige, där aktiva kvinnliga rappare kan räknas på en hand. Fortfarande tycks den osynliga devisen ”finns plats för en Queen i taget” leva kvar. När hiphop är större än någonsin. Varken musikindustrin eller hiphopscenen själva gör mycket åt det.
– Med Linda Piras genombrott och Femtastic, det var en annan tid, vi hördes och tog mycket plats. Vilket satte en viss stämning på hela genren. Men nu är det ett hål i branschen igen. Det är tragiskt att det fortfarande behövs något som Femtastic. Femtastic var hela tiden där och naggade, var där med alternativen, skapade utrymmet. Jag vet att tjejerna finns. På Spinneriet i Malmö till exempel, där har jag workshops en gång per år och varje gång jag är där träffar jag nya fantastiska människor och musiker (Jackie Lidén som gästar på ”7a eller 8a” en av dem, reds anm). Jag får frågor som ”finns det några kvinnliga managers?”, ”jag vill släppa musik, men var?”, ”var ska jag spela in, med vem?”. Behovet efter andra kvinnor att spegla sig i, få råd av och samarbeta med är stort. När Femtastic fanns blev det naturligt att jag kunde boka nya tjejer en vecka senare på en klubb vi hade, erbjuda ett sammanhang och skapa en naturlig väg in i branschen, säger Cleo.

Vi möts på ett café i Stockholm runt hörnet från hennes studio. Cleo har i sitt entreprenörskap och musik gjort sig känd som en form av aktivist. Det var Femtastic som var med och startade FATTA-kampanjen som även var en låt med Cleo, Syster Sol, Kristin Amparo och Nasteho Osman. Första gången jag träffade henne hade hon bokat mig som dj till en av hennes klubbar i Umeå. Hon hämtade mig vid flygplatsen i sin 240, jag fick sova hemma i hennes lägenhet, då fylld av barnleksaker som tillhörde hennes första barn. En annan gång bokades jag med en då mycket ung och okänd Seinabo Sey. Cleo har i sin musik och business alltid försökt stötta och lyfta kvinnor. Men själv har hon ändå, som så många andra kvinnliga artister belyser, haft svårt att hitta sin egen styrka i en manligt styrd musikindustri. Studion var länge en miljö hon inte trivdes i. Hon beskriver det bland annat som att det alltid krävs ett manligt alibi. Att skapandet ofta kompromissats med.

Efter många år av att uttrycka sin egen kreativitet och att försöka lyfta andras blev Cleo utbränd. En svår graviditetsdepression och föräldraledighet gjorde att hon fick pausa sin egen karriär ett tag. Nu kommer dock ”Missaoui”, som i strikt mening faktiskt är hennes solodebutalbum. Cleo har jobbat nära producenten Alexander ”Academics” Juneblad, som också är en del av deras Umeå-kollektiv Random Bastards. De har arbetat ihop förut men inte som nu.
– Alexander tillåter mig att ta plats. Jag har aldrig jobbat med någon som har lyssnat så mycket på mina idéer, låtit mig spela instrument, fått göra om melodier. Han har inte behövt dubbelkolla med någon. Det har snarare varit jag som sagt ”ska vi inte skicka det till någon och höra vad de tycker”. Men då har han sagt, ”men du tycker det här är bra”. Det har varit helt enormt. Jag har fått känna att jag är musikalisk för första gången. Blir man trodd och sedd är det inte mycket man behöver för att känna sig stark.

Låten ”Sambuca” till exempel, vars demo funnits länge, hade hon visat för andra producenter innan. “Alla har i princip nästan skrattat”, men hon har hela tiden haft en känsla att den har något. Hon spelade upp den för Alexander Juneblad.
– Jag hade så hög puls. Trodde jag skulle svimma. Detta är en av mina bästa vänner och ändå var jag livrädd för responsen. Hans första reaktion var ”det här är nåt av det finaste jag hört, vad ska vi ha för ljud?”. Jag svarade ”kan vi ha en juno-synth?”. ”Ja, analoga synthar ska vi ha”. Förut i studios har jag känt att jag inte ens kunnat närma mig instrumenten för att det är så långt från vad min roll har varit, och den plats jag känt mig bekväm att ta.
– Vi har gjort detta tillsammans. Min grundfilosofi är ganska naiv, den som inte kan, kan alltid lära sig, man behöver inte kunna spela de perfekta ackorden, säger Alexander Juneblad på telefon och fortsätter:
– Jag vill möta personen, hitta dens nerv och ta fram den. Cleo har en fantastisk intuition, jag har velat följa den och se vad hon får fram. Cleo är väldigt mångfacetterad i sitt uttryck. Hon är ganska jazzig, varm, bluesig, finns en glad och sentimental aura i musiken, förutom den hårda rapparen. Det var så kul att sitta och utforska de olika uttrycken, berättar han.

Cleo debuterade redan 2007, 19 år gammal, med en engelskspråkig platta. Efter det har en drös med singlar och inte minst de uppmärksammade EP-skivorna ”Vem e han” med Broke ’N Tipsy och Kristin Amparo och ”Vi har sagt allt”, också med Broke ’N Tipsy, släppts. Cleo förklarar att även om musiken låter helt annorlunda, så är hennes känsla kring skapandet nu närmare de första stapplande stegen hon tog som tonåring än hon någonsin varit.
– Du har inget att förhålla dig till när du är ung och börjar skapa. Du jämför dig inte med något. Allting ”inventas” på nytt. Den kreativa processen vi haft nu påminner mycket om hur det var då, att vi har vågat att vara lekfulla igen.

Hon berättar om vad de kallar deras ”Dilla-låt”, ”Helt ok, typ”, som är en version av Homeboy Sandmans ”Not Really”. Cleo kände att de inte kunde släppa den utan hans godkännande.
– Jag skrev det torpigaste mailet, ”I’ve done a song. I like you. Such inspiration. This song is Swedish ”Helt ok, typ”. I can not release this song if you don’t give me your blessing”. Det tog tjugo minuter så får jag ett röstmemo med en shout out. Jag stod på Drottninggatan, ringde Alex och spelade upp meddelandet och vi båda bara skrek rakt ut. Jag kände mig som jag var 15 år, när man hängde på Whoa och någon cool svensk rappare, Allyawan kanske, hade svarat på något man skrivit.

Hon fnissar och skrattar nu när hon berättar om det. Skrattet ligger alltid nära till hands för Cleo. Hon tar sin konst och livet på allra högsta allvar, har större intentioner än ren underhållning, men är samtidigt väldigt jordnära och har en distans till sig själv. Jag påminner Cleo att senast vi träffades för tre år sedan var hon höggravid, hon sa att hon aldrig skulle göra egen musik igen, att hon var fokuserad på att driva Random Bastards, jobba bakom Fricky och de andra artisterna, arrangera Mästerbotten-festivalen och workshops.
– Det känns som flera liv har pågått sedan dess. Jag var övertygad om att det var över. Jag upplevde att min kreativitet, min inspiration, mina uttryck, min energi som flödar åt en riktning var helt stopp, igenkloggat. Det kändes som en stor del av mig dog och jag gick in i en djup sorg. Det var inte förrän jag accepte- rade det som något inom mig lossnade och jag började må bra igen. Dagen jag tänkte ”du kan inte göra musik eller skriva längre, det här behöver dö och begravas, men det är okej” har det flödat, men åt en annan riktning.

Under tiden läste Cleo boken ”Big Magic” av hennes favoritförfattare Elizabeth Gilbert, ”det låter så jävla töntigt, men den förändrade hela mitt sätt att se på kreativitet”. Hon skaffade en studio utanför hemmet, tog boken med sig, och började resan. Hon gick dit, skrev en rad ibland, lyssnade på musik ibland, grät. Det enda dagarna gick ut på var att försöka acceptera dagen som den var, att långsamt ta ett steg i taget. Vid sidan av det satt Alexander Juneblad och kämpade med egna blockeringar efter depression och långtids-COVID. De bestämde sig för att börja arbetsträna ihop, utan krav eller en färdig skiva i tanke.
– Den första låten vi gjorde tillsammans öppnade upp den igenkloggade kanalen. Fönstret stod plötsligt på vid gavel och det var som att ett moln av svart rök flög ut. Vi hörde fågelkvitter, musik och toner, det kändes kul, vi blev glada och nyfikna. Men det krävdes en massa tålamod.

Cleo använder sig mycket av metaforer och bilder när hon pratar. Det är inte bara det kreativa planet som har fått begravas och födas på nytt. Hon och Fricky har separerat, deras relation behandlas i ”Torneträsket”. Hennes norrländska hembygd får fortsatt plats på skivan men hon har inkorporerat sina tunisiska rötter på ett sätt som inte hörts förut. Cleos pappa dog när hon var tre år och hennes relation till landet och familjen där har präglats av det.
– I hela mitt liv har jag sökt efter den sidan i mig. Jag var ett litet barn när min pappa dog, och mitt upptäckande av landet och kulturen har fram tills nu till stor del skett genom mina farbröder, genom deras perspektiv. Behovet av att söka själv och knyta mina egna band har i vuxen ålder blivit jättestort. Jag har vuxit upp som 100% svensk i en norrländsk by, och har i min fantasivärld, i det tysta för mig själv sökt och letat efter identitet. Men aldrig vågat leva ut det tror jag. Att utforska i musiken, jobba på mitt hus i Tunisien, ge plats åt mina rötter att slingra sig fast i något är en stor del av mig nu.

Låten ”Grundfors” handlar specifikt om Cleos pappa. Hon berättar att hennes familj har en stuga uppe i landet utanför Storuman och på vägen dit kör man förbi en stor damm. Varje gång hon kör över dammen, det är precis samma kurva varje gång, börjar hon tänka på honom. Hon fick veta av sin mamma att den platsen har många starka minnen av hennes pappa och att Cleo när hon var liten just vid den kurvan ibland pratade om sin pappa från ingenstans. Hennes pappa har varit en stor inspiration till ”Missaoui”. Han var musiker och hon beskriver det som att sökandet efter honom har drivit processen. Cleo har ofta ”känt” hans närvaro. Hon har ställt sig frågan hur han hade gjort, undrat vad han skulle tyckt och hur det hade varit att dela musiken tillsammans.
– Sorgen och saknaden av honom blir större ju äldre jag blir. Jag förstår mer nu. Det är lätt att man tänker att den som har förlorat en förälder när man är så liten inte är befogad att vara i sorg. Men här är jag, jag har ingen pappa, det kommer vara sorgligt hela livet. Hålet har nog också varit mycket större för att det även är en annan kultur som fattas mig. Det har varit fint att få ge den saknaden och längtan plats på ett annat sätt nu.

Är du aldrig rädd att vara så personlig? Du pratar också om dina barn.
– Jag blir rädd när jag inte är personlig för då går det att attackera. Vem ska döma min historia? Det skulle vara mer ansträngande att göra det på ett annat sätt. ”En saga till Elliot och Elda” kom till då jag vaknade mitt i natten
under en dröm, skrev ner den, och åkte till studion på morgonen och spelade in den. Ja, den är superpersonlig, men också så givande för mig. Den ramar in exakt de senaste åren, menar hon och fortsätter:
– Att vi ska dela och vara genuina med varandra måste vara varför vi är på den här planeten. Det är det jag vill med mitt liv. Med folk jag träffar, när jag står på scen, är med mina barn. Jag vill hela tiden känna det som är sant. Jag vill inte vara en artist som bara gör coola, snygga saker. Saker kan vara snygga och coola, men med ett högre syfte.
– Om jag gör en sjukt transparent, sann skiva, då kanske andra är transparenta och sanna med mig. Då uppstår ett möte och något äkta kommer fram. Det är den kicken jag får. Och då kommer jag känna mig mindre ensam. Då känner jag att jag kanske orkar leva det här livet. Jag tycker det är väldigt svårt att vara på planeten jorden.

Alexander Juneblad beskriver Cleo som matriarken i deras kollektiv, den familjelojala som alltid sett till att gänget håller ihop.
– Hon är den varma och kärleksfulla samtidigt som den arga, besvikna, frustrerade. Det är häftigt att allt det finns i henne, vi har verkligen velat hitta in i båda de, förklarar han.

Cleo har sökt sätt hur hon kan visa sin skörare sida och hur kan hon få fram sina vilt skilda referenser, den Cleo som lyssnar på Tierra Whack. Remi Wolf, Orion Sun, 070 Shake, Kodie Shane, Cardi B parallellt med Sara Parkman, Monica Zetterlund, Frida Hyvönen, Moonica Mac, Ted Gärdestad och Håkan Hellström.
– Hur kan jag föra talan för kamp och sjunga för sorg? En stor del av min karriär – inte mot min vilja – har handlat om starka rapparen Cleo som har en hög röst, tar plats, som för kampen. Det är jag. Men det är inte hela sanningen. Jag har vuxit upp med en ensamstående mamma som behövt bära enormt mycket och alltid vara stark. Hon kunde inte försvinna eller vara ledsen. De superkapabla kvinnorna går tillbaka i generationer. Men i det försvinner det sköra och sårbara som också är helt fantastiskt och behöver få plats. Nu som lite äldre kvinna, hur uttrycker jag min femininitet och hur balanserar jag det med min maskulina energi. Det sökandet har varit stort. På något sätt vilar en rädsla över att släppa garden, göra sig sårbar i en miljö där jag förväntas ”claima” otroligt mycket plats. Men ingen orkar leva upp till det för evigt, jag behöver nynna mina visor lika mycket som jag behöver skrika och ha hybris.

Vi återkommer till frågan att det finns få kvinnliga rappare. För många år sedan intervjuade jag dancehallstjärnorna Cecile och Lady Saw om samma dilemma. Dancehall, likt hiphop, är präglat av manliga normer och det är också den sidan som branschen säljer mycket på. I Sverige senaste åren är det trap/gangstarap som exploderat, baserad på en manlig värld där färre kvinnor är aktiva. Cecile och Lady Saw sa då att det inte vore trovärdigt om de sjöng om vapen och droger, så då återstod sex. Cleo säger vidare:
– Jag förstår att det jag håller på med inte är kommersiell musik. Om det är gangster som är hiphop är det väldigt
svårt för de flesta. Folk behöver andra historier. Vi behöver måla upp hela färgpaletten. Många i vårt gäng har många uttryck, olika musikaliska referenser och jag känner mig stolt att vi täcker in så mycket, det är en spretighet som jag gillar.

Jag frågar även Alexander Juneblad, för det är nästan alltid kvinnorna som får den frågan.
– Det är en sociologisk och antropologisk fråga. Oerhört komplex. Det är fler kvinnor än män som går på musikskolor men kvinnorna slutar och männen fortsätter så något händer där. Jag vet mest hur manliga rappare och killar är generellt. Grabbar som gormar och flexar. Unga manliga rappare tar jävligt mycket plats och har inte problem med det, har en stor hybris. Unga tjejer gör inte det, eller det krävs mycket mer. Att gå in i en studio med fem killar som tror de är bäst, då krävs det att du är en Nathalie Missaoui.

Vad betyder hiphop för dig, Cleo?
– Hiphop genomsyrar hela mitt liv. Den har gett mig en röst sedan jag var 14, har lärt mig och uppfostrat mig att stå upp för mig själv, stå upp för det som är orättvist. Den kan upplevas som hård och ha mycket regler, men jag tolkar det mer som att man är sjukt mån om konsten, om hantverket. Det är mycket större än det som många kanske upplever som snävt eller som bara en cool yta. Det finns så många inom hiphophistorien som varit nyskapande och revolutionära. Den spränger gränser och får andra genrer att explodera.
– Jag älskar hur hiphop pushar mig och utvecklar mig. Hur kan vi berätta historierna på ett sätt de inte har sagts förut? Hur tolkar vi det visuellt? Genren har alltid velat förändra synsätt. Man kan inte vara kvar i gamla mönster.

Cleo har jobbat mycket tekniskt med text, hon har bollat med Juneblad, samlat rim och liknelser. För första gången ordentligt lagt tid på det och jobbat med flows, nya rytmer och fraseringar, vågat utmanat sig själv. Tidigare spelade hon ofta in något, det lät bra, släppte det. Medverkande på skivan, i allt från bakgrundskör till egna verser, är Broder John, Ayla, Fridlyst, Gonza-Ra, Josef Slunge, Jackie Lidén, Sabina Ddumba, Erk, Fricky och Röda Paradise. Och inte minst sångerskan Afunakwa från Solomonöarna som de har samplat för ”Torneträsket”. Hon lever inte längre och låten ”Rorogwela” är så kallad ”public domain”, hon fick aldrig några credits eller royalties för tidigare samplingar, så låten är inte bara en västerbottnisk kärlekssång utan en meta-kommentar till kulturell appropriering.

Hur känns det att släppa albumet?
– Det är en sorgeprocess för mig när jag ska släppa taget om min musik. Jag lider av enorm separationsångest. Jag har levt med den här musiken i flera års tid, nu ger jag bort det, det är inte mitt längre. Så ska det vara, det är meningen. Men jag finner min tröst i den nu och så fort den släpps kommer jag sluta lyssna. Var ska jag då hitta min tröst? Det är jag rädd för. Men med tanke på hur jag känner inför musik nu så kanske jag bara ska göra ny musik. Om du hade frågat mig 2016 hade jag sagt att jag aldrig mer vill komma tillbaka till studion, jag ville bara ut på scen. Nu har jag suttit för länge i studion och ute känns läskigt, men också fruktansvärt roligt. Jag längtar!

Intervju: Marimba Roney
Foto: Erik by Erik
Ljus: Olle Sundberg
Hår & Make: Maurene Tugavune
Stylist: Monika Kichau
Location: Guldfabriken Studios

Från Kingsize Magazine #2 2022.

Så sent som 2020 började sångerskan Asta skapa egen musik. I fjol utsågs hon till en av årets bästa nykomlingar av Kingsize, efter att ha släppt debut-EP:n ”21 Grams” under hösten. Att hon är en nyetablerad artist är dock inget som hörs i musiken, tvärtom lyser hon med sin självklarhet. Till sommaren väntas hon visa upp mer av sitt register, bland annat genom att utforska sina afrikanska rötter.

Då och då händer det att man verkligen blir helt paff av en artists uppenbara talang. 24-åriga Asta från Vårby är ingen tonåring som medverkat i otaliga talangtävlingar och spåtts en lysande framtid, men när man hör henne sjunga är det omöjligt att inte tappa hakan. Trots sin relativt unga ålder låter hon lika självklar som vilken meriterad internationell sångerska som helst och djupet i hennes röst representerar långt fler år än hon än så länge har fått uppleva själv.

Men det var inte länge sedan Asta började göra egen musik, något som är svårt att ta in när man lyssnar på det hon har hunnit släppa hittills.
– Det var 2020 som jag kände: ”Fuck it, nu kör jag bara”, berättar hon över länk från Sturegallerian i Stockholm.

Men helt grön var hon inte innan 2020. Sedan 2017 har hon, som många andra framgångsrika sångerskor i landet, varit en del av Tensta Gospel Choir där hon fått både erfarenhet och ett sammanhang. Två lika viktiga faktorer i hennes liv. Som många andra föddes hon in i musiken hemmavid, men kanske ännu tidigare än de flesta.
– Min pappa och typ alla på hans sida gör musik. Så det var väldigt tidigt som jag fick följa med honom till studion, det var väl när jag började kunna gå typ. Så det har alltid funnits där. Då var det mest traditionell västafrikansk musik och reggae, så det är väl det som fick mig att bli kär i musiken.

Asta Diawara, som är hennes födelsenamn, har påbrå från Mali där hennes pappa kommer ifrån. Ett land som inte varit särskilt välrepresenterat i den svenska musikkulturen utöver att ge namn åt en av våra största rappare, Timbuktu, som tog sitt artistnamn från den maliska staden hans pappa föddes. Och även Asta har tagit fasta på hennes pappas rötter. –Det jag jobbar på nu är att få in mer traditionell västafrikansk musik och maliska rytmer och instrument. Att modernisera det och få in det i r&b:n i någon slags fusion. Det är det jag försöker hitta nu, det är skitkul.

Hittills har det dock inte handlat om varken reggae eller afrikansk musik. Debut-EP:n ”21 Grams” är ljuvlig, len och sensuell r&b. Influenser som nämns är namn som Noname, Teyana Taylor, Ari Lennox, Summer Walker, och SZA – men även ikoner som Lauryn Hill och Jill Scott. Framöver blir det dock lite mer attityd.
– EP:n som jag jobbar på nu är lite mer gritty r&b, lite smutsigare och inte lika clean. Det som kommer komma nu är nytt och jävligt nice, jag är skittaggad på det.

Precis som på ”21 Grams” är musiken på engelska. Något som inte var helt självklart från början. Hennes första singel ”MER” var på modersmålet, men engelskan skulle ta över av både känslomässiga och strategiska anledningar.
– Jag började skriva mer på engelska och det bara föll mer naturligt på något sätt. Så det var lite ”go with the flow” på ett sätt. Jag kommer kanske inte bara köra på engelska, men just är det på engelska för att det känns bäst. Sen vill jag ju kunna nå ut internationellt och få lite mer spelningar i kanske London, Paris… så då känns det mer rimligt. Men jag har lite grejer på svenska på gång också!

Musiken hon släppt hittills har varit ett samarbete med svenska independentbolaget Roll The Dice Records, där också den hungriga och talangfulla rapparen CK drar i trådarna. Båda utsågs till två av årets nykomlingar när Kingsize Magazine summerade musikåret 2021.
– Jag började jobba med dom i… kanske februari förra året. CK skrev till mig innan han skulle släppa sin första EP ”From The Mud” och så kom jag dit och allting klickade. Sen började jag jobba med dom och dom är grymma dom här grabbarna. Dom är riktigt hungriga och grymma på det dom gör. Det är inte lätt att hitta rätt människor att jobba med i den här branschen så jag är fett tacksam för dom.

Asta berättar att hon träffade CK på en releasefest och att hon, rejält berusad, sjöng för honom efter att han insisterat. Det räckte för rapparen som direkt såg till att börja jobba med sångerskan. CK själv berättar:
– När jag hörde Asta sjunga första gången så tänkte jag ”lord have mercy, hon är helt otrolig!”. Men samtidigt blev jag fett arg för jag kände att hon lallade med en otrolig gåva så jag pushade sönder henne att börja ta musiken mer seriöst.

Och det går att förstå vad CK menar. Asta slår en som en person som är väldigt avslappnad, men som också styrs mycket av sina känslor. Kombinationen av hög integritet och kreativitet med anlag för att vara en sökande person, kan lätt leda till att karriärer stagnerar om man inte får en push. Inte på grund av lathet, utan för att man inte lockas lika mycket av andras bekräftelse. Men det har också funnits andra anledningar till att hon inte tagit tag i sin talang tidigare, som vi kommer återkomma till.

Även om karriärsstegen inte står i fokus är själva musiken något hon verkligen tar på allvar. Debut-EP:n ”21 Grams” är sensuell, stilig och av hög internationell klass. Snygga detaljer med korta skits skvallrar om en artist som har koll på vad hon gör och vilken känsla hon vill förmedla.
– Jag gillar när mixtapes hänger ihop och man kan lyssna på ett helt album rakt igenom. Så det var visionen när jag skulle göra det. Den handlar ju rent textmässigt om kärlek, det var den känslan jag fick när jag hörde beatsen. Att jag ville skriva om kärlek som går från att vara toxic och destruktiv till att vara något positivt. Sexual liberation. Det är en EP för mina tjejer, på sätt och vis.

Berätta mer om den kommande EP:n! Är det så att vi till och med får lite rap från dig?
– Det är lite rap! Jag har blandat lite. Den kommer heta ”Trilogy”, så det är tre låtar. Dom handlar väldigt mycket om vart jag är idag, egentligen. Dom är lite mer personliga, lite mer råa. Det är svårt med den där balansen att vara personlig men inte privat. Men det måste ju vara personligt för att träffa rätt. Men den här EP:n är väldigt ”pang på rödbetan”, som man säger, haha. Det är ganska rått och handlar mycket om psykisk ohälsa. Att ta tillbaka kontrollen över sig och sina känslor. Motgångar som man stöter på när man går igenom sina ”twenty somethings”. Alla frågetecken och osäkerheter. Men ändå väldigt peppande och upplyftande. Jag talar lite till mitt yngre jag, på sätt och vis. Så den ligger mig jättevarmt om hjärtat faktiskt.

Du har erfarenhet av psykisk ohälsa?
– Ah, sen tonåren. Mycket kopplat till olika typer av trauman man gått igenom, destruktiva beteenden under uppväxten… Det är saker jag jobbar aktivt med hela tiden, för att hålla mig frisk i huvudet. Och göra musik är ju den bästa terapin, att bara få skriva av sig. Så det är från egna erfarenheter allting som jag skrivit till den.

Vad är dina mål framöver?
– Grabbarna är på mig hela tiden, ”vi måste göra det här och det här”, haha. Men jag gör det egentligen för att jag tycker det är kul. Men det är klart att jag har visioner, först och främst få en större plattform och mer stabil fanbase. Min musik är inte för alla heller, jag vill att den ska nå rätt folk. Den långa visionen är att kunna leva på musiken. Mitt fokus ligger på att göra bra musik för då känns det som att allt det andra faller på plats också.

Du har hellre en smal och stark fanbase än når ut brett?
– Ja, det är något jag har insett… Jag har ju haft kontakt med olika labels och sånt där det är väldigt kommersiellt styrt, såklart. Det ska låta på ett visst sätt och då tappar musiken lite i värde tycker jag. Jag har testat den grejen lite och det har inte funkat för mig. Jag kanske har väldigt mycket integritet när det kommer till min musik, men det måste vara pure. Och då är jag fine med att det kanske inte kommer nå gemene man. Så länge det berör dom som lyssnar. Dom som vet dom vet, lite så.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Paulina Thorén/Amuse

Från Kingsize Magazine #3 2022.

Yigzaw gör inget slumpartat. Först kommer visionen, sedan resten. Tidigare i år figurerade Nu är Lommarapparen i Kingsize Magazine med Skåne-kollektivet Fugitive Familia. Nu är han aktuell med debutalbumet: ”Ett steg bak, två steg fram”.
– Vad är poängen med att göra musik om man inte själv kan svara på varför man gör det, säger han.

Yonas Yigzaw är från Lomma, utanför Malmö. Han använder en stiliserad (YiGZAW) version av sitt efternamn som artistnamn och har släppt musik på svenska och engelska sedan 2018.

”Varför har ditt debutalbum dröjt tills nu?” har jag antecknat högst upp i mitt block. En märklig fråga till någon som född 1998 kanske, men i ett hiphopklimat som spottar ut färdiga fixstjärnor direkt från grundskolan så är det inte konstigt att man i alla fall undrar.

Svaret är långt, men kan sammanfattas i fyra ord: han var inte redo. Ibland måste man ta ett steg tillbaka för att kunna ta två framåt, för att låna Yigzaws albummantra. Han gjorde musik innanför de fyra väggarna i pojkrummet långt innan han började tänka på musik som en karriärsbana, och han släppte SoundCloud-singlar långt innan han kom på tanken att släppa ett album.
– Det är klart att man ville få ur sig massa musik i början. Men det var inte förrän jag började utveckla ett tänk kring mina låtar och mitt sound som jag kände att, ja, det här kan bli ett album, säger han.

Man kan spåra den första ansatsen till albumetsläppet till 2019 och singeln ”Nånting” (när han började hitta sitt sound på svenska), eller till en Etiopienresa med familjen två år senare. Eller, om man vill ta den långa vägen, till musikvideomorgnar med MTV.
– Jag vaknade upp varje morgon till MTV. Du vet, Kanye West, Lil Wayne och Jay-Z men också typ Beyoncé. Hela mitt kretsade kring det ett tag – hur jag klädde mig, hur jag pratade. Men också för att jag delade musiken och pratade om den med mina vänner. Det var där jag började skriva egna texter och rappa till YouTube-beats.

Yigzaw kommer med ett potpurri av musikaliska influenser. Lite från kyrkan, lite från teven, etiopisk gospel från föräldrarna och med Michael Jacksons storslagna liveshower som inspirationskälla. Men det var innan han själv hade någon tanke på att det han skrev skulle kunna släppas.
– Det blev liksom heligt för mig på något sätt. Musik var ett sätt att hantera känslor jag hade – glada, ledsna eller vad som helst. Så i början ville jag ha det för mig själv. Jag hade inga tankar på att dela det på Spotify eller så.
– Men att skriva låtar satte i gång en process i mig. Att man kunde göra något större av det. Jag började tänka att det finns andra som kunde relatera till det jag skrev och kände: “låt mig bara testa att ta nästa steg med det här. Oavsett vad ‘the outcome’ blir”.

Resultatet blev den soliga singeln ”Shawty” 2018, och sedan den mörka traplåten ”Cannot Change” senare samma år. I en radiointervju från den tiden säger han att han inte har ett sound eller en genre, att han gillar att röra sig i flera fält samtidigt. När vi pratar nu, fyra år senare, säger han att han till slut har hittat fram till en stil som är hans egen – även om den fortfarande är lös i kanterna.
– Det är experimentellt på något plan. Inte ett fast sound, utan jag vill att musiken ska ta en till olika platser när man hör den.

Är det någon särskild plats du vill att din musik ska ta lyssnaren till?
– Nej, det kan vara vad som helst egentligen. Men jag har alltid tyckt att det är en stor komplimang när någon säger
att min musik tar dem någon annanstans.

Han harklar sig, ursäktar sin hesa röst och letar fram en vattenflaska innan han vänder sig tillbaka. ”tur att det är en skriven intervju idag då”, anmärker jag. ”Precis”, säger han och fortsätter.
– Jag försöker blanda musik som bara är hajpad med mer personliga och djupa ämnen. Det speglar mig som person, jag är både och. Men det har tagit ett tag för mig att kunna skriva mer om mina känslor. Jag känner många, framför allt grabbar, som inte vågar prata om känslor alls.

Det känns som att du skriver om personliga känslor och upplevelser på ett allmängiltigt sätt ändå. Det är inte direkt tydligt att det handlar specifikt om dig och din situation.
– Ja, absolut. Det är något jag tänker på en del faktiskt. Jag vill att folk ska kunna relatera till min musik och göra sina egna tolkningar av den.

Kan man skriva så allmängiltigt att man tappar kontroll över innebörden? Det är en fråga som gnager sig fast i bakhuvudet när jag lyssnar på Yigzaws musik, och sedan hör honom förklara vad låtarna egentligen handlar om. På albumsingeln ”Snett” berättar han om epilepsianfallen han fick som barn, men han gör det så svepande att vem som helst kan tolka in sina egna upplevelser i textraderna. Själv har han en rätt enkel och konsekvent inställning till hur fans tolkar hans låtar.
– Så fort låten är ute i offentligheten är den inte i min kontroll längre. Jag kan inte bestämma att folk ska tolka den på samma sätt som jag.

Han säger att det viktiga är att han själv vet varför han gör musiken och vem han riktar sig till.
– ”För vem gör jag det här och varför?” Jag tror att det är en fråga man måste ställa sig när man gör musik.

Och hur blir svaret när du frågar dig själv det?
– Alltså. När man börjar med hiphop så är det lätt att fastna i den här bubblan av att rappa om det man tror att man ska rappa om – pengar, tjejer och hur många klockor man har typ. Men på den här nya skivan ville jag göra något som är mer personligt för mig. Man får lära känna mig genom den här skivan. Och så vill jag känna att jag lämnar efter mig en ”body of work” som jag är stolt över.

Vad tror du krävs av din musik för att du ska känna den där stoltheten?
– Vision. Jag tror framför allt att det behöver finnas en långsiktig idé med hur gör jag gör min musik.

Visionen för debutalbumet har visserligen mejslats fram under flera år, men det var under en resa till Etiopien hösten 2021 som det verkligen klickade. Flera av låtarna på skivan kretsar kring sociala medier och ”quick fixes” och det temat satte sig där någonstans, med släkten i Etiopien.
– Det blev som ett steg tillbaka, för att använda albumparallellen, för att kunna ta två steg fram. Jag kände verkligen hur skönt det var att komma bort från den här överstimulansen med sociala medier hemma. Att stressa runt och göra massa saker samtidigt behöver inte betyda att man rör sig åt rätt håll, säger han.
– Bara för att det finns movement betyder det inte att det finns growth.

Hur tror du att albumet hade sett ut om du inte hade gjort den här resan?
– Jag vet inte. Men resan väckte något i mig. En hunger kanske – att ta vara på grejer mer, både i musiken och i livet. Det väckte också ett minne av den här tiden när jag tittade på MTV och skrev musik hemma. Jag ville hämta inspiration från det och göra ett album som utgick från känslan jag fick av den musiken.

”Ett steg bak, två steg fram” smugglar in sina budskap som en trojansk häst. Musiken är mer catchy än preachy. Det finns inget som vid en första lyssning ger en uppfattningen av att det här är en skiva som dyker ner i tankar om snabba impulser och ytlighet. Det är ett album är fullt av trap:iga beats och refränger som sätter sig på huvudet – typen av musik som funkar bra på TikTok och Instagram.

Finns det något problematiskt i att göra en skiva som pratar om negativa effekter med sociala medier – som du sedan måste promota på sociala medier?
– Det är en intressant balansgång det där. Det är klart att promotandet är en annan sorts sociala medier-användande än det jag pratar om på skivan, men man kan göra för mycket av en bra sak också.

Det behöver ju inte vara negativt heller. Kendrick Lamar fick ju folk att festa och dricka till en låt om alkoholism med ”Swimming Pools” till exempel.
– Ja, det blev ju värsta bangern som spelades på event och fester. ”Swimming Pools” är ett bra exempel på när musik får flera nivåer.

”Nivåer”, ”vision” och ”syfte”. Yigzaws svar är strösslade med beskrivningar och idéer över hur han vill att musiken ska låta och varför. ”Mycket tankar kring processen”, antecknar jag i ett hörn av blocket.

Alla de här tankarna om vision och en helhetsbild kring din musik, känner du att de någonsin hindrar dig från att bara vara lekfull och ha kul med musiken?
– Nej, det tycket jag inte. Ibland går jag in i studion med andra från Fugitive [Familia] utan att riktigt veta vad det ska bli. Jag tror att det är viktigt att känna den spontaniteten ibland också. Jag tror inte att den hindras av att man tänker på sitt artisteri.

Fugitive Familia är Yigzaws andra projekt, vid sidan av solokarriären. Det är han och nio andra artister i området kring Malmö och Lund som gör musik som sträcker sig från svävande lätt r&b och pop till stenhård drill. Det är ett ambitiöst kollektivt där allt görs på egen hand – ”independently, men som ett team”, som han själv säger. I en era där det är tunnsått med hiphopkollektiv sticker de ut från mängden, men det finns förstås en tanke bakom det också.
– Där jag kommer från, alltså Malmöområdet, har vi alltid haft en underdogkänsla. Det är så ofta jag hör att ”i år är det Malmös år”, utan att det händer något.

Det är inte så att det inte finns en hiphopscen i Malmö, för det gör det förstås. Men Yigzaw säger att det inte finns samma intresse från skivbolagen för Skåne som det gör för Göteborg och Stockholm. Det saknas något och han tror inte att det kommer komma från skivbolagshållet.
– Det måste komma från oss. Man måste ge labels en anledning att komma hit.

Varför tror du att det inte händer mer på skivbolagssidan i Malmö?
– Svårt att säga, men jag tror att det beror på att vi inte är så connectade med varandra här. Det finns så mycket talang, men jag vet inte om det finns något driv från labels att komma om det inte verkligen känns som att det händer något här. Då pratar jag inte bara om artister, utan jag också event, folk som gör musikvideor, fotar, hela den biten.
– Det går ihop med den här vision kring Fugitive Familia. Vi försöker bygga något långsiktigt och koppla ihop folk med varandra.

Tycker du att ni har ett eget sound i Malmö?
– Jag tror inte det – utöver dialekten alltså – men det är sådant som jag själv tänker på när jag skapar. Att inte bara göra musik som jag tror ska streama bra, utan att också göra något för kulturen i Malmö. ”Do it for the culture”, som man brukar säga. Det låter kanske klychigt men jag vill göra något för staden, för oss här.
– Man vill hitta det där… Ja, ”det”, helt enkelt. Jag säger inte att jag själv har hittat det, men jag försöker skapa något där vi alla tillsammans pushar varandra att gå ur sin comfort zone och bara skapa.

Intervju: Axel Almström
Foto: Nils Sjöholm

Succé kommer sällan över en natt, även om det utifrån kan uppfattas som det. Så sent som 2020 började det bubbla kring en maskerad rappare från Vårby Gård och ett år senare kom genombrottet med drilldoftande ”Scorpio”. Bakom masken döljer sig dock många år i studios runtom i Stockholm och en man som haft en tydlig plan. En plan som nu fortskrider med albumet ”Selfmade”. För Kingsize berättar 23 om valet att bära mask, den oväntade succén, varför han inte vill kalla sig en drillrappare och om inspirationen från 50 Cent.

På dagens hiphopscen finns mängder av rappare av varierande kvalitet och dedikation. Många av dem gör bra och framgångsrik musik och många försvinner lika snabbt som de kom fram. Vägarna till framgång tycks vara oändliga, där en drös aspekter som tidigare varit icke-existerande numera utgör en avgörande faktor i hur du slår, när du slår och kanske framför allt: hur mycket som finns kvar när du faktiskt har slagit igenom.

Efter dubbla albumsläpp under 2021 och ett tredje på gång finns det inte längre några tvivel. 23, den maskerade rapparen från Vårby Gård som av förklarliga skäl inte vill avslöja vare sig namn eller ålder, är här för att stanna. Med en röst som är kraftfull, distinkt och mångsidig har 23 snabbt tagit en plats i rap-Sveriges toppskikt med sin självklarhet och kreativa take på modern drill. Musiken präglas av hårt slående produktioner som etsar sig fast i kraniet och tonsätter teman som knappast är originella men som tack vare känsla och teknisk finess gör att varje låt sticker ut. Det handlar om små detaljer som 23 är en mästare på. En talang som i många fall utgör skillnaden mellan att vara en gaturappare som gör musik och en artist som gör gaturap.

När vi talas vid på länk från Dubai, där han sedan en tid tillbaka befinner sig för diverse affärsangelägenheter (även dessa hemliga), börjar vi prata om hans ursprung. 23 har rötter från Marocko och i många av hans låtar hörs ord och fraseringar på både marockansk arabiska, även kallat darija, och traditionell arabiska.
– Jag kan bara marockanska egentligen, jag är inte uppväxt med den arabiska dialekten riktigt. Men jag blandar in lite arabiska ord för att jag tänker att så många som möjligt ska kunna förstå. Men jag kommer faktiskt börja göra mer av det nu på mina nya låtar för att bredda publiken lite grann, mer mot Europa. När man drar in sånt så blir det automatiskt ett större sound som sträcker sig till fler folk.

Uppväxten skulle dock bli i Vårby Gård, kommundelen av Huddinge som till stor del består av en lång länga loftgångshus som byggdes som en del av miljonprogrammet på 1970-talet. Vid 18-19 års ålder flyttade han några stationer därifrån, men fortfarande inom samma område. Uppväxten beskriver han som ”händelserik” och vi nöjer oss där. Men musiken kom in tidigt.

Som 11-åring väcktes intresset och redan vid 13 års ålder började han gå till olika studios i närområdet. Vad som först började i ett hobby-syfte för att kunna skicka runt låtar till polare blev så småningom mer allvar och någonstans på vägen fick han med sig Shenzi Beats, producenten som idag – likt 23 – börjar göra sig ett respektabelt namn på den svenska hiphopscenen.
– Jag har byggt mig med honom egentligen. Så utan Shenzi, ingen 23, menar han.

Ja, Shenzi har varit med sedan starten och låg bakom 23’s debutsingel ”Adressen”. Men det var inte den första låt som rapparen släppte. Faktum är att detta blir tredje gången gillt, efter att ha släppt både en och två gånger tidigare innan det skulle klicka ordentligt. Då under ett annat namn via YouTube.
– Jag tror inte det var rätt tid och jag tror inte jag var där än. Branschen var inte som den är idag. Soundet var mycket råare, men när det gäller den här typen av musik är temat alltid detsamma. Det handlar mer om att säga det på olika sätt och urskilja sig på så vis.

Efter ett drygt halvår av intensivt och kontinuerligt arbete i studion tillsammans med Shenzi Beats så började saker hända. Bitarna föll på plats när allting ställdes på sin spets.
– Jag har alltid velat göra musik. Sen kom jag till ett skede i livet där jag insåg vissa saker och sa: ”det är nu eller aldrig”. Men 2019 började jag bunkra upp med låtar och investera 100%. Även om jag kanske inte släppte då så gick jag till studion hela tiden och dedikerade mig själv till det här. Så det var då jag bestämde mig för att köra.

Planen, som i skrivande stund levs ut med stor framgång, har hela tiden funnits där. Det inkluderar att nämna ett av sina album till ”08 Zoo” och för all del att bära mask.
– Dom här titlarna har jag vetat att jag vill göra i tre års tid. Jag har versioner på dom här låtarna från långt tillbaka. Så planen har funnits där, det är bara att jag inte har gjort det på riktigt. Så det här med mask har alltid varit en del av planen.

Att beskriva det som en långvarig tradition är förmodligen att ta i, men hiphop är knappast främmande för maskerade rappare. Redan 1997 gjorde MF DOOM, iklädd en gladiatormask, ett avtryck som skulle komma att bestå fram till hans död. Den enigmatiska rapparens skäl var att separera konsten från artisten i stället för att ”put what it looks like to sell what it sounds like”, som han uttryckte sig i en intervju med Red Bull Music Academy.

Men anledningarna till att bära mask varierar. Brooklyn-rapparen Leikeli47 har sagt att den gör att hon ”känner sig fri”, medan 19-åriga SL precis som många andra UK drill-rappare bär mask för att undvika konfrontation med lagens långa arm. Framgångsrika M Huncho å sin sida, har kort och gott sagt: ”I like my privacy, that’s it”. Det är den sistnämndas ord som kommer närmast våra svenska maskerade stjärnors motiv, både när vi talar om 23 och Sveriges första framgångsrika maskerade rappare: 1.Cuz. De gillar helt enkelt inte uppmärksamheten.
– Jag blir fett obekväm, jag ska inte ljuga. 100%. Du vet, mycket folk och kameror… det är inte min grej över huvud taget. Så jag skulle säga att det primärt är därför. Jag vill ha ett privatliv. Jag älskar att göra musik men jag vill kunna separera musiken från personen som gör musiken. Rampljuset är inte för mig, berättar 23.

Hur skulle du själv beskriva personen bakom masken?
– Ouff, det är en svår fråga. Men jag skulle säga driven… positiv… lojal. Jag vet inte, ödmjuk. Du vet, fötterna på jorden.

Att både vara maskerad och ljusskygg är kanske inte ett sedvanligt framgångsrecept. I synnerhet för hiphopgenren, vars kollektiva gemenskap också kommer med en stark individualitet som är nödvändig för att hävda sig och sticka ut. Men just drill är en genre som ställer sig utanför det normativa. Med rötter i trapmusiken har drill, både i USA (först i Chicago och senare i New York i form av Brooklyn-drill) och Storbritannien, ansetts vara starkt kopplat till gatuvåld. Musiken handlar allt som oftast om att porträttera en kriminell livsstil på ett sätt som är grövre än konventionell rap, med mer frekventa inslag av gängmiljöer. Efter flera dödsskjutningar gick bland annat New Yorks borgmästare tidigare i år ut och fördömde genren offentligt, medan radioprofiler vägrade att spela gäng/disslåtar i deras kanaler. Det är i denna kontext som rapparna verkar i, vilket gör att anonymitetens åtråvärdhet i dessa kretsar är förståelig.

23 anses av många vara en av Sveriges främsta drillrappare, men han själv vill inte tillskriva sig epitetet. ”Jag skulle inte säga att jag är en drillrappare för fem öre”, menar rapparen trots att han redan på sitt första album utropade sig själv till ”king of drill” på låten ”Paranoia”. Han menar att responsen på genombrottssingeln ”Scorpio” fick honom att utforska soundet mer.
– Jag har testat på drill innan, men det lät inte… det lät inte bra asså. Det kanske lät bra i stunden men när jag lyssnade på det efter en vecka så lät det katastrofalt, haha. Men det har aldrig tilltalat mig på det sättet, faktiskt. ”Scorpio” ansåg jag inte ens vara ett drill-beat. Sen när folk stoppade in mig i det facket, det var egentligen då jag började göra drill-låtar. Så jag skulle inte säga att jag är en drillrappare för fem öre. Inte på långa vägar. Men jag gjorde min egna grej av det, jag tror det var det som blev bra. Att jag stack ut med melodiska grejer, det fanns inte i Sverige än på det sättet.

Att 23 skulle hamna på det melodiska spåret är kanske ingen slump, då hans intensiva förarbete 2019 skulle sammanfalla med genombrottet för vad som skulle bli Brooklyn-drillens affischpojke: Pop Smoke. Detta mycket tack vare hans kommersiella gångbarhet rent soniskt.
– Jag har lyssnat mycket på honom faktiskt, han har varit en inspiration. Till hundra procent. Sen vet jag inte om soundet har smittat av sig, men det är någon jag har lyssnat på riktigt mycket.

Ja, de flesta svenska rappare som kör drill har inspirerats av antingen Pop Smoke eller UK drill, men det du gör och har gjort är mer likt Pop Smoke. Att göra melodiska låtar på drill-beats?
– Exakt, helt rätt. Jag håller med. Det är lite den stilen, New York-drillen. Det är Pop Smoke och typ Lil Tjay. UK drill är inte för mig, det låter för dött. Beatsen är inte där tycker jag. Det måste vara en aura.

Om ”Feelings” och ”08 ZOO” ändå gav skäl till att kalla dig drillrappare, så jobbade du mycket med melodier redan där. Men ännu mer på ”Selfmade” känns det som?
– Ja, nu när du säger det. Det är väl egentligen varje låt, typ. Nu på senare tid så måste det vara ett riktigt, riktigt hårt beat för att jag bara ska rappa. Annars försöker jag göra det melodiskt på de flesta beats, menar han och säger att texterna oftast hamnar i baksätet.
– Du vet, med bars och grejer… visst, några punchlines här och där men för mig… jag lyssnar inte på en låt för att höra vilka bars någon har. Det är viben, det är auran. Förstår du? Om en låt inte får mig att känna någonting så är den inte för mig. Melodier tror jag är nyckeln till det.

Apropå det, kan vi prata om ”Länge leve vi”?! Det är ett perfekt exempel på det du säger, att du skapar en ”larger than life”-känsla som höjer den till vad det är, utöver en galen produktion…
– Som jag sa tidigare, det här med titlar… Jag har velat göra en sån låt, ”länge leve oss”, länge. Varför är egentli- gen, du vet, efter allt man gått igenom i livet och vi är fortfarande här och det går bra, tack Gud och så vidare. ”More Life” helt enkelt, länge leve vi! Sen just den här versionen av låten kom efter en konversation med en vän, det här introt som man hör. Jag hade hittat beatet tidigare men så fort han sa det här så bara klickade det. Det ökade inspirationen till låten, så efter en halvtimme var den klar. När inspirationen flödar så går det snabbt.

Blev du överraskad över hur bra den gick?
– Ja, jag trodde inte den skulle kicka på det sättet, faktiskt. Det gick snabbt och den kickade stenhårt. Men grejen är att jag fortfarande inte har stannat upp och kollat bakåt. Hänger du med vad jag menar? Jag bara fortsätter köra. Men absolut, att den kickade så var inte förväntat.

Jag är ingen TikTok-användare själv, men jag har förstått att den tog fart där först?
– Det var faktiskt efter att Barre (VC Barre, reds anm) sa att jag borde göra en TikTok-video till ”Trapper of the Year” för att hypea den mer efter den gått bra på TikTok som jag började använda appen. Det är många som kallar mig en TikTok-rappare men jag skulle aldrig säga det, skrattar han avfärdande och erbjuder en intressant take på varför ”Länge leve vi” gick så bra.
– Jag tror att folk bara relaterar för just nu på internet, det är så mycket hat. Asså det spelar ingen roll vem du är, det är så mycket hat. Så jag tror att dom här två första barsen talade till många. Jag tror det var därför den kickade på det sättet.

På låten öppnar 23 med raderna:

”Jag vet inte ens vem dom e, ändå så hatar dom / Wulek mannen de e 23, jag följer inga trender jag skapar dom”

Kanske är det också det som skapat ambitionen att göra inspirerande och mer positiva låtar, vilket enligt honom själv är ett tema på det nya albumet som släpps i juni. Och även om det absolut inte betyder att 23 blivit mjuk, så märks det att hans liv har förändrats det senaste året. Här har titlar som ”Kalla nätter” och ”Regnar” bytts ut mot låtar som ”More Life”, ”Too Blessed” och ”Winning”.
– Albumet heter ”Selfmade”, låtarna har en röd tråd kring det. Det är mer en… jag ska inte säga positiv aura direkt men… inspirerande aura, kanske. Så det är inga djupa låtar direkt, förutom ”Thug Part 2” då. Och ”Länge leve vi” om man vill kalla den en ”djup låt”.

Att 23 tidigare beskrev sig själv som ödmjuk är något som bevisas när han pratar om sin musik. Han håller gärna nere förväntningarna på sina texter och vad hans ord får folk att känna, även om han uppenbarligen är medveten – och mån om – vilken känsla som förmedlas. På sistnämnda ”Länge leve vi” – super-hiten som under början av 2022 toppade
Spotify, Apple Music och YouTube Music samtidigt – rappar han bland annat de hårresande raderna:

”Så många frågor som jag undrat på, Gud när jag syndat det känns som du blundat då / Folk lägger sina vänner här för 100k, hur kan du fucking säga du är 100 då?”

När det kommer till gaturap, eller vad många slentrianmässigt kallar ”gangster-rap”, har texterna på senaste tid (återigen) hamnat i fokus. Debatten drogs igång på nytt när Einár tragiskt sköts ihjäl i oktober 2021. 23 samarbetade med Einár tidigt i sin karriär, både på singeln ”Trendsetter” och albumspåret ”Dedikerade” med 5iftyy och Moewgli. Utöver detta finns inte många tecken på att de ska ha haft någon relation, men enligt 23 var de båda rapparna vänner även vid sidan av musiken.
– Ja, 100%. Vi kanske inte har släppt 20 låtar tillsammans men ah, vi var vänner. Musik är bara musik, allt är inte som man kanske tror bakom kulisserna.

Jag frågar honom om det som hände Einár har påverkat vad han väljer att säga i sina låtar.
– Asså texmässigt… nä, det skulle jag inte säga. Men de har påverkat en, det är klart att det är tragiskt, väldigt tragiskt. Speciellt i hans position och så långt han kommit, du vet. Må han vila i frid.

Att 23 själv är på väg mot en stark position inom svensk rap är svårt att säga emot. Efter att ha släppt dubbla album under 2021, toppat listorna med ”Länge leve vi” och spelat in Spotify Studio 100-låten ”Internet” med VC Barre har han inför detta album börjat arbeta med Virgin Music UK, där en svensk hiphopveteran numera huserar bakom kulisserna. Den forne Fjärde Världen-medlemmen Matte Caliste har de senaste åren fortsatt att etablera sig som producent och är idag en av de mest anlitade hiphop-producenterna i landet.
– Matte är en OG, jag gillar honom. I den här branschen är det väldigt få personer man stöter på som är genuina. Plus att han började inte igår. Så om han har något tips eller råd så lyssnar jag mer än gärna, för han har ändå varit med länge.

Som en del av samarbetet med ett majorbolag har förstås dörrar också öppnats. Parallellt med karriären i Sverige jobbar 23 för fullt på samarbeten i utlandet och var nyligen i Storbritannien där han spelade in till Fumez the Engineer’s format ”Plugged in”.
– Jag har ett par samarbeten som är i rullning, med artister lite här och där. Men albumet är det som är spikat, det kommer komma till sommaren 100%. Sen efter de här albumen nu väntar jag lite med nya samarbeten i Sverige. Men de kommer komma låtar med artister jag jobbat med tidigare, till exempel Barre och Gambino. Shoutout till dom.

Utöver detta kommer en annan viktig milstolpe i rapparens karriär gå av stapeln i sommar, då han lagom till albumets release kommer agera öppningsakt för 50 Cent på Avicii Arena i Stockholm. Ett faktum som blir än mäktigare när man konstaterar att det är hans första riktiga spelning och att kopplingen till just 50 Cent är stark. 23 har gjort referenser till rapparen sedan hans första album, på låtar som ”Animals” och ”Mindset”, och på ”Selfmade” återfinns också en låt titulerad ”Window Shopper”.
– Det är mycket i min musik som refererar till honom, och till Pop Smoke egentligen. Men Fifty skulle jag säga är en betydligt större inspiration. Det är dels musikaliskt, men sen också vart han kom ifrån och vart han är idag. Jag tror att om någon hade sagt det till honom i början av hans karriär så hade han aldrig trott på det själv.

Jag tycker ni har en del saker gemensamt. En aspekt är att ni gör hård gaturap, men den har något mer utöver våld. Det finns en medvetenhet där som grundas i att ni båda är artister som gör musik snarare än gangsters som rappar.
– Det är det! Jag har egentligen kanske 1-2 låtar där det är riktigt rått. Ibland behöver man bara få ur sig det. Men jag försöker att hålla mig borta från såna typer av låtar. I framtiden kommer jag tona ner mycket av vissa saker.

”Selfmade” till sommaren alltså! Apropå 50 Cent, det titelspåret hade kunnat vara en Fifty-banger i mitten av 00-talet?!
– Ah, 100%! Haha. 01an, han är galen faktiskt. Jag bad honom om en liknande aura och han levererade extra bra.

Du bad om ett 50 Cent-beat?
– Asså den auran! Du vet, hård, talk your shit…

Men ändå, vi får väl kalla dig Sveriges 50 Cent nu?
– 100%! En ära, säger 23 och bjuder på sitt första stora leende.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Pressbild

Under flera decennier har Matte Caliste varit ett respekterat namn på den svenska hiphopscenen, både som rappare och producent. Inför 20-årsjubileumet av Fjärde Världens debutalbum reflekterar han nu över karriären och  samarbeten med Sebastian Stakset, Dree Low, 1.Cuz, SINAN och många fler. Utöver detta är han även label manager och ansvarig bakom det nya albumprojektet med stjärnskottet 23.

När jag kliver in det kombinerade kontoret och studion som tillhör Universal-etiketten Virgin Music, så är det märkligt nog ganska exakt tio år sedan Kingsize senast intervjuade Matte Caliste. Vid den intervjun, i maj 2012, blickade han bakåt på en flera år lång period av hårt arbete för att pitcha beats till amerikanska artister med teamet kring Blastoff Productions. Men redan där och då hade Matte Caliste sedan en tid tillbaka skiftat fokus och lagt allt mer tid på att samarbeta med svenska artister på hemmaplan, och i synnerhet sin nystartade label Stadsbild. Han blickar ganska omgående bakom på den tioårsperiod som gått sedan sist Kingize Magazine satt ner med en av Sveriges mest välrenommerade producenter över tid.

– 2012 när jag släppte EP:n, ”Stadsbild“, då var det ju bara ett testskott för att jag var så trött på att pitcha beats i USA och jaga den grejen. Så då gjorde jag den plattan som ett test. Och det var ganska tidigt in i Spotify-eran så man visste ju inte hur det skulle utvecklas. Men det rullade ändå på och fick en organisk spridning. Så då gjorde jag ”Stadsbild 2” som fick bli ett helt album. Och så signade jag Alpis och så släppte vi hans debut-EP. Och det var typ han som var anledningen till att jag gick från att göra producentgrejer till att göra samarbeten med artister. Och det var ju det som var hela tanken med Stadsbild. Det skulle bli en ”one stop shop” där jag och artisten skulle jobba tillsammans. Jag skötte allt vad gäller produktion, mastering och mixning. Och musikvideor och att pusha till radio och spellistor, det försökte vi också göra själva. Och sen bara dela på vinsten. Och det var ju väldigt tacksamt för unga artister som inte hade släppt så mycket tidigare och som inte kunde punga ut någon egen budget.

Matte Caliste reflekterar vidare om sin breda erfarenhet från musikbranschens olika segment, något som kryddas av en fortsatt nyfikenhet, ödmjukhet  och vilja att lära. Genom årens lopp har han dessutom utmanat sig själv till att sköta allt kreativt på Stadsbild, något som uppenbarligen har gynnat honom med den nya svenska hiphopvågen som nu dominerar på streamingtjänster och i sociala medier. Han är kunnig inom mer hela processen från produktion och inspelning, till videoskapande och PR-sidan – något som kom mycket väl till pass i DIY-erans nya tidevarv. Istället för att skriva avtal med skivbolag så förstod Matte tidigt värdet av att investera sin tid och kunskap på lika villkor med artisten i fråga.  Och vikten av att göra så mycket man kunde, av så lite som möjligt.

– Hela grejen var också att det inte skulle finnas något tvång utan att vi bara släppte grejer ihop. Det blev också som en lärokurva för artisterna. Så de som var extra driftiga kunde liksom släppa grejer själva sen. Det blev ett ganska transparent sätt att jobba med artister. Ingen känner sig lurad.

Just arbetssättet som han initierade med Stadsbild – att jobba förutsättningslöst och dela lika på kakan – är något som blivit dominerande i en allt mer avreglerad skivbolagsvärld. Han återkommer frekvent till att ha försökt vara lyhörd för artisternas önskemål och hur tiderna förändras. Husby-rapparen Dree Low hade redan tidigt flera egenskaper som artister behöver besitta för att lyckas i dagens musikbransch, enligt Matte Caliste.

– Jag skulle säga att det är en hunger i studion. Att de kom i tid, man kunde få tag på dem. För Stadsbild blev också en grej att man testade artister. Och i vissa fall kunde det vara så att redan första session kom en artist tre timmar för sent. Eller kom helt oförberedd och hade svårt att skriva i studion. Så man märkte fort vilka som hade drivet. För det finns många som har talangen men inte drivet. Och man behöver det där drivet. Både Dree Low och SINAN var bra exempel på artister som hade både drivet och talangen.

I dagsläget har Matte Caliste landat i rollen som label head på Universal-etiketten Virgin Music. Möjligheten kom strax innan pandemin då han började föra dialog med skivbolaget om att inleda ett samarbete. Ambitionen och visionen var att driva sin egen skivbolagsetikett – på sitt eget sätt. Något han snart fick gehör för och kunde påbörja arbetet med större fokus på arbetet bakom kulisserna.  Men det kommer till priset av att inte hinna skapa lika mycket själv längre. Fokus idag blir istället på att utveckla skivbolaget och artisterna.

– Just nu hinner jag inte prodda så mycket. Och det känns också som att man måste ge plats för en ny generation. Om man tittar från den gamla skolan så är det väl typ jag, Stress och Redline som fortfarande håller igång. Och det är ju grymt att se för det finns ju en legacy. Nu när jag är i en situation där jag inte hinner eller kan prodda. På sätt och vis är det lite tråkigt för jag vill prodda, men jag kan också känna att det är kul att andra får ut sina grejer i stället för att jag sitter och känner att ”jag måste prova allt”. Det är en väldigt viktig punkt i artisteriet. Se till att ha den hungern och disciplinen att gå till studion och köra. Idag finns det en lång rad grymma producenter som pushar genren framåt, som Nesz, Shenzi, Manny Flaco, Oscar Chase och Elai med flera.

När det gäller dina produktioner och beats, det har ju skett förändringar i hur du jobbar, med samplingar och så vidare. Hur har du själv tänkt kring den utvecklingen?

– Eftersom jag har jobbat med unga artister så kommer de med nya influenser. Det handlar ju om att hitta något som artisterna gillar själva. Och i och med att jag jobbar en del med unga artister så gav det ju möjligheter att förnya sig hela tiden.

Jag menar att det inte är alla som skulle fixa det. Dels att våga titta på sig själv kritiskt och sen våga utvecklas. Det kräver ju ändå sina timmar i studion.

– Ja men verkligen. Och jag tror också att vissa grejer passade mig bättre. Till exempel när Dree Low började göra den här NBA Youngboy/Zaytoven-typen av låtar. De låtarna passade mig produktionsmässigt väldigt bra, för jag kunde gå tillbaka till typ west coast-beats som jag hade gjort långt, långt innan. Och återanvända det fast i mer trap-influerad version… Ja men melodierna fanns där, medan andra… Till exempel producenter som Von Haartman är skitgrym på, redan då var han bra, typ en typ av mörk trap som jag inte behärskade alls. Den hade jag jättesvårt att ta mig in i för att melodierna var mörka och sparsmakade och ljuden var jag inte van vid heller. Så för mig har vissa av svängningarna i svensk hiphop passat mig bättre eller sämre. Men jag det är en sån grej jag har satt ett värde på: att vara prestigelös. Det var något jag tänkte på med Stadsbild. Att vissa artister kunde säga: ”nej men kan vi inte göra så här” och jag kunde säga ”ja men borde vi inte göra så här?”. Och i vissa fall kanske jag hade rätt och i vissa fall hade kanske artisten rätt. Men jag tror att det är viktigt att inte tro att man alltid vet bäst för att man har varit med länge.

Det är 20-årsjubileum för Fjärde Världens debutalbum i september. Hur tänker du tillbaka på det?

– Det är en livstid. För många av de här rapparna som jag jobbar med var det ju ungefär då de föddes liksom. Tittar jag tillbaka på det så har det gjort att jag kan förstå artister från en annan synvinkel. Men så är det också så att många som rappar nu har precis börjat rappa. När vi rappade då var det ju rapnördar som rappade. De var dem som verkligen hade pluggat hiphop liksom. Nu är det ju så stort. Det är ju väldigt många som rappar som inte bryr sig om hantverket liksom. Det var en betydligt större startsträcka och det gjorde ju att folk behövde rappa längre. Många rappare i USA från the golden era hatar ju på nya generationens rap. Medan andra tänker att ”det här är det nya, man kan inte säga att det är bättre eller sämre”. Och det är lite det jag är inne på också. Hade jag teleporterat mitt 19-åriga jag hit för att lyssna på dagens rap så hade jag säkert tänkt: ”men vafan de har inte en flerstaviga rim” typ… Jag kan ju fortfarande lyssna på en gammal vers med Fille och tänka ”fan vad han är grym”. Men samtidigt finns det rappare idag som gör saker som man inte kunde göra då och som är mer fria i sitt skapande än man var då, när många tänkte mer på teknik och rimscheman.

Känner du något sug för att rappa och rimma fortfarande?

–  När jag gjorde de här ”Stadsbild“-skivorna, både på ettan och tvåan så var jag med och rappade. Det händer fortfarande att jag hör ett beat och får en rap i huvudet. Jag skrev någon sån här monster, 100-barsgrej för några år sen. Då hade jag tänkt att på ”Stadsbild del 3” så skulle jag inleda med den och sen skulle jag inte rappa något mer. Bara för att sätta ribban lite.

Apropå att sluta rappa, Dree Low meddelade i januari att han lämnar musiken. Hur ser du på det beslutet?

– Jag hade länge känt att han inte trivdes med att göra musik. Det hade vi ändå pratat om. Men jag tyckte att det var synd, jag hoppades att han skulle göra en adjö-platta. Och sen också hade jag hoppats på att han inte skulle plocka ner sin katalog för det är ändå en del av svensk rap-historia. Jag tyckte att det var synd, men om man inte känner att man mår bra av att göra musik så är det ju helt rätt beslut. Han var väldigt tydlig med att inte ville göra några intervjuer utan att när tiden var mogen så skulle han berätta liksom. På det sättet han vill berätta.

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Matte Caliste (@mattecaliste)

Vad tänker du kring Einárs bortgång?

– Alltså det var ju supersorgligt. Jag hade ju haft ögonen på honom rätt länge. Jag kommer ihåg ”Duckar Popo”, att jag satt i studion med Lani Mo och visade honom. Och han sa ”shit, han är duktig”, du vet. För det var ju hela den här grejen. Jag kommer ihåg att det var jättemycket hatkommentarer på den för att han var en jätteung svensk kille som rappade om att ducka popo och hela den biten. Men såg man förbi hela den grejen så såg man att ”shit han är duktig”. Och den bilden man fick av honom var ju väldigt positiv. Han var ju verkligen ungen med extra energi. Han var ju överallt. Och de gånger han kom till studion… Nej, jag tror aldrig att han kom till studion när det var planerat. För det var ju verkligen att man hördes och han sa ”shit vi måste jobba ihop”. Och sen skickade man beats och han sa att han skulle skriva till dem. Och sen hörde man inte av honom på en månad. Och sen hörde man av honom igen ”Shit vi måste göra något”. Du vet, man märkte verkligen att han levde i stunden. I sekunden typ, till och med.  Så de gångerna han kom till studion det var ju någon annan… Den låten med 1.Cuz, ”Fiendens Fiende”, då var vi i studion jag och 1.Cuz. Och så kom Nisse förbi bara. Han hörde av sig till 1.Cuz bara ”Aa okej ni är i studion, jag kommer ner”. Och så kom han till studion och så blev det att de gjorde låten. Han skrev versen på plats. Jag tror att varje gång han var i studion så var jag studion med någon annan och så hörde han av sig. Men sen känns det som att om man tittar på det som hände honom, så var det så mycket stökigt runt omkring.

När vi ändå pratar samarbeten. Du var den som fick med Näääk och Lani Mo på Snoop Doggs album i vintras, eller hur?

– Ja, det finns ett initiativ där det är olika personer inom Universal som jobbar med rap och där var jag med. Och det var där jag presenterade Dree Low när vi signade honom. Och i det forumet så var Snoop med i ett sånt samtal. Och han var med precis på det sättet man kunde tänka sig. Han satt och meckade upp framför kameran. Och han sa där att han hade ett nytt album och att han skulle göra en global version, en deluxeversion. ”Skicka era artister, det spelar ingen roll vilka de är men skicka det ni har så får jag se. Jag vill ha något som jag diggar”. Och jag fick lyssna på plattan och tänkte att ”det här är inte för den nya generationens rappare”. För det var verkligen klassisk G-funk och jag hörde någon låt där jag tänkte att det här kommer Nääk passa på, och en låt där jag tänkte att Lani skulle passa på. Så jag samlade ihop allt om Nääk och Lani och pratade med teamet om att skicka det vidare till Snoop som gillade det och ville ha med dem.

Du är också involverad i det kommande albumprojektet med 23. Hur kom ni i kontakt?

– En i hans team hörde av sig. Det här var ju tidigt. Då fick jag höra lite grejer och ge feedback. Jag fick höra den här ”Adressen” som jag tyckte var skitbra. Och sen hade vi kontakt lite till och från. De frågade lite kring videor. Så vi hade kontakt på det sättet. Sen proddade jag ett par låtar och en av dem hamnade på den här ”08 ZOO”-plattan. Och sen hade han då ett album som var mer eller mindre klart som jag tyckte var väldigt bra och som vi signade då, till Virgin. Då kändes det lite som att han var lite på samma ställe som Dree Low var innan han släppte ”Pippi”. Och sen blev det lite så när vi släppte singeln ”Länge leve vi”. Men det är ju en ny typ av resa där jag inte är lika involverad i artisten utan mer i labeldelen, 23 är väldigt självgående och har massor av färdig musik redan inspelad och klar. Inom Universalnätverket har vi börjat prata om hur vi kan bygga synergi och fråga vilka artister vi kan bygga i Sverige och vilka samarbeten vi kan göra. Så det känns som att det finns intressanta möjligheter.

Intervju av Tobias Carlsson

Foto: Erik By Erik

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Matte Caliste (@mattecaliste)

Från Kingsize Magazine #5 2021.

Det har gått fem år sedan 22-åriga Naod äntrade scenen via talangtävlingen Nästa Nivå. Sedan dess har han varit ett pålitligt inslag på scenen som hela tiden fortsatt prova nya saker. Den ambitionen fortsätter på nya EP:n ”TOP GUY”, som även syftar till att omdefiniera begreppet som historiskt förknippats med att vara en gangster. Nyligen öppnade han även för Burna Boy på Hovet i Stockholm.

Det känns nästan absurt att prata om en 22-åring som en erfaren rappare. Men faktum är att Naod varit med ett bra tag nu. Sedan debutsingeln ”Dö rik”, som också var ett resultat av hans medverkan i talangtävlingen Nästa Nivå, har det gått fem år. Under de åren har han bjudit på en rad framgångsrika singlar och hela tiden legat och bubblat på den svenska rapscenen. I år har han dock tagit nya kliv och nått nya nivåer av framgångar.
– När jag lutar mig tillbaka och tänker på det, då kan jag känna det. Men samtidigt känns det som att jag fortfarande står utanför fritidsgården och rappar. Fattar du vad jag menar? I mitt huvud är det så… rushigt. Man hinner inte tänka att ”okej, nu går det bra”, så det är lätt att känna att ingenting har hänt men om man kollar på vad som hänt så går det bra asså.

Vad skulle du säga är den största skillnaden i ditt arbetssätt om man jämför med, säg, tre år sedan?
– Det är mer seriöst nu, jag har ett team runt mig och allting är mer regelbundet. Jag är mer i ansiktet på folk och när man syns oftare så det ger det en mer seriös känsla.

Något som är speciellt med Naod – och som på många sätt trotsar tidens lagar inom dagens musikklimat, inte minst inom hiphopgenren – är att han skulle kunna beskrivas som en ”slow burner”. Precis som beskrivet ovan har han hela tiden funnits med och hållit en hög nivå, utan att få överdrivet mycket uppmärksamhet. Något som han är fullt medveten om och reflekterar insiktsfullt kring.
– Ja, asså ibland har man önskat att det hade gått snabbare, men samtidigt känner jag att det var tur att det inte tog ett år. För då hade det tagit ett halvår att falla ner. För dom flesta som kommer upp snabbt, försvinner lika snabbt. Det har varit flera som gått förbi mig och sen hamnat bakom mig. Så i slutet av dagen tackar jag Gud för att det har gått långsamt för mig, för dom som rappade när jag kom finns inte ens kvar. Det kanske är två av tio som är kvar och gått förbi mig. Jag tror att den här vägen håller längst.

Det började dock med full fart. Som 17-åring deltog han som sagt i talangtävlingen Nästa Nivå och blev av bedömare som Linda Pira, Chapee och Tommy Black utvald som en av vinnarna. Med den förstnämnda som coach fick han bege sig till New York för att spela in sin första singel i karriären: femårsjubilerande ”Dö rik”.
– Det var nice. Det var mycket som var nytt! Ena dagen står man i centrum och andra dagen ska man till New York. Jag tror inte ens jag hade varit någon annanstans då. Jag tror inte ens jag fattade vad som hände. Jag minns att jag skrev texten där borta och dom ändrade i den för att det var för mycket ”orten”. Men nu är allt som funkar typ orten! Fattar du? Men dom tyckte det var för mycket ”ghetto-stil”… Så jag fick skriva om och allt medan dom filmade, det var rätt stressigt. Produktionen att göra det avsnittet var jobbigare än att göra låten. Men allt var ju häftigt, att vara i New York och den feta Red Bull-studion.

Karriärens första stapplande och hungriga steg togs sedan sida vid sida med Rågsved-kollegan Jireel, då de tillsammans rappade som en duo.
– Det var fritidsgården! Dom tiderna du vet. Vi var vänner och spelade in musik tillsammans. Sen gick vi skilda vägar, det var inte så mycket djupare än så. I Rågsved, det är så många som rappar!

Jag minns den tiden också, det fanns sjukt många duktiga rappare därifrån!
– Jag tror det var typ 15 rappare som var väldigt aktiva under den perioden. Vi tänkte inte ens utanför Rågsved på den tiden, för det fanns så många rappare. Du var tvungen att vara bra! I andra trakter kanske det finns en rappare, men det här var överdrivet. Du släpper en låt, sen släpper han, sen släpper dom! Det var så och om du inte kom med din A-game och var i studion varje dag… och studiotider var svårt för det var en fritidsgård som 15 rappare skulle hinna spela in i. Så på två veckor hade du en dag och då var du tvungen att vara redo och göra det bra.

Vi pratar en stund om Rågsved runt mitten av 10-talet, då ett flertal rappare som Lokal, Patryk, HD, Barwari, Fiidow och för all del Jamkid höll sig enormt hungriga och aktiva. Men precis som Naod nämner i början av vår pratstund är det inte många som fortfarande rappar idag. Åtminstone inte som sitt karriärsval. Jag frågar honom vad som gjorde att just han orkade fortsätta.
– Det som fick mig att orka var att jag ville ha ett stabilt liv där jag kunde ge mat till min familj och folket runt mig. Sen självklart min kärlek för musiken också. Jag hade så mycket motvind mot mig och jag kunde inte acceptera att det alltid skulle vara så för mig.

Men det var heller ingen självklarhet för Naod att bli rappare. Likt många andra ville han bli fotbollsproffs. Efter att ha börjat i Rågsveds IF provade han lyckan i Enskedes hyfsat framgångsrika förening och kom senare till AFC Eskilstuna, vars A-lag häromåret huserade i Allsvenskan.
– Jag ville bli bollare. Det var allt jag gjorde. Om jag inte svarade i min lur kunde du hitta mig på IP. Men när jag spelade i AFC fick vi någon ny bitter tränare som jag inte kom överens med.

Men rap blev det och sedan 2020 är känslan att Naod har lagt i en växel. Med det genomgående starka albumet ”BABY NINE 2” och 2021 års ”Naod vs Nine” i ryggen har han på senare tid stakat ut ett nytt sound. Nämligen UK-drill. Något som han själv menar var mer eller mindre en slump.
– Drill råkade bara komma. Jag har aldrig tänkt mig själv göra en drill-låt. Jag ville testa att göra något nytt i studion och drill var typ det enda jag inte hade gjort. Jag har provat typ allt under min karriär, det finns typ inget jag inte gjort. Men jag spelade in ”TWIST N TURN” och när jag såg reaktionerna förstod jag hur fet den var. Från början tyckte jag inte den var så bra.

Men ”TWIST N TURN” är inte bara bra, utan skulle också kunna beskrivas som en game changer inom svensk hiphop. Förutom att det var Naods första drill-låt, var det också en av dom första som fick stor spridning och fick fler rappare att haka på stilen. Låten har i dagsläget mer än 3 miljoner streams på Spotify och blev även upplockad av Ebro Darden och radiokanalen Apple Music 1.
– Det var faktiskt jävligt fett. Att det hände mig! Du vet Ebro, alla har kollat på varenda freestyle som har släppts på Hot 97 sen man varit liten. Sen sitter han där och spelar din musik. Ebro är ju värsta hataren och ska alltid roasta rappare, så att han sitter där och säger att det här låter cok bra, då tänker man ”god damn”. Om Ebro säger att något är bra, då är det bra, fattar du vad jag menar? Det var stort för mig.

I samband med detta skrev du en liten pik till dom som sagt att du aldrig skulle spelas på amerikansk radio och även på ”Naod vs Nine” nämner du ofta att folk har hatat och tvivlat på dig. Har det varit mycket så?
– 100%. Det har varit cok mycket. Men det har inte varit så att jag har tagit det personligt, för det är en del av leken. Alla kommer inte stå och heja på dig. Det kan vara din närmsta grabb, han kan stå och hata på dig, fattar du? Och jag har sett sånt där med egna ögon innan det ens hänt mig. Sånt där chockar inte mig, speciellt i den här branschen. It is what it is, men jag kommer låta dom veta att jag inte glömmer det. Och om du har hejat på mig så vet alla som känner mig att jag hejar på dom tio gånger mer. Det är bara sån jag är.

Nu ska framgångarna följas upp av den nya EP:n ”TOP GUY”, som släpptes den 5 november. Ett projekt som han beskriver som en utökad version av sitt förra album.
– Det är som ett experiment. Eller inte experiment, för jag har gjort alla dom genrerna innan. Men jag har en r&b-låt, en drill-låt, ”Slide” som jag nyss släppte och ”Playboy”. Det är som typ alla mina projekt, det finns allt! Jag tror det enda som inte finns med här är afro. Annars är varje låt helt olika genres. Det kändes rätt att avsluta året så. Det är som en extended version av albumet typ.

Tidigare i år släppte Naod ”Naod vs Nine”, vilket också är albumet han refererar till. Precis som föregångaren ”BABY NINE 2” är det ett spretigt projekt, men på bästa tänkbara sätt. Ett album som är svårt att tröttna på, något som Naod också menar är hela poängen.
– Det är det som är grejen, det gör att man kan pumpa dom länge. Jag lyssnar själv på album med Lil Durk och Lil Baby och dom… det är bra musik men efter ett tag tröttnar man. Tre låtar åldras bra, men det är svårt att hålla isär allt. Jag vill nästan att varje låt ska låta olik dom andra. Det är bara positivt i mina öron.

Men en annan ambition Naod har med EP:n är att förändra just uttrycket ”top guy”. Ett uttryck som länge har förknippats med att vara en gangster och som förstärkts av populärkulturen, genom exempelvis Netflix-serien med den UK-anpassade titeln ”Top Boy”.
– Folk tror att en ”top guy” bara är någon som står på hörnet och langar, yäni. En top guy är en människa som står bakom sina ord och har sin heder, följer sina koder och gör rätt för sig i varje situation. Det är inte lätt att vara en top guy, men en top guy kommer vara en top guy i varje situation och göra rätt för sig. Det behöver inte vara en kille heller, det kan vara en tjej. Det är vad en top guy är för mig, en människa med heder som man kan respektera i varje situation han eller hon hamnar i. Så jag ville bara make that shit clear.

Jag frågar Naod om han tänker mer på samhälleliga problem eller missuppfattningar nu när han blivit äldre, då han också medverkade på Ison & Filles remix av klassikern ”Lägg ner ditt vapen” 2019. Men det ska visa sig finnas en helt annan anledning till att han ville medverka på låten – och svaret har förvånansvärt lite med Ison & Fille att göra.
– Jag minns att han som sjunger refrängen heter Ismael och han jobbade på vår skola när vi var små. Vi brukade alltid stöta på honom och det var liksom ”ey, det här är vår lärare!”, förstår du? Haha. Så när jag fick höra om låten var det mer än något annat att vi pumpade den låten när vi var små och Ismael, han tog hand om oss mer än vad en lärare egentligen ska göra. Han brukade alltid lära oss saker och snacka med oss, du vet. Så när dom frågade mig om låten var det att ”110%, jag måste göra det och ha en låt med Ismael”.

Det var inte för att få jobba med Ison & Fille då? Haha!
– Jo, asså jag har fett med respekt för dom också! Speciellt Fille, han har alltid varit en stand up guy. Du vet, det är inte många av de äldre som ger kärlek till en ny artist men speciellt Fille har alltid varit skön. Så jag menade inte att det inte var fett, men att få vara med på en låt med Ismael – det var det som var hela grejen för mig.

Men apropå UK-scenen så släppte du ju faktiskt redan 2017 en låt med titeln ”London Thing”. Inte för att det är en drill-låt, men har du haft en kärlek för UK-scenen länge?
– Jag har mycket släkt där. Så på loven och sånt brukade vi alltid åka till mina kusiner och sånt. Jag har alltid vetat vad som händer där borta, även om det inte har varit så populärt här i Sverige förrän nu. Men jag har alltid varit connected till just London.

Du kan inte fira EP-släppet för hårt, för dagen efter ska du öppna för Burna Boy på Hovet. Hur känns det?
– Sjukt. Vi satt och snackade om att ”ey, Burna Boy kommer, vad sjukt om vi hade kört då”, och så vidare. Sen går det typ två veckor och någon ringer mig och säger att dom vill ha mig på spelningen. Jag tror inte restriktionerna hade släppts än så jag fattade ingenting. Det blir som att få fira EP:n med Burna Boy, haha.

Intervju: Malkolm Landréus
Foto: Art by Esse

Omslagsintervjun från #4 2021.

Jason ”Timbuktu” Diakité släppte i augusti månad sitt tionde album ”Du Gamla, Du Nya”, hans första fullängdsskiva sedan 2014. Genom årens lopp har Timbuktu kommit att bli en av landets främsta hiphop-artister med ett engagemang som sträcker sig långt utanför musiken. För Kingsize Magazine berättar Jason reflekterande och öppensinnat om en musikkarriär som sträcker sig från 1990-talet till idag och ett samhälle som formats på vägen.

Oktober, 2000. Högbergsgatan 25, Södermalm, Stockholm.

Hösten har anlänt. Slobodan Milošević förlorar valet i Jugoslavien och Bill Clinton är fortfarande president innan George Bush snart ska ta över. I OS i Sydney tar bland andra Therese Alshammar, Kajsa Bergqvist och Jan-Ove Waldner medaljer. År 2000 slåss The Arks ”It takes a fool to remain sane” och Britney Spears “Oops!… I did it again” om att ligga längst på Trackslistan. Markoolio med Arne Hegerfors gör årets mest sålda låt ”Mera mål!” och Roger Pontare vinner Melodifestivalen. Big Pun och Screamin’ Jay Hawkins avlider. Musikvärlden är chockade efter en sommar där nio personer dött under Pearl Jam-konserten på Roskilde. Det är sista gången man måste ta båten över till Roskilde, då Öresundsbron invigs samtidigt.

Det var på Roskilde, fast sju år tidigare, jag såg den unga mannen som ringer på dörrklockan, uppträda för första gången. Då med sitt band The Efficiency Circle och ADL som gäst. Han är från Skåne men har rört sig i Stockholms hiphopkretsar ett tag. Debuttolvan ”Lifestress” (1996), producerad av Christian Falk och DJ Sleepy, står på golvet i en Arla-back i min enrumslägenhet.

Jason Diakité, eller Timbuktu som är hans artistnamn, ska lämna sitt debutalbum för att jag ska recensera det för Aftonbladet. Hiphop är fortfarande underground och vi är inte många som skriver, utför och lever med hiphop på olika sätt. Samtidigt är det nu vi har chansen att realisera drömmar för svensk hiphop är populär och superhet. Thomas Rusiak har en monster-hit med ”Hiphopper” och scenen är full av framgångsrika kreatörer som Petter, Ken Ring, Blues, Feven, Fattaru, Looptroop och Melinda Wrede. Timbuktu stiger över tröskeln stolt, förväntansfull och levererar ”T2 Kontrakultur” personligen till mig. Det är ett ambitiöst, mastigt verk, spänner över 1 h 38 min 26 sekunder, både svensk och engelskspråkig. Det är uppenbart vilken bra rappare han är, även om helhetsbetyget dras ner av den faktiska mängden låtar där alla av förståeliga skäl inte håller samma klass.

21 år senare, en solig sensommardag i augusti 2021, inte så många kvarter därifrån, sitter Timbuktu framför mig på en parkbänk. Han ska snart släppa sitt tionde album, ”Du gamla, Du nya”.

Vad är skillnaden på Timbuktu som kom hem till mig då och den framför mig nu?
– Då var musiken det enda jag hade. Allting kretsade kring det. Jag hade precis gjort slut med min tjej för att hon inte kunde flytta till Stockholm. Jag bodde i min kompis Måns Asplunds studio och gjorde inget annat än att spela in. Känslan var att om jag inte rappar så finns jag inte.
– Idag är det inte lika mycket på liv och död. Andra saker har en mening. Nu har jag en dotter. Sedan finns 14-åringen som blev kär i hiphop kvar där inne, men inte på samma sätt. Det är lite sorgligt att jag inte lägger lika mycket tid på det. Dels för att jag inte kan men hur gör man för att hålla på med någonting så länge och hålla lågan levande och lika ”pure”?

Vad är det som får i gång dig idag?
– Förra året var det inte svårt att hitta grejer att skriva om. Jag tittade på min dotter, och till att jag inte kan öppna Svenska Dagbladet utan att gå i gång på alla cylindrar. Jag har jobbat med ”Du gamla, Du nya” av och på sedan hösten 2019. Det finns delen av plattan innan George Floyd och delen efter.
– Mordet på George Floyd påminde oss om vem vi är i det här landet. Innan George Floyd var stämningen folk som lite gratulerande klappade en på axeln ”heja dig som kämpar mot SD, dem är bad guys vi är den goda mitten, det är vi alla ense om”. Efter George Floyd och den andra Black Lives Matter-vågen blev mittens godhet ifrågasatt då strukturell rasism och vithetsprivilegium lyftes. Från att väldigt sällan sitta i samma rum med människor som var SD till väldigt många som hade problem med var diskussionen var sommaren 2020.

Färgas texterna av att du är arg, ledsen, glad eller vilken känsla?
– Kanske lite av allt, men 2014 när jag släppte min förra platta då var jag direkt arg. Det har påverkat att jag inte har släppt en skiva sedan dess. Jag ville inte vara i, som Mos Def säger, ”polemics olympics”, tjafsa med någon idiot på Twitter. Det var ett reaktivt ställe som tog extremt mycket energi och genererade extremt mycket näthat. Mycket av mitt artisteri som har handlat om att skriva om rasism, eller upplevelsen att inte vara vit i Sverige, som till exempel ”hålla passet”-talet, har jag tittat på efteråt och det var som att jag bad om att bli sedd som svensk. Jag fattar hur det blev så. Men jag kan inte be om att få bli insläppt. Det slog mig när jag höll på med sista delen av skivan att jag har skrivit och pratat tillräckligt mycket om att förklara, tålmodigt försöka få andra att förstå.
– Jag ville skifta perspektiv och snarare upplyfta mig själv och andra. Jag vände mig nu i stället till folk i vår kultur, folk med rötter utanför Europa, eller bara folk som har känt så här. Vi behöver inte be om att bli insläppta i storyn, vi är redan här, folk långt innan mig har varit med och byggt detta, gjort konst, musik och Sveriges uteliv. Låt mig vända det till ett glädje och stolthetsperspektiv snarare än att det är synd om mig. Inte att jag medvetet försökt spela offerroll. Men fuck det där, jag tänker inte gå med på en beskrivning av verkligheten som är falsk, d.v.s. att det inte finns förtryckande strukturer. Jag tänker inte ens ta den diskussionen, det är ett onödigt ställe för oss att stå och trampa vatten på. Sedan tror jag att det är svårt att göra sig av med den ilskan och den kanske har läckt igenom, men jag har verkligen främst känt mig upprymd och upplyft av att skriva låtarna.

Jason Diakité är lätt att intervjua och prata med. Alla följdfrågor svarar han på innan jag ställt dem. Han fortsätter att prata om processen med skivan.
– Jag pratade med en kompis i Moçambique om covid. Han sa: ”vi har haft ebola, malaria, två inbördeskrig och aids är en skitstor pandemi fortfarande, det här är bara ännu en grej, plus att vi har en livsfilosofi som är ’dumba nengue’. Det betyder ungefär ’run for your life but think on your feet’, när som helst måste du vara redo att sticka”.
– Jag ville skriva lite ur den känslan, att även om jag är född här så har jag nödutgångar. Som jag lite skämtsamt säger att om SD får makten 2022 kommer jag behöva dra härifrån. Folk frågar ”men var är bättre?”. Nästan var som helst. Skulle jag hamna i till exempel Paris är det säkert lika ”fucked up”, men jag skulle inte vara lika emotionellt investerad. Jag bodde i New York när Trump blev president men jag kände ändå att det inte riktigt är mitt problem. Jag blir inte lika förbannad när jag tittar på Tucker Carlson som när jag här ser Tucker Carlsons svenska kopia.

Förutom det samhällspolitiska klimatet var det också kraven på musiken som gjorde processen med förra skivan jobbig. Att Timbuktu ska vara poppig så att det kan spelas på radio, men får inte vara för poppigt, för då är det inte Timbuktu. Han beskriver hur musiken ”tappade sin sanna riktning och anledning varför”. Ett tag tänkte han att han aldrig mer kommer göra en skiva och begravde sig i andra projekt. Han flyttade till New York, blev kär och blev pappa. Han skrev självbiografiska boken ”En droppe midnatt” som sedan blev teater i Sverige och USA. Blev delägare i en falafelrestaurang och startade podcasten ”This moment” med New York-baserade kocken Marcus Samuelsson. När pandemin kom blev dock Jason Diakités första reaktion att sätta sig ner och skriva raptexter och han hamnade i studion med trogna följeslagarna Chords och Collén, samt Julimar Santos.
– Jag har haft skrivkramp sedan jag var 30. Det är som att för varje år som går, ju mer inser du hur lite du vet. Ju mer jag rappar inser jag hur liten min förmåga är att fånga det jag vill med pennan. Då är det bättre att lämna det. Men det är hjärnspöken, en inre kritiker som säger att det inte är särskilt bra. Att det blev en platta nu är för att jag bestämde mig för att det får bli dåligt, jag måste sluta sätta en hög ribba jag måste komma över. Jag hittade också ett nytt förhållningssätt där jag kunde befria mig från att vara en topplisteartist. Vi gör det vi gillar, oavsett om det är en singelhit eller vad skivbolag vill ha.

Timbuktu måste i väg för en spelning. Han har varit på en mini-turné under sommaren tillsammans med The Masaka Trio. Vi ses igen en vecka senare på ett café. På kvällen ska han uppträda i ”Allsång på Skansen”. Med låtar som ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”, ”Resten av ditt liv”, medverkan i ”Så Mycket Bättre” och gästprogramledare i Melodifestivalen har Timbuktu tagit en plats utanför hiphopsfären och är en självklar del av svensk musikhistoria. Men de misstänksamma blickarna mot honom fortsätter, nu främst riktade mot hans dotter, ögon som ifrågasätter och undrar vad för relation det blonda, ljusa barnet har med den där bruna personen. Rasism och fördomar har de senaste åren blommat upp kraftfullt på ytan igen. Men Timbuktu känner ändå hopp.
– Alla SDs, Donald Trumps, Ulf Kristerssons, de är på den förlorande sidan. Folk som är unga nu har fattat den grejen. ”Gender fluidity” och att vara en ”person of colour” är inte konstigt. För tio år sedan var det en handfull människor som reagerade när ”Tintin i Kongo” skulle flyttas några meter till en annan sektion, men nu är den flyttad. Tio år innan dess försökte de kämpa för att använda det gamla ordet för chokladboll. Det är ingen vid sina sinnens fulla bruk som idag kallar en chokladboll för annat än chokladboll. Det är fler journalister och andra som tar debatten offentligt. De som kämpar mot kvinnors eller icke-vitas rättigheter, de kan kämpa hur mycket de vill, skapa narrativ om att det är ett hot mot demokratin, tio år från nu kommer det vara skrattretande. Allting går mot det bättre, förutom klimatet.

Har föräldraskapet påverkat din musik?
– Det måste vara mer disciplinerat häng i studion för jag måste hämta på dagis. När jag insåg att det blir en skiva ville jag skriva lite flaskpost till henne. Oavsett vad som händer kommer hon någon gång gå tillbaka och lyssna på farsans grejer. Då är det fint om det finns små hälsningar. ”Våga våga” är min viktigaste låt på skivan, den vänder sig direkt till henne. Jag befriade mig helt från krav när jag skrev den, den var inte tänkt att vara med på skivan, men så blev den så fin.

”Tydligt” är en av mina favoritlåtar på skivan och Timbuktu berättar att andra versen på ”Tydligt” är han mest nöjd med på hela skivan. Vi pratar också om ”Koltrasten” som kom till utifrån promenader med dottern vid Katarina kyrkas kyrkogård där koltrastar hänger, och The Beatles ”Blackbird” som var hans styvfars favoritlåt. Vi samtalar kring att det går att följa svensk nutidshistoria genom hans, och vissa andras rap, att det detaljerade och innehållsrika i texterna är som att öppna gamla dagstidningar. Timbuktu påpekar att ”Bars från ett B-barn” redan är utdaterad textmässigt, att om han skulle skriva en referens till Zlatan idag skulle det inte vara Zlatan-statyn utan om det Zlatan sa om LeBron James. När det gäller hiphop lyssnar Timbuktu mest på MF DOOM och Westside Gunn. Just nu snurrar nya Nas-plattan i hörlurarna och han nämner Jay Electronicas platta från förra året. Annars är det mycket jazz och soul. Sedan Timbuktu albumdebuterade för 21 år sedan har hiphop gått från underground till den populäraste genren i världen. Rocken må vara tämligen död, men inte den analoga musiken. Jazz är i allra högsta grad levande och många rappare använder soul på olika sätt. ”Du gamla, Du nya” är ytterligare en del i den ådran.
– Det är ett resultat av att jag bodde i New York under tre år. Jazzen var tillbaka och ”on fire” och jag gick på jazzklubbar där, de gamla hiphopställena fanns inte kvar. Å andra sidan behöver du aldrig söka efter hiphop där, den är överallt, även den äldre. Plattan i sig är inte jazzig men jobbet med ”En droppe midnatt” innebar mycket tillbakablickande mot gammal soul, kyrkan och den typen av rootsmusik. Det fick mig att känna att det ändå är det som är roligast, och att inte sångrappa utan rappa rakt. Förra plattan ville jag ha ett lite modernt sound och flow, nu får det låta hur gammalmodigt som helst om det känns rätt.

Hiphopattityden att vara bäst, att mäta sig, den kaxigheten kan komma naturligt som ung, hur är det för dig nu?
– Det har jag släppt. Samtidigt som jag har någon slags inre standard som jag vill hålla. Jag vill gärna överraska mig själv och känna att jag fick till det. Men ett tag tyckte jag på allvar att jag var en av de bästa rapparna i Sverige. Nu vet jag att jag inte är det.

Vilka är bättre?
– Skrivmässigt Erik Lundin och flowmässigt Jaqe, och både sång och rapmässigt, på svenska och engelska; Chords. Skizz
är en fantastisk producent och rappare som alltför få har upptäckt. Eye N’I är också en av Sveriges absolut originellaste röster som gör grejer ute i periferin, bortom radio och topplistor. Henok Achido en till.
– Mina två största svenska idoler är ADL och Mapei. Mapei kan dansa, sjunga, ta en mic och så kommer alla i rummet antingen stå och lyssna på vad hon säger eller dansa. Hon kan freestyla så att hon krossar vem som helst. Samma sak med Adam. Han kan stå på scen och egentligen inte säga någonting och ändå vill man inte höra något annat.

I din podcast när ni pratade om DMX sa du att ”the truest essence of hiphop is the creativity, ingenuity and originality, beyond the corporate formating, resha- ping, inventing new trends, standards, and not asking for permition”. Businessmässigt ser jag det tydligt idag, unga rappare har hittat en egen väg utanför branschen och kreativa sätt i marknadsföring och att tjäna pengar. Men musikaliskt hör jag mer följare än ledare. Jag gillar förhållningssättet som fanns förut att man inte skulle baita andras beats eller rhymes.
– När man varit med så länge som jag är det bättre att hålla käften, annars är man bara gubben på sidan som ska tycka till om dagens ungdom. Men visst, i takt med att hiphop har blivit synonymt med global popkultur och dominerar topplistor har varje land sin version av Drake och andra rappare, det är lite som en global franchisekultur. Vilket jag älskar på ett sätt för jag har investerat så mycket känsla och hopp och fått ut så mycket av det. Men det som DMX och de riktiga pionjärerna gjorde musikaliskt var en helt egen grej, även om allt härstammar från något. Det saknar jag generellt.
– Svensk hiphop är på ett sätt inte svensk. Den är på svenska men är mycket som USA. Frankrike som man ofta talar om har också fantastiska akter, men de är väldigt USA-influerade idag. Om de är något man kan säga om Frankrike är att de är närmare Afrika. England däremot har hela tiden gjort sin egen grej. De har visat det konsekvent ända sedan 90-talet med jungle, grime. Full respekt till britterna.
– Men vi tog också mycket från USA rakt av. ADL och jag gick runt i Lund och Malmö och låtsades att vi var i New York, så gjorde Petter och Natural Bond-gänget i Stockholm. Det var inte på ett gangsteristiskt sätt, det skulle vara freestyle-cyphers, man skulle snacka engelska, vi försökte uppfinna en scen där det inte fanns en.

Vi drar upp minnen om gamla spelningar och bekanta. Han visar ett meddelande han precis fått av ADL av ett beat han gjort. Hiphop har varit en del av nästan hela våra liv och givit oss karriärer, kärlekar, vänner, klädstilar och Timbuktu förklarar att han ser på hela sin tillvaro genom en hiphoplins.
– Innan jag rappade var skateboard min stora passion i livet. Jag slutade runt 1992 men till denna dag ser jag på infrastruktur genom en skejtlins. Trappor eller en bänk tittar jag automatiskt på utifrån hur man skulle kunna skejta där. Lite så är hiphop för mig också, man kan omvandla allt till hiphop, musiken man lyssnar på, vad man visar upp och står för. Jag har fortfarande den ”approachen” till världen. Det är en styrka och lämnar en inte. Kolla på Melle Mel, han hade cowboy boots och nitkeps och var hiphop. Jag var hos min kusin i Brooklyn sommaren 1993, såg en snubbe i militärhjälm och höga gummistövlar, fett hiphop. Titta på Lil Nas X, eller 1.Cuz hur han jobbar med sin Instagram, sina masker, attributen kanske har förändrats men det är hiphop.

Timbuktu nämner bortgångne producenten Christian Falk som i särklass Sveriges mest originella och äkta hiphopperson. En annan viktig svensk musikpersonlighet som lämnat oss nyligen är Peps Persson, som Timbuktu också samarbetat med.
– Svensk rock- och popmusik har sällan betytt mycket för mig, jag kan höra en bra låt och kan se storheten i vissa, men Peps däremot hade galet mycket ”soul”. Oavsett om han spelade munspel, gitarr eller sjöng. Han var sin tids Robyn eller Mwuana, han tolkade ett amerikanskt och jamaicanskt uttryck och presenterade det på ett jättetalangfullt, svängigt sätt. Han lyckades översätta själen till svenska och lärde svenskar lyssna på blues och reggae. Jag frågade Peps 2012 om han ville gästa mitt och Damn!:s 10-års jubileum. Han tackade nej, han sa att han var färdig med det livet. Han var inte jättegammal men var klar med att offentligt stå på scen, han valde ett stillsamt privatliv, satt i sitt hus och tillverkade mikrofoner. Och jag kan verkligen förstå honom.

Åldersfixering är stort inom all musik, men under ett år där äldre rappare som Black Rob, Shock G och DMX avlidit har vi sett hur svårt det kan vara för rappare när de inte längre är rappare av olika anledningar. Samtidigt blir många artister precis som inom alla yrken ofta bättre med åren.
– Musiklyssnande är på många sätt knutet till ålder och attraktionskraften till ungdomen, inte kvalitet. Det är inte många kids som lyssnar på Timbuktu. Sedan är det inte alltid så att ju äldre du blir ju bättre blir du, men för många vassa pennor som Nas och Erik Lundin, ju längre du har levt desto fler färger får du att teckna med. En kompis pratade med Eva Dahlgren och hon sa att hennes senaste platta är en av de bästa hon gjort, men det är få som lyssnar på den. Ibland undrar jag om Timbuktu kan dö och Jason leva vidare, hur länge kan jag rappa?
– Det vore ändå kul om min dotter får se mig uppträda. Jag vill att hon ska få minnen och uppleva att det här kan vuxna också göra, inte bara ha vanliga yrken. Att hon skulle vara med på spelningar och det skulle läcka in. Hon är tre år nu, så jag måste väl hålla på tills att hon minst är tio för att hon ska ha bestående minnen.

Något av det andra du gjort du vill göra mer av?
– Processen att skriva bok älskade jag. Det var skönt för att det var bara mellan mig och laptopen. Det var tryggt. Ingen annan behövde någonsin läsa det. Det behövde inte bli bra, jag är ingen författare. Och att sedan vara på scen fast med en längre berättelse, att musiken hade en kontext och mening, gillade jag jättemycket och skulle vilja göra om.
– När jag var tonåring fanns det inte många beskrivningar av att ha en svart och en vit förälder. Jag kände mig halv hela mitt liv, jag beskrev mig själv som halv snarare än dubbel, och det var inte bra. Generationen innan mig försökte inte synas alls eller ”act as white as possible”. Vi 70-talister kunde bryta oss ur lite och hiphopen hjälpte oss. Men när jag läste Obamas bok där han beskrev hur han blev dissad av vita för att han var svart, och av de svarta för att han inte var svart nog började jag gråta för precis så hade jag känt det, men hade aldrig sett det i ord. Då tänkte jag att jag vill också skriva om mina upplevelser av det och det blev ”En droppe midnatt”.
– Jag tror att en huvudgrej för mig förutom att rikta mig till min egen dotter är att fortsätta tala till och om de som har en svart och en vit förälder.

Intervju: Marimba Roney
Foto: Erik by Erik

Under festivalen Way Out West hade den andra säsongen av Netflix-serien “Snabba Cash” smygpremiär. Strax dessförinnan meddelade streamingjätten premiärdatumet för den nya säsongen; 22 september 2022. I den nya säsongen, som alltså får premiär idag, är det dags för Evin Ahmad att återvända i rollen som tech-stjärnan Leya, tillsammans med skådespelare som Dada Fungula Bozela, Ayaan Ahmed, Khalil Ghazal och Olle Sarri. I den nya säsongen medverkar även skådespelarna Ardalan Esmaili och Adam Kais.

Evin Ahmad och Alexander Abdallah gjorde våren 2021 succé som huvudrollsinnehavare i nyversionen och serien “Snabba Cash” på Netflix. I samband med seriens premiär fick även ledmotivet ”FÖRSENT” med 1.Cuz och Greekazo ett rejält uppsving på Spotify, likväl som att rapparna Jozef ”Z.E” Wojciechowicz, Robin Nazari och Khalil ”Anansi” Ghazal syntes i biroller. Många tittare fångades av den elektriska kemin mellan Evin Ahmad och Alexander Abdallahs rollfigur, viket föranledde otaliga teorier om hur Salim skulle överleva och återvända i seriens andra säsong.

Abdallah själv slog redan hösten 2021 hål på förhoppningarna och sade till Expressen: ”Det har varit kul att läsa alla teorier om hur Salim överlever. Jag kan och får säga att: Salim tyvärr inte överlever”. I en intervju med Nöjesguiden, som även publicerades i Kingsize Magazine i april 2021, berättade Ahmad och Abdallah vidare om hur ”Snabba Cash” förändrats med samhällets utveckling.
– Böckerna och filmerna gestaltade det som var aktuellt då. Det var Stureplan, överklass och JW som rörde sig mellan dem och den undre världen som bestod av juggemaffian. I dag ser det annorlunda ut, dessutom har Stockholm blivit en sexig arena för startups där det finns mycket kapital och kända techprofiler som Daniel Ek. Vi befinner oss i en tid där vem som helst kan bli något. Du kan bli en youtuber, en influencer och tjäna snabba pengar på olika sätt.

Den intensiva, stressade och ångestfyllda handlingen var något som Evin Ahmad även reflekterade kring vid inspelningen av första säsongen:
– Den där stressen du beskriver, det är många som nämner det. Jag hade den stressen konstant under hela inspelningen. Det gick så långt att jag var tvungen att ta betablockerare för att få mitt hjärta att komma ner i varv. För det gick inte. Vi levde i den här stressen oavbrutet. Det är en så mörk berättelse och de här karaktärerna är så stressade och pressade hela tiden. Och sättet vi filmade på innebar att vi gjorde väldigt långa tagningar. Det är svårt för kroppen att fatta att det bara var på låtsas, säger Evin.

I säsong 2 av ”Snabba Cash” på Netflix syns Evin Ahmad, Dada Fungula Bozela, Ayaan Ahmed, Khalil Ghazal, Adam Kais, Ardalan Esmaili, Baba Diop, Omar Abdulqadir, Tina Salih, Elbron Bella, Ali Alarik, Olle Sarri, Johan Jan Jonason, Yasmine Garbi med flera. För seriens regi står Jesper Ganslandt, Lisa Farzaneh och Måns Månsson medan Oskar Söderlund står som huvudförfattare. Även Jens Lapidus, som stod bakom förlagan och den hyllade bok/film-trilogin, är fortsatt engagerad som en av flera exekutiva producenter.

Under den svettigaste dagen på årets Way Out West lockade den svala biografen på Skanstorget. Inte bara på grund av ac:n utan också för premiärvisningen av den andra säsongen av Netflix-hiten “Snabba Cash”. Löst baserad på Jens Lapidus romansvit om vattenkammade brats och organiserad brottslighet är tv-adaptionen en modernare tolkning som skildrar dagens gängkriminalitet.

I förra säsongen lärde vi känna Leya (Evin Ahmad), servitrisen med start-up-drömmar, och Salim (Alexander Abdallah), den skönsjungande torpeden. I andra säsongen fortsätter historien, med ett tillskott av några nya ansikten. Däribland den iskalle gangstern Zaki (Adam Kais) som vill ha revansch och den passionerade verksamhetschefen på ortens kämpande grundskola, Jamal (Ardalan Esmaili).

Hej Adam, vad kan du berätta om din karaktär Zaki?
– Han är lugn, intelligent och charmig. När han kommer ut från fängelset har han kokat ihop en genomtänkt plan. Han är kall och strategisk till en början, men under seriens gång växer en värme fram i honom, säger Adam Kais.

Vad gör du för att få in mänsklighet i en sådan karaktär?
– Det kommer du att få se i de senare avsnitten, men mycket handlar om att hitta sprickorna i honom. Han är avstängd, men ingen kan vara avstängd konstant. De som är så här mår ofta dåligt inombords. Men det kommer fram att han bryr sig om människor, de som är i hans krets dör han för, säger Adam Kais.

Kort efter Adam Kais karaktär introducerats skjuter han ihjäl en konkurrent på öppen gata. Våldet är rakt och rått. För att förbereda sig inför rollen stängde Adam in sig och kollade på true crime-dokumentärer om seriemördare. Som kontrast till Zakis mörker bidrar Ardalan Esmailis karaktär med lite ljus hoppfullhet.

Ardalan, vad kan du berätta om Jamal?
– Jamal försöker skapa någon balans i den här världen och han blir ett språkrör som visar ett system som håller på att falla. Och det faller framför allt på grund av högre politiska beslut. Jag känner många eldsjälar som honom ute i förorterna som verkligen gör allt de kan för att hjälpa till där kommunen har svikit, säger Ardalan Esamili.

Hur var det att spela med din fästmö Evin Ahmad?
– Det var fantastiskt. Jag har sett henne förvandlas till Leya hemifrån i samband med första säsongen, nu fick jag se det på plats. Det är viktigt att ha varandra när man ska porträttera känsliga ämnen.

Påverkade er relation spelet på något sätt?
– Nej, vi är trygga. Vi har spelat mycket teater ihop så det kändes naturligt.

Vad är den stora skillnaden mellan första säsongen och den andra?
– För mig är första säsongen en strävan efter någonting, medan andra säsongen handlar om att rädda det man har innan man förlorar det, säger Ardalan Esmaili.

Andra säsongen av “Snabba Cash” berör åtminstone två ämnen som blivit brännheta i riksdagsvalet: friskolor och gängkriminalitet. Verksamhetschefen Jamal kämpar förgäves mot skolans ägare som är mer intresserade av vinstmarginaler än att skapa förutsättningar för sina elever, och Zakis verklighet är den vi allt oftare läser om på löpsedlar. Det är ingen tillfällighet. När vi pratar om det blir Ardalan Esmaili upprörd.
– I dag ser vi mycket populistisk politik där man gör skillnad på människor och människor i stället för att dyka ner i det verkliga problemet och varför man har monterat ner välfärdssamhället. Den girigheten vi porträtterar i serien är exakt den girighet vi ser i politiken i dag där de med alla smutsiga medel försöker få sina röster. Det är ingen skillnad på snabba cash och snabba röster, säger han.

Foto: Netflix/Gustav Danielsson

I tre decennier har Blacknuss varit ett hem för jazz, hiphop och allt groovigt där emellan. Medlemmar har kommit och gått, men en stark består. Bandets grundare, Martin Jonsson, berättar för Kingsize om åren som varit och åren som kommer, tillsammans med Prince Prime Mpedzisi och Mary N’diaye. Den 18 september intog nya Blacknuss Konserthuset i Stockholm för en stor jubileumsfest med flera gästartister på scen.

Höstmörkret har lagt sig över ett kallt Stockholm en torsdagkväll i november 1991. Längs Sveavägen köar hundratals personer, förväntan ligger i luften och pulsen är hög. De väntar på att dörrarna till jazzklubben Fasching ska slås upp. Snart blir de en del av en ny era i Stockholms nattliv. Ikväll har den nya jazz- och hiphopklubben Blacknuss premiär.

– Det var fullpackat från den allra första kvällen. Kön ringlade sig ända ner till Burger King, säger Martin Jonsson, trummis, dj och Blacknuss grundare.

Han ler när han tänker tillbaka på kvällen. Martin Jonsson och kompanjonen Conny Lindström var länge en dj-duo som hoppade runt på olika barer i Stockholm med sina svängiga jazz- och hiphoplåtar. De längtade båda efter att ha en permanent klubb där musikälskare kunde samlas. Därför hörde de sig för på Fasching och fick ta över alla torsdag- kvällar mellan 1991-1994.
 

– Alla hängde ju hos oss, säger Martin. Innan Blacknuss kom så fanns det ingen renodlad klubb i Stockholm för den här typen av musik, det var i princip bara vi, Micke Goulos, DJ Sleepy och Mats Nileskär som spelade detta.

Strax efter att klubben öppnades formades bandet Blacknuss. Martin turnerade med Eric Gadd och ur det kompbandet uppstod den första upplagan av bandet. Och det ovanliga namnet Blacknuss kom från saxofonisten och den stora inspirationen Roland Kirk.

– Kirk var en blind jazzsaxofonist som ofta spelade på tre saxar samtidigt. Ett av hans album heter ”Blacknuss” och då kom Conny med idéen att vi borde heta det, säger Martin.

Ryktet om den nya klubben spred sig fort i Stockholm och på dansgolvet syntes snart Petter, ADL, Swingfly och den legendariske numera bortgångna producenten Christian Falk. Som kuriosa kan nämnas att när Petter inte dansade till Martins senaste disco-tolva kunde han ibland hittas med ärmarna uppkavlade i disken på restaurangen.

– Vi var väldigt hängivna jazz- och hiphopfanatiker, minns Martin. Fasching var en renodlad jazzklubb men vi drog in hiphopen och spelade liveversioner av klassiska låtar av till exempel Gang Starr. Det lockade dit ADL och grabbarna och de var naturligt med och rappade när vi spelade live. När Christian Falk började dj:a hos oss bestämde vi oss för att börja prodda ihop. Det resulterade i bandets två första skivor.

1994 lade Martin ned klubben efter tre intensiva år. Han fokuserade istället på bandet Blacknuss. Samma år släpptes debutalbumet ”Made in Sweden” där artister som Jennifer Brown, Titiyo, Lisa Nilsson och Desmond Foster medverkar. ”Blacknuss All Stars” blev namnet på det andra albumet som släpptes 1996. På toppspåren “Dinah” och “Last Night a DJ Saved My Life” hörs rapparna ADL och Swingfly, på andra låtar hörs bland annat Joshua och Abel, nuvarande Chapee och Abidaz.

– På den andra skivan ville vi ha fokus på en coolare r&b. Vårt skivbolag Diesel Music hade precis signat Stephen Simmonds som spelade keyboard och sjöng som Stevie Wonder så vi plockade med honom in i studion. ADL, Swingfly och hans polare var redan där och hängde, stämningen var härligt kaotisk.

Martin skrattar vid minnet och fortsätter:

– Plötsligt började Stephen waila på en melodi som vi tyckte var bra och han spelade in den på tio minuter. Sen gick ADL och Swingfly in och rappade och på två timmar var det klart och vi stod där med vår egen r&b-hit, “Dinah”.

Efter det samarbetet blev de en del av Blacknuss. Men trots den egenskrivna hiten “Dinah” var det covers, med den egna Blacknuss-touchen, som skulle bli bandets signum.

– Idéen till “Last Night a DJ Saved My Life” växte fram för att jag tyckte att den låten var en jävligt cool klubblåt och den var okänd i Sverige. Vi ville göra om låten till en discolåt. En sångerska från Danmark, Nai-Jee-Ria, kom upp och sjöng och ADL rappade. Men vi fick inte ihop produktionen så då tog vi hjälp av Cutfather & Joe, två danskar som producerade jättehitten “Return of the Mack”.

Under de nästföljande åren släppte bandet två album och turnerade i hela landet. ADL, Swingfly, Joshua och Abel med flera hoppade sedan av för att fokusera på soloprojekt och Martin såg sig om efter nya bandmedlemmar.

Vi hoppar några år till 2009. Nu befinner vi oss på en talangklubb på Nalen. 21-åriga Mary N’Diaye går med själv- säkra steg mot scenen. Tillsammans med ett band hon aldrig hört förut ska hon framföra Aretha Franklins “Respect”. Hon presenterar sig för bandet som hon då får veta heter Blacknuss. Martin Jonsson räknar in och Mary N’Diaye chockar alla med sin kraftfulla röst. Den kvällen blev hon en del av dagens Blacknuss. Tillsammans med artisten Prince Prime Mpedzisi, som kom med i bandet under samma tid, frontar hon som sångare.

– Mary och Prince driver bandet framåt och därför är det roligt att fokusera på nya Blacknuss, säger Martin. Även fast vi kör våra 90-talslåtar. Mary och Prince har kommit in med nya element till dem.

Mary håller med och säger att hon är den hon är på scen tack vare Blacknuss.

– Redan från den kvällen på Nalen kände jag att det här bandet backar mig, det är inte vanligt, konstaterar hon. Martin har skolat mig i gammal funk och jazz och det har gjort mig mycket bredare musikaliskt. Det är något jag märker tydligt när jag skriver för mitt soloprojekt.

Framtidsplanerna för Blacknuss är att skapa egen musik, berättar Martin.

– Jag vill inte gå loss och göra retrodisco, utan vi har pratat om att göra afrobeats, reggae och r&b. Vi gillar allt från James Brown till Drake. Det coola är att Mary är som Lauryn Hill. Hon både rappar och sjunger. Och Prince är jättebra på att sjunga, rappa och skriva texter. Han är lite som ADL var på sin tid.

Under de 30 åren som bandet varit aktivt har medlemmar kommit och gått. Det är nyckeln till att de har kunnat hålla det levande i så många år, menar Martin. Och det är också därför han har orkat vara kvar från starten till idag. Den 18 september hölls en jubileumskonsert på Konserthuset där de tog med publiken på en groovig resa från den där första klubbkvällen i november 1991 fram till idag.

– Jag håller gärna på med Blacknuss i 20 år till, säger Martin. Det tänds en gnista i hans ögon.

– För det är planen, att vi ska bli som Rolling Stones.

Intervju: Stella Svärd
Foto: Andre Jenmert / Stella Svärd

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Kingsize Magazine (@kingsizemag.se)

Från Kingsize Magazine #5 2021.

För att komma framåt krävs det ibland att man backar bakåt. Så har det på många sätt varit för Seedy, som efter en omtumlande och snabb start på karriären fått landa och bygga en ny grund. För Kingsize berättar han om den gynnsamma pausen under pandemin, vilka lärdomar han tagit med sig från tiden med Nivy och vad vi kan förvänta oss på och efter debut-EP:n ”NEW DRILLA IN TOWN”.

Trots en relativt kort karriär har 27-åriga Seedy redan hunnit bjuda på ett brett register vad gäller musik. Från bangern ”Alice”, som introducerade honom för en bredare massa efter att ha tagit sina första stapplande steg som Seedy M, till somriga ”Chillka” och personliga ”Tog mig hit”. Men 2021 introducerar han sig på nytt, närmare bestämt som ”the new drilla in town”. Och starten kom under pandemin, som blev en välbehövlig chans att stanna upp och tänka över sin karriär.
– Jag har kunnat rensa tankarna, tänka om och vara mycket med min familj, mina vänner och min tjej. Bara fokusera på rätt saker och tänka ”vad vill jag göra nu?” och sen förbereda mig för det och göra det. Jag var ju också independent för första gången ”på riktigt” under pandemin, så det var liksom ”I gotta do what I gotta do”. Jag förlorade jobbet och det var första gången jag verkligen insåg att jag är driftig, för jag klarade mig ändå, säger han och skrattar.

Just ”driftig” är nog i ärlighetens namn inget ord man annars förknippat med Seedy. Åtminstone om man följt hans karriär utifrån. Sedan debuten har han visserligen släppt en drös singlar, men ofta ganska sporadiskt. Och fram tills nu har vi inte fått ett helt projekt av rapparen. Men det ska snart visa sig varför – och att bristen på musik knappast har berott på lathet.

För de som hittills varit fans av Seedys musik har säkerligen associerat honom starkt med akter som Jireel och Denz, då de samtliga var en del av kollektivet Nivy ledda av Kristian Riffo. Men sedan slutet av 2019 jobbar nu Seedy independent.
– Jag har kontakt med dom alla. Vi pratar minst en-två gånger i veckan. Så det finns inget ”bad blood” alls, det finns ingen anledning. Jag pratade med Riffo senast för två dagar sen. Det är som vanligt, alla gör sin grej.

Detta är han noga med att poängtera. Men samtidigt finns det saker som inte blev som han hade tänkt. Han berättar ärligt och rakt om tiden med Nivy, som på många sätt blev en intensiv och frustrerande snabbkurs i livet som artist.
– Jag kom dit som ett får som man skulle försöka göra till ett lejon. Men jag hade själv ingen plan på hur jag skulle bli det här lejonet. Jag följde allt alla sa, jag lyssnade på allting alla tyckte och tänkte… och jag tänkte att ”dom här vet”. Men nånstans måste du vara dig själv också och veta vad du vill göra och hur du ska göra det. Att ha en vision och sen stick to it. Men jag hade inte det när jag kom till Nivy.

Hur länge hade du gjort musik innan du kom till Nivy? Vissa har ju liksom gjort musik sedan dom var tolv år.
– Haha, så var det verkligen inte för mig. Innan Nivy kom? Det hade inte ens gått ett år. Det gick jättefort. Jätte, jättefort. Jag släppte några freestyles på SoundCloud, jag hade några demos inspelade… jag släppte en video och en låt på Spotify. Det var inom loppet av kanske sju, åtta månader.

Tror du att det hände för tidigt?
– Njae, jag tror inte det var för tidigt. Det hade kanske varit bra om jag fått vara independent ett tag innan, men jag skulle inte heller säga att det var för tidigt för jag fick uppleva mycket och lära mig mycket. På så kort tid fick jag vara med om saker som folk jobbar flera år för att uppnå. Sen fick jag gå independent med allt det i bagaget. Det var som att jag fick en snabbkurs på allt. Hur är det är att vara på toppen och hur det är att vara på botten – och sen bara: nu är du själv. Så jag skulle inte säga att det var för tidigt, det var bra på ett sätt.

Vad lärde du dig under den perioden?
– Först och främst: lita alltid på din magkänsla. Om du har en vision, gå för det och fortsätt tryck in den i folks huven tills dom också tror på den. Och våga ta plats. Våga ta plats. Våga säga precis det du tycker. Det lärde jag mig. Och en sak jag verkligen lärde mig är att ingenting kommer hända din karriär eller någonting du försöker göra, om du inte tar tag i det själv. Du kan inte sitta och förvänta dig att folk ska göra det åt dig, det kommer inte att hända. Så det lärde jag mig och jag har tagit med mig det ordentligt. Nu är jag skitjobbig, jag är på alla! Haha.

Seedy är rak och tydlig i sitt sätt att prata. Det han säger är genomtänkt och även om det bitvis är tunga ämnen har han alltid nära till skratt. Snarare än att beklaga sig berättar han saker från sitt perspektiv. Samma sak när jag frågar om varför vi ännu inte fått ett projekt från honom.
– No hard feelings, men om vi ska vara ärliga… Jireel hade sin blueprint och dom tänkte typ att ”han ska gå samma väg”. Men det går inte, för vi är olika människor. Jireel är Jireel och jag är Seedy. Det blev att man alltid letade efter nästa låt. Jag gjorde hur mycket musik som helst hela tiden, men det var hela tiden ”det är inte den, det är inte den”. Sen har det helt plötsligt gått 8-9 månader och jag har inte släppt. Då blir jag såhär ”men vad gör vi då?”. Det blir en frustration. Jag vill släppa musik och dom sa ”vi vill också att du ska släppa musik men vi tycker inte att något är tillräckligt bra”. Men vad är tillräckligt bra? Jag släpper hellre tio låtar och slår igenom än att vi ska sitta här var åttonde, nionde månad och släppa en låt. Det funkar inte så.
– Jag fick kriga för ”Chillka”. Jag hade den på min telefon i ett och ett halvt år, jag var tvungen att släppa den. Universal ville inte lägga marknadsföring på den, den släpptes och det är min mest streamade låt än idag.

Det var kanske också det som fick honom att slutligen ta steget mot att bli independent, ett val som så småningom blev oundvikligt.
– Jag var med på turnén och jag var alltid med på Jireels spelningar, även om jag inte var på scenen. Jag var där och supportade som en broder. Men till slut kände jag att jag inte ens ville gå upp på scenen, för jag släpper ingen musik. Jag kör samma låtar varje turné… jag kommer till slut se ut som en bakgrundsdansare. Någonstans måste jag tänka på mig själv, men det fattade alla också.

Även om perioden med Nivy var frustrerande fick Seedy många lärdomar och trots att lite musik släpptes innebär det inte att inte mycket musik gjordes. Han berättar att han har drygt 150 låtar mer eller mindre inspelade och att många kommer kunna användas som inspiration framöver. Men under pandemin ändrades riktningen helt, mycket tack vare en omtalad och speciell rappare.
– Det var under pandemin som jag fick chansen att tänka och känna efter vad jag ville göra. Och det jag kom fram till är att jag är en rappare i grunden. I samma veva fastnade jag för Pop Smoke, som jag bara fick njuta av i ett år tyvärr. Men han väckte något i mig. Folk ifrågasatte hur han kunde vara en förebild för mig, men han är den första artisten som jag har hört där jag verkligen kan relatera till min röst. ”Ey, det här låter som jag! Jag kan låta så här”. Det gav mig en helt annan bild och jag kände att jag håller på med helt fel grej.
– Så jag lyssnade mycket på honom och började studera hur han spelade in sin röst och hela den grejen. Sen släppte Dutchavelli sitt projekt och jag gillar hans story-telling och hur han studsar på drill-beatsen. Pop Smoke är ju en annan typ av drill. Och hans röst (Dutchavelli, reds anm) kan jag också relatera till. ”Okej, jag tror jag börjar fatta den här grejen”. Gick in i studion och testade lite, blev inte riktigt som jag hade tänkt. Sen släppte Abra Cadabra sitt album. Och det var då. Det var sista pusselbiten. Jag vet exakt vad jag ska göra. Jag har hittat min blueprint.

Hur reagerade du när du fick höra om Pop Smokes död?
– Jag vet inte vart jag var någonstans, men jag minns att jag skrek det högt: ”NEJ! FUCK!”. Han var ju början av hela min process och jag var såhär ”va fan gör jag nu?”. Han gick bort, det kommer inte komma någon mer musik utöver det här albumet (”Shoot For The Stars Aim For The Moon”, reds anm). Så när han gick bort kände jag bara att jag måste tänka om.

Men till slut lyckades Seedy knyta ihop säcken – en säck full av tunga drill-inspirerade bangers som verkligen gör sig rätt i kombination med hans unika och mörka röst. Något som blev övertydligt med EP:ns första singel ”Kurt Cobain”; en låt vars syfte var att få folk att höja på ögonbrynen. Och även om projektet i sin helhet är mer balanserat, är låten ett tydligt exempel på hur väl stilen passar Seedy. Men här får han också utlopp för sin melodiska ådra som främst framhävts i hans tidigare expertområde: afrobeats. Precis som sin främsta inspirationskälla Pop Smoke är det just kombinationen av melodier, en mörk röst och hårda drill-beats som ger liv till ”NEW DRILLA IN TOWN”.

En av de framstående låtarna är avslutande ”Trenches”, där Seedy rappar med både hunger och ilska:

”I was locked up, locked in the pen, för ett brott som jag could’ve never did / när jag kommer ut du sa de skulle bli vi, så du vänta, kept it chill”

– Jag var lack. Jag var fett lack. Jag vill inte gå in på det för mycket, men det var en situation där någonting hände och jag blev misstänkt för något jag inte var delaktig i. Jag var inte på plats.

Situationen blev ett elddop för hans förhållande och påverkade också många runt omkring honom. Inklusive honom själv.
– Jag kommer aldrig lita på människor igen. Att lära känna mig har blivit svårare än någonsin. Jag håller dom flesta på avstånd och pratar bara ytligt om mig själv. Det du ser är det du får. Jag är som en sköldpadda i mitt skal.

Men nu blickar han framåt med en ny motivation och hunger. Och planerna som han visualiserat är stora.
– Jag tror på ”the law of attraction”. Dom visionerna du har och det du visualiserar… speciellt om du kan se det framför dig – om du bara fortsätter sträva efter det så kommer du få det. Sånt tror jag på. Och jag kan få såna psykoser där jag sitter helt tyst men i mitt huvud spelas det upp ett helt scenario där jag tar emot priser. Och dom visualiseringarna har varit väldigt tydliga. Jag vill ha Grammis, jag vill ha P3 Guld – och jag har sett alla dom här momenten hundra gånger framför mig. Det har gått så långt att jag suttit i bilen och blivit tårögd för att det känns som att jag är där och att jag vinner. Alla som är där och som har stöttat mig är glada och vi bara firar… Jag har sett allt det här framför mig och jag tror på det stenhårt. Det är dit jag vill nå och det är dit jag tänker nå, säger han bestämt och avslutar:
– Jag vill bli störst i Sverige på ett så jävla snyggt sätt det bara går. Och vara en bra förebild. Bara komma med bra råd, för det känns som många unga tror att det bara finns en väg att gå. Men om du bara tror på dig själv mer än någon annan tror på dig – och du måste tro på dig så äckligt mycket – då kommer du få allt du vill. Jag har fått den där hungern i mig, folk kan säga vad som helst till mig, det spelar ingen roll. Det går inte att stoppa mig.

Text: Malkolm Landréus
Foto: